Dimman lättar..verkligen inte

Om det ändå vore lättare att kliva ut i klara luften. Jag lever som i smogg som inte lättar hur jag än försöker få den att skingra sig. Att säga att jag  inte ser längre än näsan räcker stämmer bättre än jag vill.

Tankarna mal och mal, alla dessa frågor, allt som hänt, allt som inte hänt och allt jag önskat blandas med denna smogg av vemod, kryddad med sorg, uppgivenhet, ilska och ensamhet.

Jag måste snart ta ett beslut om mitt liv. Mitt leverne och leva det oavsett hur det blir för så här är det nästintill olidligt att ha det. Om man ser till mig och mitt. Det ser ut som att det är bra, för att jag inte säger så mycket om det, men själen är som ett såll som omöjligt går att täta. Tidigare har musiken varit det som täppt till hålen, medan jag lyssnar i alla fall, men nu behöver jag ha tyst som för att inte nåt ska grumsa tankeverksamheten.

Nu har maken vänt 180 grader och vill vara både hjälpsam och närvarande. Det kommer alldeles för sent och jag har så så svårt att tycka det är trevligt och jag blir bara besvärad.

Jag är dessutom väl medveten om att det ligger baktanke bakom. Nåt annat kommer jag aldrig tro, jag är alldeles för luttrad av att vara osynlig. Jag är så less på att alltid vara den som ska ta tillbaka och vara nöjd och glad när andan faller på hos dem som gjort mig illa och jag orkar snart inte längre hålla skenet uppe. Jag måste rensa. Rensa och ge plats för harmoni.

Jag ville så gärna få det att fungera. Jag ville så gärna få känna glädje över det jag åstadkommit. Få lite av det där jag kan känna tillhör mig, det var lite min tur nu, att äntligen  få ha en vardag i värmen och livet bara så där lätt att leva. Det ska ju vara det här nere, enkelt, fritt från sånt som skavde i Sverige.

Så blev det inte men det vet ni ju redan..och medan jag är fast i den förrädiska spiralen nedåt så går dagarna alldeles för fort utan att jag kunnat njuta av dem. Det stör mig nåt alldeles väldigt mycket. Jag hatar att inte ta till vara tiden. Tid är bland det dyrbaraste jag kan tänka mig och inget jag gärna slarvar bort.

Jag känner mig som en mask på metkrok, vrider och kränger mig som för att komma loss men jag sitter som i ett skruvstäd. Vad är det som ska till?

Är det verkligen så att -it has to get worse before it gets better?

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s