Borta bra men hemma..längtan tillbaka

Två veckor i kylan har förflutit. Jag kom inte till den varma årstiden men det kunde jag inte bestämma. Mysfaktorn är ändå stor och hösten har alltid varit min valda årstid om man frågat mig. Den passar min personlighet, allt blir lite mer tillåtet, man får gå ner i takt, kura och tända ljus. Och det blir mycket mysigare att krypa upp i soffan.

Jag har varit hos läkaren och jag har åkt och tagit em massa blodprover. En ny magnetresonanstomografi om två veckor och efter det får jag veta om jag måste opereras. Och jag har inte önskat nåt så mycket som att få slippa operation. Utan en sån så skulle jag kunna börja mitt liv, skaffa jobb, boende och min egen vardag.

För oavsett hur snällt det är att jag kan bo hos dottern så har jag ingen egen plats, egen tid, inget eget av nånting. Sen två småttingar ovanpådet och en svärson som pluggar heltid hemma. Det blir lite svårt för en som har ett väldigt stort behov av ensamhet. Men jag måste ju, åtminstone till jag vet om de ska skära i mig.

Jag har rätt svårt att anpassa mig här också. Ofta är jag på Gran Canaria i tanke och ord. Saknad och längtan tillbaka avlöser varann trots att jag känner att beslutet var rätt. Men jag tänker att, bara jag får min vardag så kan jag börja forma mitt liv.

Och så har jag blivit sjuk. Barnbarnen är små ilskna smitthärdar och aldrig att jag kommer undan så nu svider det i halsen och skaver i luftrören och om nån dag eller två kommer nästäppa och ännu mer hosta. Varje gång jag gör det, hostar, känns det som benet och ryggen ska explodera och blir det värre får jag nog ta mig läkaren.

Denna väntan, jag är ju rätt kass på att vänta, och gör att jag blir lite stressad. Och när jag inte har nån manual att följa så trampar jag luft. Jag behöver ha lite riktlinjer i alla fall, typ en ramberättelse, resten kan jag fylla i efterhand.

Och så kommer jag på mig själv att kolla in resor till Gran Canaria, bara för att försäkra mig om att jag kan åka dit om det blir allt för jobbigt att vänta. Bara nån vecka så där liksom.

Edit: Jag känner också en större aversion gentemot ex-maken för att han är kvar och kan njuta av min dröm. Klassisk avundsjuka kanske men jag unnar inte honom det.

Tid, överskattad välsignelse

Sitter på balkongen efter en dag vid poolen. Dan före dan före..avresedan. Dopparedan har det varit nästan varenda dag sen jag tog in på hotellet. Två hotellfrukostar kvar och en hel soldag i morgon innan jag slänger det jag inte ska med mig från hotellet och stänger väskan för sista gången på ön.

Jag åkte till Mercadona, kanariernas egen stormarknad, några kilometer härifrån och köpte melon, serranoskinka och brieost att ha på balkongen i kväll. Det sticker ordentligt i hjärtat, det måste jag medge. Lämna allt detta, allt som mina ögon älskar att vila på och i det jag känner mig hemma. Men det är inte riktigt lika tungt längre och för det tackar jag tiden, den som jobbar i bakgrunden och ser till att allt bara känns mindre omöjligt att vänja sig vid och acceptera.

Senare i kväll sitter jag på balkongen, jag har hela hotellområdet i blickfånget med pooler, barer och underhållning, kommer jag få ett skådespel, det är fullt med barnfamiljer som har allhelgonalov och det utlovas stor fest med kläder och huggtänder av alla som är med. Ett väldigt trevligt hotell, helt nyrenoverat, 4-stjärnigt och stilrent i glas och vitt. Jag har kört förbi det åtskilliga gånger eftersom jag bodde 300 meter ovanför, så jag har följt renoveringen från början. 300 meter från min fina knasiga lägenhet. Bodde, för jag lämnade nycklarna idag och skakade hand med den som varit min handyman. Det ingick en sådan i hyran som jag kunde ringa vadhelst jag behövde hjälp med. Jag har dock aldrig behövt nåt, men jag fick veta att om jag kommer tillbaka så ska hyresvärdinnan hitta en lägenhet, om inte min gamla är ledig, som jag får hyra. Ett så gott betyg som något.

Jag landar vid halvett-tiden på måndag natt och fick en tid på vårdcentealen 8.00 på tisdagsmorgon. Jag listade mig på ny vårdcentral så jag har ingen aning om vad som väntar. De fick alla uppgifter från MRT:n och utlåtandet från traumatologen häriftån så de vet lite ialla fall.

I kväll ska jag och en kollega gå på Thai-restaurang, Sawadee, här i San Agustin. Sen är det färdigumgåtts med dem alla. Nästa gång blir nästa gång jag kommer hit. Chefen klarade jag av på en fika när jag lämnade akutväskan. Om jag behöver vitsord när jag söker jobb är hon mer än villig att ge mig de bästa. Ja, hon har fasen ingenting hon kan klaga på. I den frågan är jag cementerat säker. Men tack ändå.

Måndagmorgon, lämna bilen, få skjuts till flygplatsen och sen väntar en hel del oskrivna blad på sin plats i min nya bok. Nya kapitel och jag ska göra precis allt jag kan så det blir sådär trevligt att se den i bokhyllan när man går förbi.

Nedräkning från hästryggen

Cauda equina, hästsvans på latin och har gett namnet på nervknippet längst ner i ryggen, just för att det ser ut som en dylik. Har man som jag tydligen har, en kota, L4 , som glidit ner över den undre, L5, och dragit med sig disken ut så allt klämmer på hästsvansen, då riskerar man att få Cauda equina-syndromet vilket innebär att man förlorar kontrollen/känseln över urin och avföring och några andra mindre roliga symtom, då har man ca ett dygn på sig att operera innan man får bestående skador.

Mina kotor klämmer över det utrymmet, traumatologen pekade och visade hur det skulle se ut och mitt såg inte ut så. Jag har kvar muskelstyrka i stortårna, det är bra, men klämningen oroar. Och så fick jag en lektion i vad jag ska hålla koll på och det jag inte ska göra. Inga lyft, vridningar eller andra kroppsaktiviteter som innebär användning av ryggen, ja sex, trädgårdsarbete och sånt, som han sa, och du behöver ta kontakt med en neurokirurg när du kommer till Sverige.

Ja, för hängandes över köksbänken nätterna igenom är klart överskattat så nåt måste göras. Vad, lämnar jag till de i vita rockar och ett antal hundra tusen i studieskuld. Bara det blir bra.

I går tog jag in på hotell, sista veckan ska jag sola och äta hotellfrukost, försöka stressa av och få lite kontroll över tillvaron, sånt görs nog rätt bra från en solsäng. Lägenheten är så gott som tom och färdigstädad. Och så ska jag träffa mina kollegor, de två jag haft, som också ledsnade och sa upp sig.

Tisdag, sex dagar kvar på ön, det vet jag, men inte så mycket mer än så, sen är det mesta frågetecken och oöppnade lådor.

03.17 vaken, en kanna kaffe och rätt många svordomar

Ny vaken natt. Vaknat otaliga gånger sen jag släckte lampan. Benet värker och huvudvärken oroar. Sen några veckor ligger den som en direktlänk ned i ryggen, känner inte igen den, men varje gång jag råkar röra mig fel så spränger det i benet upp i hjärnan. Så jag är uppe sen länge. Musik, kaffe och soffan.

Tittar på fotografier på mobilen från livet i Sverige. Känslopaletten blir aktiverad i varenda riktning och jag försöker bena ut vad jag egentligen känner. Och varför. Försöker också att hålla isär min sorg över det jag älskar så mycket här och som inte finns i Sverige eller går att skapa.

Det första fotot är på en tavelhylla i min forna hall, min brosch och namnskylt jag hade i jobbet ligger där. Nostalgisk som jag är på vissa sätt är det nåt jag inte förmått att göra mig av med. De har hängt med sen i mitten av 80-talet. Ett av sammanhangen jag behövt. Mitt yrke. Där jag känt mig behövd och tillräcklig. Mjuka, tusentals gånger tvättade, byxa, bussarong och rock eller klänning. Både vita och gröna uniformer har jag jobbat i och känt mig så hemma i dem alla. Många känslor, starka, sorgliga, uppgivna, ja egentligen hela paletten sitter i kläderna, jag har jobbat himskans länge. Bilder flashar förbi, 40 år gamla vårdminnen och framåt. Fortfarande färska. Ler lite, ser många patienter i deras dåvarande situation. Vet hur det gick för många, andra kan poppa upp närsomhelst och gör det också. Kollegor, chefer och hierarkier. Allt gås igenom i bilden med broschen.

Och så knackar en kommentar på som jag fick för ett ett tag sen, apropå att alltid försöka bena ut detta med hur mycket, varför och är det ens viktigt. Är det det? Nä, inte alltid men då dammluckans gångjärn brast för 18 månader sen och jag förstod att det inte är fel på som jag är så blev det liksom en turné bakåt i tiden där allt jag känt återkommer i nån form och vill ha en second opinion. För..jag vet att jag är fysiologiskt annorlunda i hjärnan och det är omöjligt att både ändra på och att göra nåt åt, å ena sidan, å andra sidan vet jag också nu att jag behöver anamma känslan igen men på lite håll och med förståndet kanske förmå känslan att bli lite mindre arg, ond, långsint eller vad det nu var jag kände. För jag har samtidigt lärt mig att även om jag känner som jag gör så betyder inte det alltid att den är i synk med vad personen menade.

Jag menar, jag har ju ingen startsträcka alls, känslomässigt, och det är ju inte rättvist mot den som inte menar det på det viset mina känslor galloperar och som sen inte går att ändra. Jag förstår den biten fullt ut. Nu. Det gjorde jag inte för 18 månader sen så det är nog en turné i att låta förståndet se på känslor och kanske komma till insikt i att det kunde menats mindre än som jag tog det. För min frid är den resan viktig. Inte så mycket resultatet som övningen att stanna upp och vänta in.

För att vara som jag är faktiskt fruktansvärt påfrestande för mig och även för många andra. Allt jag inte kan hantera är så otroligt enerverande. Sen finns det ju de som inte vill försöka förstå. Häromdagen sa ex-maken att ur ett egoistiskt perspektiv så gillade han mig mycket mer som jag var innan jag förstod.

Eller som han sa:- Din nya personlighet klär dig inte alls. Nej, tänkte jag, den klär inte -dig-  längre för du har förstört så mycket det bara går och du varken ville eller kunde förvalta den med mig. Det är närmre sanningen. Jag kunde inte förmå mig att säga nåt då men det kom senare. Jag var tvungen att få nån form av..jag vet inte..men så skrev han senare: Du är tamejfan det vackraste jag vet.

Jag svarade: Oj då, ja då får jag verkligen hoppas att det klär mig bättre än min nya personlighet. Kommentaren är läst men obesvarad från hans sida. Jag vet att han är irriterad över den och att han störs över att jag inte blev glad. Hur..hur i hela fridens namn kunde han tro att det han sa tidigare skulle balanseras upp av det han skrev sen? Jag tycker ju verkligen inte heller alltid om min personlighet för jag kan inte handskas med den..men hans sätt att säga det på var som att han ville platta till mig. Få sitt sagt. Inget snällt om hur jag varit i många år och vad det gjort med hans välmående. Utan min nya personlighet klär mig illa.

Nytt foto, en bild på tomtar, vackra glaskulor, handblåsta med glitter. Genast infinner sig en stark känsla av sammanhang. Jul, familj, frid och det jag var bäst på. Få andra att må bra, känna sig viktiga blandat med tokigheter och hängivenhet, en känsla jag var så bra att förmedla. Närmre rus än så kommer jag inte. Hela mitt system är som gjort för den typen av omhuldande aktiviteter. Spänning, stämning, trygghet och glädje. Under barnens uppväxt var jag både mamma och pappa och så som situationen såg ut, den som gjorde allt jag kunde för att minnena jag skapade skulle minska saknaden av det som borde varit en självklarhet i deras liv men var allt annat än det. De älskade det och jag älskade det, trots att jag önskade att de hade det andra också. Att måsta släcka bränder som andra anlagt, av vilken anledning det än må vara, som blir min att ta hand om för att minimera skadan är jag evinnerligt trött på. Dessutom har de ingen insikt av vad deras lek med tändstickor kostat. Barnens pappa har sagt vid flera tillfällen att han var övertygad om att sonen skulle hata mig för hur jag var när han växte upp. Ni som läst inläggen om hans ADHD vet hur jag..var..men det säger en del om hans brist på insikt, ork och övertygelse. Jag har den vackraste av vänskap med mina barn medan deras pappa inte på nåt sätt är rumsren i deras omdömen om hur han förhåller sig gentemot dem.

Nytt foto, en bild på mig tagen av dottern. Innan jag tappade håret, är det första jag tänker. Jag jämför alltid så trots att jag inte är speciellt fåfäng men då var det lätt att hantera och så mycket tjockare och..mitt..det som växte ut var en parodi på det jag hade, nåt som ska likna lockar växte ut i nåt som var rätt sorgligt. Tunna, fina strån, väldigt många färre och helt annan kvalité. Nu, efter dryga tio år så har det blivit lite bättre men då var det en trist jämförelse. Hon jag ser på fotot..jag blir lite dämpad, en tid med mycket elände, mycket ont, både fysiskt och själsligt, men på samma gång överöses jag med känslor så starka från saker som hände under den tiden. Möten som förändrat mig på så många sätt. Erfarenheter jag aldrig trodde jag skulle få vara med om och som jag aldrig glömt. Varenda cell i kroppen minns. Så har det alltid varit, tvära kontraster, så motsatta känslor i allt som hände men de har sin exakta plats. Jag behöver inte plocka fram några, de kommer helt av sig själv, närhelst på dygnet, varhelst jag befinner mig och precis så stark som den var när jag först upplevde den.

Och så funderar jag..vad skulle jag vilja ha? Skiljer sig hennes längtan, hon på fotot, och min idag? Nej, vi har samma då som nu. Fortfarande har vi inte upplevt det mer än i fragment, så längtan är stark.

Fri önskan. Drömscenario utan att vara utopisk. Jag vet precis trots att jag har så svårt att formulera det i huvudet för allt som kommer och stör av dubier, gamla erfarenheter och misslyckanden. Men ett par saker återkommer längtan alltid till.

Att få vara med människor som vill mig väl. Som inte ifrågasätter mig och som tror och litar på att det jag säger är det jag menar och tycker. Jag har hört till leda: nä, det tror jag inte, det tycker jag inte, så är det inte, nä, så här är det. Istället för att lyssna, fråga, vara nyfiken och skapa en intressant diskussion. Varför? För att jag tystnar och håller med annars. Jag kan inte värja mig i de situationerna där jag blir ifrågasatt. Jag har, nästan, aldrig kunnat stå upp för mig, som egen person. Det ligger mest i hsp:n. Jag kan helt enkelt inte. Och då tystnar och backar jag. Jag vill inte backa men jag kan inte annat. Jag skulle behöva en mentor som med fingertoppskänsla lär mig att få lite såna skils utan att göra ny skada.

Och så vill jag ha glädje. Jag vill ha människor som ler ofta och älskar livet. Själv har jag varit så negativ så länge att jag får börja med att fylla lyckolådan från tom botten i själen igen. Att bejaka här och nu saknar jag. Jag har alltid gjort det, det är lite av mitt signum, att säga ja oavsett hur andra tycker det verkar. Ju knasigare och trevligare desto större anledning att göra det. Allt för att fylla lyckolådan. Livet är så kort nu, mycket kortare än jag orkar tänka på. Jag har bråttom att få in så mycket i mitt liv som möjligt som jag mår bra av så jag inte känner mig så stressad.

För stressen jag har i kroppen tär. Jag har mycket att ta tag i när jag landat i Sverige. Jag måste få bättre kondition, jag ska göra mig av med de tio kilo som jag helt enkelt inte kunnat leva utan att lagt på mig, den medicinen jag hade behövt för att orka denna period mentalt skulle varit svår att få ur kroppen utan strid och magsårsmedicinen gör föga nytta så det får bli kolhydrater. Har ju varken ätit gott eller varit ute och gjort saker på ön så det råder jag också bot på. Win-win. En av mina två kollegor, hon som också sagt upp sig till den sista, vi drar överallt nu, hon är halv kanarieier/ halv svensk men har bott på ön nästan hela sitt liv. Vi fikar, pratar,fikar, går på restaurang, pratar,åker än hit än dit och jag får lite av det jag önskat så länge. Och varsågod kropp och hjärna, njut av sockret, det tar jag alla dagar i veckan så länge jag överlever på det utan att bli beroende av tabletter. Det räcker så bra med det jag redan äter för ryggen. Men jag måste få lugn och ro. Och så måste jag få ordning på den, ryggen. Och bostad. Och jobb. Och sömnen. Och var ska jag bo?

Tänk om jag kunde få en liten liten kik in i framtiden, bara en hint om det blir bra eller så för jag orkar inte ta tag i mer elände på några hundra år.

Klara, färdiga, bär

Möblerna jag köpt till lägenheten står klara för avhämtning. Möblerna som stod här när jag flyttade in är uppmonterade och tillbakaställda. Rörigt, fult och otroligt tråkigt att vistas här nu. Här, där jag trivts så bra och tyckt det skulle bli så kul att få inreda klart. Min knasiga lägenhet. Min fina knasiga lägenhet med panoramaskjutdörrar på hela ytterväggen och utsikt över både havet, ruffig natur och bebyggelse som med sina tända lampor kvällstid kunde hålla mig fängslad i timmar. Nu vill jag inte vara kvar, märkligt hur fort saker och ting ändras. Tycke och smak, känslor och välbefinnande ändras lika fort som tankarna rusar.

Jag har inte riktigt landat på fötterna än men nåt åt det hållet, det känns ändå skönt att inte ha ångest längre över tillbakaflytten. Tiden gör sitt och det är jag tacksam för, trots att jag hatar att vänta. Stressen i kroppen är fortfarande så påtaglig och värken I rygg/ben gör mig orolig. Jag har beställt tid hos en traumatolog som ska bedöma bilderna. Smärtan blir värre och bredare och det kan inte vara bra. Jag har fått veta att jag har tre diskbråck, som inte rupterat, två högre upp och ett som tydligen klassas som allvarligt av namnet att döma när man googlade på det. En kollega översatte mrt-svaret. Men..jag vet inte ändå, det kan vara ok att det ser ut så men nu vill jag höra det med säkerhet. Men vad hon förstod så bör man inte ha såhär ont utan åtgärd. Ny väntan.

När jag landar i Sverige ska jag blunda, dra ett djupt andetag och försöka nollställa systemet lite. Många beslut att ta även här men förhoppningsvis på sånt som jag själv funderat ut. Jag ska träffa alla de mina, umgås, dofta dem, känna dem, skratt och kärlek. Och så måste jag få ordning på kroppen, sömnen och stressen. När det är gjort ska jag ut och åka. Längtan stillas, saknad blekna och annat få färg.

Remi-patt eller win-win?

Alla dessa nätter som läggs till högen av osovna börjar bli lite för mycket av ett dilemma. Oavsett om det beror på värken i benet, stressen i systemet eller båda spelar mindre roll, en massa saker gör det med en. Jag försöker vara snäll och duktig mot mig, nu jobbar jag ju minimalt och kan varva ner genom att vila när jag vill. Men det vill sig inte alls.

Ni vet när man är väldigt sjuk i feber och det låter i huvudet, man kan höra ett ljud, som ett konstant vakuumsus. Högt hela tiden och så kommer det riktiga körare emellanåt, som vågor som böljar genom hjärnan så man blir yr. Och irrititationen i kroppen som vägrar släppa, den som håller cellerna i ett grepp som gör avslappning omöjlig, är nog den som gör att nätterna blir lika vakna som långa.

Jag längtar efter själslig stabilitet, den man vilar på när yttre faktorer inte samarbetar. Rustningen som tar emot och skyddar från skav. Som det ser ut nu är jag i ett uselt skick rakt över i alla avseenden.

En fysisk, psykiskt, mental och själslig tävling skulle hålla på i det oändliga innan man dömde att ingen del var värre, eller för den delen, bättre än någon av de andra.

Så för att behålla lite struktur så ligger jag kvar i sängen, i alla fall stundvis. Säkert femton gånger tittar jag på klockan, fem gånger går jag upp på toaletten, tre gånger dricker jag vatten och ett par gånger äter jag nåt.

Och så väver jag ihop alltsammans med – Det var då helvete, har det bara gått 40 minuter sen jag la mig. – Men va fan, nödig igen?! – What the..?! – Men för helvete, är klockan bara kvart över tolv?

Så håller jag på nätterna igenom. Påsarna under ögonen har fått barnbarn och jag undrar hur lång tid som ska till för att känna harmoni igen.

Jag är på riktigt orolig att jag ska ha tappat de få sociala skills jag haft. Så lång tid utan att praktisera sociala regler, i en hjärna som övat flitigt på att ladda krutet, skrika tänt var det här och så tutta på. Allt i ett svep. Och så repeat.

Alla övertändningar och ras i huvudet har gjort att jag tappat förmågan helt att vara som man borde. Eller vara som de flesta i alla fall. Det ser ju så enkelt ut när jag iakttar människor i min omgivning, som att alla redan kommit överens om spelreglerna och rättar sig därefter.

Finns det kanske regler som alla vet om och rättar sig efter utan att kommit överens innan? Är det det som är social intelligens? Kompetens? Eller självklarhet? Men inget är självklart för mig, så länge jag inte ensam, det är enklast men heller inte längre jätteroligt.

I dag är jag helt ledig och ska ta backen ner till stranden. Blek som en Albyl vill jag ha lite färg innan jag åker härifrån. Märkligt, jag har bott här i två år och väljer faktor 50 för att inte bränna mig.

Från den 25:e har jag tagit in på hotell. Lite semesterkänsla ska jag ha, ligga vid poolen, frukostbuffé och gå ut på kvällarna och äta, se mörkret sänka sig, sorlet och dofterna, människorna, värmen, känslan av att få leva min dröm. Om så bara för en vecka. Nya drömmar kommer.

Frågelådan är virrig idag. Igen.

Kommer jag våga landa? Kommer jag ens kunna landa? Vad ska till? Räcker det med att bara vara eller behöver jag göra nåt så det blir en lugn, trygg och långvarig känsla i mellangärdet eller finns det risk för buklandning och skrapsår som blir bestående om man inte gör..rätt? Finns det förresten rätt och fel såna här gånger? Spontant skulle jag säga att det inte gör det men då är det säkert så att vissa stadier eller faser bör man gå i och genom för att komma ut hel och helad.

Jag är så jäkla dålig på att famla nämligen och ändå är jag lika jäkla bra på det för erfarenhet saknas verkligen inte, jag har famlat mig genom större delen av mitt liv. Men jag har alltid farit rätt illa av det för det har gjort mig extremt osäker. Och ändå, har jag varit lugnet och tryggheten för så många i min närhet. Hur går sånt till? Vilket pris får jag betala för allt det här? Kommer det stå mig dyrt? Eller kan jag till och med bli rikligt belönad? För..om jag ska ge mig ut på en liten egotripp så tycker jag att det får gärna vara lite min tur nu. Min tur att få känna lite mjuka linjer.

Jag önskar ändå rätt lite. Bara snälla människor som vill mig väl. Som inte har kantiga ord och ifrågasätter mig om hur jag är. Som inte anser saker som gör att jag tystnar. Som kanske på riktigt vill veta hur det är att vara jag. Högkänslig, denna förhatliga personlighet som jag ändå älskar att vara. Det räcker så otroligt långt bara genom att tro på att det jag säger är sant. För jag kommer inte acceptera att bli behandlad utifrån vad andra tycker och tänker längre, om man vill vara i mitt liv vill säga. Det fanns inget som helst intresse av f.d maken att vilja gå bredvid och försöka förstå och underlätta när jag bad om hjälp. Släpp det, sluta tänk, det räcker nu, du har fel, du förstorar upp.

För honom var det så enkelt. Som han sa en gång: – Det är väl för fan bara att bestämma dig.

Det gjorde jag. Lite i taget bestämde jag mig och nu är jag här. På väg tillbaka till Sverige. Till människor som vill mig väl, det vet jag, men osäkerheten lurar, tänk-om jag inte är mottaglig längre utan bara så störd av att vara utan normalt umgänge att jag gör bort mig? Såna tankar dräller in med sina hullingar och slår rot. Är det ens ok att lägga mitt väl och ve i andras händer och ge dem ansvaret?

Ja, ni ser..glänta på locket till frågelådan och ut kommer jag med fickorna full av frågetecken.

Sann förmån och så många skratt.

03.09. Ett liv, en matriark och sann njutningsmänniska somnade in och fick äntligen som hon ville. Få dö och i sin övertygelse omfamnas av maken, där där det alltid är vackert väder och människor snälla. Och är det inte det, har det stället redan både fått veta det och bassning.

De, mina sista 15 timmars vak jag hade var vår väg till avsked för oss båda. Jag läste högt ur boken, jag hade musik, jag pratade lite om allt möjligt. Men mest höll jag bara om. Nära, nära. Ända in i det sista var hon medveten och ville känna hudkontakt.

Hon vände sig lite, tog tag i min kjolshälla med pekfingret och drog sig ända in mot mitt bröst och låg som en liten fågelunge så i gott och väl en timme. Mina tårarna rann lika länge.

Att ha en människa som du vet kommer att dö inom loppet av några timmar så nära, stryka henne över håret, prata lite, se hennes blick och båda vet att båda vet att det är strax är slut är väldigt svår att beskriva, för att inte säga omöjlig. Den är så verklig i sin verklighet tillika omöjlig att greppa. Den är så många redan kända känslor men ändå helt egen utan jämförelse.

Första gången jag träffade henne sa jag, åh himmel är du kunglig? – Måste jag niga djupt kommer jag aldrig upp igen, så du får en puss i pannan i stället och det var också det sista jag gjorde, pussade henne i pannan och strök henne över kinden.

Sov gott, raringen och oavsett var du är så blir det ett vackrare ställe med dig där.

Och käre tid, så mycket roligare.

Det där med ryggrad ändå, va

Gjorde magnetresonansen i går. Nästan en timme i tunneln. När teknikern kom ut frågade han om jag behövde hjälp ned från britsen och fortsatte, Madam, your column is a mess. Oj, sa jag, hur menar du och när han såg min namnskylt och förstod att jag jobbade inom vården sa han, Want to see?

Och så gick vi bakom glaset och han visade bilder och berättade, nickade, pekade och sa igen, see, not good here or here, a mess, and I am not a doctor.

Nu tar jag inte jättesvårt på de orden, men jag såg att det såg inte helt ok ut. Bl.a. kota L5 tippade ut i kanalen med halva sin bredd. Misstänker att det är en del av spondylolistesen. Sen det vita som skulle vara en tjock, rak barriär mot innandömet var inte det utan mer som brett knådad deg. Bucklig och bullig. Jag har ju ingen aning om det är nåt som är av allvarlig betydelse, det kan ju vara av den arten att vidare åtgärd kan vänta eller gå tillbaka.

Men intressant var det.

Jag sa upp mig i går. Känns skönt. Väldigt faktiskt. Jag orkar inte längre. Nu ska jag färdigställa lägenheten, packa, passa på att sola och bada sen för att i slutet av oktober, början på november flyga tillbaka till Sverige. Och ta med bilderna på ryggen så jag kan få ett utlåtande. Det är lite olika hur man klassar operation här och där så det är ingen idé låta någon här bedöma om jag ändå kommer opereras där hemma.

Nu börjar ett nytt kapitel. I en helt ny bok. Jag ska försöka vara mer lyhörd och noga med vad jag tycker jag vill tillföra och behålla i mitt liv. Lite måste jag väl ha lärt för framtiden? Men som högkänslig är det ju lite fart på känslohastigheten och även om allt det vi känner är helt och fullt sant, behöver jag ta till strategin med att backa och begrunda innan jag går vidare. Vila lite i varat.

Jag sitter vak sen nån vecka tillbaka. Döende patient med några få dagar kvar. Droppet är borttaget och bytt mot fentanylplåster. Vändschema och munvård. Men mest bara se till att hon har det bra. Jag läser högt ur boken om Natthiko, skogsmunken, mannen jag jobbade med när han var på ön. Och så lyssnar vi på musik. Jag bredvid och håller min hand om hennes. Hon ser på mig, lyssnar och ler lite ibland. Andas lugnt och taktfullt än men det dröjer inte förrän den fasen går över till den sista. Värdigt, rofyllt och väldigt sorgligt.

Nytt kapitel i min bok är att börja nu och för henne blir det sista kapitlet i ett hundratvå-årigt liv, långt ifrån det som vi andra kallar liv och vardag. Av kunglig börd och mycket älskvärd. Vi har haft samtal jag aldrig nånsin glömmer och skrattat ihop så tårarna runnit när hon berättat. Hennes liv, hemligheter och sanningar bakom de finaste salongernas tjocka sammetsgardiner. En ynnest att få tagit del av henne.

Om en månad är jag klar med det här livet på ön. Overkligt och fruktansvärt sorgligt på så många sätt. Men ju mer det får gå runt i systemet justeras mina inre parametrar och jag kan se på det i lite mindre affekt.

Nu ser jag fram emot alla möten med den lilla lilla krets jag släppt in i min innersta cirkel. Träffa barnen som jag saknat så det gröpt hål i själen. Familjen som jag inte heller kunnat umgåtts med som jag önskat. Allt sånt finns nära om en månad.

Nya kapitel, ny bok. Första kapitlet ska jag döpa: Braständare, någon?

Öppet sinne eller öppet ända in?

I bland ramlar det över mig lite väl mörka moln. De är blandade med all möjlig sörja som inte gör en enda människa glad, en besk smak sprider sig om jag inte stänger alla spjäll. Och just det, att stänga alla spjäll, är ju speciellt vi högkänsliga så fantastiskt bra på. Not.

Sörjan, den har sitt ursprung i det som är. Det som hänt och det som både förmodligen och absolut kommer hända. Känslor att hantera, huggen i hjärtat, sorgen i själen. Avsked. Jag hatar avsked. Ett sting av aldrig mer gör sig påmind och jag går i kvav av det. Aldrig mer det som är. Att det nya blir bra ja, det är möjligt och kanske till och med troligt men det här..det här är aldrig mer. Uff. Vill inte.

I morgon, magnetresonans, och nu är inte svaret lika viktigt längre, jag har tagit beslut i den frågan oavsett. Men smärtan är lika jobbig och i går hade jag återbesök ang den nya medicinen. Ny medicin, codein denna gång, färre biverkningar och lättare utsättningssymtom, och så mer muskelavslappnande. Jag passade på och visa honom min svullna, hårda och väldigt ömma överarm som har en stor röd fläck som känns väldigt fel. När han fick veta att det var där jag fick vaccinet för 14 dagar sen blev han helt till sig. Fram med mobilen och fotade, tog mått och skrev ner, kände och tog allmänvärden. Och så prednisolon och lite kräm. Det skulle skickas in biverkningar av det här slaget till..nånstans, för att dokumentera sånt som är utöver normalt förekommande biverkningar. Inte så konstigt då att jag känner mig sjuk och helt ur slag i leder och annat skräp fortfarande. Det blev lite extra grädde på moset, tack så mycket livet.

Jag har beslutat att säga upp min fasta tjänst i mitten av oktober och lägenheten i slutet. Jag åker tillbaka till Sverige i slutet av november. Bittert känns det. Fruktansvärt bittert. Men jag känner en viss lättnad. Att stanna på de här grunderna som nu är aktuella var dömt att misslyckas, drömmen var ju inte det som blev även om jag inte i sig har problem att leva här ensam, absolut inte. Jag har ett litet, extremt litet nät här som vill ha mig tillbaka, och tillbaka kommer jag men på bara mina villkor nästa gång. Och så går det upp för mig vetskapen varför jag egentligen stannat så länge som jag har. Ett samtal med dottern, denna kvinna som förgyller jorden med sin fullständigt förvirrade, ocd-proppade helt och klart medvetna kontrollbehov till bredden av glädje för mig som mamma.

Hon sa bara, Ja alltså jag fattar inte att du inte flyttat tillbaka för länge sen. Hon har ju varit med från början av min dröm och alla gupp och avkrokar den tagit. Lyssnat, pratat, rått, undrat, hållit med. Jag har skrattat med henne så tårarna har runnit. Hon är så klok att jag baxnar. Så insiktsfull och medveten. Och hon tror att hon inte har nåt att komma med. Jösses.

Men det fick mig att tänka. Varför har jag inte flyttat tidigare? Och naturligtvis, naturligtvis vet jag ju det, egentligen. Det är detta evinnerligt för mig viktiga sammanhang. Det som tar så lång tid att känna sig hemma i. Det som gör att jag vet vad jag har att förhålla mig till. Min trygga identitet. Min bas och i mångt och mycket min viktiga levnadsmanual.

Nu rycks den bort här och jag måste börja det mödosamma och faktiskt rätt motsträviga jobbet i Sverige, att försöka skapa mig ett nytt sammanhang där jag kan vila. Det är med viss bävan, det erkänner jag. Jag hatar att skapa nya kontakter på ett sätt. Allt som man inte vet ska man klämma och känna på, jag är för trevlig för att vara konstig i överkant så det håller inte, nä jag måste vara så trevlig som jag är fast utan att skrämmas. Balansgång det där faktiskt. En gång var jag så trevlig som jag är och då kom den kvinnan och knackade på hemma hos mig. Om man säger så här, jag fick inte applåder när jag stängt dörren. Men jag hade inte sagt att det inte var ok att dimpa in oanmäld men hon hade tyckt att jag var så trevlig och hon var ju ändå i hoodsen, som hon sa. Stackars kvinna, det var ju inte fel på henne men det trodde hon inte på, för hon blev ju inte inbjuden. Ja, ni fattar dilemmat.

Jag ska bo hos dottern och hennes familj till en början. Stockholm. Blir så bra det går tror jag. Mycket jobbtillfällen, bra kommunikationer och ok strategiskt. Sen måste jag ha nåt eget. Min ensamma sida går under om jag inte får bo själv. Jag måste fundera ut hur och var jag vill bo lite mer permanent. Jag har några få men väldigt noga utvalda människor jag ska odla väldigt mycket trevligt med. Det vet jag.

Dottern sa också, med viss längtan,att mamma du har ju världens bästa läge nu. Just nu har du inget som binder dig till nåt du inte vill. Inga lån, krediter, äktenskap, fast jobb eller bostad som måste värnas. Du kan göra precis vad du vill. Jag är rätt avundsjuk på det faktiskt, sa hon fast jag vet vad hon menar.

Och så det ju. Det är frihet men också ett visst mått av rädsla och undran om det kan vara så bra, verkligen. Under lång tid alltså. Förmodligen kommer det inte vara lika lätt som det låter men jag ska i alla fall göra ett redigt försök att det ska funka. Hsp-sidan gör ju inget i livet på det viset lättare. Det kommer dubier, katastroftankar och fattighus lika ofta som reklamen på tv4. Och så reaktionsfarten, farten där ljusets hastighet har en del träning kvar att göra.

Men som jag redan bestämt så ska jag göra det jag vill och tycker om. Utan att be om ursäkt och ingen far illa.

Undantagsregel?

Jag har ju alltid sagt att jag inte räknar med något men är beredd på allt i termer om att aldrig tro att bra händer mig men beredd på att dåligt gör det. I går var ett av undantagen.

Jag blir avbytt av chefen som hade pratat med den läkare vi konsulterar för våra patienter och den som skrev remissen till MRT:n till mig. Han hade läst vad akutröntgen visade. Han frågade hur den nya medicinen fungerade och chefen svarade att den inte gjorde det så bra alls utan att jag var så smärtpåverkad att hon är orolig. Då säger läkaren:

– Ja det är föga förvånande, hon har två kotförskjutningar ovanpå varann, kota L4-L5 och L5-S1 och artros i ryggraden och det diskbråck jag är säker att de hittar kommer med största säkerhet behöva opereras akut här på ön, efter MRT:n. Den svåra smärtan och känselbortfallet tyder starkt på det.

Och det får jag till mig vid skiftbyte. När jag ska åka hem och smärtan i benet är så överjävlig att jag vill hoppa i Atlanten.

Den såg jag aldrig komma och var allt annat än beredd på. Operation härnere. Jag har aldrig föreställt mig att det skulle vara så illa. Illa i den mening att utan opioiter, morfin och gaba fungerar jag inte men min erfarenhet av svåra diskbråck är inte som jag har det. Smärtan, absolut, men jag har ju hört om folk som inte kan nånting, de ligger platt på golvet och kan inte andas utan att gå åt. Och de har varit akuta. Jag jobbar ju, även om jag är dum i huvet och gör det, så kan jag i alla fall göra det om än med måttlig framgång men dock.

Men att bli opererad här på ön hade aldrig slagit mig. Jag har ju haft patienter som opererat diskbråck och det har tagit tre månader att bli återställd och de första 3-4 veckorna är man skapligt handikappad, om man uttrycker sig milt. I Sverige är det microkirurgi med 5 cm snitt och hemgång dagen efter. Här är det 20 cm snitt med agraffer stora som örhängen och helt andra direktiv.  Men de är skickliga här,  jag vet det, och det lugnar.

Men mitt hopp står till att det visar sig nåt helt annat på torsdag i magnettunneln. Bara klämd nerv som med lite sjukgymnastik försvinner om man är idog, typ Meralgia Parestetica som min svenske sjukgymnast trodde. För operation vill jag verkligen inte göra.

Så på väg hem igår fick jag ett litet bryt i bilen, när jag var ensam och kunde släppa på bromsen om det chefen sagt. I dag känns det lite bättre även om smärtan varit den jävligaste dagen i dag och trots min desperation att till sist ta tre kapslar opoioder för att inte tappa det helt, har en liten effekt nu till natten i alla fall.

Så jag får nog omdefiniera ‘är beredd på allt’ om det ska fortsätta så här.

Necesito que mi alma sonría

Jag har kommit fram till att min högkänslighet är direkt orsak till det mesta som rör mig och rört mitt liv. Det blir tydligare för varje dag i det pussel jag lägger för att nån gång i framtiden få nån stadig plattform att vila på. Där varje pusselbit hakar i den bredvid och skapar stabilitet.

Det går lite sakta bara för min smak men jag har alltid varit otålig, allt går ju så fort annars i huvudet så det där med väntan är, som dottern alltid sagt, klart överskattat. Hon hatar än mer att vänta och är också mycket mer impulsiv än jag.

Jag har varit tvungen att hantera saker jag inte räknat med och dessutom tagit beslut jag aldrig trodde jag skulle behöva ta igen. Sen länge har jag skytt överraskningar och försöker hela tiden scanna stämningar och tillfällen om jag eventuellt skulle känna att nån är på väg, så jag kan förbereda mig att parera.

Men att jag skulle bli så överkörd av alkohol att konsekvensen blir tillbakaflytt, den såg jag aldrig komma. Att han, trots mina böner och vädjan om att leva med mig istället, ändå skulle välja alkoholen, och i ärlighetens namn var jag aldrig ens i närheten i konkurrensen.

Hur tänkte jag? Jag, jag som aldrig trott mig om nåt. Hur dåligt rimmar inte det? Jag borde ju inte bli det minsta överraskad att bli bortvald? Det är, återigen, min högkänsliga sida som var så säker på att jag som ger allt, kärlek, kamratskap, tillit, respekt och glädje med samma självklarhet och styrka hela tiden, borde jag själv få? Jag menar..hade jag fått allt det jag ger så skulle jag nog aldrig tveka att välja mig, alla dagar i veckan. Jag älskar ju att vara jag. Jag älskar varenda sekund av att ge det jag ger av mig. Det är så nära ett rus jag kommer. Hur kan man välja bort nåt sånt?

Jag har känt det och jag känner det, ruset. Hur, var och av vem är bara för mig men jag vet exakt vad det vill säga att vara åtrådd, älskad och vald. Det är därför jag vet att jag aldrig skulle välja bort det. Men..jag vet att alkohol är djävulens utsände. Det gäller och hålla sig väl med honom så man i bästa fall bara får betongmössa på söndagen. Jag förlorade mot procenten och jag måste gå vidare.

Men min erfarenhet är det jag kommer leva på när jag flyttar hem och när jag åker tillbaka hit. För här kommer jag ha en bas, på nåt sätt, jag ska forska lite i det men här ska jag ha en plattform. Jag har fått bekanta som vill ha mig här. Däremot har tiden i grubblandets tecken varit nyttig. Jag har kommit fram till att jag vill förbli ensamboende men inte ensam. Mitt hem och min sfär är min källa till återhämtning på mina villkor. Jag har kommit fram till att jag inte bör ha förhållande som binder mig till att förhålla mig, just bunden. Ja, om det inte inträffar vid helt andra tillfällen..annars vill jag och behöver vara fri, min högkänsliga sida gör att jag mår bäst att inte utsätta mig för fastare förhållanden.

Däremot är jag ohyggligt kräsen när det kommer till just människor jag släpper in i min sfär. Min cirkel ska bli större men annorlunda. Jag har ju inte haft någon innanför den innersta muren på många år. Men nu, nu öppnar jag upp den men förblir lika kräsen med de som får komma mig närmst. En handfull olika men precis lika viktiga.

Livet är för kort för att vara ensam. Jag har varit så arg, så frustrerad, ledsen, sorgsen över allt som inte blev, att jag förlorat mer än jag förvärvat.

Jag måste samla på mig sånt som när min själ och mina sinnen. Hur det ser ut, av vad, vem och på vilket vis är inte längre viktigt om det gör rätt nytta. För mig. Utan att göra illa någon annan.

Man får va som man är, när man inte blitt som man ska va. / citat mormor / ( tror jag)

Att göra det man måste, är att göra det man vill…sicket skitsnack, Rickfors

Det är andra gången jag uttrycker den åsikten i min blogg och jag tycker verkligen att den är en av de mest korkade meningar jag hört.

