Dr. Jekyll vs Mr. Hyde

Jag blir så förundrad över hur man fungerar. Hur kvickt saker kan förändras, sånt man inte ägnade en tanke åt förut.

Hur mycket har med kunskapen om min högkänslighet t.ex.? Är det så att jag i och med den gett mig tillåtelse att anamma och ge utlopp för känslor jag haft men inte vågat dra skynket av och på riktigt erkänna?

För jag vet ju hur jag fungerar, jag behöver veta vad som är i annalkande, jag behöver ha nåt att förhålla mig till.

Och så behöver jag veta att isen bär eller att jag är stark nog att skita i vilket. Inget av det har tidigare varit vidare övertygande så då har jag kvävt den delen av mig.

Men nu, nu när jag vet, vilken otroligt jobbig, stark och viktig kännedom om mig jag fått. Jag behöver inte må dåligt för att andra inte tycker jag är värd mer eller ska ha mer. Jag behöver inte nöja mig med de ger, jag kan reagera för att jag tycker de ger för lite. Jädra skillnad.

Och jag har ju alltid sett mig, och gör fortfarande, som en väldigt stark själ.

Jag har stångat mig vansinnig för mina barn med deras speciella behov, jag har slagits mot deras mobbare och mot systemet, jag har fortsatt slagits för deras väl och ve när behov funnits, så svag eller tillbakadragen har jag aldrig varit.

När det gäller andra än mig själv alltså. Det är ju den biten. Jag har skrivit inlägg om det så jag ska inte trötta ut med ett till men mina tankar går i förundrandets tecken, hur man kan vara som Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Två helt olika personligheter inombords.

Och med det också krocken. De sitter inte på varsin axel, de bor grannar i huvudet och ryker ihop titt som tätt.

Mitt gamla jag och mitt nya. Just nu leder mitt nya, Jekyll. Irriterad, förbannad och less till bristningsgränsen där jag skiter i hur det går bara jag får bli ensam som slåss mot mitt gamla, herr Hyde,där jag inte har en aning om hur det här slutar egentligen och med det en brand i huvudet som inte går att släcka.

Men mest är jag ledsen. För allt jag inte fått uppleva i tvåsamhet. Sånt som jag ser överallt. Samhörighet, unnsamhet, ovillkorlig kärlek, såna saker.

Nån som ser mig. Mig.

Det är nackdelen med kunskapen jag fått. Innan var jag ledsen att jag inte fick det men tänkte att det var mig det berodde på. Då är det ju så, hål i själen men mitt att deala med, typ så.

Nu, nu kan jag bli galen över tanken på att aldrig få uppleva det, nu när jag förstår att det nog inte kommer an på bara mig.

Men så tänker jag vidare..jag har å andra sidan inte en aning hur man interagerar i en sån relation ändå så det är nog lika bra att det är som det är.

Men visst känns det när jag ser hur det kan vara, hur det borde vara. Det måste vara den mest berusande känslan i världen, att till vardags vara den som framkallar allt den andre behöver för att vilja vakna upp med just mig.

Hm, lite mycket moll i bokstäverna men det går över..bara jag får bli ensam.

Min syster sa en gång för länge sen att det är bättre att vara ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten.

En av de sannaste sanningar jag hört.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s