Nu gick nog skam på torra land ändå

Du avslutade med att samtalet hade varit mycket att svälja.
Märklig och en rätt oväntad åsikt för du har inte haft problem att svälja såna här samtal tidigare. Varken i tal eller skrift.

Du har bara låtit bli att ta dem till dig, mina samtal med dig. Det är alltid jag som öppnar upp till dem, när jag varit osynlig tillräckligt länge efter det tidigare samtalet.

För som alltid har du lyssnat och hållit med men sen inte använt dig av möjligheten att göra nåt åt det.

– Bra att jag fick höra sanningen nu, kläckte du ur dig. Det gjorde mig så irriterad för jag har aldrig sagt någonting annat än sanningen, någon gång, vad jag än tagit upp.
Den är sorglig nog och behöver inte förvrängas.
Och märkligt är att det var först nu som du kände dig förnärmad av sanningen, den har du som sagt inte haft problem att svälja tidigare.
Du har varit nykter i nio dagar, sa du och ironiskt tackade så mycket å mina vägnar men om du stod i mina fotspår skulle du också vara föga imponerad. Bara..jaha..

Kom igen när du varit nykter i sex månader och kommit till en sån jävla insikt om hur mycket liv som runnit dig ur händerna eller att du på riktigt insett vad alkoholen gjort med mig, dig och det vi kunde haft.

Och så länge min försvarsmekanism gör jobbet och skyddar mig från att bli en själsligt ihåligare människa, får du inte gladare tillrop än så.

Det här var min dröm. Från början bara min men jag lyckades övertyga din pessimistiska sida när du sa hur svårt det skulle bli att förverkliga nåt så ouppnåligt. Det kommer gå, sa jag, vill vi så går det.

Det blev bara du som kan leva min dröm som jag önskade leva den. Lata, lediga dagar att fylla med precis det man önskar. Du med din försörjning på det torra och inte fler bekymmer än om man ska ha socker i kaffet eller inte. Du fick hela min dröm.

Det känns lite orättvist måste jag erkänna och du höll med utan att tveka när jag nämnde det. -Jag vet, sa du, jag förstår det och du förstod även snabbt när jag sa att funderade på att lämna ön. -ja, jag förstår det. Inget mer.

Önskar att jag närmar mig nåt slags.. crescendo…? Kulmen? Nån annan reaktion än uppgivenhet i alla fall.

För jag är trött på att försvara mig.
Jag kommer aldrig mer lova dig nåt. Jag kommer aldrig garantera nåt oavsett vad du frågar eller ber om.
Jag kommer ta ut skilsmässa.
Jag klipper banden på alla plan.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s