När jag kör upp för den branta backen hem till min underbart konstiga lägenhet, vänder jag huvudet mot höger och tittar ut mot havet, denna vy är så vacker att det alltid slagit en lyckovolt i hjärtat när jag åker hem. Nu, nu vill jag bara böla hjärtat ur kroppen varje gång sen jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige.

Jag slutar aldrig förundras hur vackert det är, det tar nästan andan ur mig. Majestätiskt breder det ut sig framför mig som ett enda stort lugn och jag får en knut i magen nu när jag måste ge upp allt.

En sväng höger efter backen upp och jag är hemma. Pilen är där jag går in till min innergård. Magiskt vackert.

Jag jobbar rätt hårt med att försöka intala mig att det blir bra, det andra också, vilket det nu än blir. Och som för att putta upp oddsen för det positiva kör jag med samma mantra: Barnen och lönen, familjen och lönen, barnen  och lönen och så vidare.. men jag klarar mig bra på den lönen jag har här, om jag inte får för få timmar, vilket nog aldrig kommer hända, inte så få i alla fall. Men det är det andra, hur många timmar jag måste jobba. I september blir det 290 igen.

En annan aspekt är att jag är livegen. Den enda som har utbildning och inga barn gör att jag bör vara tillgänglig dygnet runt i fall det kommer in akutjobb. Och visst, jag har ingen som säger nåt om hur mycket jag jobbar, inga barn, vänner, social fritid, hobby, idrott..nada. Men nu har t.o.m. jag tröttnat på att aldrig kunna vara hemma mer än nån timme i stöten och sova i egen säng bara några gånger i veckan. Jag vill kunna göra mitt hem till mitt, men jag hinner aldrig det. Är liksom alltid mitt i att åka till jobb.

Nu är jag fast anställd på chefens inrådan. Jag får inte inte ha nåt form av kontrakt och antal säsongskontrakt är förbrukat. Men, jag kommer ju bara säga upp mig,vilket min chef vet om. Kanske inte när, men hon anar nog.

Egentligen är det ön och mitt liv utan jobb jag inte vill lämna. Jag känner mig hemma här. Ni vet, den känslan som slår sig ner i mellangärdet, lika självklar som trygg. Alla dofter här, kaffe blandas med pizza, pommes och nybakat, kvällsvärmen runt benen, ljusen över stan på kvällarna, sorlet, skratten och trafik på avstånd. Människor som njuter och barn med solhatt och glass. I september. Jag hör lite hemma här i allt det, även om jag inte är turist, men det har blivit lite mitt och det är en ynnest att kunna ta del av allt det jag mår så bra av.

Jag har kommit fram till några saker i alla fall. Saker som jag tar med mig i mitt sorgearbete över flytten. Att, ön finns kvar, jag har kontakter jag kommer återkomma till och som jag vet vill att jag besöker dem. Långsemester, utan nåt annat än ostycksd tid. Jag ska njuta av mitt liv som själv, på mitt vis och utan att be om ursäkt för det. Jag kommer inte bo där man förväntar sig och jag kommer kanske inte jobba inom vården. Jag kommer inte fortsätta vara eremit utan öppna upp för vänskap, relationer och umgänge. Jag måste kompensera sorgen på nåt sätt. Och jag vet hur. Och jag längtar efter det. Det har jag gjort väldigt länge men inte förrän nu kan jag göra det.

I make no apologies for how I choose to repair what you broke, för att citera Meredith Grey.

Men vägen dit kommer att vara tung. Det känns som att jag knuffas mot stupet och hur jag än sätter mig på tväre så kasar jag på hasorna i oförändrad takt, 24 timmar varje dygn närmare.

Fast.. det kan ju bli bra det med. Det kan det ju faktiskt bli, men jag har så sjukt svårt för det här med ‘för alltid’. Nu kommer jag aldrig bo i min knasiga lägenhet igen, jag kommer aldrig leva här som jag gjort, igen. Allt blir annorlunda, annat. Och jag skulle behöva en liten kik in i framtiden, bara en glimt.. så jag vet om allt som gör ont nu, om det lindras och blir bra ändå, sen. Jag orkar liksom inte med fler motgångar nu på några hundra år eller så.

Jag ska snart in på MRT. Jag hoppas att det ser bra ut. Att det inte behöver opereras, då klappar det mesta ihop. Men jag känner att det inte kommer vara så illa. Fått ny medicin också. Nedtrappning av opioiderna på min begäran och in på prov en epilepsimedicin, muskelavslappnande och koncentrerad B1,B6, B12 i kombo med cannabis. Det är lite skillnad på receptinnehållen här. Inte så lite heller faktiskt. Jag hämtar ut mängder av medicin till mina patienter och det är galet vilka mediciner det skrivs ut. Och jag kan numera, eftersom apoteken är privata, få ut vad jag vill utan recept. Ju mer du stöder ett apotek, desto mer förmåner får du. Och presenter.

Så det är på riktigt enligt devisen, kliar du min rygg, så kliar jag din.

När dimman lättade blev det mörkare

När känslan av beslut närmar sig fortare än känslan av att kunna slappna av, vet jag nånstans att jag måste kapitulera.

Hoppet och drömmen bleknar medan tankar och alternativ blir verklighet. Då är det inte fråga ifall jag orkar ta itu med eller orkar stå ut med utan göra det som är av nöden tvunget. Samtidigt känns det så overkligt allt, att måsta ge upp det här. Ge upp den enda drömmen jag lyckats förverkliga, att få bo och jobba i värmen.

Det finns egentligen inga problem om man bortser från lönen. Och antal arbetstimmar, men det flukturerar och blir med tiden färre i perioder. Jag har möjlighet att bli fast anställd med sjuklön och 30 dagars betald semester. Jag har en underbart konstig lägenhet, bil och alla möjligheter till att få ett liv här jag önskar.

Om det inte var för den usla lönen. Jag behöver inte tjäna mycket, bara att jag känner trygghet, men det går inte på den nivå lönen ligger på. Det är helt andra villkor här i Spanien, både på gott och ont för både arbetsgivare och arbetstagare. Så jag förstår dilemmat men det hjälper inte när jag riskerar att jobba – bara – heltid och det blir bara hälften av de viktigaste utgifterna jag har. Och då har jag bara räknat hyra, bil, bensin, internet/ Tv och mat. Då vill man inte tänka tanken på vad nettolönen blir om det inte ens finns till heltidsjobb.

Det har gått alldeles utmärkt att få det att gå ihop tills nu men om man jobbar som jag gjort för att det ska bli en svensk normallön kommer jag inte att kunna undvika kollaps. I augusti slutade timrapporten på 293 timmar, mycket på grund att jag hade över 100 timmar natt. De är slut nu för det har kommit en ny personal för min kollega som gick bort. Så i bästa fall kan det kanske bli 200 timmar per månad och då går inte plus och minus ihop längre.

Jag har alltid haft god ekonomi och jag har alltid varit duktig på att reda mig fint men jag är ingen gambler, jag kan inte jobba med skygglappar bara gör att få leva i värmen.

Så..jag har blivit tvungen att släppa bromsen på den där beslutskänslan och låta den få komma in lite då och då ett tag nu. Inte för att jag vill utan för att inte bli helt under isen av att måsta ta tag i det som väntar.

Och maken ja, han är i bakgrunden, och lika bra är det. Skilsmässopapprena har inte kommit än trots att det är fyra veckor på lördag som de skickades. Vid ett tillfälle när jag sa att jag inte kan planera in nåt besök nånstans, jag måste ju förmodligen flytta tillbaka, sa han att det hade han mått väldigt dåligt över.

Skulle jag tillåta de känslor jag har att komma till ytan, inför det han orsakat, skulle jag behöva skickas tillbaka till Sverige i tvångströja.

Utan vett och sans

Flyktkänslan kom som en hurring.

Hård, oväntad och full med adrenalin. Hjärtat antog en takt som tydligt kändes i bröstkorgen. Det hettade i kinderna och jag kände ett svagt illamående och jag ville bara fly, bort från orden och innebörden.

Min kollega hade somnat in.

Det gick så oerhört snabbt att ingen var beredd på dödsbeskedet. Domnad ända in i själen har jag så svårt att greppa att hon inte finns mer. Det är bara några veckor sen vi kramades hej och hejdå när vi byttes av på ett jobb. Vi var lika gamla, hon och jag.

Jag vänjer mig aldrig vid döden och ändå har jag sett, suttit med och tagit hand om väldigt många som avlidit. Men det är annorlunda när en kollega går bort mot när mina patienter gör det. Det är jobbigt nog  men där är jag i min yrkesroll och har distans på ett annat sätt.

Jag tog bilen och körde en sväng men tankarna och vemodet var för virriga så jag stannade och satt i bilen. Det ska inte kunna gå så fort att dö, malde det. Det ska inte kunna gå så fort. Hon fick en timme..en timme från att läkaren kom in och sa att hon var döende till att hon somnade in. Timmarna före det hade vi haft kontakt via chefen med hennes man och skrivit lite om hur hon mådde och om vi  kunde komma upp och kramas lite för att blanda upp tristessen, som hon sa. Och så bara..borta. Fattar fortfarande inte.

När tanken om hur hon fick ta emot beskedet om att hon var döende och hennes sista timme var, är så omöjlig att ta in så jag gör allt för att inte släppa fram den.

Varje gång en patient går bort kommer tankarna på mitt eget liv och hur aktuella och sanna de valen jag gjort är, egentligen. Men denna gång har det gjort en djupdykning kring livsfrågorna.

Går tillbaka bland inläggen och läser på flera ställen just samma frågor.

Vill jag leva så här? Gör jag det jag vill? Är det det här jag vill luta mig tillbaka och minnas?

Och fast det bara är jag som ställer mig själv frågorna så slingrar sig svaren. Frågeproceduren är nog onödig, jag vet ju egentligen allt. Det är bara det att jag inte hittar nåt som sätter fart på allt. Och så hör jag kloka citat som att – det finns inga bra tillfällen, de skapar man. – Det är bara att göra, vad har du att förlora? – Varje dygn du är kvar i det du inte vill, försvinner 24 timmar du kunnat göra det du egentligen vill.

Jag vet, jag vet, jag vet. Jag vet att jag beter mig irrationellt, att jag inte lever som jag lär, men i huvudet, där vet jag hur jag vill ha det och det är väl alltid nåt. På ett sätt tror jag att det ligger där som för att mogna så jag inte gör nåt förhastat.

Besluten jag måste ta är ju inte direkt huruvida jag ska ha kött eller fisk till middag utan om jag ska bryta upp och byta land. Flytta tillbaka till andra sidan Atlanten och börja om från noll. Ingen bostad, inget jobb och inte en aning om var jag vill bo.

Och med en kropp som bett mig dra åt helvete. Jag vet inte om det bara var en tidsfråga eller om det är jobbrelaterat men det spelar ingen roll, smärtan är outhärdlig. Medicinen jag har ska tas var 12 timme, jag tar dubbel dos var fjärde timme och det tar ändå bara udden av smärtan.

Men..i det anställningsvillkor jag har nu finns det varken sjukpenning eller semesterersättning. I höst blir jag satt på fast anställning men vill läsa villkoren om det finns nåt i avtalet jag inte kan gå med på.

I juli landade jag på 313 arbetade timmar. Så kan jag ju inte fortsätta, men det är heller inget jag kan styra över. Det verkar vara allt eller inget på nåt sätt. Och utan trygghet tvekar jag.

Det dilemmat fanns ju inte i Sverige även om jag vet att jag klarar mig bra, jag har alltid haft god ekonomi men i nytt land och utan skyddsnät känns det lite vingligare och jag är inte på nåt sätt en gambler.

Som det är nu är det orimligt, men jag gör det likväl. Men jag har inte ansökt om residencia ifall jag måste besluta om tillbakaflytt.

Och det är många andra frågor som också hänger i luften och jag kan bara bida min tid, vilket jag är kass på. Hatar att vänta. Det är som dottern säger, klart överskattat.

Om inte om fanns

Det slog mig för ett tag sen när jag min ovana trogen satt och ältade för att tvinga fram nåt bra. Nåt som jag kan landa i som känns rätt, nåt som genom all gröt i huvudet bara blir klart som korvspad eller kanske en sån där uppenbarelse som skingrar allt vad smogg heter. Men det enda som slog mig var att jag är en rätt sorglig figur som inte får ihop det på nåt sätt.

Däremot har jag blivit mer säker på andra saker med tiden och de är ett måste att ta tag i. Bävan, men samtidigt är det nån form av svar jag behövt, och sökt.

Maken är väldigt trevlig, hör av sig några gånger om dagen och beter sig som om inget hänt. Nykter sen 14 dagar, säger han, visar framfötterna och tycker nog att han har god chans att vinna mig tillbaka, nu när han äntligen har förstått. Eller nåt.

Jag blir bara obekväm. Det är klämkäckt, krystat och upprepande. Inte alls ödmjukt eller ångerfullt. Jag vet att jag inte kan lägga min värdering i hur han läker eller lägger upp sin strategi men den funkar inte på mig.

Han förstår inte att det inte längre är vad han kanske kan göra i framtiden som jag grundar mitt beslut på utan på det som redan hänt. Orättvist, tycker han nog, när han vill visa hur bra allt går.

Låt säga att han lyckas bli nykterist. Jag leker med tanken i bland men jag kan inte uppbåda någon realistisk känsla. Inte med det som är idag och det som varit. Jag har fjärmat mig medvetet för jag har så svårt, för att inte säga omöjligt, att låtsas. Och innan jag sagt vad jag behöver säga och tills jag vet reaktionen på det, så är jag tacksam att jag jobbar som en galning.

För hur jobbigt det än känns att veta vad som måste göras, än jobbigare är det att trampa luft och känna depressionens symtom närma sig. Än så länge är jag bara sorgsen, uppgiven och håglös men även den cirkeln måste brytas.

Nåt annat som dryftas mitt i allt är att, hur det än är, så är maken det enda som kan liknas vid ett sammanhang. Inte för att jag känner nån som helst samhörighet men han är ändå den enda som jag känner här och som jag har en historia med och hur kommer jag reagera om han helt vänder mig ryggen när jag sagt det jag måste? Då blir jag totalt ensam på ön. Arbetskollegor räknas inte, de har alla egna liv och vardag utanför arbetstid och har aldrig umgåtts privat. Det har jag i och för sig aldrig gjort med några kollegor.

Men hur det än är så är vi ju inte osams eller har nån annan ton än prydlig mot varann. Vi har inte otrevligt när vi ses men det kan ju bero på att han tror och antar annat än vad jag gör, jag vet inte. Men hur eller hur, så måste jag gå igenom detta oavsett hur ensam jag blir på kuppen.

Jag har fått en terminalpatient igen. Det är alltid en tankeställare till hur jag lever mitt liv, hur jag vill leva mitt liv och vad jag gör för att komma dit. Alla har inte privililegiet att ha tid kvar och det är vår skyldighet att ta vara på den oavsett på vilket vis, så länge man bara inte känner att den slarvas bort. Många säger att tid egentligen inte finns, men för mig är den högst verklig och väldigt dyrbar men som det ser ut nu..så inte bara slarvar jag med tid, jag har dragit på mig skygglappar och hoppas att den dessutom ska lösa mina problem.

Hur var det nu med den där idioten som inte var född än? Hon föddes redan 1967.

Nu gick nog skam på torra land ändå

Du avslutade med att samtalet hade varit mycket att svälja.
Märklig och en rätt oväntad åsikt för du har inte haft problem att svälja såna här samtal tidigare. Varken i tal eller skrift.

Du har bara låtit bli att ta dem till dig, mina samtal med dig. Det är alltid jag som öppnar upp till dem, när jag varit osynlig tillräckligt länge efter det tidigare samtalet.

För som alltid har du lyssnat och hållit med men sen inte använt dig av möjligheten att göra nåt åt det.

– Bra att jag fick höra sanningen nu, kläckte du ur dig. Det gjorde mig så irriterad för jag har aldrig sagt någonting annat än sanningen, någon gång, vad jag än tagit upp.
Den är sorglig nog och behöver inte förvrängas.
Och märkligt är att det var först nu som du kände dig förnärmad av sanningen, den har du som sagt inte haft problem att svälja tidigare.
Du har varit nykter i nio dagar, sa du och ironiskt tackade så mycket å mina vägnar men om du stod i mina fotspår skulle du också vara föga imponerad. Bara..jaha..

Kom igen när du varit nykter i sex månader och kommit till en sån jävla insikt om hur mycket liv som runnit dig ur händerna eller att du på riktigt insett vad alkoholen gjort med mig, dig och det vi kunde haft.

Och så länge min försvarsmekanism gör jobbet och skyddar mig från att bli en själsligt ihåligare människa, får du inte gladare tillrop än så.

Det här var min dröm. Från början bara min men jag lyckades övertyga din pessimistiska sida när du sa hur svårt det skulle bli att förverkliga nåt så ouppnåligt. Det kommer gå, sa jag, vill vi så går det.

Det blev bara du som kan leva min dröm som jag önskade leva den. Lata, lediga dagar att fylla med precis det man önskar. Du med din försörjning på det torra och inte fler bekymmer än om man ska ha socker i kaffet eller inte. Du fick hela min dröm.

Det känns lite orättvist måste jag erkänna och du höll med utan att tveka när jag nämnde det. -Jag vet, sa du, jag förstår det och du förstod även snabbt när jag sa att funderade på att lämna ön. -ja, jag förstår det. Inget mer.

Önskar att jag närmar mig nåt slags.. crescendo…? Kulmen? Nån annan reaktion än uppgivenhet i alla fall.

För jag är trött på att försvara mig.
Jag kommer aldrig mer lova dig nåt. Jag kommer aldrig garantera nåt oavsett vad du frågar eller ber om.
Jag kommer ta ut skilsmässa.
Jag klipper banden på alla plan.

Dimman lättar..verkligen inte

Om det ändå vore lättare att kliva ut i klara luften. Jag lever som i smogg som inte lättar hur jag än försöker få den att skingra sig. Att säga att jag  inte ser längre än näsan räcker stämmer bättre än jag vill.

Tankarna mal och mal, alla dessa frågor, allt som hänt, allt som inte hänt och allt jag önskat blandas med denna smogg av vemod, kryddad med sorg, uppgivenhet, ilska och ensamhet.

Jag måste snart ta ett beslut om mitt liv. Mitt leverne och leva det oavsett hur det blir för så här är det nästintill olidligt att ha det. Om man ser till mig och mitt. Det ser ut som att det är bra, för att jag inte säger så mycket om det, men själen är som ett såll som omöjligt går att täta. Tidigare har musiken varit det som täppt till hålen, medan jag lyssnar i alla fall, men nu behöver jag ha tyst som för att inte nåt ska grumsa tankeverksamheten.

Nu har maken vänt 180 grader och vill vara både hjälpsam och närvarande. Det kommer alldeles för sent och jag har så så svårt att tycka det är trevligt och jag blir bara besvärad.

Jag är dessutom väl medveten om att det ligger baktanke bakom. Nåt annat kommer jag aldrig tro, jag är alldeles för luttrad av att vara osynlig. Jag är så less på att alltid vara den som ska ta tillbaka och vara nöjd och glad när andan faller på hos dem som gjort mig illa och jag orkar snart inte längre hålla skenet uppe. Jag måste rensa. Rensa och ge plats för harmoni.

Jag ville så gärna få det att fungera. Jag ville så gärna få känna glädje över det jag åstadkommit. Få lite av det där jag kan känna tillhör mig, det var lite min tur nu, att äntligen  få ha en vardag i värmen och livet bara så där lätt att leva. Det ska ju vara det här nere, enkelt, fritt från sånt som skavde i Sverige.

Så blev det inte men det vet ni ju redan..och medan jag är fast i den förrädiska spiralen nedåt så går dagarna alldeles för fort utan att jag kunnat njuta av dem. Det stör mig nåt alldeles väldigt mycket. Jag hatar att inte ta till vara tiden. Tid är bland det dyrbaraste jag kan tänka mig och inget jag gärna slarvar bort.

Jag känner mig som en mask på metkrok, vrider och kränger mig som för att komma loss men jag sitter som i ett skruvstäd. Vad är det som ska till?

Är det verkligen så att -it has to get worse before it gets better?

Hur är det ens möjligt?

Ja, hur är det det? Hur kan man vara så naiv? Nä, hur kan man få vara så naiv och inte måsta straffas för det? Eller, ja det blir jag ju hela tiden i och för sig när jag blir påmind om hur pantad jag är. Det är väl straff nog.

Det måste vara nåt medfött fel på min förmåga att ana ugglor i mossen. Jag har ju haft mina aningar att han inte kunnat gått upp så mycket bara av maten men vi är ju särbos och jag har inte med det att göra.

Jag skrev ett brev till honom, som högkänslig är det enda möjligheten att få fram allt utan att hjärnan strejkar efter fem minuter öga mot öga. Vi pratar ju alltid efteråt. Då är det lättare att svara, försvara och minnas.

Jag skrev om hur jag uppfattar tiden efter särboskapet och att allt blivit om intet. Jag är inte på nåt sätt mer saknad, sedd eller efterfrågad trots att du dragit ner så mycket på alkoholen, sa jag till honom.

Det han berättar då fick mig att fundera på en del saker och en grötig röra av känslor där sorg, svek och frågetecken blev tydliga.

När han läst, ringde han och började med att fråga om det gjorde nån skillnad för skilsmässan att han blev nykterist och jag sa att det inte spelar nån roll, du har redan dragit ner till ett minimum ändå och det har varit helt tyst från din sida att rädda det som skulle kunna räddas. Jag har varit övertydlig här, i så många år har jag varit den som sett till att du fått allt som du behövt medan jag blivit helt utan i lika många. Nu är det din tur och jag lägger inte två fingrar emellan längre.

Då säger han: – Jag har haft lite annat som legat som första fokus. Jag har haft en period på de här fyra månaderna där jag druckit hejdlöst och jag har inte varit angelägen om nåt annat än alkoholen och verkligen inte klar i huvudet.

Vad? Vad hejdlöst? Jag har lite svårt att förstå det för jag har ju faktiskt trott på, när han sagt, att han dragit ner väldigt mycket på alkoholen. Och så säger han att han druckit hejdlöst. Tankarna slår i kull och allt blir jättekonstigt i huvudet.

– Men, kaffet och äppelpajen då, mumlar jag som en idiot. Vad hände med kaffet? Och bubbelvattnet? Har du inte dragit ner på ölandet?

– Nej, väldigt mycket tvärtom, säger han med samma ärliga ton som alltid. Han har ju aldrig varken förminskat eller förskönat sitt intag utan till och med ofta fört dagbok på hur många han druckit. Så jag tog det som självklart att han pratade sanning nu också.

Jag fattar nog inte alls vart det är på väg med det han kommer berätta och tänker att han kanske bara har druckit lite mycket nu till hockeyn och fotbollen men så säger han

– Jag gick hem från puben i förrgår och när jag kom hem kollapsade hela kroppen, förmodligen alkoholförgiftad eller nåt åt det hållet.

Nu är det rörigt i hjärnan och jag frågar  -Kollapsar? Man kollapsar inte bara så där så hur kunde du göra det, du har dragit ner väl? Eller har du inte det? Törs jag fråga hur mycket du druckit?

– Det ska jag tala om för dig, säger han och börjar räkna. Jag hör hur han mumlande säger februari och så mars och till sist juni. – 109, 18 dagar, ingen där, 13, 36…. och så slutar han med några siffror jag inte riktigt hör. Så säger han:

– På fyra månader, från den 26 januari, har jag druckit 874 stora starköl.

Va? Va? 87…874? Sa han 874? Jag har svårt att ta in den siffran och blir tyst och alldeles tom. Vad menar han? Har han druckit nästan 900 stora starköl på den korta tiden.

Men, stammar jag, varför? Jag fattar varför men det är ju tvärt emot det han sagt innan. – Då har du ljugit för mig om mängden, du har aldrig ljugit för mig om det förut. Det har han inte heller säger han men nu, nu har han ljugit även för sig själv. Han har svårt att förstå att han överlevt, som han säger. Men så kollapsade han ju också.

Jag blir med ens så otroligt sorgsen så tårarna börjar rinna. Det är så tragiskt och så ovärdigt. Bara så otroligt ovärdigt.

Hur har jag kunnat missa det så kapitalt? Jag är varsk av naturen och känner av nyanser och skillnader när ingen annan gör, och så missar jag detta? Mitt framför näsan också. Nu har vi inte träffats jättemycket men herrejösses, vi pratar nästan en halv kubik öl på fyra månader.

När man aldrig räcker till för sig

Det är nåt väldigt speciellt med dofter. Känslopaletten som kopplas på av igenkänningen som vissa dofter ger är starkare än det mesta. Den plockar fram minnen, bilder, händelser och mående på nanosekunder och det sköljer en massa känslor över en.

När jag träffade dem, mina barn, för första gången på två år var det deras doft som gav mig en så stark känsla av tillhörighet. Tillit. Samhörighet. Hemma. Mina. Trygghet.

Nästan som ett sting av sorg, så djup är den känslan, som tryggheten till mina barn ger. Den är så stark att man inte riktigt kan greppa den. Doften går igen där de bor, allt doftar bekant och tryggt. Och medan vi pratar om tiden som förflutit och jag förstår att det varit tider som de skulle gett mycket för, att jag varit där. Behovet att få prata i verkligheten och inte via facetime. Ett lugnande ord och närhet. Praktisk hjälp när det behövs. En aning avlastning. Kaffe och skratt på farstutrappan.

Inget av det har jag kunnat erbjuda mina barn. Då kryper tanken inpå att jag kanske borde göra annat framöver. Finnas lite närmre. Insikten att det inte blev på nåt vis vad jag var övertygad om här nere, det var tänkt att bli helt annorlunda. Av alla drömmar som slagit in har den här haft sämst utgång, oavsett hur man ser det.

Är det dags att lämna, göra om och göra..nytt? Egentligen vill jag inte lämna men å andra sidan vill jag inte heller ha det så här. Jag var så så säker att det skulle bli som vi pratat om, planerat, drömt och önskat. Och återigen inser jag vilken idiot till analytiker jag är. Jag skulle kunna ägna en helt inlägg om hur, varför, varför inte och alla andra saker jag trodde jag var säker på men det är bara sorgligt så jag borde lämna det.

Men jag behöver skriva om det, jag behöver synliggöra och på pränt fästa bokstäver jag kan gå tillbaka till, läsa minnas och förstå.

Jag skulle helst av allt bo kvar. Jag har boende, jobb, bil och hemmakänsla här men det hjälper inte när allt annat är ur fas. Både här och i Sverige. Det är så tankarna snurrar.

Och jag är arg. Uppgiven och arg. På allt jag blivit snuvad på. Alla har sin egen skyldighet att göra sig själv lycklig, allt det där vet jag redan men det spelar mindre roll just nu. Faktiskt. Jag har gjort min del. Och mycket mer än vad som kan krävas av mig men det hjälpte inte.

Så jag är skitarg för allt jag blev lovad men inte hölls.

Tajming är inte min tekopp

Jag kände en dragning i ögonvrån och det stack lite i örat. Jävla skit också, tänkte jag, nu kommer det ett skov mitt i alltihop. Veckan som började så himla trevligt.

Jag har haft två veckor i Sverige. Kom hem för två dygn sen. I två år har jag bara pratat med mina barn via chatt och facetime. I två år har jag längtat efter att få hålla hårt om dem och umgås så mycket att det skulle räcka till nästa gång jag fick en innerlig kram. Dop skulle det bli, sista dagen innan flyget. Det var bestämt att vänta med det tills jag kom hem så jag kunde vara med. Träffa alla, barn med familjer, syster och familj, mamma, pappa och flera till. Jag skulle åka härs och tvärs så jag fick träffa alla. Jag hann med de flesta innan jag kände den där dragningen i ögat.

Det första jag tänkte var att barnbarnen smittat mig igen, det gör de alltid nämligen, och jag tror att så var fallet även denna gång. Jag har ju varit extremt noga med avstånd även i Sverige, alltid munskydd och pcr-test flera gånger under tiden.

När det stod klart att det var bihålorna och inte ett skov inköptes nezeril, näsdukar och smärtstillande. Sen kom öronvärken samtidigt som halsbranden och det var bara att öka alla doserna i både styrka och antal. Och sen kom hostan.
På två dagar hade jag blivit så dålig att jag inte riktigt visste vad som hände runt mig men jag vägrade lägga mig och vara sjuk, fattades bara att jag skulle missa allt nu när jag äntligen kommit till Sverige.

Så jag gjorde som jag brukar. På med skygglappar och bunkra med Strepsils, Treo, Nezeril och näsdukar.

Till dopet kom jag aldrig men jag var med på fikat efteråt men minns inte så mycket av det. Det mesta de fyra sista dagarna var dimma och blurr och mina försök att vara social måste varit sorgliga. Allt var som utanför min fattningsförmåga och jag kände paniken krypa på efter nån timme vid kaffebordet. Väl på flygplatshotellet var jag så sjuk att jag inte minns hur jag kom dit och jag bad en stilla bön att jag skulle klara flygningen några timmar senare. Det fanns gånger jag allvarligt tänkte att jag skulle ge upp och låta de komma och hämta mig, till nånstans.

Jag kom hem. Och jag åkte till akuten. Efter röntgen och läkarundersökning konstaterade man att jag har akut bihåleinflammation, öroninflammation, halsinfektion och bronkit. Inte undra på att landningen kändes som att riva ur båda trumhinnorna med gaffel.
Läkare i den offentliga sektorn här på Gran Canaria är lite av det uppgivna, arroganta släktet man inte gärna träffar när man är som sjukast, men det får man alltså göra för det är här de är. Som på akutmottagningen. Vården är gratis och spanjorerna, vad man sagt mig, ett hypokondriskt folk och där kanske en del av läkarnas uppsyn ligger till förklaring. Ingen ursäkt men förklaring. Man söker tydligen för allt och ingenting och det tröttar väl ut.

Men det är inget fel på handlingskapaciteten när det finns nåt att åtgärda. När jag ropades in från utanför, där sitter nästan alla utanför dörrarna och väntar så ropar de i högtalarsystemet ditt namn som på en tågstation, så hade läkaren redan skrivit ut penicillin, spray och kortison. Och så pratade hon fort, på bruten engelska som jag i dimman inte riktigt greppade men nåt om nån spruta hon var angelägen att jag skulle ha. Ja, sa jag, om du anser att jag borde så absolut.
Hon lyfter luren och säger – You can come in now. I det samma öppnas dörren och en sköterska kommer in med en spruta och ber mig stå upp. Hon drar ner byxlinningen till sätesmuskeln, känner lite i huden och klappar in och drar ut nålen i samma rörelse. Kastar sprutan i hinken för stickande föremål och går ut. Och jag fattar ingenting av vad som hände. Stod hon utanför dörren med sprutan i handen och väntade på klarsignal från läkaren? Penicillinet är starkt fick jag veta och får inte ges till de under 18. Nåja, det är jag med råge. Och så länge jag blir frisk får sjukvården se lite annorlunda ut och skriva ut medicin bara för vuxna.

Jag hade en klar önskan om hur veckorna skulle te sig men det gick ju inte riktigt det hållet men jag fick i alla fall träffa dem och det var viktigast av allt.

Att få hålla i barnen, rent fysiskt var mer laddat än jag trott. Det ligger nåt ursprungligt i att få känna deras hud, värme och hjärtslag. Att kunna hålla hårt och bli omfamnad är så helande samtidigt så otroligt jobbigt när man måste släppa för att man ska åka bort igen.

Jag var inte beredd på hur fort de två veckorna skulle gå och hur snabbt det långa avståndet och bortavaron skulle komma tillbaka. Det kändes inte färdigt att lämna och i den feber och sjukdimma jag var i så hade jag inte hela fokus närvarande heller och nu när jag sitter hemma uppkrupen i soffan i San Agustin känns allt lite rumphugget. Men jag fick umgås den första veckan och de minnena är klara och tydliga.

Jag fick mig några tankeställare som kommit att röra till det rätt bra i huvudet. Ni vet..när man tror att man tagit rätt beslut bara för att det känts så när man tagit det, så kan det ändå kännas annorlunda när man ser vad beslutet har gjort medan man varit borta.

Många tankar blir det. Många bränder att släcka. Ännu mer förvirring.

Alla dessa frågor som aldrig verkar få några svar.

App lapp sa att jag inte alls slapp

För varje gång jag ser dem, rör det runt i själen som en vindpust, inte så att jag vet säkert att det kommer blåsa upp och bli kuling utan bara en sån där lätt bris men tydlig nog för att märka att nåt är annorlunda.

Frågor som visar sig tydligare för varje gång vinden tar lite sats. Jag vet inte på hur stort allvar jag ska ta dem eftersom brisen lika gärna kan mojna och allt blir stiltje igen och då har jag inte blivit dränerad av allt tänkande som det innebär att hantera frågor jag inte bett om.

Vad är det jag saknar? Vad väntar jag på?

Är det nåt jag vill ha i mitt liv eller nåt jag har som inte borde vara där?

Och om jag sänker garden, om ens bara en aning, så vet jag nog egentligen vad svaren är. Problemet är bara att jag inte har en aning om hur jag ska få det att bli som jag vet jag skulle må bra av.

Luddigt, jag vet, men gränsen är hårfin och jag vet inte ens om det finns kraft för ett misslyckande av någon sort.

Så här..jag har tids, ålders och dödsångest. Inte ångest som i riktig diagnostiserad ångest, det är jag väldigt på det klara med, men den känslan av snara runt halsen som dras åt lite för varje år när man inte kan påverka det som obevekligen sker, tiden som springer fortare än jag hinner njuta av den.

Jag har för det allra mesta haft en meningsfull känsla inombords, även när livet lekt hela havet stormar med mig. Jag har haft en inre kompass som jag litat på och ett sammanhang som varit min trygghet.

Jag har skrivit om det många gånger så jag ska inte plåga er med det igen men så nu..nu är det en annorlunda känsla som slagit rot och jag har inte haft just den innan, inte den som renodlad känsla i alla fall. Den har funnits där som en skvätt bland andra känslor som flätat ihop sig när havet rasat oresonligt med mig, men då har de andra känslorna varit starkare och också viktigare att hantera.

Om jag delar upp betydelsen av vindpusten som rör runt där inne så blir det:

Tomhet, saknad, avsaknad.

Något har alltså tagit slut hos mig eftersom jag alltid haft känslan av att inte ha ovan nämnda substantiv i en och samma känsla, så här konstant. Ni vet ju vid det här laget att mitt känsloregister är lika snabbt skiftande som splittrat.

Hur gör man då när man inte vet hur man gör?

Var går man när kartan är blank?

Hur får man det man behöver när man inte vet var man ska leta?

Men om man ska våga sig på att erkänna några saker när jag ändå ligger ner för mental räkning så kanske jag kan resa mig på nio. Saker som ögonen fortplantar i en kedja som går via hjärnan till mellangärdet, som ilningar och talar sitt ändå tydliga språk. Bara man vill lyssna. Eller ja, lyssna och lyssna, det är väl mer att man inte kunnat förstå språket riktigt.

Så hjärnan laddade ner den appen utan att jag fattat det och knackade på. Nu är min hjärna och jag inte några ovänner på nåt sätt men det den gjorde har kostat mig inte så lite huvudbry.

För när jag inte förstod språket, laddade den ner..

..bilderböcker.

Tydligare skämskudde än så blir det knappast för en som älskar bokstäver.

Men det är såna bilder jag nu ser överallt som slagit rot och rör runt som vindpustar i mellangärdet.

Samhörighet. Unnsamhet. Glädje. Harmoni. Sammanhang. Omtanke. Näring.

Jag har ju skrivit många gånger redan att jag saknar allt detta men då har det alltid funnits andra starkare känslor iblandat. Ilska, uppgivenhet, frustration och ett visst mått av hopplöshet.

Nu, nu är det inget av det längre och det är det som är kvar jag nu ser som bilder var jag än vänder blicken.

Koncentrerat och utan filter ser jag överallt hur det kan vara, hur det borde vara och som jag skulle ge nästan allt för att få vara. Ögonblick i det stora hela men hos mig blir det fast förankrat i minnesbanken.

Jag vill inte låta tid passera utan meningsfullt innehåll.

Jag vill att det ska vara värt att jobba, mer än för att betala hyran.

Jag vill att vardagen ska vara det som gör skillnaden.

Jag vill känna mig levande.

Jag vill uppleva.

Jag vill leva ett liv värt att dö för.

Men det är då det tar stopp. Bilderböckerna slutar med cliffhangers och det verkar inte bli fler uppföljare.

Så jag tackar min hjärna så mycket för hjälpen. Not.

Så börjar räkningen mot knock-out.

Skiljetecken?

Det kom ett sms från maken igår eftermiddag där han skrev att han älskade, saknade och längtade efter mig. Jag borde ha anat ugglor i mossen redan där men vi hade haft en rätt trevlig dag på Ikea dagen innan där jag köpte ett nytt vitrinskåp som han hjälpte mig lite med. Nu skruvade jag nästan allt för han har problem med en handled som gör ont.

På morgonen skrev han med en smiley att han hade haft väldigt ont på natten för det han ändå gjort med monteringen. Så när sms:et kom på eftermiddagen så svarade jag med ett hjärta och en skämssmiley att han fick ju bara jobba när han träffade mig, och så får han ont också. Det tog en minut sen plingade det i mobilen med orden: – Ja, det är ju det enda jag kan. Ha en fortsatt trevlig dag.

Fattade ingenting och skickade ett frågetecken. Det kom en hel radda likadana tillbaka så jag frågade om han hade druckit.

– Nej, inte än, svarade han. När jag frågade vad det var för kommentar jag fick så svarade han inte utan stängde ner.

I morse skrev han att det klart han druckit, både öl och whisky, vad jag förstod, men sa att han kommit fram till att han blir helt dum i huvudet av whisky så den hade han hällt ut i vasken. Och så avslutar han – Nåväl, jag hoppas du får en bra arbetsdag.

Ingen ursäkt att han betett sig illa eller ringt upp och sagt nåt i alla fall. Jag har inte svarat på sms:et och jag vet inte hur jag ska göra heller. Attityden har jag fått smaka på alltför många gånger även om denna var rätt mild i jämförelse.

Men det spelar ingen roll, det rör upp en massa onödiga känslor från tiden när jag levde mitt i det och jag är så irriterad att han bara anser att det räcker med en förklaring till varför det blev som det blev så ska jag vara tacksam och nöja mig med den, och fortsätta vara solig och glad. Och det har inte kostat honom nåt att bete sig illa.

Jag kommer aldrig bli sambo och jag kommer aldrig släppa honom närmre inpå än det vi har idag, träffas, handla ihop ibland, äta ihop nån gång, och skriva lite sms. Trevligt men inte mer. Djupare relation än så vill jag inte ha för han är så ojämn i sitt sätt att värdera det han har och då får han ta det som är.

Spelar det roll att han dricker mycket mindre? Nu kan jag ju inte veta hur mycket mindre när jag inte lever med honom och känslan att bli förd bakom ljuset är ju min att deala med, det vet jag. Han är vuxen och jag valde att flytta. Men för varje gång han beter sig så här, oavsett direkt eller över nätet så läggs det i skålen med dåliga erfarenheter på vågen.

Frågorna hopar sig om hans beteende är orsaken till att jag är så otroligt vilse. Att det på nåt sätt är han som skymmer sikten trots att han tycker han gjort vad jag önskat och ändrat ditten och datten. Jag känner det inte så alls men har man egentligen ens rätt att säga att någons intentioner inte stämmer, det är ju så som man själv upplever sina uppoffringar. Hur länge ska de inte få räcka för mig?

När man trycker undan ilska med ett trevligt inlägg

Äntligen har jag fått nån slags hemtrevnad i lägenheten. När jag monterat ner allt som stod här när jag flyttade in och satt upp mitt nya vitrinskåp fick jag en känsla av att jag kommer älska att bo här när jag inrett den färdigt.

Jag är ju så otroligt mycket hemmakatt och hemmet är verkligen den plats jag återhämtar mig på. Bara den är så som jag vill ha den. Jag kryper fortfarande omkring på alla fyra med scotch brite och klorin för att skura klinkerplattorna. 85 kvadrat såna. Vita dessutom och städning var inte nåt man borde hålla på med från städfirmans sida men de har lite andra sätt att se på mycket här jämfört med Sverige, så jag skrubbar själv. Nu har jag bara ett par kvadrat kvar så jag ser ljuset i tunneln.

Går också mot lågsäsong på jobbet så förhoppningsvis kommer det lite fler lediga dagar. Gärna två i rad, det har jag inte haft sen jag jobbade i Sverige. Det har varit en väldigt tuff arbetsperiod så jag behöver få återhämta mig med lite sol och bad. Jag har i princip suttit i bil, tagit jobbväskan, vinden känns varm runt benen och solen lyser fint, i nån minut, in till patient ett tag, sen ut nån minut i sol och värme för att sen sitta i bilen igen.

Åker till Sverige nu den 6 juni förresten och stannar i två veckor. Det ska bli så otroligt gott att få krama barnen igen. Kanske också de andra i familjen men där får de avgöra vad de vågar. Några är fullvaccinerade och några har fått första dosen. Men barnen är som jag, ovaccinerade.

Nu är det sängdags. Upp tidigt och fylla på väskan inför dagen. Omläggning, medicinpåfyllning, blodtrycks-puls-runda.

Varför jag är arg? Återkommer om det.

Får jag lov eller ska du snava först?

Det känns som om jag väntar. Ni vet känslan som sitter i maggropen och gör sig påmind om nåt. Vad nåt är, vet jag inte men att det finns nåt där, det är tydligt både i huvudets och magens eget signalsystem.

Försöker lotsa mina känslor till nåtet men utan resultat, jag navigerar lika bra mentalt som utan gps i trafiken.
Så kör rannsakningsvisan igång, allt samvete, alla samtal, alla beslut, framtiden. De får en vers var. Vi dansar förståss medan det sjungs och vi dansar inte vals inte, takten är snoa. Det gäller att hålla i sig om man inte ska tappa fotfästet. Hänger inte riktigt med i verserna, men refrängen är klar och tydlig:

– Du har ingen aning, du bara låtsas att du vet, men du inte har en aning, önskedrömmare där, trallallaalaa.

