Tänk, så olika man kan se på mig

Har hamnat i ett vakuum, trots det trampar jag luft och sjunker lite för varje steg jag tar.

Mycket omkring mig, just nu även ett speciellt uppdrag som jag var särskilt lämplig för, enligt kunden, en man, jag jobbar för. Vi har haft samtal så givande att jag lever på dem i många år. Intensiv närvaro, allvar, skratt och tårar.

Han behöver mig dygnet runt men inte dygnets alla timmar. En i stora kretsar väldigt känd och offentlig person i stora delar av världen och det mest priviligierade jobb jag nånsin utfört hos en av de behagligaste människor jag varit i närheten av.

Den här gången använder jag inte patient utan kund. Varför vet jag inte riktigt men jag ser honom inte som patient trots att han verkligen är det, i egentlig mening.

Hans liv är räknade i månader, på sin höjd nåt år. Med den vackraste av själar och livsglädje utöver det vanliga.

Två veckor med minimalt med sömn men det har aldrig varit lättare att gå upp bl.a. 03.10 för att åka några mil till honom. Sen hem, försöka slumra ett par timmar och så tillbaka och repeat.

Jag skulle kunna bo på plats men av anledning jag inte kan gå in på åker jag emellan.

Man 2, en annan, patient, som jag kämpat med för att vilja överleva har tagit beslutet om att inte fortsätta livet så idag har jag suttit i möte om palliativ vård. Det känns så där hopplöst när man inte lyckas förmedla livsgnista till nån som bara är 73 år. 7 % funktion på den njure som alls fungerar men vägrar dialys trots att det är väldigt smidigt att jag kommer och gör det hemma hos honom.

Men nej, han vill dö. Så i stället för hemdialys, livskvalité av bättre hälsa och flera år extra med familj blir det i stället övervätskad kropp med svåra smärtor till följd av svullnaden, andningssvårigheter och ett blodomlopp som blir mer och mer förgiftat för varje runda det tar genom kroppen för att sluta i blodförgiftning och drunkning. Han litar blint på att jag ser till att han kan dö i frid. Han vet vad jag tycker om hans beslut men säger med tröstande ord – I know love, I know, but I’m done.

I bästa fall fungerar ångestdämpande och morfinsprutorna hyfsat.

Man tre, maken, som ger mig ideliga bevis på hur oviktig jag är i hans liv.

Och jag känner mig..jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men sen vi visste att jag skulle flytta, från den lägenheten vi bott i 18 månader innan han flyttade i februari, har jag varit själv och ensam om precis hela processen.

Inte så mycket som en krusning att hjälpa till, inte en fråga eller självklarhet att vi är två om det längre. Det var viktigt i början, när han skulle bott här och jag flytta ut. Då var det viktigt med fortsatt självklart gemensamt ansvar eftersom båda hade ju bott här lika länge. Och ja, för vi är ju gifta, bara med två boenden. Lät det då.

Nu låter det inte alls, mer än att han vid ett tillfälle tyckte att jag kunde bjuda över honom på mat, jag hade ju varit där två gånger redan, på 6 veckor.

Att vi har 80 kvadrat tvåvåningshus att flyttstäda och iordningsställa är inget han längre reflekterar över.

Han undrade också när jag kunde göra en sats med risgrynsgröt, för det gillar han.

Och så skrev han häromdagen att jag fick gärna höra av mig lite oftare.

Att jag kommer upp i drygt 230 timmar arbete i mars är verkligen inget heller han reflekterar över. Men det är viktigt att han får en kopia på mitt schema, som ju inte är aktuellt mer än de två första dagarna. Det är rätt kaotiskt med många fler akuta fall än vi egentligen har tid med, men det måste bara gå. Men han vill veta hur jag jobbar så han vet..hur jag jobbar.

Han är pensionär, ledig varje dag, tränar lite på morgnarna, sätter sig på uteserveringen och ölpreppar inför alla hockeytimmar på tv och tycker att jag kan höra av mig oftare.

Han har straffat ut sig själv. Han vet bara inte om det än.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.