Sann förmån och så många skratt.

03.09. Ett liv, en matriark och sann njutningsmänniska somnade in och fick äntligen som hon ville. Få dö och i sin övertygelse omfamnas av maken, där där det alltid är vackert väder och människor snälla. Och är det inte det, har det stället redan både fått veta det och bassning.

De, mina sista 15 timmars vak jag hade var vår väg till avsked för oss båda. Jag läste högt ur boken, jag hade musik, jag pratade lite om allt möjligt. Men mest höll jag bara om. Nära, nära. Ända in i det sista var hon medveten och ville känna hudkontakt.

Hon vände sig lite, tog tag i min kjolshälla med pekfingret och drog sig ända in mot mitt bröst och låg som en liten fågelunge så i gott och väl en timme. Mina tårarna rann lika länge.

Att ha en människa som du vet kommer att dö inom loppet av några timmar så nära, stryka henne över håret, prata lite, se hennes blick och båda vet att båda vet att det är strax är slut är väldigt svår att beskriva, för att inte säga omöjlig. Den är så verklig i sin verklighet tillika omöjlig att greppa. Den är så många redan kända känslor men ändå helt egen utan jämförelse.

Första gången jag träffade henne sa jag, åh himmel är du kunglig? – Måste jag niga djupt kommer jag aldrig upp igen, så du får en puss i pannan i stället och det var också det sista jag gjorde, pussade henne i pannan och strök henne över kinden.

Sov gott, raringen och oavsett var du är så blir det ett vackrare ställe med dig där.

Och käre tid, så mycket roligare.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.