Nej, jag har nog faktiskt ingen aning. Jag trodde det, att jag visste precis vad jag ville men det är annorlunda nu. Hur och vad vet jag tyvärr inte. Nåt har tappats bort nånstans på vägen mellan då och nu.
Är det ovisshet? Osäkerhet? Sen jag blev särbo kastades en relativt säker utstakad väg rakt ner i diket. Jag blev ensam om allt trots min förhoppning om annorlunda insikter hos maken.
Jag har inte blivit mer än marginellt viktigare och det består egentligen inte av nåt annat än ord. Han beter sig inte som om jag kunde gå förlorad längre. Han sitter säker i sadeln som gift. Han har inte sagt det men inte motsatsen heller.

Framtiden då, livet i allmänhet och mitt liv i synnerhet?
Jag vet inte, jag vet faktiskt inte.
Jag har kanske ingen stabil riktning?
Vad vill jag med mitt liv?

Nåt saknas men jag vet inte vad.

Det är lättare och ställa frågan om jag nu lever det liv jag vill. Då blir svaret tveklöst nej.
Är det det som är nåt? Den vetskapen?

Jag har ju gjort precis det jag önskat i många år.
Jag lever där jag vill, jag jobbar och trivs med det jag gör. Men jag hade en annan bild av hur livet härnere skulle bli än vad som blev och jag trodde att lyckligkänslan skulle hålla i sig lite längre än två år. Är det drömmen om ett äktenskap i harmoni, glädje och samhörighet som gick i kras som gör sig påmind, kanske hade jag känt annorlunda om äktenskapet varit lyckligt?

Då kommer nästa dilemma. Hur kommer jag åt att få vetskap om vad jag vill? Det är ju lätt att veta vad man inte vill, så det håller inte med uteslutningsmetoden heller. Då hinner ju bandet spela både sistan, packa ihop och åka hem till Tranås.

Nä, nåt annat måste till och jag letar febrilt i hjärnan efter nåt som bränns. Lite lustigt i en hjärna med konstant övertändning men ni fattar.

Men nu är det varken fågel, fisk eller mittemellan. Iskallt med andra ord.

Ska jag plocka fram lite högst amatörmässiga teorier så tänker jag att jag nog kanske ifall om att ändå har en liten aning om varför jag har så svårt att hänga med i verserna, inte bara för att snoan drar upp takten, utan för konsekvenserna som kan bli om man kommer fram till nåt som gör ont, den tanken får mig att backa direkt, än så länge. Jag klarar inte av att vara obekväm, elak, skuld eller egoist. För det måste man veta att man har rätt och gör rätt. Det vet sällan jag och då blir följderna ännu värre än att snava i snoan.
Men jag vet inte.

Det är det här med mitt sammanhang också, det är en slags kompass och utan det vet jag ännu mindre. Jag behöver det för att kunna förhålla mig till vad som är. Det jag kan, det som är hemtamt. Och där jag känner mig levande.
Det är också borta, sammanhanget, det som mitt jobb varit tills för ett tag sen. Är man mindre rustad för motgångar när man tappat sitt sammanhang? Fungerar det som nån slags skyddsmur så man dansar stadigt trots att det går undan?
Nu är jag liksom helt utan kompass och riktning. Är det det jag väntar på? Är det det som är nåt? Sammanhanget.

Är det ens rimligt? Att vänta på att nåt ska komma till dig istället för att du tar dig i kragen och bjuder upp själv? Letar, hissar eller dissar men håller den takt du själv vill. Vals, foxtrot eller polka. Ta kommandot liksom, över ditt liv och din vilja.
Så enkelt det låter. Jag har dansat sen jag var en liten plutt men nu trampar jag alla på tårna och sen jag förstod att jag var högkänslig har jag inte blivit ett skvatt mer dansant.

Det blir rörigare och rörigare i huvudet så det är ingen idé att läsa igenom det jag skrivit.

Det får bli uncut och unplugged ikväll.

/ Och som vanligt lägger jag inte ut kommentarer på mina inlägg. Får frågan ibland men det är mitt val. Jag ser det ni skriver men det stannar hos mig. /

Förstånd och känsla går aldrig hand i hand

När man har 48 tusen känslor på paletten är det inte så svårt att förstå att det blir rörigt ibland. Alla är de lika starka, lika snabba och lika djupa. Men att de i och med det ger mycket större problem än för de som inte är högkänsliga kanske man inte tror. Men skillnaden är markant.

De kläms också in på lika stor yta, som paletten andra har.

Då blir det ont om saligheter. Så pass att känslorna går i varandra och blir svårare att tyda för vad den egentligen står för, när gränserna suddas ut. Vi rör ju oss också så oerhört snabbt mellan det vi känner och hinner omöjligen analysera vad som är vad.

Om en icke-hsp skulle beskriva en känslomässig fadäs av någon sort som inte var så genomtänkt, skulle hen förmodligen säga: shit, ja där hoppade jag i galen tunna, tänk så det där blev, nu går jag vidare.

Jag, jag bor i tunnan, för allt jag känner stannar kvar och rullar runt med alla frågetecken, som strax innan varit utropstecken. Jag känner så starkt, äkta och så snabbt oavsett händelse så jag har inte en chans att värja mig och vänta in förståndet.

Det är en träningssak har jag fått till mig men det är ju inte så lätt att öva om man inte vet när prövningarna kommer. Och när de väl gör det brinner det så fort att man varken hinner backa, blinka eller få fatt i skumsläckaren. Och öva utan prövning är ju meningslöst, då är ju förståndet ensam herre på täppan.

Sär bo känner sig som Dumbo i limbo

Hur i allsin dar ska jag kunna hitta rätt verktyg för att kunna hantera mig? Detta eviga jagande efter balans och lagomhet. Allt är så mycket trots att det känns så lite. Allt och inget och med allt däremellan. Dessa motsatser som kastar mig mellan ytterligheterna i en takt där jag blir mentalt åksjuk.

Samtidigt är jag komplett av allting. Komplett vilse, ledsen, lycklig, komplett sorgsen, tillfreds och helt utan aning om nånting. Var finns alla de här hjälpmedlen som skulle hjälpa mig att få distans till mina känslor, skyddsmanteln jag kan svepa om min själ så den får vila? Hur lär jag mig strategin för att hindra hjärnan att bli övertänd?Eller ens få blånagel?

Var är det meningen att balans ska bo?

Jag både vet mycket och ändå ingenting. Jag vet vad jag vill och har ändå inte den blekaste.

Varför blir det värre? Vad gör jag för fel eller är det nåt jag inte gör?

Jag hade inte trott att det skulle släppa lös en sån här kavalkad av frågor och frustration när jag förstod att jag var högkänslig.

Det är som att jag lever parallellt med mig och mig och allt som sker. Jag får liksom inga riktigt bra underlag att bygga nån bestående stabilitet på. Ena sekunden känner jag mig urstark för att stunden senare känna att allt rämnar. Det kan ju inte vara nyttigt?

Frågelådan, som alltid hos mig varit både spretig, nyfiken och överfull, är nu i skriande behov av att få en del frågetecken uträtade. Alla obesvarade frågor blir ju kvar och skaver mer och mer för varje dag. Jag famlar och sånt tär ordentligt.
Det är som att jag blir känsligare och känsligare. Nerverna dansar nu farligt nära ättestupan. Vad händer då egentligen?

Ibland blir jag lite rädd att jag inte ska mäkta med att hantera mig då allt går i en hastighet jag inte har en chans att hinna med i. Jag jagar och försöker att inte förlora målet men får aldrig nog med klar sikt. Det enda som händer är att jag blir utmattad och utan.

241 timmar blev resultatet i april på tidrapporten.

Det är inget problem i sig, att jag jobbar mycket, men är förmodligen en del av hindret att kunna fokusera på annat. Fast när jag väl är hemma är det som om jag ändå inte är hemma. Har ju inte hunnit att ens få till wifi och inte skapat nån hemkänsla alls, en naken tv-bänk är allt. Men det jobbigaste är nog ändå att jag inte har nån känsla av att befinna mig i ett sammanhang. Jag behöver ju nåt att förhålla mig till. För mig är det ju synonymt med harmoni och stabilitet. Inte ens jobbet fyller den funktionen nu.

Jag känner mig oerhört ensam. Trots att jag aldrig är det egentligen, med det antalet jobbtimmar. Maken som vänt sitt drickande och kommit till viss insikt om vad han, som hans säger, höll på att förlora, kan jag få träffa när jag så vill och har tid men när jag har tid, så vill jag inte. Jag orkar inte umgås och så behöver jag min ensamma tid så väl. Han har bett att jag ska skicka det som är karakteristiskt för högkänsliga så han kan läsa och förstå.
Det har jag verkligen inte gjort. Är det viktigt för honom så är han både läs och datorkunnig.

Men träffas vill han gärna, han har ju tråkigt som ensam men han sitter på samma uteservering som alltid även om han nu oftare dricker kaffe och juice.

Vi hade ett samtal där jag fick prata och han lyssnade, i och för sig över telefon, men ett långt samtal där jag berättade lite hur det var att vara jag. Dock ingen aning om vad det gjorde för nytta. Och det är också för sent, för sent att bli/vara/låtsas intresserad om hur det är att leva med en högkänslig empat. Jag menar, han har ju med all önskvärd tydlighet redan poängterat vad han ansett. Om han nu helt ändrat riktning p.g.a. rådande omständigheter, ja då lägger han inte ner nån nämnvärd energi på att förkovra sig.

Vad jag känner inför kovändningen? Inte så mycket om jag ska vara ärlig. Inte för oss som makar, par eller särbos. För mig, ja det är trevligare att han är nykter men faktiskt inte mycket mer än så. Vi ses nästan aldrig ändå och när vi gör det är det inte otrevligt men det liksom händer inget. Hans liv är så långt ifrån mitt som det är möjligt nu. Han gör ingenting egentligen. Gymar ibland, sitter oftast på utecaféet och så kollar han tv. Det är det. Jo, han spelar extremt mycket mahjong också.
Jag förstår att det här kommer bli utdraget, hela vårt liv som..ja jag vet fasen inte vad jag ska kalla det ens. Han blev lite förnärmad när jag sa att jag i alla fall hoppades att vi skulle kunna bibehålla en bra relation i framtiden också. Men vi har inte så mycket mer än det, en relation, vi delar ingenting.
Jag vet inte hur han egentligen ser på det vi har idag. Vad han önskar och vill har jag inte frågat, det vet jag, och kommer aldrig bli nåt alternativ. Det tåget har lämnat stationen för länge sen.
Men nu kommer det ofta sms med frågor om hur jag mår, om han kan göra nåt, laga mat eller så. Det känns inte äkta och det känns inte som han gör det för att han vet att jag behöver och ligger steget före, utan för att bevisa/ kamma poäng. Orättvist? Möjligt, men det har han jobbat ihop till alldeles själv. Det är bara det att han verkar tycka att jag ska bjuda till nu när han blivit aningen upplyst och jag bara kan inte det.
Han kommer aldrig lyckas ro den uppgiften i land där hans nya beteende kommer kunna jämna ut det gamla.

Jag förstår att allt har sin tid. Jag är trött, allt är nytt och jag behöver vänja mig. Bida min tid är bara inte min grej liksom. Jag vill lösa problemen. Inte vänta på dem eller vänta ut dem. De beslut jag tagit då? Har de varit rätt?
Tveklöst JA. Trots allt som är, så har jag aldrig ångrat dem.

Men, mitt i allt finns dock en källa till oerhörd glädje och trygghet. Min livlina. Den är min och bara min. Och för det tackar jag väldigt ödmjukt.

Tänk, så olika man kan se på mig

Har hamnat i ett vakuum, trots det trampar jag luft och sjunker lite för varje steg jag tar.

Mycket omkring mig, just nu även ett speciellt uppdrag som jag var särskilt lämplig för, enligt kunden, en man, jag jobbar för. Vi har haft samtal så givande att jag lever på dem i många år. Intensiv närvaro, allvar, skratt och tårar.

Han behöver mig dygnet runt men inte dygnets alla timmar. En i stora kretsar väldigt känd och offentlig person i stora delar av världen och det mest priviligierade jobb jag nånsin utfört hos en av de behagligaste människor jag varit i närheten av.

Den här gången använder jag inte patient utan kund. Varför vet jag inte riktigt men jag ser honom inte som patient trots att han verkligen är det, i egentlig mening.

Hans liv är räknade i månader, på sin höjd nåt år. Med den vackraste av själar och livsglädje utöver det vanliga.

Två veckor med minimalt med sömn men det har aldrig varit lättare att gå upp bl.a. 03.10 för att åka några mil till honom. Sen hem, försöka slumra ett par timmar och så tillbaka och repeat.

Jag skulle kunna bo på plats men av anledning jag inte kan gå in på åker jag emellan.

Man 2, en annan, patient, som jag kämpat med för att vilja överleva har tagit beslutet om att inte fortsätta livet så idag har jag suttit i möte om palliativ vård. Det känns så där hopplöst när man inte lyckas förmedla livsgnista till nån som bara är 73 år. 7 % funktion på den njure som alls fungerar men vägrar dialys trots att det är väldigt smidigt att jag kommer och gör det hemma hos honom.

Men nej, han vill dö. Så i stället för hemdialys, livskvalité av bättre hälsa och flera år extra med familj blir det i stället övervätskad kropp med svåra smärtor till följd av svullnaden, andningssvårigheter och ett blodomlopp som blir mer och mer förgiftat för varje runda det tar genom kroppen för att sluta i blodförgiftning och drunkning. Han litar blint på att jag ser till att han kan dö i frid. Han vet vad jag tycker om hans beslut men säger med tröstande ord – I know love, I know, but I’m done.

I bästa fall fungerar ångestdämpande och morfinsprutorna hyfsat.

Man tre, maken, som ger mig ideliga bevis på hur oviktig jag är i hans liv.

Och jag känner mig..jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men sen vi visste att jag skulle flytta, från den lägenheten vi bott i 18 månader innan han flyttade i februari, har jag varit själv och ensam om precis hela processen.

Inte så mycket som en krusning att hjälpa till, inte en fråga eller självklarhet att vi är två om det längre. Det var viktigt i början, när han skulle bott här och jag flytta ut. Då var det viktigt med fortsatt självklart gemensamt ansvar eftersom båda hade ju bott här lika länge. Och ja, för vi är ju gifta, bara med två boenden. Lät det då.

Nu låter det inte alls, mer än att han vid ett tillfälle tyckte att jag kunde bjuda över honom på mat, jag hade ju varit där två gånger redan, på 6 veckor.

Att vi har 80 kvadrat tvåvåningshus att flyttstäda och iordningsställa är inget han längre reflekterar över.

Han undrade också när jag kunde göra en sats med risgrynsgröt, för det gillar han.

Och så skrev han häromdagen att jag fick gärna höra av mig lite oftare.

Att jag kommer upp i drygt 230 timmar arbete i mars är verkligen inget heller han reflekterar över. Men det är viktigt att han får en kopia på mitt schema, som ju inte är aktuellt mer än de två första dagarna. Det är rätt kaotiskt med många fler akuta fall än vi egentligen har tid med, men det måste bara gå. Men han vill veta hur jag jobbar så han vet..hur jag jobbar.

Han är pensionär, ledig varje dag, tränar lite på morgnarna, sätter sig på uteserveringen och ölpreppar inför alla hockeytimmar på tv och tycker att jag kan höra av mig oftare.

Han har straffat ut sig själv. Han vet bara inte om det än.

Guilty as charged?

Läst mig själv.

Varför reagerade jag så starkt?

Varför kändes det som att han gjorde en otillåten handling? För tre veckor sen bodde han ju i lägenheten. Vi är inte osams, vi är inte skilda och vi hade kommit överens att ha extranycklar till varann. Ifall om att.

Nu har jag inte fått hans extranycklar men skulle säkert få dem om jag påtalade det, men han har å andra sidan inte gett mig dem självmant.

Nu gör det detsamma för om fem veckor flyttar jag och sen kommer han inte få några till min nya lägenhet.

Men jag undrar varför jag reagerade så starkt? Som om han på riktigt gjorde intrång, fast han, som min make, gick till sitt andra hem, för det är så han ser det, att vi nu har två i stället för ett, och hämtade ett myrmedel.

Men jag blev upprörd så jag till och med förvånade mig själv, och det händer inte så ofta.

Jag lyckades hålla mig till att skicka tillbaka ett ok.

Är det för att jag tycker vårt särboskap har annan innebörd än vad han gör?

Tycker jag att han skulle ha samma känsla för någon annans hem, som jag har, oavsett överenskommelse?

Tycker jag att det var fräckt att ta, inte bara mig, utan nu även mitt hem för givet och gå utan att meddela mig först?

Svaren skulle aldrig hålla som bevis för inbrott med fällande dom i rätten.

Antaganden! vrålar försvarsadvokaten och det är nog så att jag får hålla god min så länge det är nödvändigt.

Nu vet inte jag om han hade druckit, jag tror absolut det för det då han får dylika infall, och för att jag faktiskt tror att han skulle messa mig innan han gick in i andra fall.

Han sa dessutom när han ringde några timmar tidigare, att det hade varit en skitdag dittills.

Han har ju sagt till sina anhöriga att vi har två boenden för hans snarkningar och hur mycket han faktiskt lever i den tron är jag inte helt på det klara med.

Vad jag dock är på det klara med är att han beter sig som om det vore det enda aber i vår relation. Men han klarar sig fint med det, för han har sagt varenda gång vi pratar:

– Ja, så du får din ensamhet och egentid du behöver.

Den gåvan friar honom från precis all ansträngning att försöka visa mig att jag är saknad och att han förstår vad han kan förlora.

Inte störa mig på nåt sätt och med det absolut ingenting alltså.

Så jag har en än gång fallit på eget grepp samtidigt som jag bundit ris åt egen rygg.

Inte illa pinkat.

( I )den bästa av världar

Tänk om det bara hade funnits en typ av kärlek, den jag får till mig av min närmaste familj.

Då hade jag inte saknat någonting, nån gång.

Jag har kärlek i överflöd, om man nu kan ha det.

Mina barn, mitt syre och meningen med allt jag gjort bra i livet, och deras respektive, de älskar mig så det känns så där på riktigt.

Min storasyster, min mentor och mentala uppslagsverk älskar mig innerligt, hon som är gift med mannen jag älskar för den han är, framför allt för min syster. Han gillar mig nog rätt bra, han med.

Jag har föräldrar som inte förskjutit mig helt 😏 och som jag tar som ett tecken att de hyser kärlek på det sätt jag förtjänar.

Jag har ett par få men väl utvalda vänner i cyberspace jag känner vill mig väl och som jag gärna skulle träffa i verkliga livet.

En gammal väninna har jag dock kontakt med och vi träffas då vi kan. En gång vart femte år kanske och bara på en fika och vi håller kontakt via media mest. Vi har en historia sen nästan 40 år tillbaka.

Jag som valt bort vänner sen många år har fått en längtan efter att få dela med någon som är som jag, tankar, erfarenheter och livet som sådant. Skratta åt oväntade saker och diskutera väntade.

Att göra det i cyberspace har ofta varit gott nog men nu när jag hittat likasinnade,de som är precis som jag, har nåt ändrats. En saknad av utbyte? Tror det.

Bara det att någon vet exakt, förstår precis vad, hur och varför, då behöver man inte ödsla så mycket energi på att försöka vara som de andra för att passa in.

Jag fyller år idag. Jag har blivit gratulerad av kärlek så varm och sann att den känns hela vägen över Atlanten och hade det bara funnits den typen av kärlek hade jag saknat och längtat efter absolut ingenting mer.

Jag jobbar tio-timmarspass idag och ingen vet om att jag fyller år mer än en patient. Jag vill ha det så. Jag är obekväm med den typen av uppmärksamhet. Maken kommer över på kaffe och bulle när jag slutat jobbet, det räcker gott.

Här på ön känner jag ingen privat. Några vakter hos en patient har smygtittat på mitt telefonnummer i Id-mappen och säkert när jag är född också, men vågar inte göra för stora manövrar, då riskerar de jobbet om de blir anmälda.

En vakt fick erfara det och bad om ursäkt, så jag lät det bero.

Jag får se om nån av dem grattar mig i smyg.

Det kan jag bjuda på.

Tålig snickare sökes för privatlektioner?

Sitter i soffan, hemma efter en tur till ett köpcentra några mil bort. Tänker efter ännu en gång.

Gör min läxa nu i efterhand, den som är så otroligt svår att ta fram i stunden, och backar tillbaka till gårdagen, analyserar och omvärderar.

Ställer mig frågan, för vilken gång i ordningen har jag tappat, – var det verkligen så förskräckligt, det som hände i går?

Men jag hann inte backa igår från mina känslor eller reaktionen, den kom ögonblickligen, jag hann inte använda verktyget jag fått i läxa på rätt sätt, typ att lära mig hamra med ögonbindel utan att slå mig på tummen.

Ni vet, träna, träna, träna till du har blånagel på varenda finger, sen sitter det och du kan pricka spikskallen och dra in den i väggen på ett slag. Utan svordomar och övertändning i hjärnan.

Jag hade behövt kunna det igår, blunda och hamra rätt men istället fylldes jag av en märklig känsla av att bli kränkt och bara det är ju en skymf mot dem som verkligen blir det.

Jag behöver inte nämna blånaglarna jag har idag.

Så, med förståndet är jag på det klara med att jag känt för starkt, för länge och för..orättvist.

Då är ju min eviga fråga, vad är lagom att känna? Och hur hamnar jag där?

Spikjäveln måste ju in i väggen utan blånagel för att ha gjort läxan rätt.

Jag bryr mig inte egentligen om att han gick in, jag har som sagt inget att dölja.

Vad var det då som hände?

Förrätt, efterrätt eller självklar rätt?

– Jag var ner till dig och hämtade myrmedlet, ja om du saknar det när du kommer hem.

Messade han och avslutade med en smilande emoji.

Jag log inte. Jag ville anmäla honom för inbrott.

En svag odör av att vara kränkt svepte runt i medvetandet.

Sen tillbringade jag resten av kvällen att övertala mig om att det var ok för vi är ju faktiskt gifta.

Och jag har inget att varken dölja eller bevisa.

Men odören sitter kvar.

Nej..jag är så jävla jävla förbannad.

När går skam på torra land?

Tidigt nu på förmiddagen, när jag kommit hem från nattliga uppdraget, trött trött efter att ha gått upp 03.10, och börjat slutstäda i sovrummet inför flytt, kom det en bild föreställande fika på uteserveringen han alltid hänger på.

Texten löd: – Och idag blev det cortado largo, äppelkaka och bubbelvatten 😘 ( andra gången på två dar han inte dricker öl där och det vill han visa)

Jag la ner skurtrasan och svarade:- Jaha sedärja, smaklig spis.

Då kom det: -Det skulle verkligen smaka mumma nu 😉

– Vad? skrev jag.

– Känna din nakna kropp.

Först blev jag faktiskt en aning perplex trots att jag inte borde bli det vid det här laget men jag orkade inte bli arg så jag svarade både kryptiskt och med en vink han förmodligen inte förstår.

Jag svarade: – Jag får återkomma till den saken om nån vecka eller så. Just nu är mitt liv inne i ett survival-March-mode, utan flirtgubbe.

Han: – Okidoki, också utan flirtgubbe.

Hur skulle det vara om du bjöd till lite nu, livet?

Vaknade mitt i en dröm i går natt, kvart över två, aningens förvirrad men ändå med en varm känsla i mellangärdet som snabbt, efter att jag vaknat till lite, bytts ut till vemod. Har haft liknade, både drömmar och känsla flera nätter och med samma vemod. Och när jag vaknade i natt efter en lite annorlunda och tydligare dröm var jag uppgiven och en skavande sten rullade runt i magen.

Har jag gjort nåt jag kommer ångra, började huvet mala? Var det rätt beslut att ta? Skulle jag gjort annorlunda? Och hur skulle jag det, egentligen, med min hsp?

Jag har ju väntat på att de här tankarna och frågorna skulle knacka på, det är ju min hjärnas eget lilla modus operandi och nu kom de alltså. Mitt i natten, mitt i den varma, djupa känslan av att vara innerligt älskad av någon.

Precis så som min svåger älskar min syster. Jag har skrivit om den förr men den är så sällsynt att den tål att skrivas om igen.

Kärlek i dess renaste, enklaste och mest självklara form. Och det inte bara syns när han ser och pratar med och om henne, det känns lika tydligt i hur han gör det och hanterar det. Inget är mer självklart i allt han gör som rör henne, dottern, arbete och fördelning av livet i allmänhet och vardag i synnerhet.

Inget klibb, inget fjomp och inget gulligull som många förväntar sig att det är när en man visar och pratar med kärlek. Bara självklart.

Mer manlighet än så blir det inte. Hon säger alltid att han är en på miljonen och på riktigt så är han nog faktiskt det.

Nå..alla mina frågor och tankegångar?
Mja, de består inte i om beslutet att bli särbo var rätt eller fel utan om jag skulle gått ett steg längre och tagit ut skilsmässa för att ha möjlighet att välja strategi i hur jag hanterar makens eventuella framsteg. Var jag för snabb med att tro att han skulle sakna mig och vara rädd att mista mig helt?
Hade jag för stor tilltro att om jag inte fanns under samma tak, skulle han då komma till insikt? Det är ju inte riktigt jag heller, att tro mig om nåt sånt, men ändå höll jag nog hoppet uppe att skillnaden skulle vara mer märkbar.

Problemet jag tampas med är att jag är misstänksam. Misstänksam mot intentionen han har när han tar kontakt.

Vill han verkligen träffa mig eller vill han bara träffa någon? Då är det ju alltid lättast med mig liksom, nära och bra och så var det ju det jag hela tiden önskat. Vara något för någon. Så där maler tankarna. Oavbrutet. Denna misstro om huruvida hans intentioner är på riktigt eller bara för att bryta hans tristess och infria mina önskemål och slår två flugor i en smäll.

Och så funderar jag, om det nu bara blir så här mycket, att jag inte får känslan av att vara den han inte kan eller vill leva utan, utan bara vara den som han fyller ut tiden mellan öl och sport på tv, kan jag tänka mig att vara den som tillhandahåller det och vara utan precis allt jag önskar med en relation?

Jag menar, han är ju inte dum, otrevlig eller ovillig att hjälpa om jag ber om hjälp. Han är inte dryg eller pushig och inte nån som tror sig om mer än han kan stå för. Han är lågmäld och har en hjärna jag älskar. Men.

Men han är oförmögen. Oförmögen att visa och ge det jag behöver för att känna mig hel och på allvar älskad i vår relation. Men när han är berusad, då kommer den där sanningen, som jag tror på, till skillnad från när han är nykter, om att jag är den han älskar mest av allt. Och lustigt nog tror jag mer på det än dagen efter. Det är hans sätt att säga det på som gör att jag inte tvekar en sekund på halten av sanning.
Det är bara det att det inte räcker. Det räcker inte att veta det om jag aldrig får känna det. Eller gör det det? Borde det göra det? Känner jag fel i vanlig ordning nu eller för lite? Är jag orättvis? Om jag nu tror på det han säger, även om det under rus, ska jag då krångla och mena att jag har rätt i att han har fel? Fast jag hatar ju alkohol, och ändå är det då jag tror på det han säger.

Är det man kan kallar hatkärlek?
Och nu när jag vägrar befatta mig med honom och alkohol i samma rum och tillfälle så får jag inte höra sanningen heller fler gånger.

Men så kommer det nålstick som nästan bekräftar mina tankar.
I går sa han nåt om att -när vi bor ihop igen…och jag avbröt honom och frågade..- bor ihop igen? Har du glömt varför vi är särbos?
Njae..mumade han lite och jag frågade om han hade tänkt sluta dricka alkohol?

Det hade han ju inte och när jag sa att då blir vi aldrig mer sambos, inte av den anledningen heller, såg han lite störd och frågande ut och det gjorde mig näst intill förbannad. Känslan att bli tagen för given igen kom fortare än jag hann blinka.
Vad trodde du? Vad tror du om mig? Och framför allt, vad tror du om dig själv?

Jag försökte prata med mig själv på vägen hem, prata mig tillrätta och sa till mig:- Vänta lite nu, jag vet hur jag reagerar, hur nära jag är till känslorna, sansa mig en aning, håll huvet kallt, men det hjälpte inte, jag hade hunnit bli så där heligt förbannad och kände en så lust att skicka efter skilsmässoblanketter.

Och så sa jag..* nu ler jag för mig själv* jag sa :- Vänta lite nu, jag vet hur jag reagerar, hur nära jag är till känslorna, sansa mig en aning, håll huvet kallt, men det hjälpte inte ett skit nu heller, hahaha, ja men asså man måste ju skratta till sist.
Det är som om allt bara går runt med samma frågor men får inte klarhet i nåt.

Och detta att bida sin tid. Alltid denna väntan. Vänta in, vänta ut, vänta till då och vänta till sen. Men när händer det då? Hur vet man att tiden är..klar?

Eller vad den nu ska vara när man väntat länge.

Fikastund med snabb visit av frid i själen

Det har nu gått en vecka sen jag blev särbo. Jobbet har slukat det mesta av tiden hemifrån men sen dödsfallet häromdagen fick jag lite andrum i schemat, i alla fall varann natt.

Det jag visste jag skulle känna har jag fått kvitto på. Friheten att få rå mig själv och stressen i kroppen har minskat avsevärt. Irritationen likaså.

Det jag inte var beredd på var känslan som infann sig i förrgår. Välbehövlig men oväntad och som varit borta i många år och jag log lite som att hälsa den välkommen tillbaka. Den letade upp sin vrå och jag hoppas den ska stanna.

Känslan av att inte krusa för att pleasa. Alltid har ju tankarna och känslan letat en balans, även en skev sådan, bara jag inte är obekväm för någon eller något. Nu gäller det här i första hand maken men nånstans ska det ju börja, tänker jag. Att den skulle boa in sig som en cementerad del av mig som person och vara lika naturlig som krusandet varit, det vore att tro mig för mycket. Men det är nog smart, känner jag, att den gäller just maken i första hand, då kan jag träna och vänja hjärnan vid att det fungerar att vara lite obekväm, om det är det jag räknas som, när jag inte tänker pleasa mer än vad jag själv vill. Jag tänker inte höra av mig, inte föreslå att vi hittar på saker, jag tänker inte vara den som söker närhet, för jag kommer inte krusa längre.
Bollen ligger för första gången helt och hållet på hans planhalva och jag vet inte ens om jag kommer passa tillbaka om den kommer in på min halva, det beror helt och hållet på en och massor andra saker.
För nu känner jag att jag faktiskt inte vill det jämt och ständigt, pleasa, men trodde inte att den skulle komma så fort, jag hade räknat med att det skulle krävas lite mer ilska och tid för att bli..obekväm.

Nu är det ju aldrig mer än en nanosekund till känslorna, de har fötterna i startblocken dygnet runt och väntar ivrigt på startskottet för att få drämma till mig när helst.

Men det som ofta stört sprinten är att känslan inte kommer i mål värd att vinna förstapris för.
Jag har liksom aldrig vunnit även om jag är först över mållinjen.

Jag har ju alltid känt fel, för mycket och för länge så vinsten kommer av sig och jag får hålla till godo med tröstpriset för att jag krusar. Och så är jag snäll också för jag argumenterar aldrig emot. Jag backar. Och backar. Och backar tills jag inte syns. För, för att diskutera måste man ju veta att man har rätt och det har jag aldrig varit säker på.

Reträtt och tystnad medhelst plats i korgen och knut i magen.

Många tycker att jag är säkerheten och tryggheten själv och man lutar sig mer än gärna mot mig. Men det är skillnad. Jag är väldigt trygg och säker i mig själv, för mig kan jag och mig är jag säker på. Och det jag gör när man lutar sig mot mig är till för dem och inte mig och därmed riskfritt.

Ingen ifrågasätter ju det de mår bra av.

Så, den här veckan har varit intressant med en ocean av känslor som armbågat sig framåt i kön för att bli behandlade först. Det vässas och slipas för att få bästa möjliga förutsättning att komma ut och med högst ojämna mellanrum brakar den lilla barriär jag försöker bygga upp som skydd mot detta fenomen, men jag hinner aldrig så långt som till armeringen förrän trycket blir för högt.

Ketchupeffekten, tänker ni..hahaha ja..nää den är som att gå på tur i min hjärna.
Sakta mak för alla i sällskapet medan man förundras över den makalöst vackra naturen och dess innehåll och har aldrig hänt mig.

Nää, i bästa fall är det som mellandagsrean på Ullared. Innan Coronan.
Men nu, när det är så länge sen jag var en egen person så allt är ackumulerat, packat och klart med väntan på friheten.

Så läget är i detta nu:
Tänk nyårsafton 1999-2000. Champagnen som då slog alla någonsin tidigare försäljningsrekord.

Och tänk 10 sekunder innan tolvslaget, hur ett par miljarder människor skakar flaskor. Alla sjunger, tjoar, skrattar och räknar ner.

10 9 8 7 6 5 4 3 2

Ready for take-off hinns inte med, sista sekunden inte heller, nu gäller det att vara först.

Det som händer sen, är det som sker i min hjärna just nu men utan tjo, tjim och skratt. Jag hinner inte ens med att registrera att jag tänker. Allt är en blöt sörja av rus, klibb och kolsyra i hjärnan. Jag skulle behöva lite tankar nu som för att komma fram till nån klarhet i det som händer. Några adekvata sådana med substans som skingrar ruset av champagnen, jag tål ju inte ens alkohol, men det enda som hittills hänt är att jag känt känslan i mellangärdet att inte vilja krusa mer. Jag väntar och väntar på de där tankarna att slå sig fram och meddela sig men än så länge lyser de med sin frånvaro. Så, en enda känsla som utkristalliserat sig är vad jag har att luta mig emot men i och för sig desto mer positiv.

Vad den kommer sig av är jag inte hundra på än, det har ju inte gått mer än en vecka, men nåt jag försöker förankra i ryggmärgen är att ta ett steg tillbaka när jag känner nåt, som för att se om den håller i sig en tag till och sen ta beslut att jag tycker si eller så.

Jag har så otroligt lång startsträcka till att lära nytt. Man kan ju tro att jag inte har nåt annat än gröt i huvudet med tanke på hur sakta vissa saker går så jag får hålla till godo med devisen – övning ger färdighet- och jag övar så mycket mitt minne och disträa hjärna klarar, och sen är det bara jag som blir helt färdig.

Och när jag läser mina egna bokstäver så inser jag att jag är långt ifrån nån klarhet överhuvudtaget och påminner mig om att tiden måste vara min vän.

Tid och tålamod och jag är så sjukligt dålig på. Att vänta, som dottern alltid sagt, är klart överskattat, men jag behöver det nu, bida min tid till nåt jag inte har en aning om ska komma så jag gör vad jag alltid gjort, förväntar mig inget men beredd på allt.

Men så, medan jag skriver, en kaffe och två bullar vid sidan, för mina utländska läsare, the famous Swedish – fika- altandörren öppen och gardinen makligt böljande av värmen, så känns det bra, det känns till och med väldigt bra. I detta just nu. Om 13 minuter kan jag känna mig som en våt trasa och gråta hjärtat ur kroppen, jag vet det. Svängningarna är obarmhärtigt snabba.

Omformatering eller defragmentering, det är frågan

Skickade in tidrapporten igår. 193 timmar hittills, kvarvarande fem dagar ligger schemat på 67 timmar till.

Och då har jag ändå torsdag ledig.

Men det går bra, det känns inte på nåt sätt som de perioder i Sverige då schemat pendlade mellan 290 och som mest 302 timmar per vissa månader.

Jag är trött, jättetrött men förundras över hur mycket annat som spelar in i hur vi upplever liknande situationer annorlunda.

Jag gav min son en liten tavla för många år sen, han med extrem ADHD och hade svårt för att hantera många saker/händelser med lagom mycket reaktion.

Så han reagerade utan att tänka. Negativt, av bara farten och med det en dålig upplevelse.

Där stod det: ‘ Det beror inte på hur du har det, utan hur du tar det ‘.

Jag tar lite avstånd från den klokskapen nu även om jag tycker den är underbart sann i många avseenden.

Men det beror faktiskt ofta på hur du just har det.

I Sverige spelade det ingen roll hur jag tog allt, jag hatade det som var. Fast, låst och instängd.

Här är allt annorlunda. Klimatet, människorna, det älskade havet och så mycket vackert för ögat. Så allt är annorlunda, förutom antal arbetstimmar, och jag har inga problem med att ta hur jag har det.

Jag blir ensam från och med måndag. Hur mycket interaktion det blir efter det beror på. Det är utom min kontroll och det är lika sorgligt som skönt.

Åter hör jag storasysters – Det är bättre att vara ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten och nickar för mig själv.

Om fem dagar börjar jag också städa, både fysiskt, mentalt och online.

Rensa bort, flytta runt, in med nytt och minimera stimuli, såväl yttre, inre som i cyberspace.

Hur mycket vet jag inte än, det beror på hur lättad jag känner mig efter varje rensning.

En katharsis, om man är lite dramatisk.

Det kan mycket väl bli en total makeover.

Kvalité över kvantitet.

Tålamod är en fiskares bästa vän

Ju mer jag läser om de typiska egenskaper som kännetecknar hsp, desto mer får jag att jobba med. Och tänka på. Och lära mig.

Allt ramlar in i hjärnan och verkligen inte med stil utan svängdörrarna slås upp och in rasar ett skred av information blandat med tankar, känslor och fakta.

Jag vet inte riktigt hur urskiljningen går till, varför den jobbar som den gör, för även om jag helt och fullt fattas logiskt tänkande, så fattar jag att det här är fullkomligt ologiskt.

Jag skulle behöva kunna plocka ut det jag vill hantera och lära mig på ett mer medvetet plan, men det är så svårt att navigera rätt i storm.

Lite som att försöka sätta på läppstift i en centrifug utan att måla utanför.

Energin det tar att hitta rätt, hålla kvar och slutföra så man är nöjd med resultatet är förödande stor. Då är det lite lindrigare när hjärnan har fri fart trots allt.

Men jag har lite bråttom, jag har verkligen inte ro att låta saker och ting få ta den tid det kan ta att bearbetas på ett sätt jag har nytta av. Jag måste få styra processen så resultatet blir bra.

Fakta ➡️ process ➡️ insikt ➡️ balans.

Skitbra plan, faktiskt.

Men inte min.

Min går ut på att sitta i stillhet, tystnad, total ensamhet, en mugg kaffe och försöka identifiera det jag behöver lära mig genom att stänga ute all annan stimuli.

Lite som fiske, när jag känner att kunskapen nosar på kroken sitter jag blickstilla och väntar, lystrar. Och väntar. Väntar på att den kommer lite närmre så jag kan knycka till med spöt och haka fast den på kroken.

Drar jag för snabbt eller för hårt, går den om intet. All kunskap som simmar omkring i hjärnan blir kvar i djupet. Och många gånger slutar det med att jag bara blir dränerad.

Men de gånger jag får fångst, är då jag får möjlighet att smaka på hur det kan vara när jag lyckats lära mig hur jag kan hantera min personlighet.

Kunskap ➡️ insikt ➡️ balans.

Ska vi säga så?

Dr. Jekyll vs Mr. Hyde

Jag blir så förundrad över hur man fungerar. Hur kvickt saker kan förändras, sånt man inte ägnade en tanke åt förut.

Hur mycket har med kunskapen om min högkänslighet att göra t.ex.? Är det så att jag i och med den gett mig tillåtelse att anamma och ge utlopp för känslor jag haft men inte vågat dra skynket av och på riktigt erkänna?

För jag vet ju hur jag fungerar, jag behöver veta vad som är i annalkande, jag behöver ha nåt att förhålla mig till.

Och så behöver jag veta att isen bär eller att jag är stark nog att skita i vilket. Inget av det har tidigare varit vidare övertygande så då har jag kvävt den delen av mig.

Men nu, nu när jag vet, vilken otroligt jobbig, stark och viktig kännedom om mig jag fått. Jag behöver inte må dåligt för att andra inte tycker jag är värd mer eller ska ha mer. Jag behöver inte nöja mig med de ger, jag kan reagera för att jag tycker de ger för lite. Jädra skillnad.

Och jag har ju alltid sett mig, och gör fortfarande, som en väldigt stark själ.

Jag har stångat mig vansinnig för mina barn med deras speciella behov, jag har slagits mot deras mobbare och mot systemet, jag har fortsatt slagits för deras väl och ve när behov funnits, så svag eller tillbakadragen har jag aldrig varit.

När det gäller andra än mig själv alltså. Det är ju den biten. Jag har skrivit inlägg om det så jag ska inte trötta ut med ett till men mina tankar går i förundrandets tecken, hur man kan vara som Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Två helt olika personligheter inombords.

Och med det också krocken. De sitter inte på varsin axel, de bor grannar i huvudet och ryker ihop titt som tätt.

Mitt gamla jag och mitt nya. Just nu leder mitt nya, Jekyll. Irriterad, förbannad och less till bristningsgränsen där jag skiter i hur det går bara jag får bli ensam som slåss mot mitt gamla, herr Hyde,där jag inte har en aning om hur det här slutar egentligen och med det en brand i huvudet som inte går att släcka.

Men mest är jag ledsen. För allt jag inte fått uppleva i tvåsamhet. Sånt som jag ser överallt. Samhörighet, unnsamhet, ovillkorlig kärlek, såna saker.

Nån som ser mig. Mig.

Det är nackdelen med kunskapen jag fått. Innan var jag ledsen att jag inte fick det men tänkte att det var mig det berodde på. Då är det ju så, hål i själen men mitt att deala med, typ så.

Nu, nu kan jag bli galen över tanken på att aldrig få uppleva det, nu när jag förstår att det nog inte kommer an på bara mig.

Men så tänker jag vidare..jag har å andra sidan inte en aning hur man interagerar i en sån relation ändå så det är nog lika bra att det är som det är.

Men visst känns det när jag ser hur det kan vara, hur det borde vara. Det måste vara den mest berusande känslan i världen, att till vardags vara den som framkallar allt den andre behöver för att vilja vakna upp med just mig.

