Utan vett och sans

Flyktkänslan kom som en hurring.

Hård, oväntad och full med adrenalin. Hjärtat antog en takt som tydligt kändes i bröstkorgen. Det hettade i kinderna och jag kände ett svagt illamående och jag ville bara fly, bort från orden och innebörden.

Min kollega hade somnat in.

Det gick så oerhört snabbt att ingen var beredd på dödsbeskedet. Domnad ända in i själen har jag så svårt att greppa att hon inte finns mer. Det är bara några veckor sen vi kramades hej och hejdå när vi byttes av på ett jobb. Vi var lika gamla, hon och jag.

Jag vänjer mig aldrig vid döden och ändå har jag sett, suttit med och tagit hand om väldigt många som avlidit. Men det är annorlunda när en kollega går bort mot när mina patienter gör det. Det är jobbigt nog  men där är jag i min yrkesroll och har distans på ett annat sätt.

Jag tog bilen och körde en sväng men tankarna och vemodet var för virriga så jag stannade och satt i bilen. Det ska inte kunna gå så fort att dö, malde det. Det ska inte kunna gå så fort. Hon fick en timme..en timme från att läkaren kom in och sa att hon var döende till att hon somnade in. Timmarna före det hade vi haft kontakt via chefen med hennes man och skrivit lite om hur hon mådde och om vi  kunde komma upp och kramas lite för att blanda upp tristessen, som hon sa. Och så bara..borta. Fattar fortfarande inte.

När tanken om hur hon fick ta emot beskedet om att hon var döende och hennes sista timme var, är så omöjlig att ta in så jag gör allt för att inte släppa fram den.

Varje gång en patient går bort kommer tankarna på mitt eget liv och hur aktuella och sanna de valen jag gjort är, egentligen. Men denna gång har det gjort en djupdykning kring livsfrågorna.

Går tillbaka bland inläggen och läser på flera ställen just samma frågor.

Vill jag leva så här? Gör jag det jag vill? Är det det här jag vill luta mig tillbaka och minnas?

Och fast det bara är jag som ställer mig själv frågorna så slingrar sig svaren. Frågeproceduren är nog onödig, jag vet ju egentligen allt. Det är bara det att jag inte hittar nåt som sätter fart på allt. Och så hör jag kloka citat som att – det finns inga bra tillfällen, de skapar man. – Det är bara att göra, vad har du att förlora? – Varje dygn du är kvar i det du inte vill, försvinner 24 timmar du kunnat göra det du egentligen vill.

Jag vet, jag vet, jag vet. Jag vet att jag beter mig irrationellt, att jag inte lever som jag lär, men i huvudet, där vet jag hur jag vill ha det och det är väl alltid nåt. På ett sätt tror jag att det ligger där som för att mogna så jag inte gör nåt förhastat.

Besluten jag måste ta är ju inte direkt huruvida jag ska ha kött eller fisk till middag utan om jag ska bryta upp och byta land. Flytta tillbaka till andra sidan Atlanten och börja om från noll. Ingen bostad, inget jobb och inte en aning om var jag vill bo.

Och med en kropp som bett mig dra åt helvete. Jag vet inte om det bara var en tidsfråga eller om det är jobbrelaterat men det spelar ingen roll, smärtan är outhärdlig. Medicinen jag har ska tas var 12 timme, jag tar dubbel dos var fjärde timme och det tar ändå bara udden av smärtan.

Men..i det anställningsvillkor jag har nu finns det varken sjukpenning eller semesterersättning. I höst blir jag satt på fast anställning men vill läsa villkoren om det finns nåt i avtalet jag inte kan gå med på.

I juli landade jag på 313 arbetade timmar. Så kan jag ju inte fortsätta, men det är heller inget jag kan styra över. Det verkar vara allt eller inget på nåt sätt. Och utan trygghet tvekar jag.

Det dilemmat fanns ju inte i Sverige även om jag vet att jag klarar mig bra, jag har alltid haft god ekonomi men i nytt land och utan skyddsnät känns det lite vingligare och jag är inte på nåt sätt en gambler.

Som det är nu är det orimligt, men jag gör det likväl. Men jag har inte ansökt om residencia ifall jag måste besluta om tillbakaflytt.

Och det är många andra frågor som också hänger i luften och jag kan bara bida min tid, vilket jag är kass på. Hatar att vänta. Det är som dottern säger, klart överskattat.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s