Den enes nytta, den andres elände

Regnet fullkomligt vräker ner igen. Turisterna, de som kom för nån vecka sen, har inte många lovord till övers för ön längre. Deras pärla, andrum och drömställe har fått helt andra superlativ i och med att storm och hällregn tilltagit i kraft och mängd. Deras en, två eller tre veckor långa vistelse har varit förgäves på det viset. Lider verkligen med dem, fy för att sitta inne och se dagarna försvinna utan att få valuta av allt fantastiskt här.

För oss som bor här är det efterlängtat, efter våren och sommaren som var rekordheta och för dammarna på ön som skriker ekande tomma är det viktigt att återställa balansen. Det här vattnet är livsviktigt för det mesta här.

Jag väntar på ensamheten. Jag längtar så intensiv att jag har svårt att inte tappa det. Måste stå ut lite till.

Det är lite märkligt ändå, i så många år som vi bott under samma tak medan vi levde, jobbade och hade fler skavande tillfällen, så får man toknog när livet skulle börja på en plats där allt skulle vara enkelt.
Så fel man kan ha i sin övertygelse om vad man trodde sig veta. Att allt löser sig bara man följer sin dröm. Att jag skulle trivas och njuta här hade jag redan förutsatt. Jag har ju vetat sen jag var liten att jag ska leva utomlands när jag blir äldre. Kanske inte så tidigt som strax över 50 men nu blev det så och med det flera år till att leva här.

Jag hade däremot inte estimerat att bo här ensam.
I didn’t see that one coming, som man säger.
Jag hade en föreställning om nåt helt annat men det bekräftar ju bara att jag är kass på konsekvensanalyser. Jag trodde jag tänkt på allt. Allt som kunde hända och allt som jag kunde göra om det gjorde det.
Men inte ensamheten. Den var ny.

Men den kom som en skänk från ovan måste jag väl tillägga och är det mest angelägna jag kan komma på jag behövt sen diagnosen sonen fick för 25 år sen. Om det är karma vet jag inte. Om man nu ska svänga sig med sånt som man egentligen inte kan nåt om. Ödet, slumpen, eller bara sunt förnuft. Att han skulle bli så illa däran att jag valde att bli särbo och få ensamheten alldeles gratis eller var det förutbestämt att han inte skulle kunna låta bli alkohol? Ja, jag vet att alkoholism är en sjukdom men lite trodde jag nog att jag kunde få honom att lära sig leva som normaldrickare.

Men där har jag inte en tjatte. Jag betyder inte ett skit när allt kommer kring. Snöpligt på ett sätt faktiskt och jag har tänkt väldigt mycket på mina förhållanden. Ska skriva ett eget inlägg om det men nu har jag ett schema som blev väldigt fullt och mina fyra dagar ledigt denna månaden har blivit en, som kommer ryka vad det lider, det vet jag. Många multisjuka, tre nya patienter lades in på mitt schema idag. En av dem ska ha vård två gånger om dagen, de andra bara varje. Sen alla andra. Arbetsväskan har jag öppnat och stängt säkert tusen gånger nu. Nyopererat diskbråck, höftbensfraktur, en ramlade ur sängen, ventrombos, diabetes, kateter och såromläggning. Människor med all sköns problem men de är på bättre humör än de patienter jag hade i Sverige. Värmen? Livet här? Vården?
Jag vet inte men det är trevligare att jobba här i alla fall, det är ett som är säkert. Och just nu är det dessutom det som håller mig från att göra nåt jag får ångra. Hamna i affekt är nåt jag vill undvika, det slutar aldrig bra och just nu är det farligt nära.

Tänk på vad jag säger så jag inte säger vad jag tänker.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s