Hm, lite mycket moll i bokstäverna men det går över..bara jag får bli ensam.

Min syster sa en gång för länge sen att det är bättre att vara ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten.

En av de sannaste sanningar jag hört.

När själen läxar upp kroppen

Jag hade på känn att det var på väg men ändå denna lilla tro att jag kunde med vilja hålla det tillbaka.

Häromdagen slog han till, Herr TN, och bökade sig in djup upp i örat med sin glödande högaffel. Denna gång är bara den nerven inblandad och för det är jag naturligtvis tacksam, även om jag inte har mycket till övers för honom som hälsar på. Det hugger så kraftigt i örat att jag hukar med huvudet och tar mig för högersidan och väntar. Väntar att det ska sluta för stunden. Svälja är plågsamt smärtsamt, det gör jag bara när jag måste. Öm i högersidan av ansiktet där min TN sitter. Medicinen är inte lika effektiv som på den riktiga tn-nerven så jag har ökat dosen och med det lite märkliga effekter till följd.

Schemat, de nya patienternas tider har ställt det ordentligt med sömnen också och för det tackas jag med migrän.

Men jag känner ändå att den egentliga anledningen till att jag är mentalt väldigt sliten är makens alkoholvanor. Jag mår mycket bättre här, trots nuvarande besvär, än jag skulle gjort i Sverige i mitt yrke.

Som exempel; endast två nyktra dagar av de sista 30 där 25 har varit nästintill redlösa, har satt betydligt mer spår i min mentala ork än nåt annat. Och han har ingen tanke på att det påverkar framtiden för hans interaktion med mig när vi väl blir särbos.

Jag orkar inte ens analysera den tanken. Uppgiven, iskall och kalkylerande, så har det format mig, en individ jag inte ens tycker om.

Jag måste få tillbaka till mig och mitt annars blir jag konstig.

Resten löser sig. Hur ger jag faktiskt fan i just nu.

Den enes nytta, den andres elände

Regnet fullkomligt vräker ner igen. Turisterna, de som kom för nån vecka sen, har inte många lovord till övers för ön längre. Deras pärla, andrum och drömställe har fått helt andra superlativ i och med att storm och hällregn tilltagit i kraft och mängd. Deras en, två eller tre veckor långa vistelse har varit förgäves på det viset. Lider verkligen med dem, fy för att sitta inne och se dagarna försvinna utan att få valuta av allt fantastiskt här.

För oss som bor här är det efterlängtat, efter våren och sommaren som var rekordheta och för dammarna på ön som skriker ekande tomma är det viktigt att återställa balansen. Det här vattnet är livsviktigt för det mesta här.

Jag väntar på ensamheten. Jag längtar så intensiv att jag har svårt att inte tappa det. Måste stå ut lite till.

Det är lite märkligt ändå, i så många år som vi bott under samma tak medan vi levde, jobbade och hade fler skavande tillfällen, så får man toknog när livet skulle börja på en plats där allt skulle vara enkelt.
Så fel man kan ha i sin övertygelse om vad man trodde sig veta. Att allt löser sig bara man följer sin dröm. Att jag skulle trivas och njuta här hade jag redan förutsatt. Jag har ju vetat sen jag var liten att jag ska leva utomlands när jag blir äldre. Kanske inte så tidigt som strax över 50 men nu blev det så och med det flera år till att leva här.

Jag hade däremot inte estimerat att bo här ensam.
I didn’t see that one coming, som man säger.
Jag hade en föreställning om nåt helt annat men det bekräftar ju bara att jag är kass på konsekvensanalyser. Jag trodde jag tänkt på allt. Allt som kunde hända och allt som jag kunde göra om det gjorde det.
Men inte ensamheten. Den var ny.

Men den kom som en skänk från ovan måste jag väl tillägga och är det mest angelägna jag kan komma på jag behövt sen diagnosen sonen fick för 25 år sen. Om det är karma vet jag inte. Om man nu ska svänga sig med sånt som man egentligen inte kan nåt om. Ödet, slumpen, eller bara sunt förnuft. Att han skulle bli så illa däran att jag valde att bli särbo och få ensamheten alldeles gratis eller var det förutbestämt att han inte skulle kunna låta bli alkohol? Ja, jag vet att alkoholism är en sjukdom men lite trodde jag nog att jag kunde få honom att lära sig leva som normaldrickare.

Men där har jag inte en tjatte. Jag betyder inte ett skit när allt kommer kring. Snöpligt på ett sätt faktiskt och jag har tänkt väldigt mycket på mina förhållanden. Ska skriva ett eget inlägg om det men nu har jag ett schema som blev väldigt fullt och mina fyra dagar ledigt denna månaden har blivit en, som kommer ryka vad det lider, det vet jag. Många multisjuka, tre nya patienter lades in på mitt schema idag. En av dem ska ha vård två gånger om dagen, de andra bara varje. Sen alla andra. Arbetsväskan har jag öppnat och stängt säkert tusen gånger nu. Nyopererat diskbråck, höftbensfraktur, en ramlade ur sängen, ventrombos, diabetes, kateter och såromläggning. Människor med all sköns problem men de är på bättre humör än de patienter jag hade i Sverige. Värmen? Livet här? Vården?
Jag vet inte men det är trevligare att jobba här i alla fall, det är ett som är säkert. Och just nu är det dessutom det som håller mig från att göra nåt jag får ångra. Hamna i affekt är nåt jag vill undvika, det slutar aldrig bra och just nu är det farligt nära.

Tänk på vad jag säger så jag inte säger vad jag tänker.

Så nära men ändå så långt borta

I dag blev jag mormor för andra gången. Liten Nova tittade ut på beräknat födelsedatum. Inte jättevanligt att det blir på prick dag.

Jag var med när storebror föddes och jag skulle varit med även denna gång men corona satte stopp, bara pappan tillåten i rummet, men jag kunde inte ens komma till Sverige p.g.a nämnda skitvirus.

Men hon ringde på facetime så långt det var möjligt från bb-salen och så strax efter. Gott att få vara med när det händer även om man är 500 mil bort.

Det känns skit faktiskt att inte kunna vara där och hålla om, framförallt dottern men även liten kicka. Saknaden efter närmsta familj börjar ta ut sin rätt på riktigt nu.

Hur lång tid det dröjer innan jag kan åka vet jag inte i dagsläget men jag måste få garantier att jag hinner få fram pcr-bevis på en vecka.

Såväl dödlighet som smittade ökar mycket nu även på Gran Canaria. Utegångsförbudet under flera veckor nattetid under jul/nyår/deras julafton har fungerat sådär kan man konstatera och jag misstänker att det kommer bli konsekvenser av det.

Varenda vägkrök på väg till vissa patienter är polisbemannat nattetid och de stoppar alla misstänkta sociala samvaroplaner. Har du inte tillstånd från polis eller annan myndighet att få vistas ute är farbror blåljus allt annat än nådig.

Och så river jag ännu ett blad i almanackan.

Jag har i alla fall varann.

Rörigt i huvudet nu. Motsatta känslor bråkar om att komma först till behandling. Det knuffas, buffas och armbågas. Jag känner dem alla, känslorna, och hur stark den inbördes jakten på att komma först i kön är. Men just nu går det inte att lätta på trycket, då exploderar jag och det vore väldigt olyckligt.

För det är nära nu att äntligen få bo ensam.  Men inte så nära som det borde vara. Meningen var 1 januari och jag var så lättad i själen att jag till och med log inombords, men så blir det nu inte utan förmodligen 1 februari. Och det är verkligen inte optimalt för nånting. Min skådespelartalang är undermålig och jag har varken lust eller ork att spela mer. Även om jag haft lust så tryter orken och hade jag haft ork skulle inte lusten vara prioterad.

Jag behöver mig själv för mig själv. För mitt och andras bästa måste jag få utrymme.

Aldrig har Löfvens uppmaning varit så viktig för mig personligen som nu.

Håll i, håll ut, håll avstånd.

Avstånd, distans, svängrum både fysiskt och mentalt. Nu måste jag bara hålla i så jag kan hålla ut.

Egentligen har jag gjort generalfelet och hoppats och trott på nåt som inte alls var säkert utan bara nåt jag tog lite för givet.

Jag menar, hur lång tid tar det att plugga in ett wifi? Allt är ju redan klart, det ska bara in en kontakt i väggen och sen vridas på antennen så bilden blir ok. En personal, en kontakt och max en kvart.

I Sverige vill säga. Här är det annat och det borde jag tänkt på men inte ens här trodde jag att det kunde ta veckor, som man nu varskott om.

Det är egentligen inte nåt större problem. Vi är inte ovänner. Vi vet vad som gäller och vad som kommer bli. Vinsten av att leva som särbo är så mycket större än bådas våra bästa intentioner.

Och om det ska bli så som jag hoppas är det bästa att hålla tand för tunga. Det är jag som är trängd. Det är jag som tycker det skaver. Det är jag som säger att jag saknar. Det är jag som känner mig oviktig.

Jag. Jag. Jag.

Ofta tänker jag på om det jag känner är alldeles åt helvete. Jag vet ju att jag är född med ett nervsystem som känner mycket starkare, mycket djupare och mycket längre. Spegelneuroner. Mycket större antal spegelneuroner.

Mycket. Mycket. Mycket.

Det är mycket jag. Och så tänker jag..om det är så, vilket det faktum är, så är det ju mig det skevar hos även om jag inte kan rå för det. Hade jag fötts som de andra 80% skulle det kanske inte ens krusa hjärnan med det som blir övertändning nu. Och då får jag ta på mig att lösa det så det inte stjälper den jag lever med. Han kan ju inte rå för att jag är högkänslig.

Och det är det jag gjort. Särboskapet är mitt, i och för sig sista, försök att rädda oss. Inget annat jag prövat har fungerat och blir det här inte bra så har jag i alla fall gjort vad jag kunnat. Det är mer än vad han gjort. Han har inte gjort ett jota. Verkligen inte ett enda men om han tycker att det är mitt att lösa så går jag fri om det inte fungerar.

Han är det vackraste jag vet. När jag blundar känner jag hans långa armar om mig. Trygga. De ljusa ögonfransarna, isblå ögonen kan jag se på i evigheter. Han har alltid ett sorgset uttryck i blicken när han är tyst. Sårbart och mycket vackert. När han skrattar älskar jag honom nästan mer än nåt annat.

Jag skulle så gärna vilja behålla honom så men de demoner han slåss mot bryr sig inte om vad jag tycker. De slår klorna i honom och han lyder deras minsta vink och då ser han helt annorlunda ut. Då blir han helt annorlunda och den kärlek och respekt jag känt sipprar ut ur revorna klorna orsakar.

Jag hatar alkohol. I mitt hem, när jag bor ensam, kommer det inte finnas, serveras eller få medtagas nåt som innebär promillehöjning.

Att förstå att man är nåt man varit hela livet stökar till det rejält med hur man sett på sig själv också. På många sätt är det jobbigare att veta. Innan hade jag på nåt sätt sällat mig till den skara som accepterar sitt öde men ändå inte förstår varför det blivit så, som skyller sig och tar på sig för mycket skuld, fast man vet att man inte borde, men samtidigt vet att man inte har en chans till att stå upp för sig.

Där är jag körd nämligen. När man säger till mig att jag måste lära mig stå upp för mig själv kan man lika gärna be mig förklara hur hieroglyfer låter. Ojämn match om man säger så.

Jag får svimningskänsla och flyktbeteendet bereds i hjärnan. Det tar sån tid för mig att behandla det som händer och tid får man ju sällan när man blir kritiserad, påhoppad eller attackerad, oavsett vad det handlar om.

Efteråt går jag däremot ofta i affekt men då är det för sent. Mina känslor hamnar utanpå men reaktionen skaver sår inuti. Väldigt sällan har det varit annorlunda.

Allt jag behöver behandla för att fasa in nya mig i gamla mig kommer ta tid. Jag måste ge oss det oavsett utgång för värre än så här vägrar vi må.

Ovärdighetens skeva värde

Arbetet med att bli normaldrickare verkar inte slita ut honom lika mycket som det verkar slita på honom. Han jobbar hårt för att göra sin lever en rejäl björntjänst. Sen jag sa att jag vi skulle bli särbos har det skenat med intaget på ett sätt som förbryllar till och med mig. Han vet och förstår att vårt relation överlever bara om vi inte bor under samma tak. Hade han propsat på att vi skulle förbli i samma hushåll hade jag lagt fram skilsmässopappret. Så det här en enda utvägen. Men att därifrån ta det sjumilakliv bakåt, till där han var innan jag sa ifrån på riktigt, den har jag inte förstått mig på. Det dricks mängder nästan alla dagar i veckan. Minnesluckorna avlöser varann i samma takt som timmarna på uteserveringen för att fortsätta hemma, ofta tills han somnar alldeles för tidigt. När det blivit så mycket för mycket får jag oftast leda honom upp i säng för att jag ska veta att han landar på rätt ställe, för att sen få lyssna till snarkandet som då alltid når ett par nivåer till i decibel.

Han säger att det är bara då han mår som bäst, när han dricker, och bara det är ju tragiskt. Men jag ser det hela som så ovärdigt honom. Hur ska det bli när jag inte är här och håller ett litet om än vakande öga på honom? Som det är nu är han ändå lite restriktiv med intagen men som särbo finns det inget som står i vägen.

Nu ska jag inte bry mig för det var överenskommelsen men det har fastnat en liten kardborre i mig som motvilligt släpper sina hullingar.

För det går inte att säga så till mig, känn inget. Bry dig inte, känn inte efter. Det är inte ditt val att han förstör sig.

Nej det är det inte men det spelar ingen roll. Skavet i magen har börjat sprida sig. Tänk-om-orosmolnen ligger tunga i sinnet. Hur många gånger har jag inte fått se till att han inte skadar sig när han är som mest berusad. Snubbla, snava och tappa balansen. Somna på rygg, gå i fyllan och göra nåt han inte är medveten om. Men rädslan att han ska gå upp till sovrummet och inte motoriken hänger med, att han snubblar ner för stentrappan och slår sig sönder och samman, i värsta fall slår ihjäl sig, den är värst och högst tänkbara scenarier båda två.

Inte dina val. Du kan ändå inte göra nåt.
Nä, jag vet det. Jag fasar likväl.

Varför?

För jag går sönder.
Jag går så fullkomligt sönder mentalt. Skulle det hända nåt när jag inte fanns på plats kollapsar jag både psykiskt och fysiskt.

Jag klarar inte av smärtan i själen som river ut min fredade zon och slår den i spillror. Den kommer förfölja mig genom all tid och jag är inte rustad för det.
Så för att klara min själsliga livhanke måste jag vara egoist.

Jag vet exakt hur den känns. Den där känslan i mellangärdet som sprider sig med elektriskt hårda stötar och det dåliga samvetet som jagar med harpun. Förtvivlat ont tills man knäar mentalt inför smärtan och frustrationen. Den mentalt fysiska smärtan är så påtaglig att den gör ondare än att slå sig på riktigt. Så gröper den dygnets alla timmar och lämnar inga områden fria från sin närvaro tills jag hittar en lösning eller att tiden går så länge att den hamnar bakom nya händelser, men när som helst kommer den hälsa på och då med samma spark i magen som när den var ny.

Det är så det alltid varit men jag har ändå aldrig vant mig. Jag vet nu att det beror på min högkänslighet, i kombination med att jag är empat, att jag reagerar så oerhört starkt. Att jag inte kan stänga ute känslan med, låt säga, sunt förnuft och realistiska tankar. Fysiologiskt är det omöjligt då jag ser annorlunda ut i hjärnans nervsystem. Vi känner betydligt djupare och starkare. Det är så vi är födda. Men det finns strategier jag behöver lära mig. Jag har dem inte än men en del har jag förberett för inlärning så snart jag får lugn och ro.

Så det jag kan göra så länge för att förekomma den känslan på nåt sätt är att försöka mota Olle i grind. Tänka fem steg i förväg och låta saker och ting få ta tid. Ha tålamod. Bida min tid har blivit ett motto. Om jag inte tar några, för honom, jobbiga beslut på en gång, om jag lindar in det jag egentligen vill säga, om jag curlar min väg till min egen fristad..då kanske jag får behålla den lilla delen av själen intakt.

Hjärnan jobbar för högtryck sen länge och jakten på lindring och lösning är i full gång.

Om han bor nånstans där det är lite säkrare? I alla fall utan övervåning med stentrappa, då skulle den oron försvinna, att jag skulle hitta honom sönderslagen eller död. Att han skulle dricka mindre eller bli den här normalnyttjaren han skulle lära sig vara, det hoppet är borta.

Jag ramlar över orden vi sa när vi gifte oss, – I nöd och lust. Var det menat att man skulle dela innebörden på två eller meningen på två?

Min nöd och hans lust?

Det sorgliga är att han inte har några bekymmer med mängden, han verkar inte ens märka hur illa det är, men när man kommer upp i fyra, fem, sex liter starköl varje gång och alltid få minnesluckor, det kan ju bara gå åt ett håll.

Mitt hopp är att det lugnar ner sig när han upptäcker att världen inte rasade trots förändringen i våra liv utan blev till det bättre och med det en lugnare takt med alkoholen för nu är det alltjämt i tid och otid.

Tyst min mun så får du socker..tunghäfta och en julklapp

Så kom frågan jag gruvat mig för. Den kom plötsligt och ställdes i år på ett sätt som inte kunde misstolkas:

”- Kan du tänka ut nåt du vill ha julklapp, så jag slipper stå med Pinocchios långnäsa i år med? Eller så får du skriva en lista.

Skavet kom redan innan han var klar med frågan och jag vred obekvämt på mig i soffan. Pinocchios näsa? Var kom den ifrån? Var det ett litet tjuvnyp? Varför ska jag ha ett sånt?
Jag skrev i brevet att jag nästan aldrig fått nåt när jag fyller eller julklapp om jag inte specifikt skrivit lista men jag har aldrig fått en sån kommentar förut, bara förklaringen att han får ångest inför ansvar att köpa gåvor. Känns som att nånting blivit mitt fel.

”-Asså, börjar jag, jag behöver inget, jag har allt. Tänker febrilt om jag inte ändå behöver en bunke till eller ett par läsglasögon. Kanske nån plastbytta, de får man aldrig för många av, bara för att slippa sitta här längre. Du avbryter tanken och påpekar: Ja, du önskar ju aldrig nåt så jag får inga uppslag alls, som du får. Jag är ju lättare att köpa till då. Undrar snabbt om det är nåt jag missat med den här frågestunden. Vill du bara slippa att näsan växer eller göra nåt för mig jag inte förväntat? Du har i alla fall misslyckats med båda nu. Jag får inga uppslag tänkte jag säga, jag bryr mig, men lät det bero.

Men så säger du: -Jag tänkte att du skulle få en ny mobil, en sån jag har fast ny eller om du vill ha den nyaste modellen, du behöver ju en ny, men trilskas med att säga att du inte vill ha eller behöver nån ny, trots att den är både fossilgammal och skärmspräckt. Det har jag hört rätt länge men alltid slingrat mig undan vidare konversation.
Varenda hjärncell får stroke. Hur ska jag klara mig ur det här utan att verka underbegåvad, undrar jag mitt i kaoset. Jag kan ju säga tack men nej tack men då måste jag hitta på nåt annat eller en lista. Läsglasögon och plastbyttor kan jag köra med igen. Då tar han det som står på listan, plättlätt.
Allt för att han ska slippa fira jul i långnäsa.

Kom igen nu, tänker jag till cellerna, reagera som man ska, men jag vet inte hur det är. Hur ska jag vara då?
Herregud en mobil..en sån går ju på tusentals kronor. Hur ska man reagera på en sån gåva? Det är tomt i huvudet trots all aktivitet och jag märker att jag sitter blickstilla och inte ett ljud har kommit ur mig än.
”- Du får gärna säga nåt nu, kommer det och jag stammar lite tyst att det är inte tvunget att ha en ny mobil men blir påmind om näsan som du inte vill fira jul med så det är bäst att jag presterar nåt nu. Ja eller nej?

Varför har jag så svårt med sånt här? Vad är det för fel egentligen? Varför känns det som det gör i själen? Vad har hänt för att det ska bli så här?
Visst, jag är långt från van vid att få nåt i samma utsträckning jag ger, men det här ju löjligt. Vill jag ha en mobil, le stort och säg JAA TACK, ÅH SÅ TREVLIGT. Men varför gör jag inte det då?
Säg det, men alla möjliga förklaringar kraschlandar i den eviga röran av tankar. Är det kanske så att årets julklapp ska mynna ut i en glädjeyttring för alla tidigare inte fådda presenter och klappar? Och hur skulle det gå till? Hur glad ska jag vara då? Nya tankar störtdyker. Måste försöka få lugn i huvudet.
Sånt här tar kål på mig.
Ibland tänker jag att det är tur att jag inte får oftare, jag hade inte överlevt det alltså. Det är inte ofta jag uppfattas som varken tafatt eller tystlåten. Tvärtom, jag brukar hålla låda men det känns desto mer. Osäker, men det vet ingen. Scannar omgivning efter ledtrådar hur man beter sig i situationer jag inte kan nåt om. Copycating. Blir aldrig riktigt bra och det dränerar all energi. Alternativet kan jag inte heller så mycket om, att utöva verkliga livet som jag är, för det förstår inte andra.

Det skaver i mellangärdet och ilska har drabbat samman med tårar sen jag ändå gav med mig på ett litet neutralt sätt sa att jag accepterar valet av min julklapp.
Men jag hade som förslag att vänta till mellandagsrean för man behöver ju inte betala mer bara för att och det gick hem. Liten lättnad. Tror jag. Jag vet inte om de har sånt i Spanien.

Jag har fortfarande ingen aning om hur mycket jag ska tacka eller på vilket vis som är förenat med tacksamhet för en julklapp i fem-sextusenkronorsklassen. Om den ska väga upp för alla uteblivna tidigare år och år framöver skulle jag behöva veta det, då blir det lättare att hantera på ett sätt, men att fråga är ju lite väl magstarkt.

Tänk så mycket lättare det var när barnen bodde hemma. Allt fokus på dem och deras liv. Som att styra ett stort lastfartyg, men man var både kapten, styrman, jungman och kock. Huvudansvar och samtidigt i bakgrunden, allt för deras väl och ve samtidigt som jag älskade sammanhanget jag hade med allt som var. Viktigast var att få den dyrbara lasten i hamn. Det var ofta så stora vågor att jag nästan drunknade men när det mojnat visste jag att det skulle lösa sig. Den känslan skulle jag ge nästan allt för att få känna igen.

Persona non grata

Personan jag antagit under årens lopp, som fått agera sköld mot det jag inte vet, har sitt pris och att kopiera det jag inte kan och förstår kostar. Jag måste hela tiden lära mig hur man ska föra sig i de icke-högkänsliga empaternas vardagsrum. Lyhördhet, inlärning och gott komihåg är en fördel. Sinnena scannar in hur man ska vara för att passa in så man syns. Jag vill ju det, synas, annars finns man inte. Och det måste jag för mitt välbefinnande, finnas till för andra. Reaktioner, hur man agerar, hur man interagerar blandas med rörig hjärna, egentolkade slutsatser och övertändning. Men det visar man inte en skymt av.

Det har varit ett genomgående tema, anpassa, snegla och kopiera och det ställer ju till det eftersom jag samtidigt har behov av att veta vad jag ger mig in på. En konflikt jag alltid bär med mig för jag vet oftast på förhand att jag inte kommer lyckas särskilt bra. Det struntas det som sagt i, så länge det inte syns. Allt för konsten men det känns och det kostar mer än det smakar.

Så egentligen tycker jag inte alls om den, personan. Den gör mig osäker och ängslig för jag förstår inte så mycket av andras reaktioner och det är rätt ofta som det inte fungerar att se, lyssna och lära men att visa mitt riktiga jag, det har inte heller riktigt funkat. Det ger ifrågasättande och kommentarer så den använder jag bara när jag är ensam. Sorgligt, för det är då mår jag som bäst.

Det svåra med anpassningen är att jag tolkar det med mitt riktiga jag, nåt annat kan jag inte, men det förutsätts att jag ska tolka enligt min persona. Och att låtsas är svårt, även om man lyckats härma bra, när man inte har det naturligt. Rädslan att bli påkommen är ständigt där och jag undrar ofta, är det så viktigt att låta andra tro att man är som dem, så man vänder sig själv ryggen?

Hsp/empat -Hjälp till självhjälp

Böckerna jag läste häromdagen, de som skulle bli min manual till verktygspåsen jag fått, var inte lika mycket manual som tankeställare men såna är ju ofta både nyttiga och lärorika.

Men när jag får mig en tankeställare ställer inte den sig nånstans.

Tänk dig att jag ska lära mig spela biljard. Kulorna, tankarna, ligger på mitten av bordet inpackad i en lagom stor ram och håller ihop allt men jag ser dem rätt bra.

Ta bort ramen och kulorna ligger ändå kvar, samma form som i ramen men nu med bättre överblick av deras ytor och även emellan dem från utsidan. Samlade tankar, stilla men tydliga.

Då kommer min hjärna, grabbar tag i en kö och sopar till kulorna så hårt och snabbt att jag varken hinner se färger eller siffror. Ingen välriktad, genomtänkt och distinkt sprängning utan med en sån smäll att hjärnhinnorna lossnar. Farten svindlar, de flyger överallt på bordet, krockar med varann och byter riktning hela tiden. Svart, brunt, grönt och blått blandas med 2, 5, 10 och 7.

Så ser det ut i huvudet på mig när jag

Det är bra och viktigt men framförallt är det oundvikligt. I alla fall om jag vill leva resten av mitt så lätt som det bara går. Mentalt sett. Och medan jag läste hände det saker, jag log ibland, grät ofta men sög in det mesta trots att känslan av modfälldhet hälsade på. Det stod också att det kunde göra det och att en liten varning var på plats. Ta det lite varligt, typ så stod det. Varligt? Det var redan övertänt innan jag hunnit så långt.

Jag skulle bl.a. välja några händelser som legat kvar sen de hände och se om jag kunde analysera vad som var vad i det jag kände då. Och så stod det lite hur jag skulle jämföra, definiera och till sist om jag kunde omdefiniera min känslor för händelsen när jag fått lite kunskap om hur jag fungerar.

Händelser finns det gott om men några har alltid utkristalliserat sig och jag har undrat så varför. Jag är ju inte nära på klar med nåt och jag har inte riktigt den styrkan i huvudet mer än att skriva ner dem, varför det blev som det blev kanske jag får återkomma till men nån djup analys får vänta.

// 14 år ungefär. Bor tillfälligt hos pappa. Mamma var där vid ett tillfälle och jag frågar henne om jag skulle kunna få köpa ett par benvärmare till mina danslektioner. Jag skulle aldrig få för mig att fråga pappa och jag har en aning om varför. Så jag frågade mamma, lite försiktigt och trevande. Det har alltid tagit svårt emot att fråga om nåt till mig själv. Oron i magen har varit en konstant följeslagare i hela mitt liv när det är nåt jag behövt eller velat ha. (Om det inte varit för önskelista till födelsedag eller jul).

Efter en stund hör jag pappa säga högt från köket mot mitt håll att det klart att jag ska ha ett par benvärmare. Jag blir som förstenad. Det både isar och bränner längs ryggraden och jag vill springa ut genom dörren utan att passera gå. Kom, ropar han nu och jag försöker gå till köket men blir kvar i hallen och känner att jag vill nog svimma en aning när benen inte lyder. Han tittar ut och säger att det klart att jag ska benvärmare om jag behöver, vad kostar de? Jag tittar på mamma och vill bara att hon ska gå emellan och ta över.

Ärhum, stammar jag, det finns för 35 kronor på Åhlens. Fast jag hade hittat ett par på dansstudion för 50 kronor som var de finaste jag sett men det vågade jag inte säga. Mamma hade inte blinkat, hon visste att vissa saker var viktiga i viss ålder och hon stod alltid upp för sånt.

Jag kände pulsen i huvet och tårarna började rinna över. Jag gick därifrån och in i vardagsrummet. Mamma kom in och strök mig över kinden, då brast det helt. Jag grät så jag inte kunde stå upp och jag undrade varför pappa sagt så och hon berättar att hon tyckt att han kunde betala dem, han betalade inte mycket annars och så bodde jag ju där nu, om än tillfälligt. När han gav mig pengarna var jag helt blockerad och minns inte vad jag gjorde, sa eller betedde mig.

Jag har funderat så så mycket på att jag reagerade så starkt på den händelsen och den har följt mig i 40 år.

// 15 år ungefär. Bor nu med mamma. Jag tillhörde inte det översta men inte heller det understa skiktet av popularitet i klassen men respekterad av alla. Kände mig alltid som en självklar del. En gång frågade klassens populäraste kille (en väldigt ödmjuk och så trevlig trots sin popularitet) om jag vill gå på bio med honom på kvällen. En officer och gentleman. Jag fick omedelbart ett sånt stresspåslag att jag ville fly. Jag ville verkligen inte gå på bio med honom. Hur skulle jag vara? Vad förväntade han sig om han nu gjorde nåt sånt? Vad innebar det i morgon? I klassen. Vad skulle hända nu? Frågorna haglade men jag hade inte modet att säga nej. Mycket för att jag frågat om han inte frågat den och den, ett par självklara kandidater före mig. De hade inte kunnat och det lättade min oro lite för då var jag inte egentligen den han helst gick med och då släppte ju kraven på att jag skulle vara nåt jag inte hade en susning om utan att bara ville ha nån att gå med.

Jag blev till sist rätt smickrad ändå för han hade ju kunna strunta i att gå den kvällen och väntat till de självklara kunde följa med. Smickret växte lite mer på vägen hem från skolan och när mamma kom hem frågade jag om jag kunde få gå bio, jag hade fått en inbjudan att gå med en kille i klassen. Kvällen gick bra även om jag inte minns nåt av den mer än att jag var orolig för hur vi skulle säga hej då. Men han var en väldigt bra människa.

Så..en tid efter bion så är mamma väldigt upprörd. Jag vet inte varför och jag vet inte vad som triggat men så säger hon med hög röst- Jag får alltid betala, jag jobbar och jobbar jämt och ständigt och försöker att få det gå runt för alla som ska ha och så tycker du att det är viktigt att få gå på bio!

Där och då blev jag medveten. Inte ta för givet att nåt är vad det det verkar vara. Sen den gången har jag, mig veterligt, aldrig på eget bevåg bett om nåt för egen del igen ( om man inte bett mig önska nåt till givna tillfällen). Egentligen är det ju utan rimlighet och jag förstår ju att jag reagerade alldeles skevt men även det minnet har följt mig i 40 år.

// Drömmarna. Tre stycken, tre nätter i följd, varje natts dröm en fortsättning på den föregående.

Natt ett. Jag åker buss. Nån slags turistresa på små vägar uppåt i ett kargt landskap, ingen marginal på sidorna. Jag är rädd, det stupar nedanför. Jag hatar att åka så. Tappar känseln i benen och jag andas bara vartannat andetag. Lutar mig instinktivt försiktigt åt hållet som vetter bort mot stupet. Jag reser själv. Varför vet jag inte men jag är på väg till nåt. Där vaknar jag.

Natt två. Samma buss, samma väg och samma rädsla fast den växer sig starkare för varje sväng. Stenar och grus försvårar hjulens grepp och jag vet att nåt kommer hända. Så ett felskär och bussen far ut över kanten. Jag håller ett krampaktigt tag om stödet på sätet framför men slungas ur. Jag hamnar under en stor sten en bit från olyckplatsen. Det är bara jag som gör det, de andra ligger mer samlade. Jag börjar ropa på hjälp men inget händer och det är alldeles tyst där jag ligger. Jag vet att det är människor längre ner som sett olyckan, de såg jag på väg upp, och de måste ju skaffat hjälp. När den till sist kommer börjar man febrilt att söka efter oss. Men inte mig. De är rätt nära och jag ropar. Nån måste ju höra mig, tänker jag i drömmen och tycker det är lite konstigt att ingen saknar mig. Så hör jag jag en röst en bit ifrån som säger att de måste leta efter mig, jag måste vara i närheten.

Det är min svåger. Men han letar ensam så jag vet inte vem han pratar med. Han lyfter på stenar och ropar mitt namn flera gånger. Han är så nära att jag nästan kan ta på honom. Och ändå hör och ser han inte mig.

Det tar ett tag innan det går upp för mig att jag är död. Jag dog i kraschen och hamnade under stenen. Trots att han letar och ropar hittar han mig inte men jag uppfattar fortfarande allt. Där vaknar jag.

Natt tre. Man har hittat mig, men den biten minns jag inte för nu har ni begravning för mig. Jag ser inte vilka som är i kyrkan och jag vet inte hur min kista ser ut. Men organisten spelar en melodi som får mig att undra i drömmen varför jag valt just den. Brahms vaggvisa. Jag tänker så, varför har jag valt den? Inte vem som valt utan varför jag gjort det. Jag hör den som om jag var vaken. Klart och tydligt och när sista tonen spelats vaknar jag. En tung känsla av sorg och en ödesmättad stämning i mellangärdet höll i sig i flera dar.

Det är första och hittills enda gången jag seriedrömt och den enda gången jag sett mig död. Det har förföljt mig i ett par år. Och jag vet att man inte styr sina drömmar och att det är hjärnans kaotiska virrvarr som spelar en spratt men den här var annorlunda. Varför min svåger? Den man jag älskar för det han är för min syster och som jag önskat få känna det hon känner, om så bara en bråkdel, i mitt eget äktenskap. Och nu var jag död och hann aldrig få känna det nån gång. Men jag vaknade, jag lever och jag gör vad jag kan för att lära mig leva med mig själv. Ett förhållande så gott som något om det fungerar.

Jag har inte en tanke att mina föräldrar är skuld till hur jag reagerar eller gjorde då. Jag har nog haft en särdeles lugn och trygg uppväxt så det måste sitta i generna, och de gånger det hände nåt skulle inte många av dem jag känner reagera på samma sätt om samma sak. Vid tillfällena ovan reagerade jag som mitt personlighetsdrag är talande för. Tror jag. Jag vet inte men det jag läst så verkar det onekligen så.

Böckerna öppnade en ny väg, sidogata eller huvudled?

Särbo eller sär bo?

Överens är att ta i.

Jag är klar i mitt beslut. Så långt är jag på det klara med det som ska ske. Det är mitt sista hopp om att kunna rädda oss och vår relation. Huruvida du tycker det är onödigt eller inte, är jag inte helt hundra på men du har inte protesterat eller ifrågasatt det nämnvärt. Kanske tycker du inte att det spelar nån roll, jag har ju ändå bestämt mig eller så kan du se vinsten men inte säger det till mig.

Särbos. Olika adresser. Skilda liv i hemmamiljö men träffas som samma par man alltid varit. Bara slippa skavet. Är det för bra för att vara sant? Kan det vara så enkelt? Två bostäder man rår var för sig och ses när man är som mest tillfreds. Om inte annat är det det jag har kvar att erbjuda om jag inte vill förlora det jag älskar med vårt äktenskap. Kommer du att vilja bo i utlandet som särbo? Jag kommer aldrig flytta tillbaka men jag vet inte riktigt hur du tänker på lång sikt. Men det tar jag då, ny information, nya beslut.

Funderingarna har kommit och gått i vågor om det inte, i alla fall lite, har att göra med att jag fick kunskapen om att jag är högkänslig empat. Det har varit en minst sagt dränerande tid och jag har nästan kollapsat under dåligt samvete, förvirring och ilska över allt som är så självklart samtidigt så överjävligt att försöka implementera i mig och mitt. Det har ju alltid funnits där, det vet jag nu men det ska ramla på rätt plats och bli ett med allt jag är. Alla dessa hål som gapat tomma har fått en stor påse med insikt, kunskap och redskap att lägga där de ska få mig att känna mig trygg i allt det nya. Nu ska jag bara hitta en bra instruktionsmanual. Den följde inte med. Två böcker i ämnet hoppas jag på.

Och så detta på det. Särbo. Rannsakar mig och kommer fram till att det har nog rätt mycket med det att göra ändå. I och med att jag fick veta att jag finns som personlighetsdrag har det klarnat en aning om vad som är vad i det jag behöver acceptera. Jag vet att jag inte kan vissa saker, förmågan fattas helt enkelt än, jag behöver hitta och lära mig använda de verktyg som finns. De som ligger i den stora påsen. Och så länge jag är den enda av oss två som tar det på allvar så får jag göra jobbet själv utan din hjälp. Och då vill jag göra det helt själv, i egen bostad. Du ska inte bo med en högkänslig empat. Vi har inga gemensamma beröringspunkter alls på så vis. Du förstår inte att och när du gör mig illa och jag tar det som att du inte bryr dig fast jag förklarar hur jag känner. Din sanning och min sanning och allt det där. Vi är varandras totala ytterligheter och egentligen skulle vi inte matcha varann alls.

Men vi gör det. Och det är inte för att olikheter dras till varann utan för att du har sidor som är så vackra att jag baxnar. Mycket, det mesta faktiskt, kan du tacka min personlighet för men det är ju din förlust, att du inte förstår det, när du väljer att inte bry dig på riktigt. Men jag är oerhört svag för dig och det vi har som är så bra, det vill jag kunna bibehålla. Men som särbos, annars får det vara. Där är jag klar.

Det slog mig häromdagen att jag alltid undrat över hur jag funkar, känner och reagerar så olika än alla andra men nu kom tanken, hur fungerar de som inte är hsp-empater? Vad är det som gör att de bara kan skaka av sig sånt som knäcker mig? Hur känns det när det inte känns? Hur ser annorlundat ut? Hur länge ligger saker kvar och gnager hos dem? Gör det ens det? Och hur går återhämtandet? Har de alls sånt behov eller borstar de av sig och bara orkar igen? Hur snabbt går farten i deras hjärnor? Hur många ord hinner igenom varje sekund och hur mycket känslor tvingas de hantera på en dag?

Jag har nästan grunnat mig vilsen bara av det. Om man bara fick en liten titt eller känsla hur det är att vara som normen. Normen. Majoriteten. Som de flesta andra. Kärt barn har flera namn. De flesta andra kallar oss ofta kort och gott:

Överkänsliga.

Förhastade beslut ger inga stilpoäng

Jag har hamnat i ett vacuum. Jag är inte bra på att hitta rätt där. Inget att hålla mig i och inget att förhålla mig till. Det har hopat sig med sånt jag behöver ta ställning till mer än jag klarar av för processen går eländigt långsamt. Allt annat går snabb däremot, så snabbt att jag inte på nåt vis hinner hantera alla saker då de inget nånsin väntar på sin tur. Jag skulle verkligen behöva kika lite i facit. Bara lite lite grann så jag har en aning om åt vilket håll det bär.

Ett halvt år med insikten jag inte kan förneka hur gärna jag än skulle vilja och behöva mot ett halvt liv jag försökt förstå mig på.

Högkänslig empat.

Det som ändå utkristalliserats är:

* Min hsp/empat-personlighet har betydligt mer inverkan än jag nånsin kunnat tro. På nåt eller många sätt men ändå i allt. Det är så frustrerande eftersom jag inte har hittat ett sätt att leva med mig som det än. Men där det råder inga tvivel tyvärr.

* Jag är så ledsen och nästintill förnärmad över att inte bli tagen på allvar i det jag går igenom. Det ligger honom i fatet.

* Hans minskade alkoholkonsumtion gjorde ingen skillnad på hans interaktion med mig. Det ligger mig i fatet. Och honom.

* Jag har tappat gnista, glädje och lycka på grund av ovanstående punkter. Vem det ligger i fatet återstår att se.

I så många år det funnits möjlighet och tid att lyssna och försöka förstå. I lika många år har jag trott att det vid varje givet tillfälle ska bli den gången jag når fram. Varje gång har jag trott på det sagda ordet. Och varje gång blivit utan.

Så nu, när jag blev heligt uppgiven att jag inte brydde mig om nåt, då det faktiskt fick räcka med tomma ord om förståelse och egenändring, då verkar det lyssnas för då reagerar man. Inte så mycket att det känns att det gick upp ett ljus eller att man tog det på allvar utan mer praktiskt, mekaniskt liksom. Lite som en effekt för att jag inte skulle lämna hem och hus per omgående. Men på ett sätt förväntas jag samtidigt att jag ska bli som jag alltid varit. Bara koppla av ilskan, frustrationen och känslan att bli tagen för given och på med leendet, samarbetet och glädjen att få vara snäll. Att det inte fungerar så finns det ingen tanke på.

Efter den här gången hände nåt som inte hänt de tidigare, inte så här länge. Min ork att vara jag har sjunkit så lågt att jag nästan känner mig likgiltig och missunnsam. Trovärdigt bevis på ärlig förändring har ju inte visat sig med mer än lite grand. Så jag behåller mig för mig själv.

Jag har inget mellanting i mitt register. Mitt spektra är öppet och allt. Det är sån jag alltid varit. Jag kan inte spara och pytsa ut vartefter. Jag är alltid fullt ut mitt jag som jag är född och det är vad man blir van vid och förväntar sig sen nog inget annat?

Alltid lyhörd, alltid snäll, alltid där, och alltid hjälpsam och mår då som bäst.

Men även jag kan bli huggorm, det tar väldigt lång tid innan jag blir sårad så djupt eller så många gånger att jag reagerar med ignorans och just missunnsamhet. Ska jag ge allt av mig och dräneras måste det vara värt det. Och oftast är det först då man förstår att även jag har behov att bli sedd och inte bli tagen för givet.

Och är det då därför man blir irriterad och oengagerad när jag till sist inte orkar vända om och tro att denna gång, den här gången är det annorlunda, för nu har man förstått och då ska jag fortsätta vara som jag alltid varit? Är det så att man, alla gånger innan, valt att inte anstränga sig? Man får ju hela mig oavsett hur lite man själv ger.

Hur kan det vara att så många människor har den inställningen? Benägenheten? Även om vi högkänsliga bara utgör ca 20% av befolkningen är ju inte resten per automatik ignoranta, missunnsamma och icke-lyhörda. Men ändå har jag alldeles för ofta så blivit varse.

