Om inte om fanns

Det slog mig för ett tag sen när jag min ovana trogen satt och ältade för att tvinga fram nåt bra. Nåt som jag kan landa i som känns rätt, nåt som genom all gröt i huvudet bara blir klart som korvspad eller kanske en sån där uppenbarelse som skingrar allt vad smogg heter. Men det enda som slog mig var att jag är en rätt sorglig figur som inte får ihop det på nåt sätt.

Däremot har jag blivit mer säker på andra saker med tiden och de är ett måste att ta tag i. Bävan, men samtidigt är det nån form av svar jag behövt, och sökt.

Maken är väldigt trevlig, hör av sig några gånger om dagen och beter sig som om inget hänt. Nykter sen 14 dagar, säger han, visar framfötterna och tycker nog att han har god chans att vinna mig tillbaka, nu när han äntligen har förstått. Eller nåt.

Jag blir bara obekväm. Det är klämkäckt, krystat och upprepande. Inte alls ödmjukt eller ångerfullt. Jag vet att jag inte kan lägga min värdering i hur han läker eller lägger upp sin strategi men den funkar inte på mig.

Han förstår inte att det inte längre är vad han kanske kan göra i framtiden som jag grundar mitt beslut på utan på det som redan hänt. Orättvist, tycker han nog, när han vill visa hur bra allt går.

Låt säga att han lyckas bli nykterist. Jag leker med tanken i bland men jag kan inte uppbåda någon realistisk känsla. Inte med det som är idag och det som varit. Jag har fjärmat mig medvetet för jag har så svårt, för att inte säga omöjligt, att låtsas. Och innan jag sagt vad jag behöver säga och tills jag vet reaktionen på det, så är jag tacksam att jag jobbar som en galning.

För hur jobbigt det än känns att veta vad som måste göras, än jobbigare är det att trampa luft och känna depressionens symtom närma sig. Än så länge är jag bara sorgsen, uppgiven och håglös men även den cirkeln måste brytas.

Nåt annat som dryftas mitt i allt är att, hur det än är, så är maken det enda som kan liknas vid ett sammanhang. Inte för att jag känner nån som helst samhörighet men han är ändå den enda som jag känner här och som jag har en historia med och hur kommer jag reagera om han helt vänder mig ryggen när jag sagt det jag måste? Då blir jag totalt ensam på ön. Arbetskollegor räknas inte, de har alla egna liv och vardag utanför arbetstid och har aldrig umgåtts privat. Det har jag i och för sig aldrig gjort med några kollegor.

Men hur det än är så är vi ju inte osams eller har nån annan ton än prydlig mot varann. Vi har inte otrevligt när vi ses men det kan ju bero på att han tror och antar annat än vad jag gör, jag vet inte. Men hur eller hur, så måste jag gå igenom detta oavsett hur ensam jag blir på kuppen.

Jag har fått en terminalpatient igen. Det är alltid en tankeställare till hur jag lever mitt liv, hur jag vill leva mitt liv och vad jag gör för att komma dit. Alla har inte privililegiet att ha tid kvar och det är vår skyldighet att ta vara på den oavsett på vilket vis, så länge man bara inte känner att den slarvas bort. Många säger att tid egentligen inte finns, men för mig är den högst verklig och väldigt dyrbar men som det ser ut nu..så inte bara slarvar jag med tid, jag har dragit på mig skygglappar och hoppas att den dessutom ska lösa mina problem.

Hur var det nu med den där idioten som inte var född än? Hon föddes redan 1967.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s