Sär bo känner sig som Dumbo i limbo

Hur i allsin dar ska jag kunna hitta rätt verktyg för att kunna hantera mig? Detta eviga jagande efter balans och lagomhet. Allt är så mycket trots att det känns så lite. Allt och inget och med allt däremellan. Dessa motsatser som kastar mig mellan ytterligheterna i en takt där jag blir mentalt åksjuk.

Samtidigt är jag komplett av allting. Komplett vilse, ledsen, lycklig, komplett sorgsen, tillfreds och helt utan aning om nånting. Var finns alla de här hjälpmedlen som skulle hjälpa mig att få distans till mina känslor, skyddsmanteln jag kan svepa om min själ så den får vila? Hur lär jag mig strategin för att hindra hjärnan att bli övertänd?Eller ens få blånagel?

Var är det meningen att balans ska bo?

Jag både vet mycket och ändå ingenting. Jag vet vad jag vill och har ändå inte den blekaste.

Varför blir det värre? Vad gör jag för fel eller är det nåt jag inte gör?

Jag hade inte trott att det skulle släppa lös en sån här kavalkad av frågor och frustration när jag förstod att jag var högkänslig.

Det är som att jag lever parallellt med mig och mig och allt som sker. Jag får liksom inga riktigt bra underlag att bygga nån bestående stabilitet på. Ena sekunden känner jag mig urstark för att stunden senare känna att allt rämnar. Det kan ju inte vara nyttigt?

Frågelådan, som alltid hos mig varit både spretig, nyfiken och överfull, är nu i skriande behov av att få en del frågetecken uträtade. Alla obesvarade frågor blir ju kvar och skaver mer och mer för varje dag. Jag famlar och sånt tär ordentligt.
Det är som att jag blir känsligare och känsligare. Nerverna dansar nu farligt nära ättestupan. Vad händer då egentligen?

Ibland blir jag lite rädd att jag inte ska mäkta med att hantera mig då allt går i en hastighet jag inte har en chans att hinna med i. Jag jagar och försöker att inte förlora målet men får aldrig nog med klar sikt. Det enda som händer är att jag blir utmattad och utan.

241 timmar blev resultatet i april på tidrapporten.

Det är inget problem i sig, att jag jobbar mycket, men är förmodligen en del av hindret att kunna fokusera på annat. Fast när jag väl är hemma är det som om jag ändå inte är hemma. Har ju inte hunnit att ens få till wifi och inte skapat nån hemkänsla alls, en naken tv-bänk är allt. Men det jobbigaste är nog ändå att jag inte har nån känsla av att befinna mig i ett sammanhang. Jag behöver ju nåt att förhålla mig till. För mig är det ju synonymt med harmoni och stabilitet. Inte ens jobbet fyller den funktionen nu.

Jag känner mig oerhört ensam. Trots att jag aldrig är det egentligen, med det antalet jobbtimmar. Maken som vänt sitt drickande och kommit till viss insikt om vad han, som hans säger, höll på att förlora, kan jag få träffa när jag så vill och har tid men när jag har tid, så vill jag inte. Jag orkar inte umgås och så behöver jag min ensamma tid så väl. Han har bett att jag ska skicka det som är karakteristiskt för högkänsliga så han kan läsa och förstå.
Det har jag verkligen inte gjort. Är det viktigt för honom så är han både läs och datorkunnig.

Men träffas vill han gärna, han har ju tråkigt som ensam men han sitter på samma uteservering som alltid även om han nu oftare dricker kaffe och juice.

Vi hade ett samtal där jag fick prata och han lyssnade, i och för sig över telefon, men ett långt samtal där jag berättade lite hur det var att vara jag. Dock ingen aning om vad det gjorde för nytta. Och det är också för sent, för sent att bli/vara/låtsas intresserad om hur det är att leva med en högkänslig empat. Jag menar, han har ju med all önskvärd tydlighet redan poängterat vad han ansett. Om han nu helt ändrat riktning p.g.a. rådande omständigheter, ja då lägger han inte ner nån nämnvärd energi på att förkovra sig.

Vad jag känner inför kovändningen? Inte så mycket om jag ska vara ärlig. Inte för oss som makar, par eller särbos. För mig, ja det är trevligare att han är nykter men faktiskt inte mycket mer än så. Vi ses nästan aldrig ändå och när vi gör det är det inte otrevligt men det liksom händer inget. Hans liv är så långt ifrån mitt som det är möjligt nu. Han gör ingenting egentligen. Gymar ibland, sitter oftast på utecaféet och så kollar han tv. Det är det. Jo, han spelar extremt mycket mahjong också.
Jag förstår att det här kommer bli utdraget, hela vårt liv som..ja jag vet fasen inte vad jag ska kalla det ens. Han blev lite förnärmad när jag sa att jag i alla fall hoppades att vi skulle kunna bibehålla en bra relation i framtiden också. Men vi har inte så mycket mer än det, en relation, vi delar ingenting.
Jag vet inte hur han egentligen ser på det vi har idag. Vad han önskar och vill har jag inte frågat, det vet jag, och kommer aldrig bli nåt alternativ. Det tåget har lämnat stationen för länge sen.
Men nu kommer det ofta sms med frågor om hur jag mår, om han kan göra nåt, laga mat eller så. Det känns inte äkta och det känns inte som han gör det för att han vet att jag behöver och ligger steget före, utan för att bevisa/ kamma poäng. Orättvist? Möjligt, men det har han jobbat ihop till alldeles själv. Det är bara det att han verkar tycka att jag ska bjuda till nu när han blivit aningen upplyst och jag bara kan inte det.
Han kommer aldrig lyckas ro den uppgiften i land där hans nya beteende kommer kunna jämna ut det gamla.

Jag förstår att allt har sin tid. Jag är trött, allt är nytt och jag behöver vänja mig. Bida min tid är bara inte min grej liksom. Jag vill lösa problemen. Inte vänta på dem eller vänta ut dem. De beslut jag tagit då? Har de varit rätt?
Tveklöst JA. Trots allt som är, så har jag aldrig ångrat dem.

Men, mitt i allt finns dock en källa till oerhörd glädje och trygghet. Min livlina. Den är min och bara min. Och för det tackar jag väldigt ödmjukt.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.