Jag vet hur det ser ut är jag läser mina egna rader. Jag vet vad jag skulle ha för åsikt, vilket råd jag skulle ge skribenten, om det inte var jag. Lämna för bådas skull. Mest för din. Du är allt annat är lycklig nu.

Jag har så svårt att vara den skyldiga. Det är lättare att vara tvungen att inte ha några alternativ. Som de två andra gånger jag nämnt. Vägs ände. Handgripligen men på två helt olika vis. Men nu, nu är det jag som inte mår bra. Jaget. Inte för att nån egentligen har gjort nåt, som dragit mig till vägs ände, utan som bara inte när en önskan att gå vid min sida för det jag är utan för att livet jag ger är behagligt. Inte för att det sägs det rakt ut, men det behövs inte.

Det är den oundvikliga insikten om hur jag är funtad som är och har varit min akilleshäl hela livet.

Skillnaden nu är att jag har förstått att jag inte behöver nöja med det lilla för att jag inte ska ha mer utan för att jag själv, de facto, inte förmår att kräva mer än så.

Älskar,älskar inte,älskar..inna/Ältandets ädla konst del 2

Min metafor till maken om alkohol som älskarinna.

Hur är det egentligen, frågar jag mig. Hur mår jag? Hur länge och hur många gånger måste jag stå tillbaka för att med säkerhet kunna fatta beslut som inte hamnar på ett ställe i magen där det inte skaver?

Jag har gjort mer än det som kan önskas av mig, det vet jag och det känner jag. Varför är det då så svårt att fatta beslut jag egentligen tror att jag vet är bäst.

För att jag klarar inte av att tvivla. Hur jag än försöker kan jag inte fatta beslut för egen del, jag måste bli tvungen att göra det. Då det inte finns några som helst alternativ. Vägs ände om man så vill. Två gånger tidigare, båda gånger handgripligen men på vitt skilda vis.

Men nu, varför är det svårare nu, ältar jag. För det gör jag mest hela tiden, ältar, mest för mig själv numera. Det är dealen. Att jag ska hålla mig vid sidan och inte störa din plan. I planen ingick säkert också att inte lägga skuld på börda medan du utformar din strategi för framtiden men där misslyckas jag mer än du tycker jag lovat.

Vi har haft en diskussion om din älskarinna igen. Nu är det snart två månader sen. Jag sa att jag inte tänker acceptera att du umgås med henne mer än med mig. Så om hon inte lämnar detta hus till den sista augusti kommer jag bo själv efter det. Då gjorde du klart för mig att hon inte kommer att lämna ditt liv helt och hållet utan jag måste acceptera att ni, åtminstone, kommer vara vänner. De är ju ofarliga och inget man lämnar ett äktenskap för, dessutom är vänner viktigt för det sociala umgänget. Du har ju många som har såna så det måste du också få ha. Allt annat vore orättvist tycker du.

Så du ska alltså på egen hand lyckas lära dig att hantera henne så jag inte störs av ert umgänge som tidigare. Du gav dig själv det ultimatum jag aldrig skulle få ge dig alltså. Du har varit väldigt klar på den punkten att du aldrig accepterar några ultimatum. Men helt plötsligt när jag då talar om vad jag tänker göra, ändrar du åsikt utan att blinka.

Ett år sa du, ge mig det och vårt förhållande ska bara vara platoniskt. Men du krävde att få utforma strategin utan min inblandning för att kunna känna att du gjort nåt du lyckats med. Denna gång ska alltså bli den gången. För vilken gång i ordningen är jag dock väldigt osäker på. Älskarinnan ska bli kompis.

Så igår.

När jag på jobbet får ett pling från en gemensam sida online och jag plockar upp mobilen lite hastigt för att kika om nån ville mig nåt.

Om det var det vet jag inte men budskapet kunde jag inte ta fel på.

En bild på älskarinnan och på en millisekund var stresspåslaget ett faktum.

Varenda katastroftanke var där. Hon i hans armar. Största kärleken. Den sanna.

Jag fick med mycket möda och stort besvär knuffa in mig på förnuftets väg. Det var långt och snårigt dit men till sist hamnade jag där men bara i diket liksom. Och så rabblade jag tyst för mig själv;

Tänk om han bara tar en fika med henne och pratar om vardagliga saker?

Tänk om hon bara varit där som vän, som han lovat?

Tänk om hon har kanske gått när jag kommer hem?

Tänk om han bara är glad över samtalet med henne och har maten klar?

Tänk om det faktiskt bara är så?

Tänk om?

Oavsett så ska jag ju hålla mina fingrar och reaktioner borta så du kan lära dig att knyta din egen rosett på vägen till vänskapens starka band för att kunna triumfera i höst.

Att kunna äta kakan och ändå ha den kvar.

Den eviga bullen.

Jag såg det direkt jag klev innanför dörren. Det behövs inte mer än en snabb titt för att få hela bilden klar. Det osade kärlek och det osade åtrå. Du gjorde ett försök att se ut som om hon inte haft nån sån effekt på dig alls men såna försök var skrattretande. Du skulle inte bara misslyckas i ett lögndetektortest, du skulle inte klara av att svara på frågorna.

Efter två timmar i ett rus av ångorna från henne gick du och la dig. Att kalla det vi hade under middagen och timmen efter var väl mer parodi än umgänge. Jag som är kass på att låtsas mina känslor tror inte ens att du fattade att jag i alla fall lyckades göra mig nollställd. Bättre skådespelarprestation än så kunde jag inte frambringa.

Vad gör jag med det här tänker jag. Är det här en del av hans väg mot att lära sig? Vad gränsen går? Just denna gräns alltså, igår? Analyserar han den? Och vad kommer han fram till? Att det var så trevligt att få hålla om henne igen efter so long time, no see, det måste vi göra om?

Tio månader kvar av året till normaldrickande men än känns det allt annat än just normalt.

(H)järnvilja / Att bli sin egen lyckas smed

Några av mina epitet, smickrande såna, har alltid varit snäll, omtänksam, osjälvisk och behaglig. Så länge jag kan minnas känner jag mig också väl till rätta i dem. Det är personlighetsdrag jag är född med, men inte riktigt förstått att just så är fallet förrän till för ett halvår sen när jag insåg att jag är född högkänslig empat. Många andra har givetvis dessa egenskaper också men hos mig verkar de vara djupare och mer närvarande än bara sånt jag kunnat lärt med åren. Vi har ju ett betydligt mer känsligt nervsystem och det ger genklang i nästan allt vi är. Jag har ju alltid undrat varför jag reagerar så annorlunda än andra. I det har alltid tankarna, känslan och minnet varit en lika stor del som egenskaperna i sig. En form av symbios där jag känner mig väl hemmastadd.

Det finns drag som inte är lika smickrande men som jag kan göra lika lite åt, som åt de andra. För konfliktundvikande, för lättsårad, för snäll (vilket jag anser vara struntprat), för långsint och att jag ofta blir ilsken för att nämna några. De försöker jag lära mig att parera effekterna av så jag och min omgivning inte drabbas så tydligt. Jag försöker egentligen mildra alla negativa effekter så jag får bättre balans på det som händer när jag inte reagerar som alla andra. Det är bland det svåraste jag tagit mig för.

Det känns som att jag måste lära mig att böja ett armeringsjärn med huvudet. Det krävs inte bara förståelse för hur järn fungerar utan jag måste lära mig både teknik och uthållighet samt hur man håller elden på lagom temperatur så det inte går hål i pannan och det brinner ända in till hjärnan. Lyckas jag med det hoppas jag på jag kan reagera lite…som alla andra? Inte så starkt och inte så länge. Mindre ilsken hade nog några sagt, förr om åren i alla fall.

Just ilsken är egentligen ingen egenskap utan en konsekvens och reaktion på andras handlingar och utvecklas efter hur jag blir bemött. Det kan ta lång tid, men inte alltid, att nå dit innan den knackar på men när den väl gör det, då är risken stor att jag blir kylig, kalkylerande och avstängd som för att skydda mitt snälla och osjälviska jag så inte själen blir för kall. När det händer kan jag bli oresonligt långsint. Det är inte alltid du märker detta utåt men i min själ är du och det jag en gång kände för dig borta för all tid.

Och så känner jag ilska. Inte heller det ett personlighetsdrag men nåt jag nog skulle behöva hantera. Under många år har jag känt en sån ilska på insidan men för sällan gett utlopp för den. Högkänsliga gör sällan det så nu förstår jag varför jag dragit mig så för det. Vi backar, tystnar och tar det som dyvlas på oss. Vi skulle behöva reagera långt innan vi hamnar där i ilskan men eftersom konflikter är nåt vi skyr in i det längsta så tränger vi in oss i det berömda hörnet istället. Men när jag blivit så trängd att ilska är enda alternativet då känns det ändå bra att få bli arg och reagera. Oftast så kommer den i mina drömmar. Ilskan. Så stark och verklig att jag förundras och förvånas, medan jag drömmer, hur fruktansvärt arg jag kan bli.

När jag vaknar upp finns minnet kvar där på näthinnan som en påminnelse om att jag borde gjort nåt för länge sen med allt det arga. Fram med det bara, fram i ljuset så det kan bli analyserat. Men det finns varken ork, mod eller möjlighet till det. Mest för att jag inte har nåt facit om vad som kommer ut av allt. Och utan nåt att förhålla mig till, famlar jag och katastroftänket aktiveras och ja, då är det ju uteslutet att ens våga våga, om det bara kanske blir bra på slutet.

Så jag får hålla till godo med att det pyser i drömmarnas värld, det gör väl lite nytta? Det ska ju vara så, att hjärnan fixar till lite av det som man inte mäktar med i vaket tillstånd. Och eftersom jag inte flippat ur och naken springer gatlopp med skärbrännare får jag väl ta det som ett litet bevis.

Men jag har faktiskt gjort det, vid två tillfällen. Gått och pratat med proffs. Första gången fick jag en aha-upplevelse så jag höll på att ramla ur skorna. Andra omgången, många år senare, blev jag så illa berörd att jag fick avsluta samtalen för att inte må sämre än när jag började. Och jag har sällan pratat med någon jag känner som vet allt jag varit med om som gjort mig illa. Och i vilken grad. När jag har berättat, både för nära och kära, har det inte varit så mycket till stöd och öron så då har jag tänkt att det inte var så viktigt att berätta ändå. Så det har jag aldrig gjort om, varken om gammalt eller nyare. Istället har jag dragit åt knuten ett varv till om säcken. Men jag känner ilskan gror runt därinne i mörkret så jag hoppas på många drömmar istället.

Andra iakttagelser jag gjort som följt mig från tiden jag kan minnas är hur jag reagerade på olika händelser. Fortfarande samma känsla, nu som då.

Skolåldern. Den som hade lyckats snatta nåt i affären eller hade pengar att köpa godis för, oftast en pojke, och kom tillbaka till skolgården, drog en hel drös med elever till sig som antingen tiggde, krävde eller sa sig helt plötsligt vara kompis med honom för att få en del av det goda. Det var hemskt att se och jag blev alltid lika illa berörd. Dels för att jag avskydde sättet att bete sig på, som gamar, och bara försökte roffa åt sig så mycket det gick och dels så var det så fruktansvärt att se stackaren med godiset försöka värja sig så han fick nåt kvar till sig själv. Helt ovanligt var det inte om fel kille hade godis så blev han själv utan. Och så skrattade de andra medan de gick därifrån, nöjda och ätandes på någon annans choklad. Det skavde i magen i flera veckor av blotta tanken när sånt hände. Det gnagde stora sår i själen på mig medan alla runt omkring verkade helt ok med det. Jag hade alltid pengar under min uppväxt men jag köpte aldrig nånting i skolan.

Och jag var nästan den enda som aldrig skrattade. Jag var också nästan den enda som aldrig frågade om jag fick smaka. Aldrig våga be om nåt för egen del.

Tänk om de sagt – inte du, glöm och dröm.

Det är också en iakttagelse jag gjort. Ångesten att fortfarande bli nekad, ratad eller bortvald.

Att bli det har varit och är fortfarande oerhört svårt. Så jag utsätter mig inte för sånt där risken finns helt enkelt. Allt från att fråga chans i skolan, fråga om nån ville gå på bio, eller be om att få något till att någon ska göra något för min skull, om det inte är jag vill att du ska vara rädd om dig, köra försiktigt eller såna saker för att jag oroar mig, det är inte såna saker utan..hm..knepigt att inte måla in sig här känner jag..har skrivit om det också förresten så jag lämnar det men jag tror mig inte om nånting. Jag tar liksom inget för givet för egen del. Har aldrig gjort, därför frågade jag aldrig chans eller om jag fick smaka godis när någon hade i skolan.

En gång när jag var tonåring hade jag satt på mig lite mascara och frågade pappa om han kunde se nån skillnad på mig, och så log jag för jag tyckte jag var fin.

– Du ser ut som du har kladdat i hela ansiktet, sa han och gick. Känslan han gav var tung att bära och jag skämdes för att han inte tyckte jag var lika fin som jag kände mig och jag har aldrig frågat igen om någon tycker jag är fin. Samma sak med frågan om någon älskar mig. Jag hör ju hela tiden bekanta fråga sina partners om de älskar dem och jag har aldrig nånsin frågat nån av de mina det.

Nu var det såklart inte bara incidenten med pappa som resulterade till det men jag skulle reagera på samma sätt, nu som då, och blotta tanken på att få höra det igen gör att jag aldrig utsätter mig för det.

För jag tar inget för givet. Har nog skrivit ett par inlägg om det redan så jag ska inte upprepa det men ränderna har aldrig gått ur och jag känner och tänker på samma sätt nu som när jag växte upp.

Samma sak är det att behöva ta emot presenter, blommor, tjänster och andra snällheter. Problemet att inte veta vad som är rimligt att ge tillbaka i tack, födelsedagar eller gentjänster. Därför är det lättare att aldrig önska sig nåt. Då försvinner också risken att inte få nåt och dessutom dilemmat med tacksamhetsskulden.

Låt säga att du gör mig en tjänst och handlar en vara till mig på väg hem från ditt jobb, då vet inte jag riktigt hur mycket jag ska tacka, jag förväntar ju mig inte att någon vill göra nåt för mig, ett handslag, ett kort, en blomma kanske? Presentkort på 1000? Sen blir det härdsmälta och till sist vill jag erbjuda dig min ena njure. Och behöver du båda kan vi nog fixa det. Noll proportioner alltså. Allt det här pågår bara i huvudet, men där brinner det för fullt medan jag letar febrilt efter ett lagom tack-så-mycket-för-hjälpen-tack och sen ändå, tvivlet om det räckte.

Och ändå, jag är både lugn och säker i själen. Stark och stabil i psyket. Jag är inte undfallande eller osynlig och jag har inga problem med att fungera i alla de sammanhang. Känner mig själv väldig väl och är min bästa vän så det är inte så att jag är en konstig en som driver omkring som en skugga även om det ser ut så när jag läser om det jag skriver om mig själv hahaha.

Skulle du träffa och lära känna mig skulle du nog inte tro att det är jag som skriver bloggen. Jag har inga vänner, det är bortvalt för många år sen. Det är väl det enda som kanske är lite udda, jag vet inte.

De enda som känner mig på riktigt (naturligtvis inte allt allt) är mina barn. Dottern i synnerhet. Vi är samma. Hon är högkänslig och min spegelbild och vår resa som lika. Sonen känner mig utan och innan men på annat sätt och är en hjälte i min värld. Hans resa är fortfarande vår gemensamma. (ADHD-kapitlen om du är intresserad av den diagnosen). Båda jättevuxna med egna familjer och mina livlinor och syre. De bor i Sverige och jag i utlandet men ändå nära nära.

Det är inte lätt att lära en hjärna att reagera annorlunda. För jag behöver göra nåt för att jag ska få lite mer sansat tempo i huvet. Det är så mycket jag måste omdefiniera och analysera för att förstå mig. Eller för att förstå om mig. Det kommer bli många såna här inlägg där jag hasplar ur mig bokstäver som komna ur en torktumlare för att försöka få ner till sammanhang jag förstår.

A B C- du finns i mina tankar..

Jag vet inte hur många gånger jag suttit och stirrat på tangenterna sista månaden. Allt går så rasande fort när jag tänker, det är huller om buller men varenda känsla och nyans, jag har ord på, men bara i huvudet och aktiviteten går i en sån hastighet att jag blir trött redan innan jag börjat för jag vet hur mycket som behöver ut. Men så fort jag ska jag räta ut rufset på tangenterna så blir det ingenting. Ingenting utom irritation.

Det är som att jag behöver mer och längre isolerad tid utan yttre stimuli för att kunna fokusera. Behovet av tystnad och ensamhet är de viktigaste delarna för att kunna få ro när jag skriver. Då stannar farten av lite och jag får tillgång till mig själv. 

För en sån som mig är det viktigt att kunna synliggöra det jag har i hjärnan för jag har aldrig levt i ett naturligt sammanhang. Mitt liv är nyanser, känslor och bilder. Får jag då ner allt på pränt så jag kan klä dem med orden jag har i huvudet, så jag kan läsa, blir livet livet mer fattbart.

Bokstäver är ju också en källa till det omvända. Ord blir till känslor och bilder och då blir cirkeln liksom sluten. Om allt synkar vill säga och jag hinner med att ordsätta röran. Då, om allt stämmer på slutet, kan jag få en helhetsbild av det som känns så rörigt i hjärnan. 

Just sammanhang eller bristen på ett, återkommer i många delar av mitt mående och är hål jag behöver täppa till för att må bra. När barnen flyttat hemifrån tappade jag helt fokus. Det är visst väldigt laddat att säga att barnen varit den främsta om inte enda anledningen till meningen med livet och utan dem hemma blev det tomt och meningslöst.

Jag blev tagen ur ett sammanhang jag var skapt för. Men det ska ju vara så och jag hade förberett dem att när det blir dags att skapa egna liv skulle de vara flygfärdiga. Jag hade ju också vetat om det, att de skulle flytta en dag, inte sonen lika självklart som dottern, men han lämnade hemmet först. Och när de väl flyttade tog de det precis så naturligt som de skulle.

Jag däremot slog omkull fullständigt efter ett tag, själsligt, och hamnade i ett vakuum jag fortfarande har ena benet i. 

När vi flyttade ner hit var tanken att vi skulle vara lediga och bara njuta av all ostyckad tid i värmen. Det gick ett år sen började jag bli vilse och förmådde inte riktigt uppskatta all ledig tid på samma sätt. Och jag undrade varför. Grunnade och grunnade. Sen slog det mig en kväll.

Sammanhanget. Återigen denna brist i mitt liv. Medan jag jobbade hade jag i alla fall ett syfte, jag gjorde skillnad. Inte i närheten av att vara förälder men jag hade ett mening med livet jag levde. Hur trött och förbannad jag var på sketna arbetsgivare och pissigt schema som höll på att ta knäcken på mig, så fyllde det för mig ett syfte med mitt liv.   

Så jag jobbar igen. För min mentala hälsas skull ger det mig lite syfte. Jag gör skillnad och det är nåt att förhålla mig till. I samma yrke jag hade i Sverige och som jag kan på mina fem fingrar. Mitt yrke och att vara förälder är två av de viktigaste sammanhangen och meningarna med mitt liv. Yrket, inte att jobba som så utan det jobbet gjorde med min själ. 

Resan mot bättre mående har tagit en omväg på många sätt men jag ångrar ingenting. Lyckan att komma ut på altanen på morgonen, höra ljudet av fågelkvitter och den speciella doften av utland är lika stor nu som för ett år sen. På kvällen när jag åker till jobbet smeker varma vindar mig runt benen innan jag kliver in i bilen och längs strandvägen ligger vackert upplysta hotell som ett glittrigt fotografi, en magisk utsikt. Det är en sann ynnest att kunna bo här. 

Lite turbulens har det dock varit under året och några saker har stuckit ut lite extra. Som helhet ser jag inte riktigt åt vilket håll det lutar åt med nån av dem. Coronan är ju en av dem. Och vetskapen om mig som hsp/empat. Det har varit en starkbesk men nyttig medicin att tvingas acceptera. Eller inse mer. Många dagar går åt att försöka hitta rätt i hur jag ska hantera mig.

Även privat gungar det men där kan jag inte påverka mer än det jag gjort. Att jag bor kvar och jobbar här, så länge det finns jobb, är givet men det är det enda jag vet med säkerhet. Resten är vidöppet. 

Och när jag nu är en sån som jag är och det är så så svårt att veta vad som gäller eftersom mycket är öppet och jag vet inte vad jag har att förhålla mig till så behöver jag verkligen få ner det som brinner i huvudet på pränt så jag åtminstone kan se och läsa vad som pågår där. Och då kanske hitta nåt sätt att förhålla mig till det jag inte vet hur slutar. Jag brukar ju ta till katastroftänket och utmana det värsta av mina farhågor men det tar så mycket energi att jag måste testa nåt annat nu. 

Så nu väntar jag på lite samarbetsvilja från brandchefen. 

Ränder som aldrig gått ur

Sen jag förstod att jag var hsp/empat har jag då och då träffats av aha-känslor. Såna som skingrar molnen lite eller åtminstone som jag i min högst amatörmässiga psykologanalys knyter ihop delar av mig som person. När det känns som att jag förstår varför jag är som jag är och kan gå tillbaka hur långt som helst och se att jag var samma även då.

Vissa drag hos mig är lika tydliga idag som för över 45 år sen. Jag känner exakt likadant, jag reagerar exakt likadant och jag agerar ofta likadant, kanske inte i alla situationer med tanke på vad erfarenhet och kunskap gör med en.

Konflikter är en sån situation. Jag skyr både egna och andras. Jag får stresspåslag, hjärnan brinner och jag vill fly. Jag har liksom aldrig förstått mig på varför man måste hamna i konflikter. Eller ännu mer onaturligt i min värld, skapa dem. 

Olikheter och meningsskiljaktigheter är annat och man kan ha diskussioner både högt och lågt men måste det leda till konflikter? Kan man inte annars bara vara överens att man inte är överens i så fall ?

Jag kände ett par för en massa år sen som var oerhört fel för varandra. När de bråkade förnedrade de varann alltid verbalt.

Jag kunde inte för mitt liv förstå hur de kunde sitta vid samma bord dagen efter och dricka kaffe och äta smörgås som om inget hänt. Skulle någon kalla mig det som frun i paret blev kallad för skulle jag bli så kränkt att jag måste skilja mig. När jag nämner just det för kvinnan säger hon med ett leende att det bästa med grälen är ju försoningssexet.

Först trodde jag hon skämtade, att hon egentligen menade att hon ville plocka fram isdubbarna under kudden och köra dem i ögat på mannen, men hon var allvarlig. Det fanns inget bättre sex än försoningssexet. Jag blev tyst en lång stund och tänkte, hur kan det bli nåt annat än en katastrof när man bara en stund tidigare blivit kallad för jävla idiot och att livet hade varit bättre utan en. Jag förstår inte hur man alls kan se den personen i ögonen utan att bli så sårad igen att man vill fly stan och aldrig återvända.

Jag minns min uppväxt genom såna händelser också. Jag blev så obekväm och ville fly när det drog ihop sig till konflikt av någon sort. På skolgården sprang alla skolkamrater mot slagsmålet medan jag vände och gick åt andra hållet. Jag fick ont i hela kroppen av vetskapen att det låg någon underst som fick stryk. Det var mer än jag orkade med att hantera. Jag minns fortfarande stresspåslaget jag fick och skavet i magen. Helst skulle jag velat krypa underst och skydda den som fick ta emot slagen. Jag förstod aldrig varför jag inte reagerade som de andra, varför de inte var som jag och varför de verkade ta så lätt på saker som gjorde så fysisk ont i mig. Det konstigaste var ju samtidigt att rasten efter kunde allt vara som vanligt och de lekte med den man tidigare slagit på. Hur är sånt överhuvudtaget möjligt, tänkte jag då och så jag tänker fortfarande.

Hörde jag höga röster och upprörda människor backade jag både fysiskt och mentalt. Jag tystnade och stängde av så gott det gick för det körde rakt in i magen, hjärnan sög in varenda nyans av stämningen och så slog den rot och började skava.

Jag har alltid aktat mig för att hamna i konflikter för jag far så illa av dem. Dels för att jag inte riktigt vet vad man gör i en dylik men också för att jag vet att det kan sägas saker jag aldrig kommer glömma och som, i värsta fall, blir för alltid. Nu har jag hamnat i min beskärda del av storm och varit tvungen att hantera det men det har blivit sår som är både djupa och för alltid öppna.

Gör mig eller mina barn personligt illa och jag kommer sky dig resten av både ditt och mitt liv, du kanske inte får veta det men jag gör det. I annat fall får du aldrig mer ta del av mig som person. Jag kan vara oresonligt långsint.

Barnens mobbare, dessa människor som valde att göra barnens liv till ett smärre helvete under skoltiden, jag hatar dem ännu för det de utsatte mina för. Ungarna har förlåtit de flesta men jag har inte glömt en enda känsla av det som var.

Då förstod jag ju inte. Jag hade ingen aning om varför jag kände så djupt och varför jag tog så fruktansvärt illa vid mig. Nu gör jag det men det tog sina år. Jag famlar fortfarande och har inte hittat fred i min personlighet än men aha-känslorna som dyker upp som gubben i lådan gör att jag knyter lite band och sikten blir en aning klarare för varje gång.

 

Älskar,älskar inte,älskar..inna /del 1

Jag trodde det skulle vara enkelt att skriva om det här dilemmat men jag är så rufsig i hjärnan av känslor, vetskap och vetenskap, övertygelse, hopp och kärlek att det blir trassligt med ordningen. I huvudet är allt klart och redigt men sen att få ner det på pränt då hinner jag liksom inte riktigt med. Hur jag än börjar så känns det inte rätt håll att börja på. Hur ska jag lägga upp det? Som i bokstil? Punkter med symtom? Vad är syftet? Hur viktigt är det att få det rätt? Jag tänker kanske att jag kan skriva för att någon annan faktiskt ska läsa för att få förståelse för situationen, även att den är skriven och belyst från bara mitt håll, hur jag uppfattar den. För så blir det ju när man ska berätta nåt man far illa av, man beskriver hur man själv upplever situationen, sen är det ju att föredra om man inte är helt okänslig för den andra sidan och bara är ute för att tala om hur jobbigt man har det själv. För även här finns det två sidor av sanningen och man har sin egen ryggsäck att hantera med historia som påverkar.

Han älskar metaforer och för att få honom att lite se hur det är att vara den som får se den andra sidan så skrev jag detta och gav honom;

// Jag har ju alltid sagt att leva med en alkoholberoende är som att vara olyckligt kär, där du skaffat dig en älskarinna, som dessutom lever hemma hos oss. I början märkte jag inte av henne så mycket, du ansträngde dig för att vara närvarande och trevlig men försöken blev skralare och efter några år kunde du inte dölja henne och hon flyttade in helt. Det var så förnedrande att erkänna att du föredrog nån annan än mig, alla dagar i veckan om du fick. Så värdelös och skamsen man känner sig att vara den andra kvinnan i ditt liv.

Jag kommer alldeles för nära de känslor jag ser hos dig när älskarinnan lockar och hur humöret ändras från tyst och lite frånvarande till glad och förväntansfull inför henne. Förgörande för självkänslan är ingen överdrift och aldrig att jag drar det längsta stråt hur jag än försöker överglänsa den andra kvinnan. De försök jag gjort, när jag gjort mig till för att få dig att glömma henne, har alltid varit resultatlösa för det är dömt att misslyckas, och jag får se på medan du njuter av hennes sällskap och räknar dagarna eller timmarna till ni ses igen.

Du har erkänt mer än en gång att det är ofta är henne du tänker på under din vakna tid. Jag hade ju en tro och förhoppning att du skulle sluta träffa henne och upptäcka att jag faktiskt är en riktigt trevlig kvinna jag också, vi är ju faktiskt gifta.

Du erkänner också vid varje samtal, när jag vädjar att du behöver sluta träffa henne, att du är väldigt medveten att hon inte är bra för dig och vet att det enda rätta vore att sluta ses men du kan inte, säger du, för hon får dig att glömma dina bekymmer och så lättar depressionen betänkligt i hennes närvaro. Och jag undrar om det inte vore lättare då att du lever bara med henne så slipper du mina diskussioner om att ni ska sluta ses och behöver inte känna dig obekväm för att du låter mig få se hur mycket du älskar henne, men det vill du absolut inte för du älskar ju mig, säger du, och det ändras inte bara för att du har henne. Men jag känner mig värdelös, oviktig, ful och ointressant. Och jag hatar den tysta men synliga kil hon skapar mellan oss.

Jag tittar på dig och får en knut i magen av hopplöshet och undrar om du i alla fall inte kan tänka dig att träffa henne mindre och du säger att du ska försöka och så sitter vi där i soffan och planerar era träffar och när du ska vara hemma med bara mig. Du tycker alltid att det låter bra, sunt och viktigt för vårt äktenskap. Men de dagar du är bara med mig är du liksom inte alltid med mig på riktigt, du är lite frånvarande och håglös och det känns som du vill få tiden att gå till då den andra kvinnan kommer och du kan lägga armarna om henne och allt blir bra igen.

Du vill gärna presentera henne för mig då och då när du är glad och blir då även på så gott humör att du vill kramas med mig, men medan du har ena handen på hennes lår. Jag blir illa till mods och drar mig undan för jag vill inte ha med nåt som hon påverkar att göra. Jag hatar henne och hon hatar mig. Jag, för att jag inte betyder lika mycket som hon gör och hon mig, för att hon inte är välkommen. Nu är det ju dig jag skyller henne för, för det är ju du som inte kan släppa taget men hatet mot henne blir inte mindre för det.

Vår överenskommelse om vilka dagar hon är portad går alltid om intet och efter blir det alltid mer umgänge med henne som för att ta igen förlorad tid. Och hon påverkar så mycket annat i mitt liv när hon är där. Jag får ofta äta ensam för du behöver inte äta, hon fyller din hunger så det räcker, som du säger. Några gånger har du faktiskt blivit så verbalt förnedrande mot mig att jag tappat fotfästet för ett tag. När du vaknar dagen efter och hon är borta så är du som vanligt men tycker att jag nog kunde vara lite gladare, men hur lätt är det när natten bestått av dålig sömn i soffan för spritsnarkningarna och bilderna av er två tillsammans. Värst är att jag inte litar på dig när du är berusad, jag upptäckte att du skrivit helt öppet, till en kvinna du varit bekant med förr, hur vacker du tyckte hon var, då försvann min tillit och en alltid gnagande kvarnsten för risken att bli överraskad igen. Du trodde inte att jag kunde se det, för det kom inte upp i mitt flöde förrän flera dagar senare och du försäkrar att det inte var som jag trodde, det betydde inte vad det stod och allt annat som inte gör nån som helst skillnad för ångesten i magen. Det spelar dock roll att jag faktiskt tror dig, på ett sätt, vilket jag inte skulle behöva, men jag fick ytterligare påslag av vad alkoholen får dig att göra mot mig.

Ofta tänker jag att det vore lättare att du levde ensam, då skulle du inte behöva tänka dig för, för allt du gör. Din historia är förfärlig men jag önskade aldrig att bli utsatt för min, lika lite som du önskade din, men likväl får vi ta ansvar för den. När jag tar upp att jag tycker det är sorgligt orättvist att du gör så här så håller du ju med och är både klok och erkännande om din situation. Samtidigt så är du inte en vanlig missbrukare, en sån man läser om, utan du har alltid skött jobbet, aldrig varit bakfull och aldrig haft fyllekompisar. Vi har ju en vardag som alla andra också där allt fungerar som hos alla andra. Du har alltid bibehållit en viss klass trots en ovärdighet i ditt missbruk. Vi har olika åsikter om vad du är, i mina ögon är du en missbrukare medan du alltid hävdat att du har missbruksbeteende.

Skillnaden? Jag har inga problem att se att du är det, men du har. //

/ I min enfald var jag övertygad att jag kunde fixa det här men min övertygelse på mig förmåga har fått sig en ordentlig törn. Jag har ju alltid varit den som löst allt. Alla problem har jag kastat mig över och hittat lösningar på. Mitt signum. Maken inget undantag. Men jag har fått kasta in handduken, jag kommer aldrig betyda mer än älskarinnan. För han vill inte ta fighten med vad ett uppbrott innebär och vetskapen att aldrig träffa henne igen är för honom fullständigt otänkbar. Att ge honom begränsningar, då ser han rött och slår bakut och ständigt kommer vetskapen som en påminnelse att man kan inte vilja åt någon annan. Vill han inte, kommer jag alltid få spela andrafiolen. Varför lämnar jag då inte alltsammans? Det jag vet om min make, hans historia, ett liv i barndom som var ett helvete och med diagnos som effekt av det så kan jag inte säga att jag inte, delvis, förstår att han gör som han gör, låter älskarinnan få honom att glömma, som självmedicinering. Han har prövat allt annat som stått till buds men endast hon har varit den perfekta lösningen. I början av vårt förhållande var det inte riktigt läge att på en gång börja diskutera att han drack för mycket, men jag märkte att han hade svårt att sluta och att han drack fort och mycket. Det tog några år innan han erkände att han hade ett missbruksbeteende, som han sa. Men det har eskalerat fort med konsumtionen och i takt med den har diskussionerna blivit fler. Och jag tänker inte tystna om det. Det är vad han helst skulle vilja, att om jag aldrig säger nåt så kan han smyga in mer och mer alkohol och låtsas att allt är frid och fröjd.

Kommer aldrig hända, då är det bättre att leva ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten. /

Maken, min vackra vackra man, med en hjärna jag älskat sen första gången vi pratade, lugn och sansad, lågmäld och klok. De små gesternas man. Och så är han så galet vackert lång. Han passar så bra in i min bok. Samma sjuka humor. Underbar berättare. Vi har haft så många tillfällen där jag känt en samhörighet jag aldrig känt förut. Hans sätt när han pratar, om sitt liv som barn, anekdoter och såriga minnen, då lyssnar jag och älskar honom så det gör ont och det finns en sårbarhet jag vill försvara. Sårbar och ändå så stark. Han har egenskaper jag önskat ha i hela mitt liv.

Det fanns från början tecken att han hade problem med humöret, svarade illa och var lite negativ inför det mesta. Mycket var jobbigt och han satte sig ofta på tväre och blev irriterad när jag föreslog nåt eller bestämde nåt trevligt i all hast. Det fanns ingen förmåga att vara spontan. I början försökte jag svepa bort allt och låta det glida iväg men alltid med en liten knut i mellangärdet, jag har ju aldrig varit sån eller upplevt nåt sånt heller så jag var oförberedd för den typen av beteende. Det var liksom ont om glädje och skratt i honom, han log nästan aldrig men såg till att alltid ha öl i kylen för då blev han på bättre humör till han blev för berusad. Jag hade ställt det som krav att han inte fick vara alkoholist när vi träffades och han nekade å det bestämdaste och jag hörde inga varningsklockor på ett tag. Efter nåt år fick jag ändå nog av hans dåliga bemötande och sa att det fick räcka och då frågade han om det var ok att han började medicinera. Jag blev lite tagen av frågan men sa ja, om det hjälper dig så absolut. Sagt och gjort, medicin kom in i bilden och hans fula tonläge mattades av och jag pustade ut lite. Han blev inte så mycket gladare i humöret men det aggressiva bettet blev mildare. Om man inte fått erfara hans bästa sidor skulle man kalla honom otrevlig, arrogant och surgubbe. Så var han ju naturligtvis inte egentligen men för den utomstående kunde han säkert uppfattats så. Han skrattade ju sällan och ett leenden var väldigt ovanliga. Men när han gör nåt av det är han vackrast på jorden. Aldrig nånsin har jag heller känt mig hotad till något utan tvärtom, fredad och orädd.

En väldigt angenäm, och ovanlig, sida är också hans förmåga att klä sitt mående i ord och varken förminska eller förstora sina tillkortakommanden utan lugnt och sakligt berätta hur han fungerar och har aldrig annat än erkänt att jag har rätt i mina omdömen. Han säger att han inte känner glädje som andra, han kan bli glad om det händer nåt roligt och det kan även vara vissa stunder som inte är lika mörka men att han inte har glädje som inneboende känsla på sin mående-palett. Han har svårt att hitta musklerna för ett leende och det stämmer nog. Hans palett är 50 nyanser av grått och jag förmår inte ändra på det. Det blir lite tyngre för varje gång jag försöker för sen får jag stå där med min egen glädje som för sällan blir delad.

Hade det inte varit för hans beskrivning och förklaring hur det känns hade jag trott att han var olycklig med mig, och oftast hittar han inte någon anledning till att han mår som han gör, det har liksom inte hänt nåt, säger han, utan det är bara som en stor knut i magen, allt känns hopplöst och ångesten kryper närmre. Ibland, när det har hänt nåt som han inte riktigt kan hantera, som nåt snabbt uppkommet eller när han har ett måste över sig, besök hos barn och barnbarn t.ex. eller andra borden..då dippar han ofta redan när han får veta det. Han älskar sina barn och barnbarn men det är ändå nåt med att behöva ställa om sig mentalt. Han har stora drag av Asperger, det vet han, men även en fruktansvärd barndom med årtionden av terapi för att överleva så jag förstår ju samtidigt att han har men för livet. Om jag skulle beskriva det så är det som att inte har nån som helst marginal, till nånting egentligen, ingen uthållighet, vilja eller ork att ta tag i sitt nuvarande mående. Det finns orsaker till en del som jag förstår men inte till allt. Det effektivaste sättet har varit att samtidigt bedöva ångesten som lätta upp sinnet genom alkohol. Men det har blivit mer och mer som vid alla beroendevanor och med det ett ändrat beteende. Efter några år med alla tillfällen han druckit så blev jag blev jag mer och mer hatiskt till de gånger han drack. Det blir ju aldrig normal konsumtion och han blir en annan människa än den jag vill leva med. Aldrig aggressiv, aldrig stökig, aldrig jobbig, bara berusad och mentalt någon annanstans. När han mår som bäst i berusningen säger han ofta att det är så här han skulle vilja må hela tiden. Då är det lugnt i själen och lätt i sinnet. Men den känslan är ju inte så långvarig och efter det blir det bara tradigt och till sist somnar han. Själv säger han att han har missbruksbeteende medan jag är strängare och säger missbrukare. Han dricker inte varje dag men skulle vilja. Han tål stora kvantiteter. Blir aldrig nånsin bakfull utan vaknar i sämsta fall med lite dålig smak i mun. Men det är ju det..han är inte i min verklighet och inte i vår heller, utan befinner sig på en sidogata men ändå med mig nära. Jag är hans stora trygghet, det vet jag. Och jag vet att han älskar mig innerligt men han är slav under nåt jag alltid hatat. (Jag är dessutom född utan enzymet i levern som spjälkar alkohol så jag kan inte ens smaka på lättöl).

Det är bara så fruktansvärt tragiskt att han måste bedöva sig för att känna sig levande.

Och att stå vid sidan och se på känns destruktivt bara det. Ibland går det bra, det beror nog på hur han interagerat i vår vardag innan och hur stark jag känner mig själv. Har det fungerat bra ett tag och har han varit närvarande, har han låtit bli att dricka ett par dagar utan att dricka i kapp sen, små saker kan göra stor skillnad, så känns det ok att han nån gång dricker lite mer eller till och med lite mer ändå än vad jag annars vill vistas i. Det går under normalkonsumtion i mina ögon men inte på det viset det är och har varit, när han inte kan ta nånting utan att det triggar till mycket mer. Han fungerar alldeles som jag vill annars, utöver alkoholen, det är nog det som gör det så jobbigt också.

Förvirrad och förringad

Är det inte helt enkelt så med oss högkänsliga empater att vi faktiskt bara är överkänsliga? Att vi reagerar osunt, fel och för mycket? Jag har tänkt mig helt slut på den frågan en längre tid och jag måste försöka få nån fattbar balans på det jag läst om oss som personlighet och det som sägs om oss av människor som inte är som vi. Att vi är överkänsliga. Inte högkänsliga som i ett förnämligt nervsystem som pejlar in allt som kommer i dess väg och som har egenskaper som för många i vår närhet älskar att vi bär på utan överkänsliga, som i att vi tar åt oss för nåt som egentligen inte finns eller finns i den grad vi känner. En himmelsvid skillnad beroende vem du är. Jag vet inte vad jag är mest less på, att bli kallad överkänslig eller att ha ett nervsystem som inte fattar vad de flesta i min omgivning skulle fatta. Att det egentligen inte ska kännas som jag känner när det händer utan det är jag som övertolkar det och har fel. Jag är fel ute alltså, i min känsla när någon yttrar något som gör mig lessen. Jag blir försatt i en sits där det påtalas att jag gör en för stor grej av ingenting och helt plötsligt blir jag skuld till nåt som nån annan utsatt mig för.

Jag förstår inte logiken om man nu ska tro på vad vetenskapen i viss mån kommit fram till, att det är ett fysiologisk fenomen i hjärnan med ett nervsystem som är hyperkänsligt, men om man, som många anser, alltid känner alldeles för mycket för vad som egentligen menas så är ju felet mitt om jag blir arg och lessen på personen i fråga som kläckt ur sig grodan, för då har jag reagerat för mycket eller på helt fel sätt.

Kan det vara så, att jag känner fel vid alla gånger jag blir ledsen? Trots att jag blir sårad så jag tystnar i flera dagar och försöker nollställa systemet, tänka neutralt och logiskt för att övertyga mig om att jag haft fel. Men jag blir ju så ledsen som jag blir och det skaver precis så mycket som det känns.

Fast då kanske jag inte ska lasta personen för mer än hälften av hur sårad jag känner mig eller inget alls eftersom jag aldrig förstår hur mycket eller lite man menat med det man säger eller gör. Hur ska det gå till? Jag vet inte det men jag vet att det är jag som måste göra nåt, för problemet har jag med all önskvärd tydlighet förstått, är mitt att hantera. Det verkar som att jag lastas för nåt jag inte rår för genom att påtala att jag reagerar på tok för starkt eller förvrängt. Om jag så förklarar tusen gånger att jag inte alltid vill reagera som jag gör, förståndet säger många gånger åt känslan att dra nånstans dit solen inte skiner men det skiter den i för den, den öppnar dörrarna dit det gör som allra mest ont, oavsett det beror på tidigare minnen, tidigare erfarenheter eller ett illavarslande omen om nåt som kommer golva mig, där hamnar känslan varje gång. Och jag kan inte skydda mig från nåt av det.

