Fikastund med snabb visit av frid i själen

Det har nu gått en vecka sen jag blev särbo. Jobbet har slukat det mesta av tiden hemifrån men sen dödsfallet häromdagen fick jag lite andrum i schemat, i alla fall varann natt.

Det jag visste jag skulle känna har jag fått kvitto på. Friheten att få rå mig själv och stressen i kroppen har minskat avsevärt. Irritationen likaså.

Det jag inte var beredd på var känslan som infann sig i förrgår. Välbehövlig men oväntad och som varit borta i många år och jag log lite som att hälsa den välkommen tillbaka. Den letade upp sin vrå och jag hoppas den ska stanna.

Känslan av att inte krusa för att pleasa. Alltid har ju tankarna och känslan letat en balans, även en skev sådan, bara jag inte är obekväm för någon eller något. Nu gäller det här i första hand maken men nånstans ska det ju börja, tänker jag. Att den skulle boa in sig som en cementerad del av mig som person och vara lika naturlig som krusandet varit, det vore att tro mig för mycket. Men det är nog smart, känner jag, att den gäller just maken i första hand, då kan jag träna och vänja hjärnan vid att det fungerar att vara lite obekväm, om det är det jag räknas som, när jag inte tänker pleasa mer än vad jag själv vill. Jag tänker inte höra av mig, inte föreslå att vi hittar på saker, jag tänker inte vara den som söker närhet, för jag kommer inte krusa längre.
Bollen ligger för första gången helt och hållet på hans planhalva och jag vet inte ens om jag kommer passa tillbaka om den kommer in på min halva, det beror helt och hållet på en och massor andra saker.
För nu känner jag att jag faktiskt inte vill det jämt och ständigt, pleasa, men trodde inte att den skulle komma så fort, jag hade räknat med att det skulle krävas lite mer ilska och tid för att bli..obekväm.

Nu är det ju aldrig mer än en nanosekund till känslorna, de har fötterna i startblocken dygnet runt och väntar ivrigt på startskottet för att få drämma till mig när helst.

Men det som ofta stört sprinten är att känslan inte kommer i mål värd att vinna förstapris för.
Jag har liksom aldrig vunnit även om jag är först över mållinjen.

Jag har ju alltid känt fel, för mycket och för länge så vinsten kommer av sig och jag får hålla till godo med tröstpriset för att jag krusar. Och så är jag snäll också för jag argumenterar aldrig emot. Jag backar. Och backar. Och backar tills jag inte syns. För, för att diskutera måste man ju veta att man har rätt och det har jag aldrig varit säker på.

Reträtt och tystnad medhelst plats i korgen och knut i magen.

Många tycker att jag är säkerheten och tryggheten själv och man lutar sig mer än gärna mot mig. Men det är skillnad. Jag är väldigt trygg och säker i mig själv, för mig kan jag och mig är jag säker på. Och det jag gör när man lutar sig mot mig är till för dem och inte mig och därmed riskfritt.

Ingen ifrågasätter ju det de mår bra av.

Så, den här veckan har varit intressant med en ocean av känslor som armbågat sig framåt i kön för att bli behandlade först. Det vässas och slipas för att få bästa möjliga förutsättning att komma ut och med högst ojämna mellanrum brakar den lilla barriär jag försöker bygga upp som skydd mot detta fenomen, men jag hinner aldrig så långt som till armeringen förrän trycket blir för högt.

Ketchupeffekten, tänker ni..hahaha ja..nää den är som att gå på tur i min hjärna.
Sakta mak för alla i sällskapet medan man förundras över den makalöst vackra naturen och dess innehåll och har aldrig hänt mig.

Nää, i bästa fall är det som mellandagsrean på Ullared. Innan Coronan.
Men nu, när det är så länge sen jag var en egen person så allt är ackumulerat, packat och klart med väntan på friheten.

Så läget är i detta nu:
Tänk nyårsafton 1999-2000. Champagnen som då slog alla någonsin tidigare försäljningsrekord.

Och tänk 10 sekunder innan tolvslaget, hur ett par miljarder människor skakar flaskor. Alla sjunger, tjoar, skrattar och räknar ner.

10 9 8 7 6 5 4 3 2

Ready for take-off hinns inte med, sista sekunden inte heller, nu gäller det att vara först.

Det som händer sen, är det som sker i min hjärna just nu men utan tjo, tjim och skratt. Jag hinner inte ens med att registrera att jag tänker. Allt är en blöt sörja av rus, klibb och kolsyra i hjärnan. Jag skulle behöva lite tankar nu som för att komma fram till nån klarhet i det som händer. Några adekvata sådana med substans som skingrar ruset av champagnen, jag tål ju inte ens alkohol, men det enda som hittills hänt är att jag känt känslan i mellangärdet att inte vilja krusa mer. Jag väntar och väntar på de där tankarna att slå sig fram och meddela sig men än så länge lyser de med sin frånvaro. Så, en enda känsla som utkristalliserat sig är vad jag har att luta mig emot men i och för sig desto mer positiv.

Vad den kommer sig av är jag inte hundra på än, det har ju inte gått mer än en vecka, men nåt jag försöker förankra i ryggmärgen är att ta ett steg tillbaka när jag känner nåt, som för att se om den håller i sig en tag till och sen ta beslut att jag tycker si eller så.

Jag har så otroligt lång startsträcka till att lära nytt. Man kan ju tro att jag inte har nåt annat än gröt i huvudet med tanke på hur sakta vissa saker går så jag får hålla till godo med devisen – övning ger färdighet- och jag övar så mycket mitt minne och disträa hjärna klarar, och sen är det bara jag som blir helt färdig.

Och när jag läser mina egna bokstäver så inser jag att jag är långt ifrån nån klarhet överhuvudtaget och påminner mig om att tiden måste vara min vän.

Tid och tålamod och jag är så sjukligt dålig på. Att vänta, som dottern alltid sagt, är klart överskattat, men jag behöver det nu, bida min tid till nåt jag inte har en aning om ska komma så jag gör vad jag alltid gjort, förväntar mig inget men beredd på allt.

Men så, medan jag skriver, en kaffe och två bullar vid sidan, för mina utländska läsare, the famous Swedish – fika- altandörren öppen och gardinen makligt böljande av värmen, så känns det bra, det känns till och med väldigt bra. I detta just nu. Om 13 minuter kan jag känna mig som en våt trasa och gråta hjärtat ur kroppen, jag vet det. Svängningarna är obarmhärtigt snabba.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s