Det där med ryggrad ändå, va

Gjorde magnetresonansen i går. Nästan en timme i tunneln. När teknikern kom ut frågade han om jag behövde hjälp ned från britsen och fortsatte, Madam, your column is a mess. Oj, sa jag, hur menar du och när han såg min namnskylt och förstod att jag jobbade inom vården sa han, Want to see?

Och så gick vi bakom glaset och han visade bilder och berättade, nickade, pekade och sa igen, see, not good here or here, a mess, and I am not a doctor.

Nu tar jag inte jättesvårt på de orden, men jag såg att det såg inte helt ok ut. Bl.a. kota L5 tippade ut i kanalen med halva sin bredd. Misstänker att det är en del av spondylolistesen. Sen det vita som skulle vara en tjock, rak barriär mot innandömet var inte det utan mer som brett knådad deg. Bucklig och bullig. Jag har ju ingen aning om det är nåt som är av allvarlig betydelse, det kan ju vara av den arten att vidare åtgärd kan vänta eller gå tillbaka.

Men intressant var det.

Jag sa upp mig i går. Känns skönt. Väldigt faktiskt. Jag orkar inte längre. Nu ska jag färdigställa lägenheten, packa, passa på att sola och bada sen för att i slutet av oktober, början på november flyga tillbaka till Sverige. Och ta med bilderna på ryggen så jag kan få ett utlåtande. Det är lite olika hur man klassar operation här och där så det är ingen idé låta någon här bedöma om jag ändå kommer opereras där hemma.

Nu börjar ett nytt kapitel. I en helt ny bok. Jag ska försöka vara mer lyhörd och noga med vad jag tycker jag vill tillföra och behålla i mitt liv. Lite måste jag väl ha lärt för framtiden? Men som högkänslig är det ju lite fart på känslohastigheten och även om allt det vi känner är helt och fullt sant, behöver jag ta till strategin med att backa och begrunda innan jag går vidare. Vila lite i varat.

Jag sitter vak sen nån vecka tillbaka. Döende patient med några få dagar kvar. Droppet är borttaget och bytt mot fentanylplåster. Vändschema och munvård. Men mest bara se till att hon har det bra. Jag läser högt ur boken om Natthiko, skogsmunken, mannen jag jobbade med när han var på ön. Och så lyssnar vi på musik. Jag bredvid och håller min hand om hennes. Hon ser på mig, lyssnar och ler lite ibland. Andas lugnt och taktfullt än men det dröjer inte förrän den fasen går över till den sista. Värdigt, rofyllt och väldigt sorgligt.

Nytt kapitel i min bok är att börja nu och för henne blir det sista kapitlet i ett hundratvå-årigt liv, långt ifrån det som vi andra kallar liv och vardag. Av kunglig börd och mycket älskvärd. Vi har haft samtal jag aldrig nånsin glömmer och skrattat ihop så tårarna runnit när hon berättat. Hennes liv, hemligheter och sanningar bakom de finaste salongernas tjocka sammetsgardiner. En ynnest att få tagit del av henne.

Om en månad är jag klar med det här livet på ön. Overkligt och fruktansvärt sorgligt på så många sätt. Men ju mer det får gå runt i systemet justeras mina inre parametrar och jag kan se på det i lite mindre affekt.

Nu ser jag fram emot alla möten med den lilla lilla krets jag släppt in i min innersta cirkel. Träffa barnen som jag saknat så det gröpt hål i själen. Familjen som jag inte heller kunnat umgåtts med som jag önskat. Allt sånt finns nära om en månad.

Nya kapitel, ny bok. Första kapitlet ska jag döpa: Braständare, någon?

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.