Så..om det är jag som övertolkar allt då ska jag inte leva i tvåsamhet.  Och skulle nog aldrig gjort i såfall, för det absolut sista jag vill är att såra någon. Det är ju en stark egenskap för just oss hsp/empater och det gnager hål i mig när jag tänker att jag bryter ned mina närmaste. Och såra lyckas jag med hela tiden med hur mitt system arbetar. Jag som älskar att vara snäll, känner mig allt annat än det.

När jag vänder på det och tittar från andra hållet, när jag får veta att jag överreagerar, så stolpar jag upp vad som hänt. Är det verkligen så att det är jag, med mitt sätt att vara, är anledningen till att det skaver? Är det den enes fel när två träter? Om inte, vilken del tar du på dig? Och vad gör du med den?

Alla har vi ju vår ryggsäck att bära. Den innehåller allt det som format oss och som vi upplevt. Gott som ont. Sånt påverkar reaktioner i framtiden. Inte alltid som vi vill eller orkar med men likväl påverkas vi.

Om jag har erfarenheter av sånt som sårat mig på djupet är det nog inte är just med förståndet jag reagerar med när jag blir påmind av en trigger. Om jag dessutom har berättat att jag känner stor olust vid såna tillfällen, kan det tänkas att man av snällhet och omtanke lägger sånt på minnet och undviker att utsätta mig för det?

Nej, det är det inte, jag överreagerar. Jag tar åt mig mer än vad som menades. Egentligen menades det ingenting heller. Och ändå skaver det stora hål i mellangärdet.

På mig. Jag som blir sårad får skulden att jag skyller den som sårat mig. Jag har fortfarande svårt att få det helt att gå ihop. Men det är kanske så om man överreagerar, jag vet inte. Jag vet ingenting längre faktiskt. Allt jag känt, trott och trott mig veta är grumligt. Jag förstår att jag känner mer än vad som förmodligen menades, jag har full förståelse för att man inte sårar så mycket som jag känner, där är jag inte orättvis, jag vet mycket väl att det är jag som känner så starkt. Det jag reagerar på är att det många gånger finns en medvetenhet att inte ta på sig någon del av skulden utan man säger att det är jag som övertolkat och känt fel, den delen av informationen har man tagit till sig utan några tvivel.  På det viset ger man mig hela skulden och det är inte rättvist det heller.

Allt jag läst och allt jag känt varit jag. Så precis och exakt. Jag är solklar hsp/empat och det har skrivit om hur viktiga vi är som egenskap i den mänskliga flocken. Ca 15% av oss är det. Men vad hjälper det när de andra 85% antingen inte vet att det existerar eller tycker att vi är överkänsliga typer som tar åt oss för allt som inte finns.

Jag har vänt och vridit. Grunnat och grubblat och ändå är jag helt vilse. Jag vet vad jag borde men ändå famlar jag likt en blind.

Ska jag ge mig på en högst amatörmässig diagnos på min mentala status så har jag nog inte bearbetat en del skräp från förr och det kan vara anledning till att jag reagerar så kraftigt en del gånger. Och med mitt personlighetsdrag förstärks allt upphöjt med tio. För det mesta blir jag tyst och inåtvänd när jag blir sårad, som för att backa inåt, analysera, lindra och neutralisera nivån av den känslan som slår till. Men ibland, när jag blir för trängd och personligt illa bemött, så reagerar jag med sån ilska och uppgivenhet att jag nästan trasas sönder i själen. När det händer blir jag som förstenad, alla känslor blir min fiende och jag försöker återhämta mig utan att känna för mycket ilska mot den som utsatt mig. Jag vill fly. Försvinna från det som sårat. En gång fick jag höra att jag verkligen hade triggat situationen för att jag ville ha bråk. Och jag tänkte..då har man inte fattat ett dugg. Man har inte ens försökt fatta. Om man lyssnat på vad jag sagt i alla år om att konflikter är bland det värsta jag vet så hade man aldrig tänkt tanken att jag velat trigga en själv. Nej, du sänkte mitt självförtroende, den glädje och stolthet jag känt sekunden innan och där försvann en liten bit till av mig.

Vad är det som är så jävla svårt med att vara snäll?

This too shall pass, it might pass like a kidneystone, but it will pass

På torsdag går vi in i – nya normalfasen- här på ön. Den som kommer att vara ända tills viruset är besegrat som det heter. Men det kan ändras på nån dag om villkoren ändras i hantering av restriktionerna och om det blir ökad smitta när vi hit turister från länder som inte har sin smitta under kontroll. Jag ska inte gå in på vad jag tycker om det men om jag säger så här..vi har just nu 2 (två) aktuella smittade i hemmet i hela den kommun jag bor i som är väldigt stor. Det krävs ingen raketvetenskap för att räkna ut vad som händer om vi får in ny smitta på ön. Gällivare borde vara en signal om att dra öronen åt sig. Som nån däruppe i norr beskrev det; Kan inte vi i denna obygd med avstånd på mil emellan människor hålla avståndet på två meter från varann?

Blir jag drabbad i höst? Jag ska jobba härnere. Jag är vårdpersonal och får med all säkerhet in patienter i höst när alla vill komma hit, de har ju blivit drabbade av inställda resor och för tidig hemgång. Då reser man utan vett och sans.

Det nya normala tillståndet är inte så stor skillnad mot de tidigare faserna vi haft sen mitten av mars, mest gäller att uteserveringar får ta in 75% av sin normala kapacitet och att man får vara lite fler vid tillställningar både ute som inne. Vi får resa inrikes obehindrat. Dock är det fortfarande tvång på avstånd, nu bara 1,5 meter, men munskydd. Alla har det. Men det är vi så vana vid att det kommer bli konstigt att gå in i slutna utrymmen utan. Jag hade munskydd varje dag på jobbet förut så jag tycker mest det är skit att behöva använda jobbmaterial igen.

Det har ju varit en lång tid av dygnetrunt-umgänge med maken när vi inte fått gå utanför grinden på altanen och det sätter spår i en som behöver många timmar av egen och ensamtid. För att det inte ska helt slå runt har vi hittat en strategi som blivit den enda tiden där man är i sitt eget i alla fall. Altanen, i varsin solstol och med egen musik i lurarna. Jag behöver det mer än maken men jag behöver det desto mer. Vi lyssnar lite annorlunda på musik. Jag har mina listor som täpper till det själsliga sållet medan jag lyssnar. Musik som inte skaver på nåt sätt och lugnar ner farten i huvudet. Det går ju så fort däruppe och om jag lyssnar på musik som jag egentligen inte tycker är så bra vill jag hela tiden att den ska slut eller så byter jag till nästa, nästa och nästa. Och så blir jag skitstressad och irriterad. Nu har jag mina listor där varenda låt gör att jag vill lyssna till slutet och det lugnar stressen. Maken har sin Lyssna-på-lista där han lägger in album efter album som han går igenom låt för låt när vi sitter med lurarna. Oavsett hur dåliga låtarna är så lyssnar han till slutet. Ibland har han sagt att han plöjt igenom typ tre fyra album där det mesta var skräp. Det kanske bara blir två-tre låtar han lägger in på sina ordinarie listor av de album han plöjt den dagen. Jag skulle aldrig kunna det. Kan omöjligt att plåga öronen med skav i onödan.

Nu har även gymmet öppnat och maken köpte ett årskort på en gång. Då lättar det lite gratis med egentiden, jag går milen tidigt tidigt, redan vid halvsju är jag nere vid havet. Då sover han. När jag kommer hem så pratar vi lite, sen går han iväg till gymmet ett par timmar.

Då njuter jag. Kaffe, altanen och fågelkvitter. Bara jag. Inte ifred utan själv. Ensam. Bara då är det öppet in till själen på riktigt.

Annars har det varit rätt lugnt en tid, mentalt sett. Det har inte brunnit så himla mycket och jag har känt mig något stabilare på insidan med allt som ramlar in och stökar till redan i oredan. Möjligt kan vara att man inte utsatts för så mycket p.g.a. karantänen och så men det känns ändå som att en del har satt sig i medvetande, så där bara utan att jag förstått när det hände. Tacksam för det. En klok kvinna i en hsp-grupp sa, när jag var knäckt över att jag mådde sämre och var så arg när jag förstod att jag var hsp-empat och förstod inte varför jag fortfarande mådde skräp.

– Var arg, var lessen och frustrerad om du är det, sa hon. Vila i det du är, när du är där. Det går över. Hjärnan jobbar i bakgrunden med en massa saker du inte känner av än. Det är en lång process att hantera allt och det kommer ta lång lång tid att lära dig navigera och hitta balans men du kommer fortfarande vara samma samma men ändå inte men vila i din ilska och sorg så länge.

Tänk på vad du säger,så du inte säger vad du tänker

Jag har fått frågor om jag aldrig får några kommentarer på mina inlägg. Jo, det ges kommentarer och gilla-markeringar men jag lägger inte ut dem, de hamnar under väntande för att bli godkända sen läser jag och svarar, låter dem ligga nån dag eller så, så den som gett dem kan se och replikera om den vill, sen läggs de som väntande igen. Alla finns kvar men inte synligt.

Varför?

För att jag inte längre har kraften att diskutera i det offentliga rummet om det kommer kommentarer som inte håller den tonen jag vill hantera. Jag är inte intresserad av att bli ifrågasatt längre, jag vill inte behöva försvara mig. Jag är mycket mer känslig nu än jag nånsin varit för reaktioner som är negativa och ifrågasättande. Jag diskuterar gärna, frågar och svarar också mer än gärna, lär mig hela tiden och får nya insikter. Men det blir vanligare och vanligare i media att hoppa på och kasta dynga. Ifrågasätta och attackera. Jag vägrar ha det här. Jag skriver inte för att bli ifrågasatt. Frågar och undrar man däremot, då svarar jag med intresse.

Det har inte hänt, än, att jag fått nån kommentar som är nåt annat än intressant, trevlig eller upplysande men jag har tagit beslutet, i fall det gör det.

Jag har blivit äldre också och mer intolerant mot dumheter. Undviker det i största möjligaste mån. Sen har det med min nya vetskap om mitt personlighetsdrag att göra, jag påverkas snabbare och mer sårbart nu vilket är lite lustigt, inget har ju hänt mer än att den kunskap jag fått gjort det trassligare i huvudet och där jag befarar att det blir en lång och krånglig väg till balans.

Jag använder min sida till att få ur mig det som ligger och skaver. Jag har ingen att bolla med och när jag försökt blir jag ifrågasatt och det dementeras så jag  får ta det här med er som läser. De nära vet att jag skriver men läser sällan, de är fullt uppslukade att försöka få sina livspussel att fungera och det är gott så.

Jag är inte ute efter att bli klappad medhårs trots att man inte håller med mig utan jag är bara så allergisk mot folks självutnämnda rätt att uttrycka sin mening utan någon känsla för hur den tas emot. I min värld kommer man ingenstans med att vara en rövhatt. Det är inte en folklig rätt att bete sig som man vill. Kan du inte bara ta emot det som sägs, acceptera, fråga, vara nyfiken, eller varför inte tro mig utan en ton som inte får dig att framstå som en översittare? Då ser jag hellre att du kniper igen kakhålet, och efter många år där jag varit en figur som fått tagit skit som kastats på mig i vitt skilda sammanhang i både privatliv som yrkesliv har jag satt stopp, i den mån jag kan.

Min cirkel av människor är ytterst liten och självvald, så jag öser här, ur min skitstökiga garderob till hjärna som aldrig kommer bli så städad att jag hittar det jag vill och behöver till rätt tillfälle.

Dum, dummare, människan

Jag verkar vara av dem få som inte fått panik av restriktionerna där jag bor utan anser att de är ytterst nödvändiga och helt avgörande för framtiden, vi har extrem karantän här på Gran Canaria och får inte gå ut överhuvudtaget såvida du inte måste handla mat, gå till läkare, apotek eller rasta vovve. Sen är det stop och belägg. Polis och militär jagar med helikopter och drönare och bötfäller och t.o.m. fängslar den (mandat finns) som bryter mot förbudet. Vi är inne på sjätte veckan nu. Efter att förlängningen godkändes utökades isoleringen till den 9 maj. Sen gör man en ny bedömning. Vägen till beslut är härnere mycket kort. På en timme kan man förändra åtgärder både till det bättre och det strängare.

Vi som bor här hanterar det på lite olika sätt. Grannar man tidigare inte märkt av lär man känna genom väggarna och ute på altanerna. Det pratas konstant i mobiler och genom datorerna, det är flygbolag, UD, barn, släkt och vänner från Sverige och andra länder i andra änden. Det pratas snällt, skrattas, skälls ibland och tjålas på språk som gör att man för första gången förstår var de är ifrån. Eftersom vi bor i ett spansktalande land har de flesta den goda tonen att alltid heja och slänga sig med fraser på det spanska språket, oavsett ögon eller hårfärg så man har aldrig vetat om man hälsar på en landsman, italienare eller tysk. Det gör detsamma i och för sig, man umgås inte på det sättet här mellan nationaliteterna, utan man håller sig lite på sin kant.

Det brukar vara rätt tomt på boende här vid den här tiden på året men nu är det öde på riktigt. Alla de som äger ett boende här har flugit hem till sina hemländer och lär inte få återvända på överskådlig framtid. Det finns dock de som fortfarande bokar om sina, av flygbolaget, avbokade biljetter till andra bolag och flerdubblade priser på de biljetter som ändå går att boka. För hem vill man. Och vi som är kvar, vi lär känna varandra genom väggarna.

Nån panik över instängdheten har jag inte. Inga problem alls faktiskt. Visst är det tråkigt att inte kunna röra sig fritt och få nyttja allt här men att vara isolerad stör mig inte. Jag har alltid varit extremt hemmakär och inte som de flesta andra som vill ut i naturen och hämta kraft och frihet. Jag saknar att kunna få panoramablicken över atlanten, sorlet av människorna, dofterna, caféerna, ljuden av levnad. Men nu finns inget av det så då njuter jag av det jag har, altan, sol och all ledig tid i världen. Vi har också förmånen att kunna köpa nybakat bröd, direkt vid grinden, varje dag och vattenleverans två dagar i veckan, de har fått tillstånd att fortsätta med den servicen, det är väldigt tacksamt.

Uppfinningsrikedomen för att stå ut med isoleringen verkar inte heller ha några gränser och jag blir lite förvånad över hur dåligt folk ändå mår när de får restriktioner. Man söker genast möjligheter att tänja och komma runt kravet att måsta hålla sig i skinnet. Allt från tumstock, armlängd och munskydd som är värdelöst i sig då man inte rår över de som går förbi, för nära. Alla andra ska hålla avstånd verkar vara åsikten när man sätter sig på utecafé, man var ju där före den som kommer efter och ute får man ju vara och vips har man tagit sitt ansvar och då är man i hamn lyder inställningen. Dumheterna vet inga gränser.

Värst är ju alla som basunerar ut att man inte är ett dugg rädd för det där lilla viruset som de kallar det och där sparar jag min energi för dem vill jag döda, eller ja, önskar att de får viruset i alla fall, och nästan trillar ur livet.

Fåglarna kvittrar, kaffedoften sprider sig i köket och den varma brisen från den öppna altandörren får livet att kännas enkelt.

Jag vilar i det så länge.

Jag vill, jag vill, jag vill så det värker

Att veta vad man har att rätta sig efter kan vara både en belastning och en fördel . Vissa säger att det känns som att leva i begränsning med för lite rörelsefrihet. Andra tycker det är skönt att nån annan bestämt hur det ska vara så man slipper göra det arbetet själv.

Jag behöver det för att överleva. Mentalt. Att inte veta vad som gäller är som att röka över jetbränsle. Hjärnan famlar och vet inte hur den ska ställa in sig, då gör den det som skyddar den från överraskning och aktiverar katastrofplanen. Med den påslagen hanterar den allt som katastrof och lämnar inget åt slumpen. 

 Låt säga att du och jag för en viktig diskussion där svaret är avgörande för hur hela fortsättningen kommer bli, och du svarar.. både ja och nej..du drar lite på orden och säger sen; – Både ja och nej, jag får återkomma, jag behöver tänka på det. 

Härdsmälta är bara förnamnet.

Hur blir det nu? Hur ska jag vara nu? Hur ska jag bete mig till dess? Som vanligt, medan jag väntar på krasch? För det är så det känns. Jag har ingen aning om det blir ja eller nej. Eller båda? Du sa både ja och nej innan du bestämde dig för att ändå fundera på saken. Så hjärnan gör mitt system redo för touchdown, ingen landning i Hudsonfloden utan rakt ner i backen utan lyckligt slut. Jag rycker till mig både flytväst och syrgas medan jag försöker läsa räddningsmanualen. 

Tänka logiskt i såna här stunder går inte utan jag hänvisar hjärnan till det gamla förut använda sunda förnuftet och tänka tidigare erfarenheter för att inte bränna all energi på det den inte vet. Scenario efter scenario byter plats och jag står i mitten och försöker tala förstånd med alla. Det är det konstanta pratandet med mig själv som gör att jag kan gå upp på morgonen och fungera fysiskt medan jag väntar. Men den energi det tar att trycka undan tankarna och se ut som att jag fungerar som jag ska är minst sagt dränerande.  

Jag måste få ärliga svar. Jag behöver veta att så som man pratat och bestämt är det som blir och då vet vad jag vad jag har att rätta mig efter. Det är vetskapen om de beslut som blir som underlättar för branden i huvet. Gräsbränderna får jag stå ut med, det har jag förstått men övertändningen som kommer när ovissheten får härja fritt, det klarar jag inte. 

Jag- Hur vill du att det ska bli?

Du- Gärna så här och så här och sen tycker jag detta.

Jag-Bra, kanon då vet jag. Säg till om det blir nån ändring så fixar vi ändring.

jag- Vad behöver du och var står du i den här frågan som rör min delaktighet ? 

Du-Jo, detta blir bra och det här vill jag av dig och att du ska göra si och så för det här ska funka.

-Bra, kanon, då vet jag. Händer nåt vi behöver ändra, slå en signal så fixar vi det. 

Föredrar du starkt eller svagt kaffe?

Du- Det spelar ingen roll.

Jag, tänkande: Hm..då hoppas jag att jag kan lita på det..för då får du det kaffe som finns i kannan. I min hjärna vet man nämligen vad man föredrar. Säg att du föredrar svagt kaffe men finns det bara starkt tar jag en kopp ändå, jag behöver koffeinet. Bra, kanon, då vet jag. Brygger jag kaffet nästa gång blir det svagt, för din skull. 

Viljan att göra rätt och att göra snällt för alla är inte jobbigt på nåt sätt utan ett behov jag har för att må bra.

Det är när jag inte vet vad jag har att rätta mig efter som det börjar osa brandrök. 

Empat – hsp 2.0 När lagom är hårdvaluta

Tänk om jag vetat, bara lite hade räckt, att jag inte var överkänslig för att jag kände som jag gjorde när jag var yngre. Och att känslan följde med och inte försvann när jag växte upp tog jag för att jag blivit kroniskt svag och inte kunde sålla. Att jag fanns som ett fackbegrepp hade jag ingen aning om, högkänsligt personlighetsdrag eller hsp, draget jag gärna lärt mig om i yngre år. Kanske hade det blivit lättare att leva med det då, jag vet inte, men jag tror det. Jag hade i alla fall haft en chans att lära mig parera vågorna av oro av det jag inte kunde styra.

För på ett sätt är man utsatt hela tiden för sånt man inte kan förbereda sig på. När och varhelst kan du hamna i korseld av andras måenden och känslor och du har ingen möjlighet att värja dig. Inte för att du inte vill utan för att du inte kan eller vet hur. Jag skulle behöva hitta verktyg att ta till när jag hamnar i såna lägen. En mental skumsläckare eller en stor, stark grindvakt som motar den där Olle liksom. Jag älskar ordet lagom och det skulle vara perfekt här, lagom mottaglig, hur jädra vackert låter inte det?

Lagom skaver ingenstans.

Jag har ingen port som slår igen när det blir jobbigt, det är öppet ända in till min egen fredade zon, där jag mår som bäst när jag är stark. Min fristad, där slår det till, snabbt och med sån kraft att jag ofta knäar mentalt. Och det gör ont, det gör så ont att man bara måste laga. Laga det som du, och nu jag, känner. Ofta vet du inte ens om att jag känner ditt mående, det har jag inte sagt. Men du blir varse när jag stryker dig över armen och frågar hur du mår, jag ser att du ser ledsen ut.

Är det nån jag inte känner eller nån jag inte har relation med, låt säga en kollega, familjs vänner eller bekanta eller deras kollegor och man berättar om nåt som hänt någon i den sfären, sjukdom, misshandel, olycka, dålig ekonomi eller skilsmässa..så slår det till i min fredade zon. Inte nödvändigtvis lika kraftfullt som andra gånger men på samma ställe och med samma känsla av att leta lösning för att laga det onda.

Jag behöver det, för jag behöver min fristad för mig själv.

Och när jag läser om andra som är som jag så slår mig tanken ideligen hur otroligt lika vi är och känner. Inte bara känner fysiskt och psykiskt utan hur vi känner inför det vi känner. Det är ju långt från ofta jag tycker jag mått bra av min empat-sida.

Det kan bli för mycket av det goda.

Lägger ut en liten del av en text från Minervas, som finns att hitta under sökordet Empat. 

Hade jag blivit bedd att beskriva mig, hade jag skrivit exakt dessa ord jag också:

// Jag minns det så tydligt redan från jag var ett litet barn, känslan av att andra människors ord trängde in i min kropp, in i min själ. Det var som att det gjorde fysiskt ont och lämnade kvar en energi som var svår att få bort.

Jag riktigt kunde känna smärtan de talade om. Speciellt om någon mådde psykiskt dåligt eller om de berättar om något som hänt dem, en skada eller ett trauma. Då genast var det som om jag slungades in i deras känslor, att jag var mitt i upplevelsen och kände allting i min kropp. Hur mycket jag än försökte skydda mig så var det som om mitt försök till skydd var så skört att allt tog sig igenom. Upplevelsen gjorde att jag ofta kände mig väldigt annorlunda och som om ingen förstod mig.

De behövde inte heller klä sina upplevelser i ord, jag kände ändå. Kände deras mående i min kropp, kände deras känslor och hörde deras tankar även när de var i tystnad. Det var så jobbigt att bära så jag minns att jag ville hjälpa dom för att slippa känna alla dessa känslor i mig. Ville att de skulle må bra så känslan kunde släppa i mig. //

 

 

 

 

Hsp – min sanning, min konsekvens

En liten del av min personlighet men en stor betydelse för min person.

Svarar man Ja på minst 12 frågor kan man misstänka att man kan vara högkänslig (står det i texten) och jag har skrivit en liten förklaring hur jag är.

1: Är det vanligt att du känner ett behov av att ”dra dig tillbaka” när du varit ute bland mycket folk eller på stora fester?
JA Dräneras fort, tinnitus om det varit rörigt, även migränhuvudvärk om det varit långt och många.

2: Har du ofta känt att det är något ”fel” på dig?
JA I hela mitt liv har jag känt mig annorlunda, känt och reagerat djupare, starkare och längre.

3: Blir du lätt överväldigad av sinnesintryck, ljud, ljus, starka lukter?
JA Ljud som skaver, höga plötsliga ljud och falska toner har alltid stört mig, likaså dofter. Inte hur starkt utan dofter som skaver. Doftmigrän sen många år. Ljus..ja, jag tänder nästan aldrig huvudlampor eller starka ljuskällor. Helst bara stödbelysning men ofta ingenting alls. Kläder som sittter åt och är obehagliga på kroppen, sömmar på fel ställe går helt bort. Vägrade redan som barn att ta på mig sånt.

4: Blir du lätt överstimulerad när det händer mycket runt omkring dig?
JA Blir snabbt störd av att inte få ordning i kaoset, irriterad när det går för fort och för mycket händer som jag inte kan ta in. Känner ibland yrsel och får huvudvärk av för mycket stimulans och rörighet.

5: Hoppar du lätt till av plötsliga höga ljud eller annat som du inte är beredd på?
JA Lättskrämd sen barnsben och reagerar ofta fysiskt och med irritation.

6: Har du lätt för att känna av hur andra mår?
JA Känns rakt in, starkt och länge. Far oftast illa när jag känner andras mående och inte kan lösa det. Kan grunna i evigheter.

7: Har du fått höra att du är ”överkänslig”, ”Tänk inte så mycket”, ”Ta inte åt dig så mycket” eller ”Vad du överreagerar”?
JA Alltid. Alltid. Alltid. Och meningar som ; Släpp det bara! ; Du tar allt för personligt! Du måste tuffa till dig! har jag fått till mig i massor år.

8: Har du svårt att se våldsamma och blodiga spelfilmer fastän du vet att det hela är på låtsas?
JA/NJA Det beror på vilken typ av upplägg det har. Däremot får jag ofta en känsla hur det skulle vara om det var på riktigt och den känslan är svår att komma undan. Det kan gnaga i veckor medan andra går förbi helt.

9: Anstränger du dig mycket för att inte göra fel eller glömma saker?
JA Anstränger mig väldigt för att inte göra fel och gör allt jag kan för att inte glömma saker. Larm, listor, påminnelser av alla möjliga slag och lär mig snabbt att inte göra samma fel två gånger. För att inte tala om konflikter. Jag gör nästan allt för att inte hamna i sådana.

10: Är du mycket känslig för smärta?
JA Samtidigt har jag och har haft smärta i kroppen i så många år att jag är van att ha ont. Hög smärtkänslighet men hög tröskel att vilja ignorera den.

11: Har du ett rikt inre liv?
JA Oerhört. Tänker jämt, för hela tiden dialog med mig och ser mig själv som min bästa vän. Trygghet, glädje och förutsättning för att jag ska fungera.

12: Kan du bli djupt berörd av konst, musik, natur eller andra upplevelser?
JA Musik framförallt. Min största källa till lugn och återhämtning. Lyssnar på allt vid umgänge men när jag behöver vara ensam då lyssnar jag på musik som helar mig. Alla upplevelser kan jag känna, även dofter, vissa når mig bara starkt andra med kraft.

13: Njuter du intensivt av saker och nyanser som många tycks missa?
JA Hela tiden, ofta har jag svårt att förstå hur man överhuvudtaget kan missa och inte se och känna det jag gör.

14: När människor inte trivs i sin fysiska miljö, brukar du då veta vad som behöver göras för att dom ska få det mer bekvämt?
JA Den sidan ligger ofta framme i pannloben. Möblerar om, mentalt, hos folk när jag ser deras hem. Vad som skulle bättre, hur det skulle möbleras hellre, byta plats, byta ut..konstanta tankar om hur det skulle bli bättre. ( Men samtidigt intalar jag mig att människor är fullt kapabla att göra så de själva trivs, oavsett min övertygelse). Hemma hos mig vill jag bara ha lite stimuli och inga prydnadssaker. Plåtter stör mig och min egen inredning har inga prydnadssaker eller färger som skaver.

15: När du måste konkurrera eller bli observerad medan du utför en uppgift, blir du då nervös och skakig och presterar sämre än vad du annars skulle gjort?
JA Hatar att bli iakttagen. Hatar att behöva prestera. Hatar att tävla. Ger gärna vinsten till nån annan redan från början och påtalar jämt att jag förlorar gärna och bara vill medverka/delta utan något som helst behov att vinna eller göra bra ifrån mig. Helst vill jag inte ens delta utan ser allra hellre på och tycker det räcker alldeles utmärkt. Hatar även konflikter.

16: När du var liten, uppfattade dina föräldrar eller lärare att du var känslig eller blyg?
NJA Jag har ofta fått höra att jag kunde vara en liten argbigga och hade humör, de har en helt annan syn om hur jag var mot hur jag kände mig. Själv kände jag mig mest blyg, vilse och malplacerad. Jag höll mig oftast och helst i bakgrunden.

17: Tycker du att det är lätt att komma på nya idéer, tycker du att det är underligt att andra inte tycker att det är lika enkelt att spåna idéer?
JA Lösningsinriktad in absurdum. Andras dilemman, problem och mina lösningar och idéer blandas i en väldig fart. Föddes med två frågor: Hur blev det så här och hur löser jag det? Idéer poppar upp hela tiden om allt.

18: Tycker folk i allmänhet att du är vänlig och behaglig?
JA Två av flera epitet jag alltid haft om mig. Snäll, osjälvisk och följsam är andra.

19: Funderar du ofta över existentiella frågor?
JA Ända sen barnsben har jag funderat och ställt frågor. Tyvärr ställer de till en del problem då döden skrämmer vettet ur mig. Men rymden, livets uppkomst, mening och andra stora frågor både fascinerar och golvar mig med jämna mellanrum.

20: Är du bra på att entusiasmera och inspirera?
JA Alltid varit den som entusiasmerar andra, lyfter och inspirerar. Känner djup tillfredsställelse att se människor växa och våga.

21: Kan du prestera extremt mycket under begränsad tid?
JA Om jag är själv, då är jag extremt effektiv och på ingen tid alls egentligen.
NJA Om jag blir iakttagen. Däremot kan jag naturligtvis prestera på det viset då jag är vuxen och kan göra saker för att man vet hur man gör..men tycker om det..nej verkligen inte.

22: Är du en entreprenör?
NEJ Det enda nejet. Egenskaperna som entreprenör är synonymt med, har jag nästan inga alls av.

23: Engagerar du dig lätt för mycket i andras problem?
JA Även om man inte engagerar mig i problemen så startar en aktivitet så fort jag hör om det eller nån berättar om någons problem. Då kommer tankarna som ett brev på posten och därmed också lösningsletandet.

24: Vill du göra saker i din egen takt och blir irriterad om du måste anpassa dig till någon som arbetar långsammare eller snabbare än du?
JA Blir tyvärr ofta irriterad, inombords, när det inte går i den takten jag jobbar i. (Inget jag visar utåt, där visar jag allt tålamod i världen då jag vet att det sitter hos mig och inget jag ska lasta nån annan för) Jag är ju väldigt snäll, väluppfostrad och seriös.

25: Har du ofta svårt att mentalt släppa saker som har hänt? Kan du grubbla över sådant du själv har gjort och vad andra att sagt? Har du svårt att gå vidare?
JA Käre tid så jag grubblar. Alltid, hela tiden och alldeles för länge.

26: Känner du ofta intensiva känslor?
JA Full kraft i känslospektrat oavsett. Lika nära och snabbt till tårar och skratt som eufori och sorg.

27: Blir du ofta mer ledsen än andra för småsaker samtidigt som du ofta kan känna intensiv lycka inför sådant som andra knappt lägger märke till?
JA Blir så känslosam över saker jag själv förvånas över, hur jag reagerar på men kan samtidigt bli så fruktansvärt lycklig över den minsta gest, ögonkast eller ögonblick.

28: Tycker du ibland att det är obegripligt att andra inte blir så berörda som du av olika saker, undrar du om de verkligen har sett samma film som du? Ser de inte skiftningarna i löven? Uppfattade de inte att den vi mötte var så ledsen?
JA Ibland undrar jag varför jag ens ifrågasätter varför andra inte ser eller uppfattar, jag får ju ofta svaret eller blicken att jag är konstig och överanalyserande.

29: Kan ditt humör svänga väldigt snabbt?
JA Lika snabbt som starkt. Det är en av de egenskaper jag har jobbigast med. Förståndet säger en sak men känslan är aldrig överens med det. Jag ramlar ofta ner i det djupa hålet av frustration, ilska, sorg och misstänksamhet. Lika snabbt åker jag ur djupet om omständigheterna är optimala. Jag anstränger så mycket det är möjligt att inte visa eller låta mig påverkas trots fallet som kan bli.

30: Drabbas du ofta av emotionella störtskurar, starka och snabbt övergående?
JA Sekundsnabbt och genomborrande. Det kan vara nästan vad som helst men när jag kan ser katter, barnbarnets leende eller näpna djur blir jag så överväldigad att det nästan gör ont, som en sorg fast man inte är ledsen. Fågelkvitter, en vänlig handling eller en tanke som ploppar upp kan golva mig. Ibland måste jag stålsätta mig och intala mig att försöka vara mer lagom för att inte bränna så mycket energi.

31: I kontakt med andra människor, kan dina känslor snabbt ändras t.ex. från ledsen till glad eller tvärtom?
JA Ofta räcker det med ett ord, en gest eller nyans för att jag ska reagera åt båda håll. Denna berg-och dalbana dränerar mycket energi och hjärnro.

// Det här är ju en del av mig som blandas med väldigt mycket andra sidor och egenskaper. När man läser svaren kan man nästan inte tänka att jag bl.a. har en sjukt svart humor, impulsiv och snabb i både handling och tanke, bryr mig inte om vilket rykte jag har men är noga med att mitt anseende är fläckfritt. Jag har hård hud på vissa områden och tar inte åt mig av allt som är negativt, tvärtom kan jag ta väldigt mycket skit, om det inte handlar om mig personligen. Jag är bra på att spela samtidigt som jag är kass på att låtsas. Jag behöver vissa saker i mitt liv för att fungera även om det kostar mig lite så är vinsten, på det stora hela, större. Behovet att vara snäll t.ex. Behovet att känna mig tillräcklig och behövd. Det är saker som när min själ och lagar min mentala hälsa.

Men livet har ju också präglat mig på ett högst påtagligt sätt som det gör hos alla andra. Och jag innehåller också sidor som är rena katastrofen för en som har hsp, där det gör det svårare att hantera vissa saker just på grund av det draget. Nu är ju inte det personlighetsdragets fel om man säger, utan samma förklaring till varför som den som är extremt blyg hanterar vissa händelser som den gör, än som nån som inte alls är blyg, skulle gjort.

Flera av dessa frågor och svar behöver ju inte vara synonymt med hsp, även om de med detta drag har dessa i stor utsträckning, det kan ju finnas många orsaker till varför man svarar ja på de frågorna om ljud, ljus, dofter och smärta t.ex.

Men vad vet jag…det känns som jag är i ett förvirringstillstånd för jämn. Läser, lär mig och försöker lägga pussel av alla klokskaper jag tagit del av där bitar ramlar på plats och blir till en bild som inte ser ut som nåt Picasso signerat. //

Hsp – när man vet men inte har en aning

Vilken känsla det är ändå när man hittar likasinnade. Så mycket ramlar på plats när man känner igen det andra beskriver. Läste en text där det stod att det är just svårt att skriva en manual man kan använda när man inte kan hantera eller förstå hur och varför.

Men så stod det:

* I sammanhang som känns “hårda och ytliga” så kan det vara en hjälp att tänka: precis lika mycket som jag känner nu, känner andra inte. Och inget av det är fel eller konstigt.

Försök finna en acceptans i att du hör till dem som känner in ett helt rum, inklusive samtliga människors känslor och sinnes-stämningar i det rummet och även har hunnit tänka vad tavlorna föreställer, hur konstnären kände när hen målade, dina egna erfarenheter som väcks genom att vara där… ja, du vet!

Många andra personer hör till dem som mest tänker på det som är. Typ jaha, här är ett bord, några stolar, tre tavlor och fyra människor. Återigen: påminn dig om att det inte är fel på dig. Inte heller andra. Men nu vet du kanske varför. //

Och jag log. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Varenda text om hsp, varenda blogg och faktaruta har jag känt i mellangärdet, med ett igenkännande leende. Och jag som trodde..eller..jag vet inte riktigt vad jag trodde men jag har ju känt i hela mitt liv att jag varit ensam om det jag känt och det som pågått på insidan, så får jag läsa allt det som jag trott bara var mina typ av känslor, så mycket starkare, så mycket djupare och i såå mycket större utsträckning än andras.

För det är skillnad att veta och det är viktigt att veta ( lika viktigt som jag anser att det är viktigt att man får (rätt) diagnos när man behöver det). Hur mycket har det inte trasslat i huvet när jag förträngt och bortförklarat det mesta som mitt eget fel, mitt eget val eller att jag varit för känslig som nu får sin förklaring först efter 50 år? Det har blivit en salig blandning av härdsmälta och fågelsång.

För det är verkligen så som texten ovan beskriver. Det är en evinnerlig fart på all verksamhet i huvet, allt är påkopplat, uppkopplat och ipluggat på samma gång. När jag är i ett sammanhang, låt säga ett möte, då tar jag in precis allt som finns både mellan väggarna och det som ramlar in i huvet.

De första två minuterna av ett timslångt möte kunde se ut så här:

Det som sägs blandas i allt sorl, pennor som raspar figurer på papper som prasslar, stolar som flyttas fram och tillbaka och sjalar och tjocka tröjor som tas av i värmen samtidigt som jag tänker att det finns folk här på jobbet som stickar men inte borde, och en undran om vem som ska sätta på kaffet så det hinns klart till pausen, om jag såg mjölk i kylen och så nån har planterat om blomman som slokade igår, det är en sån som renar luften i rökrum har man sagt och medan jag ser tröjan kollegan andra sidan bordet har på sig, det är fjärde dagen i rad hon har den, men idag är den på avigan, tycker hon ser lite lessen ut, hur mår hon egentligen, måste fråga senare, sånt känns i mellangärdet, så får jag inte glömma att köpa presenten till dottern, då kan jag köpa en påse saltlakrits till kollegan som är lessen, hon älskar saltlakrits, och medan pratet pågår svarar jag chefen att ja jo jag vet att jag blir ensam på jobbet i helgen, igen, men det visste jag redan när hon kom in och såg på mig. Ögonen pratade innan munnen liksom. Jag kan inte låta bli att reflektera över hennes fingrar, magra och knotiga och påminner om elaka häxan i Hans och Greta, hur kommer man på en saga om att äta barn egentligen, jo jag vet att jag blir ensam i kväll också chefen, det hade  jag redan känt.

Allt hanteras om än i stökigt format och över tid. Det ramlar in och bearbetas sådär, det hinns inte med men det känns överallt. Trött och både tom och full i huvet av alla tankar och känslor.

Det finns ju ingen stänga-av-knapp men finns det nån strategi att träna på, tänker jag? Nånting som gör det lättare att hantera allt? Eller hur lär man sig leva med det som en tillgång?

Men den viktigaste frågan, för mig, är hur jag ska kunna hantera alla dessa gånger jag känner för mycket, när jag övertolkar och inte kan släppa. När jag med förståndet  förstår att jag reagerar käpprätt åt helsike men känslan skaver likväl stora blödande hål i själen.

Jag förstår att det har med min historia att göra. Katastroftänk och allt det där men herregud när inte ens förståndet håller med, varför vinner alltid känslan? Den sätter ju igång en verksamhet som är både onyttig, onödig och dessutom oriktig.

 

 

 

 

Hsp – inget förslår när hjärtat blöder

Pratade med dottern idag. Vi pratar ofta. Jag vet inte vem av oss som behöver det mest faktiskt, hon eller jag. Det är nästan alltid hon som hör av sig pratledes medan det nästan alltid är jag som skickar meddelande, gif-filer och emojies. Hon har familj med småbarn, jobb och annan vardag som tar tid så det är bättre att hon får bestämma när hon har möjlighet att skypa eller bara prata.

Jag har ju tidigare skrivit att jag behöver mina barn, och det där med navelsträngen den är klippt och jätteav men behovet att få vara i deras liv på det här sättet behöver jag. Vi har alltid haft en väldigt nära relation, vi tre, och det är bara då jag är helt i fas. Det måste inte vara samtal varje dag, det kan gå flera dagar och mer mellan kontakten men det är vetskapen att de finns som är viktig.

Dottern har ärvt min hsp och hon har inte heller fattat riktigt vad det betyder. Det hon däremot fått känna på är dess baksidor. Jag märker att hon resonerar exakt likadant som jag när det hänt nåt som gjort henne nedslagen och där hon kämpar att förstå.

Hon är dock klokare än vad jag är, dottern. Hon har sidor jag skulle ge årslöner för att besitta. Men hon kan inte ta dem till sig för sin hsp:s skull. Tvivel och tvekan, misstro och missförståelse i en enda villervalla.

Eller som hon säger:

-Mamma, hur kan jag tala om för dem att det här gjorde mig så så lessen, det de inte gjorde, det blir ju att jag tycker att jag är nåt speciellt liksom. Och tänk om de blir helt knäckta av det jag säger, då skulle jag gå under av dåligt samvete.

Säger hon. Hon som är det vackraste jag vet. Hon med hjärta av guld som alltid ligger steget före alla andra så att de känner sig ihågkomna och välkomna. Hon knäcks av dåligt samvete när andra fallerat.

Jag går fullkomligt sönder när hon säger det och vill bara kasta mig på planet, skita i corona, militärer och böter och bara ställa till rätta men allt är över redan och går inte att göra ogjort. Möjligheten har varit där för de inblandade i flera år och så även hennes förhoppning och glädje inför.

Och så..ingenting.

Hon var så oförberedd för det totala ingentinget. Hon hade väntat sig nånting ialla fall. Det var ju ändå en ones-in-a-lifetime-händelse.

Det är, sa hon, att hon faktiskt trott mer om sig själv än vad andra gör och betyder mindre än vad till och med hon trott.

Jag lappar och lagar bäst jag kan, säger att hon är den vackraste av själar och det är de som borde gå åt av samvetet men vad jag än säger så förslår det inte..det vet hon lika väl som jag för det finns ingen lindring, när det redan är för sent.

 

 

 

Hsp – när det mesta är tistel, törst och tårar

Lessen. Arg. Frustrerad. Dränerad. Är det inte alltid bra med kunskap? Jag som anser att det är förutsättningen för det mesta men nu är jag helt i olag med den uppfattningen. Den kunskap och aha-känsla jag fått av vetskapen om att jag är högkänslig empat skulle ju inte bara hjälpa mig förstå mig utan även skapa balans och lugn i systemet.

Men det har blivit precis tvärtom. Var hittar jag verktygen? Hur hittar jag dem? När jag läser om vikten att lära sig begränsning mot det som väller in och skaver eller lära sig säga nej till det som tar energi, hur löser jag det utan att få dubbelt med skav för att man inte finns för den som behöver? Finns det en vinst i att flytta skavet? Det känns som allt jag tar i och försöker rätta till skapar mer skav och det sticks överallt.

Jag skulle behöva riktlinjer om hur man går till väga för få balans för jag är mer vilse än innan jag fick kunskapen.

Yoga, meditation, kost och annat många skriver om som är fantastiskt bra har jag aldrig klarat. Är nog lite för krass för det. Hatten av för de som får det att fungera men jag är inte en av dem. Har aldrig varit så stressad som när jag skulle stressa av och känna in. Det måste till nåt mer..manualliknande, typ. Gör så här när det här inträffar, tänk så här när..gör det här innan det känns så här. Lite såna saker för jag har verkligen inte en aning om nånting längre.

Det kanske är för att jag så lösningsinriktad som jag behöver en Gör-så-här-lista att bocka av. Synligt och verkligt för att lära och lägga i minnesbanken.

Jag är i ett läge nu där jag trampar luft på riktigt. Vad jag än gör skaver det nånstans. Jag kan inte längre ställa till rätta och laga alla rivna hjärtan. Famlar och försöker medan hjärnan frenetiskt letar lösning som läker alla rivsår. Har jag tappat förmågan? Är det en färskvara att kunna?

Nu spelar det inte längre så stor roll heller för den delen. Skadan var egentligen redan skedd innan jag kunde göra nåt. Men resten hade jag gett en årslön för att kunna lösa. Det som skaver på grund av det.

Det känns bokstavligen som att jag får hjärtat utslitet när jag inte kan lösa problem som får andra att må dåligt. Smärtan är fysisk och lämnar inte förrän jag kunnat ställt till rätta, annars fortsätter den, smärtan, till tiden gör att det dämpas men glömmer gör jag aldrig och när som helst kan just det minnet göra sig påmint och jag ramlar rakt ner i minnesbanken och smärtan blir verklig igen. Det är ju min starkaste och viktigaste uppgift, att hjälpa och ställa till rätta.

Jag behöver det för det när min själ.

Jag vet inte hur många gånger jag kraschat sen jag läste om hsp, empat och förstod att det är det jag är, och med handen på hjärtat, hittills har den inte gjort nåt för att underlätta.

 

 

En behaglig doft av rotad trygghet

Beslut i affekt

Ja det blev nog lite så. En kväll fick jag nån slags härdsmälta. Toknog liksom. När jag blivit inbeordrad, för jag vet inte vilken gång i ordningen, förstod jag att jag var tvungen att hitta en lösning, annars var risken stor att jag inte skulle resa mig igen efter en kollaps. Jag hade känt mig trög i huvet och var hela tiden på spänn för att inte tappa skärpan medan jag jobbade. Arbetet krävde stenkoll och snabbhet annars var risken för död överhängande. Men med arbetstid ofta på 250 timmar i månaden, nattetid, kan man inte bli annat än rädd att göra misstag.

Även maken var evinnerligt less på sitt jobb där kriminella med diagnos spydde ut vilka rättigheter de minsann vet att de har och att de ska polisanmäla hit och dit, skada sig här och där om de inte får som de vill. Riktiga avskum, i min bok, som hotade med anmälan så fort de inte fick som de ville.

Så jag sa att jag vill leva ett bekymmerminskat liv nu. Nu. Med så några måsten det bara går. Vi hade ju redan pratat om att köpa vårt boende i värmen i framtiden men ingen av oss ville egentligen ha mer att styra med, som lån, avgifter, registrering av hyresgäster, skatter och alla andra avgifter som kommer med ett köp. Allt på spanska också. Och så ville vi ha friheten att resa och bo var vi än kände lockade.

Nä, sa jag, vi säljer allt. Lägenheten, alla prylar och så säger vi upp oss från våra fasta tjänster och jobbar på timbasis när vi vill eller behöver. Ingen av oss, med våra utbildningar lär ju nånsin drabbas av arbetslöshet. Vi kan ju jobba precis varsomhelst.
Det var som om det lättade i själen samtidigt som en hel massa saker ramlade in och ville ha klarhet. Var ska vi bo när vi är i Sverige? Hos barnen, som lite payback-time, smålog maken. Har vi fyra stycken där alla bor i hus borde det finnas nån liten plätt vi kan slå läger på. Och det kommer inte bara vara en som får dras med oss utan vi alternerar förstås. Vi tränger oss inte på utan det ska finnas plats och vilja. Gärna nåt på tomten eller ett rum i källaren.

Samtidigt får vi en möjlighet att träffa både barn och barnbarn på ett helt annat sätt. Vi kan bo varsomhelst egentligen. Hotel, vandrarhem eller barnen. Viktigast är att vi känner oss fria, ostyrda och ostressade.
Sagt och klubbat.

Vi började redan samma dag. Uppsägning av facket, a-kassan och tidningen. Sen gick maken ur svenska kyrkan ( jag gick ur för 20 år sen).
Vi plockade ner mängder med saker från förrådet. Sorterade till barnen i lådor det de ville ha, kastade och lade till försäljning.

När beslutet väl tagits blandades tankar om resor, ledighet och frihet med tankar om ånger,oro och beslutsbalans. När jag krupit upp i soffan en regnig höstkväll med städad lägenhet, tända ljus och en behaglig doft av rotad trygghet, nästan inget ljud på Tv:n, ljusen som luktar lite jul, det mysiga regnet som smattrar på altanen och den där känslan som infinner sig när man är så där i total balans, då kom vemodet över mig. Utan eget krypin försvinner den balansen, tänkte jag. Hur kommer jag må av det? Ånger? Oro? Kan jag överföra den känslan till mitt inre och ta fram var jag än är och bor? Jag vet faktiskt inte. Men jag hoppas innerligt det för när vi väl sålt är det för sent liksom.

För hur mycket jag än tycker att jag är realist, att saker inte får ha för stort värde och betydelse, så är det skillnad med ens egna krypin. Utan ett sånt är risken att man känner sig rotlös. Eller kan det rentav vara en frihet i det också? Så gick tankarna ofta ofta.

Vi gav upp tanken att bo hos barnen medan vi är i Sverige, de behöver sin frihet med sina familjer, och skrev oss och även bor då hos min syster, svåger och systerdotter.
Första flytten gick i alla fall hit till San Agustin dit vi alltid vill tillbaka och hit planerar vi vara åtminstone ett par perioder till. Så långt tror vi att vi vet. Men vi har inga måsten.

Ny vilja? Ny utmaning.

För vad är det värsta som kan hända?

Att vi ångrar oss?

Vi kan inte ångra oss…vi ändrar bara planerna till nåt annat vi vill.

Förnuft och känsla

Det har gått några veckor sen jag lärde mig att jag finns som personlighetsdrag. Ett högst verkligt begrepp och medfött i de flesta fall. Vad har den kunskapen fört med sig? Joo..

1: Att jag faktiskt inte är som alla andra.

2: Att jag har haft både tur otur att jag fått veta det först nu.

3: En större förvirring i en redan totalhavererad hjärna.

För oavsett hur jobbigt jag tyckte det var innan jag visste, så hade jag ändå på nåt sätt kommit till en plattform där jag accepterat att jag tydligen var skadad för livet av det jag varit med om och att jag är överkänslig, svag, martyr och tar åt mig av allt i stället för att bara släppa och gå vidare. Och de insatser jag har gjort, har antingen inte varit tillräckliga eller så har de kommit för sent.

Jag hade nog accepterat mitt öde om man vill vara lite dramatisk, men det kan ligga en sanning i det. Jag är överkänslig, jag har varit med om skit och blivit skadad och jag tar allt personligt. Ok, jaja, men jag bor i värmen och jag behöver inte jobba mer om jag inte vill.

Det får ta ut varann. Så har jag tänkt. Och varit övertygad ska räcka.

Men som det är nu har en aktivitet i hjärnan startat som på ett trollslag och nu ska den göra nåt jag aldrig kunnat. Lära mig leva med mig själv i ett sammanhang. Jag reagerar inte i sammanhang, jag reagerar i nyanser, mitt reaktionsspektra är inte normalt så jag måste skaffa verktyg för att lära mig hantera mig. För verktyg behöver jag och vill ha, nu när jag vet att man kan jobba med personlighetsdraget så man inte brinner inne i huvet när hjärnan blir övertänd.

Jag hatar hur jag ofta reagerar för jag inser lika ofta med förståndet hur irrationellt jag agerar utifrån det men det hjälper inte. Problemet är att jag inte riktigt orkar att ta itu med det. Jag blir så fruktansvärt trött bara jag tänker på det. Helt tom och nästan förlamat trött. Systemet blir dränerat på nolltid men i huvet är det full gång för där blir aldrig lugn och ro.

Och där ligger sorgen i nya vetskapen, att jag förmodligen kommer att förbli så här då jag är född med skräpet och kan inte vila mig i form fast vi gjort allt det vi gjort, bara för att få obegränsad vila och tid. Surt, sa räven även om det är varmt och gott där jag bor. Jag skulle ju blomma upp och få tillbaka min gamla personlighet, kraften och lustan skulle fullkomligt ösa ur mig när jag vilat klart. Här i värmen. Livet skulle ju bara vara enkelt.

Nu ska jag inte vara orättvis på nåt sätt och säga att det är synd om mig, för det är det inte. Jag har det oförskämt bra egentligen men jag har ju många gånger mått skräp under nästan hela mitt liv bara för att jag är som jag är liksom. Hela den resan ligger ju kvar oavsett var jag bor och hur bra jag har det.

Och så tänker jag på sonen och hans resa. Hur jag slogs för hans rätt att få nån förklaring till varför han var som han var. När vi fick en diagnos tragglade jag med honom att det var viktigt att han accepterade att han har det han har trots att han inte valt det själv. Han måste ändå tackla problemen och ta medicin för att må bra. Det måste väl han också tycka och vilja, tänkte jag.

Varför kan inte jag tänka så nu, och få lust och kraft att fixa verktyg till min diagnos, även om hsp inte är en diagnos, säger jag till mig när jag och jag diskuterar? Jag menar, jag är ju lösningarnas moder, för tusan. Men nae..nu sviktar det mesta helt plötsligt. Orken är borta, vilja är borta och det känns som betydelsen inte skulle spela nån roll, om jag ändå inte blir bättre.

Dottern har alltid sagt att hon anser det här med att vänta är klart överskattat men jag har inte orken just nu…

…så väntar jag på nån trigger som, utan min ansträngning, ska kicka in så jag får den där gnistan att kasta mig ut för att börja slipa på allt som skaver.

Men jag vet samtidigt att det kan kännas helt annorlunda i morgon eller om en vecka. Lika snabbt som jag reagerar, lika snabbt ändras ork och inställning.

Och egentligen vet jag nog när jag tappade min personlighet på riktigt men det är inte helt rumsrent att säga rakt ut, så jag gör det.

När barnen flyttat ut. Då flyttade min uppgift nån annanstans. Och då hör man ju många som skrockar om navelsträngar, egennytta och brist på eget liv men det skiter jag i, för när barnen flugit ut försvann det mest tillfredsställande jag gjort i hela mitt liv. Förmånen att ha fått finnas i deras närhet. Få ta del, ge del, lyssna, prata, prata, prata.

Käre tid så vi har pratat, jag och mina barn. Om allt, ont och gott. Fel och rätt. Djupt och ytligt. Skrattat så tårarna runnit. De har lärt mig oändligt mycket mer än de anar. Deras klokskap är avundsvärd. Och utan allt det så försvann det jag var ämnad för, helt naturligt såklart, men det var då jag tappade riktning och sen dess har jag haltat och försökt att hitta annan uppgift som ger mig lika mycket eller åtminstone så det känns. Men det har inte lossnat. De har hittat sina kärlekar och jag älskar deras val. Trygghet, lycka och lugn känner hjärtat nu.

Men själen söker.

Scannar omgivningen efter mening som slipar av skavet. Jag kan ju bara det här, tänker jag. Att vårda, värna och finnas till hands. Men jag trodde att jag skulle hitta tillbaka bara jag fick nog med vila och ostyckad tid men det hjälper inte mot sånt här. Jag behöver få göra skillnad, läka sår, finnas till i smått som stort. Jag behöver få vara behövd.

Så jag rotar runt i själen och försöker mig på en storstädning. – Skärp dig, ditt tragiska stycke – Klipp dig och skaffa ett jobb, hör jag plötsligt.

Va fan, tänker jag, vem sa det? Letar, lyssnar.

Mhm..bara en till av alla miljoner andra tankar som hasplar ur sig snällheter och bara ska säga sitt, blixtrar in och håller låda när jag försöker städa.

Ja..men kanske det, tänker jag, ett jobb, kanske det lindrar lite. Det kanske skingrar de mest trasslade tankarna en aning och ger näring åt själen igen.

You can run but you can not hide

Inga filter, inga skydd.

Innan vi flyttade ner så pratade vi mycket om vad vi trodde allt nytt skulle betyda för oss, hälsan, stressen och den ständiga knuten i magen som alltid verkade vilja nåt annat än det som var. Nu skulle vi få se hur väl allt det stämde när ständig och självvald ostyckad tid inte längre var en utopi. Kommer jag sova bättre och med mer kvalité? Hålet i själen som ständigt jagar ikapp med krigszonen hjärnan, kommer det att svalna av och bli fred där? Och framför allt, kommer jag känna ro? För visst mådde jag som jag gjorde för att det var som det var?

Att det är det bästa beslut vi någonsin tagit är vi rörande överens om, vi hade inte klarat att gå kvar i det som var utan att det skulle tagit en ände med förskräckelse. Det som var lite underligt var att jag, oavsett hur mycket jag vilade och njöt av den ostyckade tiden, så var det aldrig tillräckligt för att känna mig utvilad och i fas. Först trodde jag att det var att jag varit så nära väggen och att det skulle ta väldigt lång tid att komma tillbaka. Men borde jag inte känna av fem månader alls?

Klart att jag är lycklig över att inte behöva streta till ett jobb jag inte egentligen orkade och självklart är det otroligt skönt att vara helt ledig. Jag njuter varenda minut av det. Och självfallet är jag betydligt mer utvilad och tillfreds nu. Det borde räcka tänker jag.

Vad mer begär jag?
Ja, jag visste att jag inte kunde begära mer, men den där knuten jag fortfarande har i mellangärdet och de där förhatliga reaktionerna, katastroftankarna och aktiviteten i huvudet, när minskar det, för det måste bero på att jag varit i kontakt med negativ stress och press för länge.

Jag begär inget mer. Det skulle ju se just snyggt ut, att jag uppfyllt min dröm om ostyckad tid i värmen och ynnesten att ro det i land och jag har allt jag behöver och mår bra av. Det känner jag verkligen.

Men mitt i all ledig tid och varma dagar så känns det ändå inte som att det gjort den nyttan jag hade trott med mitt inre. Själen älskar mig för mitt beslut att sluta jobba och bryta upp men det är som att mitt inre inte tagit åt sig av allt det bra det fört med sig. Där fortsätter det att kännas tomt av det som skulle göra underverk med själen, vila och ostyckad tid och det är som det liksom streamar genom mig utan att stanna och täppa till alla hål.

Och så boken, den som legat i korgen och bara väntat på mina ögon, boken med igenkänning jag inte trott var möjlig, med kunskapen jag borde fått till mig när jag var ung och som varsamt sparat alla pusselbitarna så jag äntligen skulle få en klar bild av mig som mig själv. Läser ut boken, fortsätter på nätet, letar, läser och samlar pusselbitar. Hjärtat slår dubbelslag men hjärnan nickar igenkännande.

Jag tar upp pusselbitarna, vänder och vrider lite på dem. Varje pusselbit har en bokstav och utan att tänka lägger jag ut dem på bordet och läser;

HÖGKÄNSLIG EMPAT

Det är så klart. Kristallklart att det är det jag är. Högkänslig men med en del empat och för första gången är jag inte vilse alls. Jag behöver inte läsa igen för att komma ihåg det som stått, jag vet svaret på alla frågor som rör ämnet och det skulle kunna vara skrivet med mig som mall och utgångspunkt, allt från obekväma kläder som skaver till att känna in varenda liten nyans i luften. På ett sätt så självklart och på ett annat en liten förvåning om hur självklart det är. Varför har jag inte redan fattat det?
För att jag trodde att jag var sån för att jag blivit sån och inte för att jag är född sån, för det är ett medfött personlighetsdrag jag har.

Därför.

Så nu har jag fått svar på varför jag alltid känt mig annorlunda. Varför jag känner som jag känner och reagerar som jag gör. Det är ju inget jag kunnat delat med någon för jag har trott att det beror på livet liksom. Alla har ju en vardag och ett liv som går i ett med allt vad en vardag och ett liv kan föra med sig och det hanterar man ju allteftersom på sina egna vis och alla har dilemmat att inte få egentiden att räcka till och med det är man övertygad om att det är därför man aldrig hinner ackumulera krafterna.

Jag tror skillnaden ligger i det man inte visar eller talar om för nån, man håller god min och spelar en roll att man är och har det som alla andra trots att hjärnan skickar en knut till mellangärdet man inte kan tolka. Den sitter där och får en undra varför jag känner så här, varför ser jag världen annorlunda och varför ramlar den in i huvudet och vägrar lämna? Och varför i hela fridens namn vänder och vrider jag på allt jag inte kan göra nåt åt?

Varför far jag illa över saker jag inte kan ändra, styra eller har med att göra och varför pratar jag med mig själv och vänder och vrider på allt? Och varför känns jag mig så otroligt sorgsen ofta trots att jag faktiskt inte har nåt att vara lessen över? De här tankarna har jag ju haft i hela mitt liv men alltid trott att det berott på att jag är svag, martyr och överkänslig. Men det har samtidigt inte alls känts så, när jag analyserat med mig själv.

Så läser jag om mig, lär att jag finns som personlighet. Det finns det rätt mycket forskning på. Det är och har alltid varit en förutsättning för hur människans överlevnad och trygghet säkras. Typ. 15-20% av både människor som djursläktet, jämnt fördelat mellan könen. Hur hanterar man då en egentligen en sån, ny, kunskap? Jag vet inte riktigt än, jag är fortfarande inne i fasen där tänkandet på mitt liv i dåtid tar mesta tiden som för att försöka knyta ihop den där påsen av känslor för att ge dem dess rätta etikett. Inte för att det spelar nån egentlig roll eftersom det är passerat sen många år men det ger mig en större klarhet om situationerna.

Sanningen är också att jag styr inte över det, det pågår oavsett. Sen ska jag försöka hitta strategier för att hantera mig i nutid. Det pågår parallellt i stor mån nu med men dåtiden har ju varit inneboende sen dåtiden hände. Jag har ju alltid undrat varför inte alla känner som jag när det händer saker. Jag får fysiskt ont i kroppen när någon har ont eller mår väldigt dåligt. Hela min insida gör uppror och jag känner mig fruktansvärt otillräcklig, då behöver jag inte ens känna vederbörande eller ens vara i närheten. Det räcker att jag ser nåt på riktigt i media. Känslan sitter kvar hur länge som helst och med den otillräckligheten. Det spelar heller ingen roll om det är en människa som faktiskt förtjänar ett kok stryk eller så, jag blir helt upp och ner men det har jag inte visat sen jag fått höra flera gånger som yngre att jag kan ju inte tycka synd om skurken. Men det var inte det..det var att vederbörande fick motta stryk, ofta lämnad ensam och hatad. Jag får fysiskt ont i magen och ångest av sånt fortfarande.

Jag känner mig som en variant på savanten, oförmögen att glömma. Allt finns kvar. Allt allt allt. Att skanna av min närhet och allt i den har jag gjort i alla år, kalkylerar och känner av. Det finns inget stopp varken på känslor eller tankar. Jag har trott att det berott på att jag är överkänslig och hela tiden tagit åt mig för allt, för det har jag ofta fått höra, att jag tar allt för personligt, jag tänker för mycket, jag är för känslig, släpp det bara! har man sagt. Men hur gör man det om det är tomt i verktygslådan? Men nu har jag lite mer kunskap att lära mig hantera personlighetsdraget jag inte visste jag hade. För det ställer till problem och är inte alls bara positivt att inneha, många många gånger har jag varit nära kollaps som en direkt effekt av mitt drag. Och allt för många gånger har kraschen inte bara varit nära.

Inget kommer ju hända utåt, inget ändras praktiskt för att jag lagt pussel men med kunskap kommer makt och förutsättningar. Aha-upplevelserna har varit många den gångna tiden. Om jag vet att och varför jag reagerar och är så här så tar det förhoppningsvis udden av konsekvenserna också. Att hantera tankarna och känslorna på ett mer konstruktivt sätt är ju att på nåt sätt vinna slaget även om kriget pågår. I och med att maken också vet så blir det två som vattnar min hjärna när det brinner och han kan stoppa innan det går så långt som till övertändning. Som gammal brandman och psykvårdare ter han sig ju faktiskt närmast som en skänk från ovan.

Men jag kan inte låta bli att tänka hur det varit om jag föddes som de andra 80-85 procenten som inte har ett överaktivt nervsystem utan filter. Hur hade jag mått om det inte grötat runt en evighet i hjärnan? Vilken skillnad hade det varit i mitt liv? Bättre? Kanske sämre? Förhoppningsvis lugnare. Jag vet inte, men det jag vet är att jag inte skulle mått så fruktansvärt dåligt i många situationer samtidigt som jag vet att den varit en förutsättning i andra. Men jag skulle nog helst velat ha min personlighet i modell lättsockrad. Jag har ofta skrivit om mitt behov att förstå mig själv. Varför reagerar jag som jag gör? Varför har jag en krigszon i huvudet där det brinner av tankar och känslor? Varför är det öppna spjäll för allt som kommer in? Ord, syn, hörsel, tankar och känslor, nyanser, händelser och icke händelser, raka spåret in.

– Jamen, varsegoda för fan, välkomna allihopa! Slå er ner vetja, ju hårdare desto längre får ni stanna!

Hur är man då när man är högkänslig empat? Man kan vara bara högkänslig eller bara empat, där empaten står flera trappsteg över på högkänslighetsstegen. Jag är båda. Allt allt allt flödar in hjärnan. Det känns bokstavligt talat som att det brinner och jag har inte en chans att hinna med och släcka. Än mindre skriva ner det jag skulle behöva ha ur mig. Jag hinner helt enkelt inte med i mina egna tankar och känslor. Behovet att skriva av mig är dock lika stor som branden. Allt sånt stannar kvar där och grötar runt i all evighet till skillnad från återhämtningen, ensamtiden och läkningen som är på genomresa i mitt system och gör nytta bara medan jag är i den, sen är den borta, nyttan.

Så den där övertygelsen om att täppa till alla hål i själen, då jag har känt mig som ett såll i många år, bara jag får nog med vila, den får jag omdefiniera nu. Jag får lära mig att jag funkar på ett sätt där jag hela tiden behöver mycket mer egentid och återhämtning och inte som jag alltid suktat efter..vila lite grann, hämta krafter, sen är sållet tätat. Mina hål är bara täta medan det rinner genom dem, medan jag är i vilan och egentiden. Bra med kunskapen men fan för insikten. Om man säger.

Nu är jag i så början av denna kunskapsresa att jag bara slänger ut alla tankar och sånt som jag haft inuti i så många år. Det kommer nog andra inlägg som är mer beskrivande om hur jag är som hsp/empat lite senare. Kanske, eller så struntar jag i allt fast förhoppningen är ju att det ska lätta lite medan jag skriver.

Framför allt blev jag så frustrerad över detta med vilan och återhämtningen, att jag inte kommer kunna cementera några hål som förblir täta i sållet utan att jag får acceptera att jag behöver samma mängd vila och egentid löpande, hela tiden. Personlighetsdraget och allt det där påminner jag mig om. Och så detta med hur jag påverkas av omgivningen. Jag måste få skriva av mig om detta. Då kanske det också blir lite mindre laddat när allt ramlar in.

För jag har ett vidvinkelseende i världsklass, allt i min omgivning sugs in i hjärnan för analys, tolkning och lösning. Och jag är lyhörd som få. En katastrof för ett högkänsligt nervsystem. Jag känner mig ibland som en Velociraptor, dinosaurien som var hyperkänslig på sin omgivning och alltid vaken för nyanser i luften för att inte missa ett byte. Nu vill inte jag ha några byten men det skiter min hjärna i, den registrerar ändå allt allt allt.

Det är tydligen det som kännetecknar oss, så vi behöver därför så mycket mer av ensamtid och återhämtning och så mycket mer ofta. Jag som inte är så förtjust i att umgås med människor överhuvudtaget, behöver tid både före och efter för att ens överväga tanken känns det som.

När jag går tillbaka och känner av min barndom och framåt så har jag också skrivit, åtskilliga gånger, att jag inte känner igen mig i det man tillskrivit mig som. Lite argsint, envis och ilsk, inte alltid och jämt men det har varit lite av ett signum. Jag har aldrig riktigt känt igen mig i den beskrivningen, jag har känt mig mer blyg, konfunderad och obekväm. Varför pratar jag så mycket med mig själv, vänder och vrider på allting jag ser, hör och händer? Varför ramlar hela världen in i hjärnan och vägrar lämna mig? Det mal och mal och mal.

Långa tider har jag inte funderat på hur jag är, jag är så van att det bara är jag som verkar vara som jag, så jag har tutat på och kört vidare med livet. Men jag har aldrig slutat prata med mig eller slutat analysera allt. Och jag har framförallt inte slutat känt.

Händelser som varit traumatiska av någon sort, där har jag fulladdad bank. Bilder och känslor är fortfarande lika starka nu, som när traumat hände. Och med det även oförrätten, som ju är en känsla i allra högsta grad, som vägrar förlåta eller förstå, den är också lika stark idag som då. Inte så att jag grämer mig hela tiden men när den hämmar mig så ramlar jag tillbaka och då kommer ilskan över att man gjort mig orätt som grumlar mitt liv.

Det är så mycket jag hållit inne för att jag trott det var fel på mitt sätt att känna och reagera. Jag har blivit världsmästare i copycating och following. Gjort som den stora massan som är gångbart utan att sticka ut och så har jag tagit det med mig själv sen, gått igenom, analyserat och accepterat att jag tyckt och känt annorlunda. Men några sanningar jag påtalat vid många tillfällen är:

* Jag älskar att vara snäll och egentligen en av de få egenskaper som är verkligt viktig för är du en snäll människa följer det så himla mycket bra alldeles gratis. Jag har alltid fått en oerhörd tillfredställelse av att få vara snäll men har ofta känt att jag inte följer normen även här. Hos mig verkar det bo en starkare kraft ( jag behöver få vara snäll för att må bra ) att få visa snällhet i fler situationer än andra. Flummigt kanske men så känns det när jag jämför.

* Jag blir som jag umgås är ett exempel som är mycket empat. Jag försöker att hålla distans och göra som jag intalat mig det men det slår aldrig fel..mitt system fullkomligt suger i sig stämningen jag befinner mig i och i bästa fall kan jag med dålig rollprestation verka ok i sammanhanget.

* Egen och fri vilja, här är jag nästan manisk. Allt som sker med mig, för mig och om mig måste komma av egen och fri vilja.

* Hur blev det så här och hur löser jag det? är två frågor jag föddes med. Oerhört lösningsinriktad för allt och alla. Det slår an en himla fart på min lösningstankeverksamheten.

* Om du tycker om det jag gör för dig, tycker förmodligen jag också om det  En sanning att tänka på när man inte har egen fantasi eller förmåga att göra nåt för mig. Efterlevs väldigt sällan dock trots att facit kommer med frågan om vad man kan göra eller hitta på, så man låtsas att man inte behöver nåt.

* Fråga och ifrågasätta, skillnaden är inte lika stor i attet som i huret brukar jag säga. Är du undrande, nyfiken, kritisk eller bara okunnig? Ställ frågan så den inte blir ett ifrågasättande, det är inte att du frågar utan ofta hur du gör det. Åtminstone i de flesta fall. Det är så onödigt att ha en ton eller uppsyn som gör att man går i baklås och försvarsmekanismen slår till när det kunnat bli en intressant diskussion eller ny kunskap. Jag vet att inte många tycker eller känner så men som hsp är man hyperkänslig för nyanser. Och trots att man vet om det, hjälper det bara på det vetenskapliga planet men inte det känslomässiga.

* Jag blir tyst och backar om man behandlar mig illa Går väldigt sällan till försvarsattack utan tystnar, bearbetar och analyserar det för mig själv. Gör man däremot mina käraste illa och jag försvarar dem med allt jag har.
När jag blir lessen, känner mig oviktig eller osedd tystnar jag och tar ett par steg tillbaka, tänker, analyserar om det som hänt och lägger i minnesbanken. Minns sen för alltid. På gott och ont. Alla snälla saker man gjort mig men även varenda oförrätt, ända sen jag var barn. Lika snäll som jag kan vara, lika oresonligt långsint är jag. Jag har blivit cynisk och kalkylerande mycket på grund av det och det har även fört med sig en kall sida för att skydda mig.

Alla tillkortakommanden jag tyckt jag haft genom åren och alla de gånger jag känt mig sorgsen av skavet i själen och när jag inte kunnat få en omtänksam fråga om hur jag mår utan att jag vill gråta hjärtat ur kroppen eller när jag fysiskt känner hur dåligt människor mår och att jag skulle ge allt jag kan för att lindra och ställa tillrätta, så är det typiskt för mitt personlighetsdrag.

Många gånger när jag är ensam gråter jag, annars känns det som att bröstet kommer explodera om jag får inte lätta på trycket av allt jag inte kunnat hantera när jag inte är ensam eller händelser som förblivit obehandlade, så det har blivit min egen strategi att hantera vardagen, förekomma istället för att förekommas låtsas man att man är urstark och aldrig behöver nån eller nåt, man vet ju att man ofta blir utan ändå, för den som alltid finns till blir ofta osynlig. Under långa perioder var jag ju aldrig ensam och hade ingen möjlighet att lätta på trycket och det verkar som att alla de känslorna ackumulerats och blandas med allt som är i nuet, därav haveriet, men det är min egen teori.

Om man ser till min historia är ju knappast min personlighet en fördel att födas med, med händelser som präglat mitt liv mer än jag önskat.

Jag menar, livet kan ju dig mer än bara citroner. Man kan ju bli bjuden på taggtråd, nässlor och knytnävar också och då hjälper det inte att göra lemonad.

Kruxet nu är att jag ofta är irriterad. Orkar inte. Vill inte. Kan inte. Mentalt har jag nog kraschat lite. Fast det märks inte utåt men många nya tankar som jag egentligen inte har lust eller ork att ta mig igenom. Har medvetenheten gjort nåt jag måste gå igenom som är skitjobbigt för att komma ut på andra sidan, upplyst och tillfreds med mitt nya jag? Fast jag orkar verkligen inte med nåt mentalt arbete eller verksamhet där mitt inre galopperar innan det stannar. Does it really has to get worse before it gets better? Jag vill inte ha fler eller större bränder i hjärnan. Inga krigszoner som river tag i humöret.

Hsp-fakta Del 2 Come walk with me

1996

Året då mitt personlighetsdrag myntades för första gången av Dr. Elaine N Aron
Här beskrivs några tydliga sidor som vi är födda med.

* En högkänslig person är en person som är mycket intuitiv när det gäller dina känslor
De känner direkt hur du mår och känner det många gånger utan att du behöver säga ett ord. Att älskas av en högkänslig person betyder att dina känslor alltid ligger i strålkastarljuset och du kommer ha svårt att dölja nånting och framförallt inte för en empat, så om du har ett förhållande med en hsp bör du kunna känna dig bekväm över att dina känslor alltid är i blickfånget.

* En högkänslig person kan inte förändra, förminska eller eliminera sin känslighet
Högkänsliga personer blir ofta misstrodda i sin känslighet då många tror och anser att de bara är ute efter uppmärksamhet. Högkänslighetens (och empatens) drag är medfött med ett nervsystem som är hyperkänsligt och jobbar överaktivt genom hela livet. Försök inte ändra på en högkänslig, för det första går det inte att ändra så försök att acceptera och stötta, det är jobbig nog ändå att behöva leva med detta drag , för det andra är det då kanske inte meningen att ni ska ha en relation. Då letar du efter en annan typ.

* En högkänslig (och fr.a. empater ) känner allt mycket mer på djupet
Högkänsliga empater kan inte, som andra personer, känna på något annat sätt än rakt in och rakt ner, djupt i själen. Känslorna är mycket starkare, på gott och ont, sårar du en empat känns sveket mycket mer men lika mycket känner de om de får glädje och snällhet. De reagerar snabbare än andra, både på stress och på stöd. Detta kan förvirra en omgivning som är van vid mer statiska och trögflytande temperament. Allt verkar ofta väldigt intensivt för de högkänsliga bland oss så om du inleder ett förhållande med en högkänslig så tänk på att aldrig avfärda dennes personlighet, då det är ett säkert sätt att känslorna för dig inte blir det de skulle kunna vara. När man dessutom är empat känner man andras smärta, fysisk som psykisk, betydligt starkare och oavsett vem det drabbar. Känslosmärtan sitter kvar i själen och gör ont länge.

* En högkänslig ( fr.a. en empat) betraktar inte sex som ytligt
För att en hsp-empat ska bli intresserad av ett intimt umgänge måste partnern vara helt bekväm med att denne tar sex tar på djupt allvar. Lek och skoj i alla ära men det krävs ändå att det innehåller störst delar stämning och ömsesidig laddning på djupet. Den sexigaste ingrediensen för en hsp-empat är intelligens och en kärleksfull kyss är ofta likvärdigt med sex, rent känslomässigt. Det måste finnas ett starkt mentalt band innan en empat för att kunna ha sex som bara är fysisk. Tillit och samhörighet är nyckelord i alla lägen.

* En högkänslig person känner sig ofta missförstådd
Högkänsliga har ofta varit dömda och missbedömda under hela livet som överkänsliga och övertänkare. Är du tillsammans med en, låt den känna att det är ok att vara född med detta drag och hjälp i stället när den tycker det är jobbigt med att vara som den är. De behövs i världen även om de lider en del av att vara det.

* En högkänslig (och empater) har mycket stort behov av ensamtid
Hsp-empater har inget filter för andras känslor och behov och kan inte släppa taget om det de känner. Det gör att det fort blir fullt i hjärnan av allt de inte kan göra nåt åt och batterierna tar slut väldigt snabbt. Därför har de mycket stort behov av ensamtid för att kunna återhämta sig och ladda upp batterinivåerna igen.

* En högkänslig person blir lätt störd av mycket och höga stökiga ljud och röriga miljöer En högkänslig har svårare att vistas bland mycket, höga ljud och röriga miljöer då det blir svårt att sortera allt som är i omgivningen. De kan ta helt slut och återhämtningen tar längre tid än normalt. Det kan till och med bli fysiskt kännbart med huvudvärk, tryck över bröstet och yrsel.

* En högkänslig avskyr att hamna i diskussioner
Eftersom de känner allting så intensivt och djupt, tycker de inte om att hamna i intensiva diskussioner. De lämnar hellre en konfrontation eller åtminstone försöker tala om saken på ett så flexibelt sätt som möjligt. De tillämpar i värsta fall kameleontens överlevnadsstrategi och speglar ofta dig i diskussionen istället för att hävda sin egen åsikt. Detta för att komma smidigt undan, ladda om, smälta, hitta till sin egen energiståndpunkt och tänka över diskussionens olika aspekter. Om du behöver diskutera med en högkänslig, ha tålamod, de behöver ofta samla ihop sina tankar först innan de kan slutföra en diskussion med dig. De vill heller aldrig riskera att göra fel, därav rädslan att hamna i konflikt, det tar dem hårdare att få skäll än att ge sig redan innan konflikten.

* Hjärnan hos en högkänsliga (och empater) kör i för hög fart och får lätt problem med sömnen
Deras hjärnor kör i överdrift merparten av dagen så att släcka ljuset och lägga ner huvudet hjälper inte alltid, när hjärnan inte vill sova. Vissa nätter kan de ligga vaken, vändande och vridande funderandes över allt som hela tiden pågår i huvudets höga aktivitet.

* Högkänsliga (och empater) är de mest lojala partners
En högkänslig empat kommer aldrig såra dig med flit. De kommer ge dig sitt allt i er relation och du kommer känna dig mer älskad än du någonsin tidigare känt dig. De är dessutom redan från början väldigt intressanta att konversera med då de ofta har svårt för enbart kallprat. De kan tyckas hålla låg profil i samtalet till en början men ge dem lite tid att bli bekväm i sällskapet.

/ Alla har naturligtvis inte allt som kännetecknar en hsp/empat, vi är ju även präglade av vår historia, samtid och andra medfödda drag men de mest fundamentala har vi alla gemensamt. Jag delar t.ex. inte allt som empater har utan har några, men väldigt tydliga drag. Därför stolpar jag inte upp så jättemycket av empatdragen utan jag väver in dem med förklaring när jag skriver om dem. / C

Hsp-fakta Del 1 Att leva som högkänslig empat

Nedan text är hämtad från nätet med fakta och beskriver mig i alla avseenden. Jag är även empat som är en förstärkning i spektrat högkänslig.

Många inlägg har legat i Utkastkorgen, en del i flertalet år och andra inte fullt så länge. Inläggen kan vara hopslagna med dåtid och nutidsinlägg för att göra dem lite kortare och det kan ta en liten tid att få ut då de är skrivna ur en högst förvirrad hjärna. Kontentan är densamma i alla.

En livslång undran varför jag är som är och hur jag ska förstå mig på mig.

Så nu är jag både mer och mindre vilse i pannkakan.

Att vara känslig är något som i vårt samhälle ofta förknippas med svaghet. Man bör tåla mer. Inte vara så empatisk, inte reagera på omgivningen och inte känna så mycket. Det vill säga inte vara så mänsklig. Man skall helt enkelt helst inte bry sig så mycket utan vara mer avstängd. Anpassa sig.

En HSP ( highly sensitive person) registrerar det subtila som nyanser och detaljer samt reagerar starkare på yttre och inre intryck än andra. Är man en HSP person kan ens starka reaktioner kännas som ett misslyckande eller som att det är något fel på en, men att vara HSP är varken ett misslyckande eller en funktionsnedsättning. HSP innebär att man har en funktionsökning. Undersökningar visar att högkänsliga personer har ett känsligare nervsystem med högre aktivitet i hjärnområden som är associerade med empati, känslighet och planering.

Det är inte lätt att vara högkänslig i en värld full av intryck. Väldigt många riskerar att bli överstimulerade då högkänsliga personer utgör 15 – 30 % av den globala befolkningen.
Det är vanligast med en introvert personlighet om man är HSP. Bara 30 % av HSP personer är socialt extroverta. Högkänslighet är lika vanligt hos kvinnor som hos män samt är i viss grad ärftligt.

Kriterier för HSP:

Begreppet HSP eller SPS (sensory processing sensitivity) som är den fackliga termen, är ett relativt nytt begrepp som myntades 1996 av Elaine N. Aron.
Det finns idag fyra olika kriterier som ska vara uppfyllda för att personen ska anses vara högkänslig. Kriterierna förkortas DOES där D står för djup bearbetning av tankar och känslor, O för överstimulering, E för empati och S för känslighet. Alla fyra kriterier måste vara höga jämfört med andra människor. Nedan följer exempel på vad som kan ingå i de olika kriterierna

Djup bearbetning av tankar och känslor (D):

* En person med HSP är ofta otroligt emotionell och har ett djupt och intensivt känsloliv med ett brett spektrum av känslor. Högkänsliga personer reflekterar och funderar mycket över tankar och känslor vilket gör dem både samvetsgranna och noggranna men också till undvikande beträffande kritik, då man analyserar kritiken väldigt mycket efteråt.
* Högkänsliga personer har ofta en välutvecklad intuition.
* När en HSP står inför en ny situation bearbetar denne sinnesintryck från omgivningen på ett djupare plan än de flesta andra. Bearbetningen kan ske antingen medvetet eller omedvetet.
* De djupa analyserna sker genom att man relaterar händelserna med tidigare upplevelser som man minns i detalj. Man sätter in dessa upplevelser i ett sammanhang och drar sedan slutsatser ifrån det. Djupanalyserna kan exempelvis beröra klimathotet, konflikter och orättvisa.
* En sådan djupgående förståelse leder ofta till att personer med HSP blir försiktigare och har beslutsångest då hen upptäcker fler fel, ser fler risker och konsekvenser av olika alternativ än andra.

Överstimulering (O):

* En person med HSP är extra mottaglig för intryck både från den fysiska och den emotionella miljön. Deras hjärnor är programmerade att notera subtila ting. De lägger märke till sådant som de flesta inte uppmärksammar. Det kan vara känslostämningar, bakgrundsljud, dofter, ljus med mera. Detta kan göra det svårt för HSP att hantera mingel.
* Blir det för mycket intryck på en gång kan det ge en överstimulering och stressa personen. Den högkänslige person kan då bli okoncentrerad, extremt trött och reagera fysiskt med exempelvis tryck i bröstet, ont i magen och/eller migrän. Ibland kan HSP också reagera med emotionella utbrott. En HSP behöver ofta mycket egentid med minimalt med intryck för att återhämta sig.
* Känsligheten kan göra att man har svårt att anpassa sig till förändringar.
* Eftersom HSP tar in mycket intryck från omgivningen kan det vara svårt att arbeta under tidspress, tala inför publik och att prestera när någon tittar på.
* Om en person med HSP blir överstimulerad ofta och under en längre tid leder detta ibland till utmattningssyndrom. Vid både överstimulering och utmattning så är kroppen stressad vilket kan orsaka att vissa förmågors känslighet minskar såsom empatin.
* Om en HSP inte är överstimulerad, utmattad eller stressad uppträder inte de ovan beskrivna symptomen.

Empati (E):

* En HSP har en välutvecklad empatisk förmåga och stor medmänsklighet. De reagerar starkt på orättvisor och genomskådar ofta om någon ljuger eller manipulerar.

* HSP är lyhörd och känner lätt om denne stör eller är till besvär. De bryr sig om andras välmående och problem och har ofta en stark inre kraft att finnas där för andra. Att vara så medveten om andras känslor resulterar ofta i en vilja att vara till lags för att andra skall må bra. Det leder ibland också till en stor rädsla för att såra andra.

* Personer med HSP får lätt skuld- och otillräcklighetskänslor. Det i sin tur kan i kombination med en låg självkänsla leda till depressioner.
Personer med HSP är ofta tillgivna och ansvarsfulla med stor självrannsakan. HSP söker i första hand söker skulden hos sig själv.
Den höga empatiska förmågan kan också leda till att de gråter lätt samt undviker våld på tv och i tidningar.

Känslighet (S):

* En HSP har en sensorisk intensitet förankrad i nervsystemet med särdeles välutvecklade sinnen för syn, lukt, smak, beröring och hörsel. Det gör att personer med HSP upplever mycket i livet med större intensitet och kan påverkas starkare av hunger, väder, smärta, ljud, ljus, doft, temperaturer och olika material mot huden än andra. Det kan leda till att en HSP exempelvis har svårt att sova om det inte är mörkt och tyst eller man uppskattar och njuter mycket av musik, konst, parfym mat, beröring och sex. De dras ofta därför till kreativa yrken som musiker, kockar eller konstnärer.

* Personer med en högkänslig personlighet älskar ofta att fantisera och att dagdrömma. Drömmarna är ofta i levande bilder.

* HSP som är utåtriktad och/eller har ett HSS-drag (High Sensation Seeker, dvs. HSP som söker upplevelser) är ofta mycket bra på att uppträda.
Alla HSP har inte alla fem sinnena särdeles välutvecklade. Varje person med HSP har sin unika form av känslighet, vilket gör att vissa HSP har exempelvis en större empatisk förmåga än andra och andra kanske har en överintelligens beträffande smak eller doft.

HSP – en form av överintelligens

Personer som är högkänsliga misstas ofta för att ha en emotionell obalans och att det är något stört och överdrivet eftersom de skiljer sig från det normala. Men det är precis som med exempelvis någon som är bättre på matematik, HSP har ofta en överintelligens inom det sensoriska och/eller det empatiska området. Men andra människor kan ha svårare att förstå det än om någon är extremt duktig på matematik.
Många högkänsliga personer är särbegåvade men vet inte själva om det. Det kan till viss del bero på att de som barn (särskilt flickor) utvecklade överanpassning som livsstrategi för att inte sticka ut utan bli accepterade av andra. De har ofta tidigt i livet sökt sanningen och svar på djupa frågor och haft ett behov av att förstå och analysera sin omvärld. Detta har ofta lett till att de ifrågasatt allting, vänt och vridit på teorier och idéer. Men eftersom utmanande frågor till lärare, föräldrar och ointresserade jämnåriga ofta skapar problem för barn så tystnar de och anpassar sig till omgivningen.
Den högkänsliga föredrar egentligen meningsfulla och djupa samtal än att utbyta opersonliga artighetsfraser. Dessa personer tänker för jämnan men önskar ofta att de skulle kunna ”stänga av”. Men det bästa vore om de istället kunde dela med sig mer av sina intelligenta tankar till en mer förstående omvärld. Dessa analyser och ifrågasättande skulle kunna föra utvecklingen framåt.

Ångest, depression och låg självkänsla

Ofta likställs känslighet med svaghet som föraktas och kritiseras i vårt samhälle. En person som är känslig får ofta utstå kritik från oförstående och okänsliga personer. Man speglas som att det är något fel på en och att man överreagerar. HSP uppfattas ofta också som krångliga eftersom de har svårare att orka med och klara av allt som ”alla andra” gör. För en HSP leder det ofta till låg självkänsla, depressioner, ångest, panikångest, sömnsvårigheter och utmattning. En del med HSP dämpar intrycken från omgivningen med alkohol.
En svag självkänsla i kombination med en hög empatisk förmåga gör att många högkänsliga människor har svårt att sätta gränser gentemot omgivningen. De tror också gärna gott om alla. Ofta dras personer till dem för att anförtro dem sina problem. Det kan då kännas som att de måste ”rädda” andra och vara hjälpsamma. Många högkänsliga dröjer sig kvar för länge vilket kan leda till emotionell utmattning.

En svag självkänsla i kombination med en hög empatisk förmåga gör att många högkänsliga människor har svårt att sätta gränser gentemot omgivningen. De tror också gärna gott om alla. Ofta dras personer till dem för att anförtro dem sina problem. Det kan då kännas som att de måste ”rädda” andra och vara hjälpsamma. Många högkänsliga dröjer sig kvar för länge vilket kan leda till emotionell utmattning.

Tips till dig som är HSP:

Du registrerar mer intryck och processar dem djupare. Det är en tillgång. Det gör att du ser saker klarare. Men det gör dig också tröttare så klart.
Se därför till att du får tid för återhämtning.

Bli klar över och respektera dina behov så att du inte bokar mer än du orkar även om det initialt låter väldigt roligt och lockande. Du behöver vila från intryck in emellan.
Säg nej till alla som behöver din hjälp men som tömmer dig på energi.
Håll på dina gränser så att det finns utrymme för dig i ditt liv, för sådant som du behöver.
Lär dig att skilja på andras önskan och din.

Mirja Johansson Leg. Psykolog

 

 

 

 

 

 

 

Veni, Vidi, Vici…

November. Sitter i soffan med laptop i knät och ser gardinen vaja lätt ut mot dörren. Inte lika hett idag utan mer som svensk sommar. Billjud, matos och sorl blandas i en lite exotisk mix. Sådär som man kände när man var liten och var utomlands, en alldeles egen vrå i mellangärdet hamnar den känslan i. Utomlands. Den som var förbehållen bara där och då och som man åkte ifrån när semestern var slut. Den har vi varje dag nu och jag älskar den. Jag älskar känslan att få tillhöra detta sammanhang jag lever i nu.

Det är på nåt sätt så tillåtet med mycket här. På gott och ont men jag behöver         (nästan) bara ta del av det som är gott.

Livet får ta precis så lång tid det vill nu. Inga måsten, inga tider och ingen piska på ryggen. Vill vi ligga och dra oss till fram på förmiddagen, gör vi det och vill vi ligga i soffan med dörren öppen och dröna, ja då gör vi det.

Denna valmöjlighet är verkligen helande och det jag så hett längtade till när jag var slutarbetad. Och många gånger kändes det som om det var en utopi att kunna få ha det så och fler än en gång trodde jag att vi inte skulle uppnå det. Vi sa ofta till varann att det kändes overkligt, när fjärilarna hälsade på i magen, och om vi hade hoppat i galen tunna med våra planer. Men så tar man en sak i taget och när den funkade och hängslena höll så tog vi tag i nästa och höll andan och här är vi.

Två månader in på en period om nio. Vi åker hem den sista maj och kommer tillbaka den första september. Och så är det tänkt att vi ska ha vår årscykel tills vi inte vill ha det så längre. Då tar vi nya beslut. Den här första resan blir en test av allting. Så många nya levnadsvillkor och inga svar kräver lite utvärdering medan vi är här. Som tur är har vi fått öns bästa hyresvärdar som gör allt för att vi ska oss hemma i deras sommarbostad.

Två månader, juli och augusti, är de här själva. Inte en dag mer och då bor de bara 30 minuter härifrån. Det är första gången de hyr ut överhuvudtaget så de har ingen erfarenhet om vad som är brukligt för att vara värdar men de gör det med den äran. Nu har vi ju inte samma smak som värdparet så vi har valt att göra om en del till vår stil. Vi bor ju största delen här så det var viktigt att kunna göra det till vårt hem och inte vår semesterbostad. Your house, säger mannen när vi pratar, it´s your home now. Mycket sympatisk.

Livet vi lever..ja det är faktiskt så som man drömde om medan man jobbade, slet och avskydde all sköns saker med ens liv man inte bestämde själv.

Kallt på vintern, snö, is och jävelskap. Tre lager kläder, vantar och halsduk och kängor lika lätta som betongsuggor, ändå frös man. Inifrån liksom.

Chefer som jagade en och som bestämde nära nog på allt i ens liv, när du får semester, om du får nån, hur lång den blir, om du får nån, vilka lediga dagar du har, när du ska jobba, hur länge och hur många dar i streck. Och aldrig nog med tid för varann. Bara möte i dörren eller jag sova när han jobbar och tvärtom. Värdelöst.

Upp tidiga mornar, hem sena kvällar, jobba nätter, ingen ro till vila och ingen ro på lediga stunder då själva livet skulle levas och inte bara överlevas. Alltid stressad, den där klumpen i magen att inget känns bra. Jaga, jaga och alltid jagad. Önskan om nåt annat. Min högsta dröm var Ostyckad tid. Och värme. För mig är just den ostyckade tiden den optimala friheten. Och som jag suktade efter det. Värmen är en underbar bonus.

Nu har jag det och jag njuter precis lika mycket som jag längtade efter det. Det är avgörande, med tiden du har till ditt förfogande. Vi var tvungna att göra nåt annars hade båda två blivit rammade av väggen. Vi gick så mycket på minus att vi kände cementen flåsa oss i hasorna. Det kan inte vara meningen att vi ska jobba oss fördärvade för att sen när vi har den oförskämt höga pensionsåldern inne vara så slut i kropp och huvud att vi inte förmår annat än överleva. Nu har de höjt åldern ytterligare för tidigast pensionsuttag.

Det är fanimej oanständigt.

Vi lever dag för dag nu. Ser mig omkring när vi är ute, höjer ansiktet mot solen och ler. Ostyckad tid, värme, palmer och havet. Atlanten precis där vi bor. Må jag aldrig ta detta för givet för det är allt vad själen behöver.

Finns det så inget som vi skulle vilja ha eller ändra på? Saker man inte trodde skulle uppkomma men som gjort det?

Jo, det finns det.

* För min del så trodde jag inte, jag hade en oro dock, att jag skulle sakna att ha ett eget hem där jag kunde ha bara våra saker och kunna inreda med egna möbler med vår stil, helt och hållet. Men för det krävs ett årshyresboende för att ens möjliggöra det. Och vi hyr ju nio månader sen kommer hyresvärdarna i två. Tanken är att vi ska hyra tio månader vad det lider men vi vågade inte riktig denna gången. Det är stor skillnad att bo som turist i någon annans i några veckor för att sen komma hem till sitt och att bo i någons annans helt och hållet. Jag tycker att doften av rotad trygghet är så väldigt angenäm och den ligger nog mer än vad man vill tro i just egna saker, allt från kaffemuggarna till möblerna.

* Jag trodde inte jag skulle sakna mina barn så oerhört som jag gör. Jag behöver dem. Nu har ju alla sitt och det gick långa tider mellan träffar när vi bodde i Sverige och det mesta gick via länk ändå. Men det är rätt tungt att vara 500 mil ifrån även om det bara är 6 timmar med flyg. Och så barnbarnen, jag var inte riktigt beredd på att jag skulle sakna dem så mycket..men de är i en rolig ålder nu och önskan att få kramas och umgås lite nyper tag i mig när jag ser dem i mobilskypen. Att få se dem är så viktigt, på riktigt, öga mot öga. Få hålla om dem och känna dem nära nära. 

Men mer än så kan jag inte komma på i brådrasket om man inte tänker på lite mer ytliga saker som att det inte finns vissa livsmedel och så..men oftast går det att få tag i även om priset liknar när på ocker. Det man tänkte skulle finnas här som man är van vid i Sverige, som kryddor, rökt skinka, färsk vispgrädde och riktigt smör smakar inte alls som det man är van vid och de finns dessutom inte här alls utan det blir margarinsmak, spraygrädde och annan skinka. Kryddor, ja de smakar också annorlunda men de väger inget så dem kan ta i väskan när man åker tillbaka hit. Ikea finns ju här så mycket kan man handla i deras shop. Men det är ju egentligen värdsliga saker.

Vi har börjat pynta lite också. Det är ju inte på nåt sätt som förr utan bara lite röda ljus, några tomtar och ett par ljusslingor ute. Gran, med lite färgade ljus har maken bestämt, en sån liten en i alla fall, annars blir det ingen jul, menar han. Men julstämningen har ju kommit lite på kant när det är 30 grader varmt och ljust till halv åtta istället för tre. 

Amatöranalys eller självkännedom..

Jag tänker väldigt mycket. Vänder och vrider, grunnar och analyserar. Det ställer ofta till det om man är som jag, för det är långt från ofta som jag får nån ordning på mig. Känner redan när jag bestämt mig för vilket snöre jag ska försöka räta ut så har det blivit fnurra på tråden. Det jag vill med det skrivna ordet är förhoppningsvis få lite:
a) insikt b) lite insikt kanske c) nån liten jävla insikt i alla fall.

Risken finns att ord som offerkofta dyker upp men det är inte meningen, meningen är att jag ska försöka förstå mig lite bättre och varför det blivit som det blivit. Jag ska försöka göra det på ett sätt utan för mycket känslor och värderingar så jag inte uppfattar mig som martyr, i onödan, för det vore hemskt att bli sedd som. För antingen har jag fattat helt fel vad de orden innebär eller så har andra det.

Som jag ser det så spelar man ut sitt snyftregister för andra i sin offerkofta, i rollen som martyr. Tydligt visar man att det är himla synd om en, varför och helst ska man ha medhåll. Jag har sett rätt många såna och alltid har jag tänkt fula saker. Och i det beteendet känner inte jag igen mig. Men som sagt, jag kan ju ha fattat helt fel eller så har jag ingen självinsikt om hur och vad jag själv förmedlar. Men om jag går en bit på insidan och försöker mig på en liten analys för hur jag själv tycker att jag hanterar orättvisor och sånt som jag blir lessen över, så gör jag inte som min typiska offerkofta gör. Tycker jag.

För som jag skrivit innan så tror jag mig inte om nåt. Om jag inte frågar mig själv vill säga. Om människor jag känner, nära eller bara lite nära, anser att jag inte håller måttet av vilket slag det än gäller så gör det mig inte arg eller överraskad. Lessen och lite sorgsen ja, men inte överraskad. Jag har ju uppenbarligen inte hållit måttet, annars skulle inte omdömet eller åsikten kommit till liv. Utan jag accepterar det för jag tror på det. Däremot vet jag att för mig själv duger jag gott. Det är lite som -jag har ju i alla fall varann-. Mig som jag själv, vill säga. Lyssnar man på vad kollegor och chefer säger och tycker om mig så blir det annat, mig som personal. Där har jag omdöme, rykte och anseende att vara en människa med gott självförtroende och säker känsla. Men så är det inte alltså, egentligen. Men mitt till synes goda självförtroende ger mig utrymme att låta det se ut så. Anfall är bästa försvar? Nej, jag vet vad jag är bra på. Att kunna bäst, att göra det bäst, att vara den som andra lutar sig mot. Därför blir det så viktigt att aldrig göra nåt som kan rasera det, utåt sett. Ta jobbet, jag är bra på det jag gör. Det vet jag. Och det vet jag att andra också vet och tycker. Men..jag ser till att jag gör det jag gör jäkligt bra, bättre än all annan personal. Att kunna mer om maskinerna än vad man behöver, kunna rädda livet på patienter snabbare, att kunna mer om allt det vi håller på med än någon annan, sånt ger utrymme. Jag ser alltid till att ha torrt på fötterna och utsätter mig inte för sånt jag inte är bergsäker på. Och när jag gör något utanför boxen så har jag redan påtalat att jag, antingen är kass på eller aldrig gjort det innan, men gärna försöker. Underdog. Överlevnadsstrategi för en sån som jag.

Det som däremot händer när jag känner mig orättvist behandlad, oviktig, osynlig och oälskad är att jag tystnar. Det kan uppfattas som att jag blir sur och trulig men det är precis tvärtom, jag blir nollställd och tar mental timeout. Klättrar ner från det trappsteget jag inte borde klivit upp på. Tyst tar jag ett par steg ner. Dels för att jag då förstår att jag inte håller måttet och dels för att jag inte kan slåss för mig. För att göra det måste man ju veta, förstå eller i alla fall känna att man är viktig för fler än sig själv. Jag blir sorgsen, att jag inte framkallar de rätta känslorna hos de runtomkring men inte förvånad eller överraskad.

Jag har många exempel men jag ska skumma fram ett par stycken. Alltså, ingen martyr utan en beskrivning av vad jag vill försöka förstå.

Sonens bröllop. Det ska hållas tal. Först ut är sonens bästa vän tillika dotterns pojkvän för många år sen. Denna pojke, vars liv jag vände runt och fick att tro på mänsklighet och godhet. Han flyttade in hos oss under ett par år för alternativet hade tagit livet av honom eller så hade han tagit livet av sina föräldrar. I tre år var jag hans direkta livlina och hos oss fick han lära sig att vara villkorslöst älskad. I talet han höll till sonen och svärdottern lovordade han sonen och det han gjort för honom. Han pratade om minnet av livet i vårt hus och att han inte hade varit där han var idag, en högt uppsatt hotellchef i Norge, om det inte varit för just sonen och dottern. Alla gästerna ser på sonen, klappar händerna av hjärtnyp och en och annan tår stiger i någons öga, ser jag. Ett långt, vackert och uppriktigt tal av en pojke jag älskat mer än de flesta människor jag haft med att göra. Han tackar sonen och dottern för allt. Jag fanns inte. Inte med en stavelse nämns jag. Och jag känner ett litet sting av sorgsenhet. Gick mitt engagemang så osynligt förbi och var det så självklart det jag gjorde att det inte märktes? Eller är det bara jag som tyckte att jag var en väsentlig skillnad i hans liv och framtid? Men så tänker jag samtidigt att han självklart vet vad jag gjort för honom, det har han sagt många gånger,han var säkert bara nervös och så var det hans bäste vän som gifte sig och han var dessutom toastmaster. Men det hade känts gott att få nån liten offentlig uppskattning nu när han så vackert lovordade de andra.

Nu var det dags för sonens pappa att ta till orda. Han om nån vet vad jag gjort och vad han aldrig kom i närheten av att uträtta. Det har han sagt många gånger. Att utan mig hade sonen aldrig blivit den han blivit. Att utan mitt engagemang hade han varit utom räddning. Flera gånger, när han pratat med sonen i vuxen ålder, har han sagt att han var säker på att sonen skulle hata mig när han blev vuxen för att jag alltid var honom i kläderna när han var liten. Att jag alltid fanns där som en skugga och stred. Lovord. Vackra ord. Starka och sanna ord. Och han var alltid rörd nästintill tårar när han pratade om det.

Och så börjar han berätta hur sonen var som barn och hur alldeles omöjligt det var att råda lugn på honom men hur stolt han är över den resa han gjort och hur otroligt imponerad han är över vad han åstadkommit. Han river ner skratt och applåder när han berättar anekdoter, blandar tokigt med allvar. Det tippar över en och annan tår hos ett par gäster nu och det klappas, förundras och tindras i kapp med sonens ändå solskenshistoria. Jag fanns inte nu heller. Inte med en bokstav nämns jag. Jag måste framstått som totalt frånvarande under hela hans uppväxt. Jag skulle väldigt gärna hålla tal till både sonen och svärdottern. Har ett skrivet och klart. Försökt säkert femtio gånger att läsa det högt för mig själv men det slutar alltid med att jag bölar ögonen ur huvudet. Det är omskrivet, reviderat och omformulerat men det hjälper inte. Det är fortfarande så nära till känslorna att jag inte förmår att läsa det. Jag är och kommer alltid vara hans största beundrare av hur han använt det han haft och gjort det till det han blivit. En bedrift jag är mycket ödmjuk inför.

Men då är det så, förstår jag, att det jag bidragit med faktiskt inte är nåt att orda om inför andra och då får jag leta efter ett sätt att förhålla mig till det.

Nu är det kanske risk att bli tagen med offerkoftan på. Men så känns det inte för mig. Jag tycker inte synd om själv, jag gör verkligen inte det. För det viktigaste är att sonen har klarat sig och hittat sin själsfrände. Och att den andre pojken klarat sig lika bra. Inget är viktigare än det. Men det blir en påminnelse att det jag tror och känner om det jag gjort duger för mig och jag skulle aldrig i livet komma mig för att ställa någon mot väggen med det jag känner som lite orättvist. Dels är jag rädd för att få höra att det jag gjort faktiskt inte är nåt att orda om dels är jag rädd att jag ska lägga dåligt samvete på den jag konfronterar, och det är inte meningen det heller. Känner jag inget då? Jo, men det är min egen självkänsla som får ta det jobbet. Att jag trodde om mig mer än andra gjorde.

Samtidigt och så märkligt så skiter jag högaktningsfullt i vad de flesta tycker om mig. Vilket rykte jag har om mig är för mig helt egalt. Mitt anseende däremot vill jag ha fläckfritt. Om folk tycker att jag är snobbig, fine, who gives a rats as? Men jag är noga med att man vet att jag är en bra människa. Sen får folk tycka vad de vill. Det har nog med åldern att göra. Rykte får man ju om sig så fort man är lite obekväm och om sånt bryr jag mig föga.

När jag drar mig till minnes till barndomen har mitt signum alltid varit argbigga. Argsint och snabbantänd. Det är vad man sagt mig i alla fall. Och att det visst var lite charmigt också. Nu minns jag oerhört lite från den tiden men det stämmer säkert. I mångt och mycket lever det kvar. Som lättilsken. Är det ett exempel på en självuppfyllande profetia? Om man säger att det är så, då kan det lika gärna få vara så? Jag vet inte. Fast jag uppfattas nog som argsint vissa gånger och det är nog mest för att jag påtalar när jag vet att nåt är fel. Nån behandlas orättvist, chefer som är dumma i huvudet och andra saker som faktiskt är fel och inte vad jag tycker eller känner och inte om det handlar om mig.

Jag scrollar flera gånger över texten och läser, ändrar, justerar och inser hur förvirrad jag verkar. Tänker lite torrt att fan det är illa med hon denna där. Freud skulle sagt upp sig om jag sökte hans hjälp. Fast jag tänker att om jag kan fortsätta vara den lilla kugge i människors levnadsshjul så deras livsklocka går lite jämnare är jag nöjd med det. Då har jag i alla fall åstadkommit det.

Men ändå så gnager frågan lite. Är det en orättvis känsla jag har? Går det hand i hand kanske? Tanke ger känsla? Ältar jag? Nä, jag tycker inte det. Jag försöker förstå sambandet mellan det jag känner och vad som är. Få gapet mellan de två att bli lite mindre.

Kanske är det därför jag tänker så mycket? Men vad gör man åt sånt? Det som kommer till en i form av en tanke är ju där redan när man tänker att man inte vill ha den. Och då är det ju så dags. Och när den väl slagit sig ner så börjar ju huvudet jobba med den.

Hur blir man som man blir? Hur mycket styrs av miljö, din egen ryggsäck och medfödd benägenhet att utveckla svagheter och egenskaper? Några egenskaper har jag kunnat hugga i sten.

1)Jag har otroligt snabbt till alla känslor. De är lika nära som snabba och starka. Och de syns. Verkligen inte av godo alla gånger.

2) Jag är lösningsinriktad. Född med två frågor; Hur blev det så här och Hur kan jag lösa det?

3) Jag är genuint intresserad av människor men vill oftast inte ha med dem att göra. Undantaget en handfull personer.

Mina barn, de behöver jag för att överhuvudtaget fungera. De har alltid varit mitt syre och utan dem vacklar jag. Har jag bara dem löser resten sig.

4) Jag hatar konflikter och tar dem bara om jag blir riktigt trängd. Backar oftast mycket hellre.

Har förresten rekordkort väg till katastroftänk också. Ofta värsta scenario. Fast det beror nog kanske på att om jag förutsätter att det kommer gå åt skogen så blir jag gladare om det inte helt och hållet gör det. Gör det det, är det bara vad jag räknat med. Lite mer som en realist faktiskt, baserat på tidigare händelser och erfarenheter. Andra kallar mig pessimist men jag håller på realist.

Det är intressant att tänka..om man inte håller med mig om detta, vem har rätt då? Eller är det så att det bara är olika uppfattningar och ingen eller alla har rätt? Vara överens om att man inte är överens och allt det där. Eller som man brukar säga att sanningen ligger nånstans mitt emellan, men det tycker jag låter lite konstigt för då skulle ju alla redan från början lägga sig där i mitten och vara överens om sanningen.

Lite som, frid och fröjd, ingen jättenöjd.

Lyxjobb och finstädning

En sak jag upptäckte tidigt när jag slutat jobba var att jag kände mig något lättare till mods, som att jag rätats ut lite. Jag har varit väldigt arg, stressad och lättprovocerad i många år. Rätt konstigt för jag har inte jobbat med det jag gör nu i lika många år och med tanke på att jag inte vantrivdes där jag jobbade sist trots att arbetsbördan var tokhög, är det lite märkligt att det ändå känns sån skillnad. Jag har dock haft jordens sämsta chefer där inte någon av dem är lämplig på sin post och deras beslut har varit allt annat än personalvänliga och arbetsrimliga. Man har i princip betett sig som regelrätta as mot oss som personalgrupp och flera har sagt upp sig bara därför. Men att det skulle vara det som orsakat hela mitt mående kan inte vara helt sant för vi har haft rätt lite att göra med dem. Vad är det då i så fall som gjort att jag så plötsligt landat i nåt slags lugn? Är det att jag omedvetet medvetet vet att jag är fri som människa för att jag tagit beslutet och gjort nåt? Vetskapen att jag gjort en total förändring? Det är ialla fall som om allt blivit klarare, lugnare och enklare.

Det är ju andra saker som borde kunna stressa mig nu. Ingen inkomst, ingen egen bostad och inga andra garantier heller för den delen och jag som alltid velat ha kontroll och koll på mitt liv och leverne. Vi har gjort det många drömmer om. Hållit för näsan och hoppat, hoppat av vardag och ekorrhjul, för inte ens det bestämde vi själva. Nu, ingen chef som talar om vad vi ska göra, var, när och hur länge. Och skulle oron börja skava så har vi räddningsplankor om vi vill och behöver för jobb finns alltid. Värre än så är det faktiskt inte.

Det jag kommer njuta allra mest av är den ostyckade tiden. Inte stressa med vilan för att ledigheten bara varar ett dygn eller varva upp för att semestern är slut om tre dagar och sen är det 300 dagar till nästa gång vi har semester. Vi behöver lång lång tid att göra absolut ingenting om vi inte vill, det måste vara det bästa jobb man kan ha, att få njuta på heltid samtidigt som man får betalt i att allt skräp man burit på, på insidan, städas ut. Fler borde planera för sånt.

Jag misstänker att det kommer ta ett tag att vänja systemet vid det för jag känner tydligt att kroppen inte fattar att den inte ska jobba mer och jag får aktivt tänka och påminna mig att jag faktiskt är fri varje gång den känslan och tanken dyker upp. Den varvar dagligen upp och hjärnan börjar tänka sovtid, schema och vilken dag det är. Och så tittar jag ofta på klockan med en klump i magen, som om jag glömt nåt.

Så det ska bli intressant och se hur min kropp och själ reagerar över tid, den galna takten på hjärtat, sömnen, humöret och tokstressen jag har haft i själen, för att inte glömma den lätta ångesten som hållit om mig hårt. När jag blundar och tänker inåt, så känns det som att jag är full med hål där energin rinner ut fortare än den hinner göra nytta. Jag hoppas att den ostyckade tiden ska vara det som tätar dem så jag kan känna mig hel. För det som är nu går det inte.

Och vi är färdiga med den här delen av livet. Vi kan det och vill inte tillbaka. Vi har aldrig velat leva samma liv två gånger. Inte nån av oss vill tillbaka till gamla arbetsplatser, tidigare ställen vi bott i eller på. Många väljer ju att flytta hem, som de säger, och köper hus i barndomssamhället för där hade man själv en lugn och trygg barndom. Hit gäller även livet med småbarn. Det är många i vår ålder och på jobbet som också är mor och farföräldrar som inte gör mycket annat än har sina barnbarn. Passar efter fritis, sover över på helgerna är barnvakt vid studiedagar och sjuktider. Det känns lite avigt för mig. Jag har levt det livet och längtat efter att få vara bara vuxen och att då börja om med den biten lockar inte och jag orkar inte. Jag är inte rustad för det livet längre, jag är barnvakt om man frågar men det är inte så att jag saknar barnbarnen så jag vill umgås med dem. Jag har kollegor som tittar snett och mer eller mindre ifrågasätter vårt beslut att flytta utomlands och menar att vi inte bryr oss om varken barnen eller barnbarnen. De menar att de är ju livets efterrätt, grädde på moset och alla andra liknelser. Har tänkt mycket på det och det slutar alltid med att jag bli vrång så jag får sluta tänka. Det är ju deras barn och inte våra. Vi borde inte ha några förpliktelser till någon längre. Det kommer inte de vilja ha när deras barn blir vuxna. Då är det deras tid.

Jag älskar mina barnbarn men jag älskar och behöver min tid.

Att tassa på andras tassar

Jag behöver en hatt

Sitter uppe redan, klockan var bara strax efter tre när jag vaknade. Tänker. Känner in. Reflekterar. Tittar ut mot köket, hör det svaga summet från kylen, ser våra saker, våra saker vi använt så självklart men som våra händer snart inte kommer nyttja längre. Allt ska bort. Kastas eller ges till barnen för de som vill ha nåt av det. Troligen blir det soptunnan för det mesta, alla har ju sina egna grejer och vill inte ärva. Man gör det mindre och mindre nuförtiden, alla vill ha nytt och sin egen stil. Det är bara om det finns saker som är dyra, hippa och är oanvända som kan locka ätteläggen. Och jag har så svårt att kasta saker som är fullt fungerande, hela och rena. Slöseri med jordens resurser säger jag och barnen håller med men tackar ändå snällt nej.

Det som ligger allra närmst hjärtat och som jag varken klarar att kasta eller sälja har jag ändå trugat på mina nära att ta hand om medan vi är borta och som vi kan ta tillbaka om vi nånsin skaffar nåt eget igen. Det känns ändå som en bra kompromiss. Deras att använda eller stoppa undan men inte utom räckhåll.

Hur kommer jag känna när allt det jag ägt är borta? Allt det som på nåt sätt symboliserar identitet, både i själ och ägande. Att göra sig av med det som tagit årtionden att lägga till sin identitet, längtat efter, sparat till, önskat och fått och som säger väldigt mycket om vem du är, gör ju att du tappar en stor del av den biten, även att det inte är du på riktigt, det sitter ju inte i sakerna utan på insidan men oavsett så identifierar man sig med det man har och hur man har det, för hur ofta säger man inte –det är såå mycket jag.

Jag är inget undantag. Mitt hem är min borg, jag vill ha det bara för mig, maken och några av våra allra närmsta. Helst ingen annan. Det är det ställe jag känner mig helt fredad på. Jag älskar att bo här. Möblerna, möbleringen, sakerna och på det sättet vi format vår lya. Det är lugnt, vackert och tryggt. –Det är såå jag – Och nu ska vi flytta härifrån, göra oss av med alla våra saker och bo möblerat 9 månader om året utomlands för att bo inackorderad hos våra barn resten av tiden. Kommer jag klara det överhuvudtaget? Att inte äga nåt mer än kläderna jag bär med mig. Känna mig lika hel och trygg i mig och mitt utan mitt hem? Att kunna stänga in oss har ju varit vår överlevnad många gånger. Ostört återhämtat oss när verkligheten kommit lite för nära och ruskat om i lugnet.

Min önskan är att jag ska kunna kanalisera om den känslan så att insidan välkomnar lugnet, tryggheten och den inre friden där istället.

Mitt hem är min borg får bli wherever I lay my hat that’s my home.

Sen har vi dilemmat med att bo inackorderat under några månader. Inte bara hur jag kommer klara mig utan min egna trygghet, egnahemmet, utan att bo i någon annans hem samtidigt som barnen också bor där. Andras hem, andras levnadsvanor. Man skulle kunna tro att skillnaderna inte är så stora då det ju är våra egna barn men det är inte mycket som är lika med vårt sätt att leva. Och det klart att det ska skilja, vi är ju trots allt en generation äldre med allt vad det innebär. Och så knatar det omkring barn i alla hem.

Vi var noga med att försäkra barnen om att det var mer än ok att passa när frågan lyftes om vi kunde få låna lite yta, ett gästrum, källare, uthus eller vad som att sova i när vi var i Sverige, och det fick vi absolut, sa alla barnen. Vi kunde låta vår säng bli en fin sovplats för deras gäster under resten av året så behövde de inte köpa nån sån, det tyckte de var en jättebra ide’. Men nu, nu när det närmar sig, känns det lite avlägset, det där med ytan. Inte för att jag tror att man ångrat sig men vi känner oss lite i vägen. Vi hade säkert gjort samma sak om vi var unga och bott i vårt eget för första gången och haft egna rum att möblera, vi hade inte velat att någon skulle komma med åsikter eller ha egna viljor i vårt hem. Vi är bara glada att de vill ha oss där alls och vet så väl att inte vi äger ytan utan vi bara lånar den när vi är där men känslan att vi gör lite anspråk kryper närmre.

Men så tänker man till…vi överreagerar, vi är dödströtta och utarbetade, det har varit en riktig skitperiod, alldeles för länge med hopp, förväntningar och löften som blivit mest pannkaka så vi är nog lite överkänsliga. Förväntning på stensäker snabb, smidig försäljning som skitit sig, osäkert att få hyra ut, jobbet som redan brutit ner en och sömnen blivit mer än skev i många månader, en far som nyss gått bort och en som nästan inte reder sig p.g.a smärta och ännu utan diagnos. Det finns mycket mer, det här blev ett axplock. Och dessutom en make som ligger sjuk första veckan som för-alltid-ledig. Petitess kanske men smolk i glädjebägaren.

Men vi har fyra barn med respektive som är genuint snälla och omtänksamma individer som önskar oss världen och dessutom älskar att umgås med oss så när allt ordnat sig och läget är mer klart så kommer det kännas annorlunda, det vet vi. Då spelar det inte så stor roll om vi sover i enkelsängar eller i rum med gåband och gym.

Vänner och Ovänner

Det är så konstigt med mig. Jag är trevlig. Jag är social. Jag är anpassningsbar. Jag är snäll. Jag är uppriktigt intresserad av andra människor. Men jag vill inte ha några vänner. Jag skulle vilja vilja ha det. Jag har haft det. Några stycken. Min bästis i mellanstadiet. Min bästis i högstadiet och mina tre nära vänner i vuxen ålder. Fem stycken jag räknar till skaran bästa / nära vänner. Då det begav sig. Ingen av dem hade jag samtidigt. De två i skolan ebbade ut av naturliga skäl, man flyttade och växte ifrån varann. De andra tre, de i vuxen i ålder, där var det två av dem som höll måttet, den ena mer än den andra. De som inte svek mig. Men vi växte också ifrån varann på nåt sätt. Jag flyttade i och för sig också. Men jag hade känt det redan då. Den här känslan att vilja dra mig undan. Kontakten gav mig mindre och mindre och istället blev jag rätt uttråkad och nästan irriterad över att de inte utvecklades åt nåt håll. De var nöjda med det som var och behövde inget annat. Skön känsla, måste det vara men ändå inte.

Att bli uttråkad på människor och umgänge har ställt till det genom åren. För när jag träffar folk som jag tycker är jättetrevliga kommer känslan att det skulle vara så gott att ha lite vänner. Och så bjuder jag till på det sätt som sig bör när man är väluppfostrad och gör som konventionen kräver. Man låter människor se att man är lika intresserad av fortsatt relation som vad de är. För känslan är ju trevlig och äkta, där och då. Men det slutar alltid med att jag drar mig undan när mobilen ringer eller om man stöter ihop på stan och jag blir medbjuden på fika eller att vi ska höras på telefon. Och jag vill bara försvinna från jordens yta. Känner mig som en jagad hare och får nästan hjärnblödning när jag ska försöka komma på en vattentät ursäkt till varför jag inte kan.

Det känns som att jag måste gå emot min personlighet och inte vara så trevlig som jag faktiskt tycker om att vara för att inte locka folk till mig som jag sen måste avvisa och må dåligt över att jag inte orkar med. För jag tröttnar så fort på folk. Jag kan bli väldigt uttråkad. Jag har börjat fundera på vad det beror på. För problemet måste ju rimligtvis sitta hos mig. Kanske att jag har svårt att bli skuffad i en riktning och jag har aldrig gått i flock om man säger.

Har alltid haft svårt för lagidrotter, gruppmöten och göra som alla andra. Jag förstår dem och jag tycker om att titta på dem men vill inte utöva dem. Mina idrotter har varit pardans, judo och gymträning och nu förstår man kanske mer varför jag gjorde de valen. Nu blir det inte nåt av nåt längre när kroppen vägrar samarbeta men jag jobbar med mig där. Och sen så vill jag umgås när jag vill. Eftersom jag har sånt ensambehov och andra verkar inte ha det..så blir det ofta att jag känner mig tvungen och jagad att umgås. Det är ju lite orättvist, jag vet det..att jag ska få styra och ställa och det ska ske på mina villkor men det är inte helt sant heller, det är bara det att det verkar vara en del måsten med umgänge. Man måste bjuda igen inom en viss tid och man ringer/ hör av sig varannan gång och en massa andra mer eller mindre outtalade regler jag inte riktigt klarar av. Jag förstår liksom inte de outtalade reglerna. Och hittills har jag inte träffat någon som är som jag om man bortser från min syster och make, som inte slukar dig bara för att du är trevlig. Helt kravlös. DU hör av dig för att DU vill. För att DU behöver det. Och jag gör likadant. Om jag sen hör av mig fyra gånger innan du hör av dig..spelar ingen roll. Vet jag att du är ärlig och tycker om när jag hör av mig oavsett, så ska det se ut så. I min bok. Det jämnar ut sig i längden. Det kommer säkert en tid där du hör av dig fyra gånger för att du behöver det innan jag gör det. Otvunget, självklart och tryggt att veta. Det händer ofta med mina barn. Jag har ett behov att låta dem veta att jag älskar dem. JAG behöver det. Nu vet de väldigt väl att jag älskar dem men jag skickar iväg ett Mamma älskar Dig, var rädd om dig eller bara ett hjärta för att JAG behöver låta dem få veta det.

Min make däremot, hans närvaro blir inte tråkig eller jobbig. Jag blir betydligt mer trött på mig själv. Jag tycker om vårt soffhäng där vi pratar om allt mellan himmel och jord. Han är av den väldigt lugna sorten och säger ofta inte mer än han behöver men jag älskar hans hjärna och hans sätt att vara på. Han och min syster har de vassaste hjärnor jag vet. Hon har alltid varit min mentor och kloka trygghet. Och ungarna, tiden när de bodde hemma var den viktigaste tiden jag haft och den mest betydelsefulla. Endast då har jag känt mig komplett och att umgås med dem räknas inte till samma skara som andra, de är två tredjedelar av vår treenighet.

I bland känner jag mig som en riktigt udda person som inte vill eller klarar av ha ett socialt liv i verkligheten men det hjälper inte när jag inte klarar av det liksom. Det är därför jag älskar internet. Där kan jag röra mig helt fritt och otvunget, utan krav på motprestation eller umgänge. Jag älskar det skrivna ordet och att vandra mellan olika sidor,läsa och kanske göra små avtryck i form av en kommentar, gillamarkering eller ett hjärta och visar att jag finns och förmedlar mig men jag tassar lika osynligt ut som jag tassar in, om jag vill och framför allt, när jag vill. Helt på mina villkor. Vill jag inte vara med längre, stänger jag bara ner sidan.

Den egna viljan är det viktigaste jag vet. Om du inte gör nåt av egen fri vilja så får det vara. Åtminstone när det gäller mig. Jag vill inte att du gör något mot din vilja för min skull, då är jag hellre utan.

Naturvetenskap

..är det fysik, kemi eller bara biologi?

Jag ska skriva lite om min hälsa. Mitt hatobjekt. Roten till så mycket ont, i dubbel mening. Det här blir en closure i min eländigt långdragna följetång. Jag orkar inte låta den ta mer plats, för risken är att det slår runt precis. Ignorera, förneka och för sista gången förklara.

Jag har två diagnoser som gör att jag ofta önskar mig långt från mig själv. Två helt olika tillstånd. Det ena med ständig närvaro och över stora delar av min kroppsliga yta och den andra som överfaller mig på en väldig liten del av min kropp. Men likväl är summan av dessa två att det nästan slår ut mitt förstånd. Man blir inte starkare av alla motgångar, i bästa fall lär du dig leva med dem utan att det slår över helt.

Den äldsta,central sensitisering diagnos -03, och mest påtagliga är min smärtproblematik på nervsystemet. Förenklat säger man att de nervbanor som leder in till det centrala nervsystemet stimulerar till synaptiskt inflöde till ryggmärgens dorsalhorn av olika neurotransmittorer, typ glutamat och substans P som då förstärker smärtan. Överkänsliga neuron som blivit kroniskt inflammerade, p.g.a av min överrörlighet, vilket i sig också är en av mina diagnoser och anledning till min värk men den struntar jag i att skriva om men det är den som har ställt med de smärtor jag har. Mina ryggkotor har för stora mellanrum och det gör att diskar och kotor hamnat för mycket i ytterlägen som frestar på neuronerna som i sin tur blir överretade och kroniskt inflammerade. Obotlig efter så lång tid som obehandlad men inte dödlig. Neuron är en typ av nervcell som är avgörande för mottagande och överförande av nervimpulser. Systemet har en smärtgas och en smärtbroms. När gasen drar på, t.ex. när vi skadat oss, och signalerar fara så är det meningen att systemet ska åtgärda smärtan och minska skadeverkningen, och för det kopplas smärtbromsen på.

För när du gör dig illa, låt säga bränner dig på handen för första gången, så skriker smärtnerverna/gasen Aj som fan och någon säger att skynda dig till kallvattnet för att lindra det onda, bromsen kickar in. Kallvattnet lindrar och minskar brännskadan, det lär sig hjärnan fort och lägger på minnet. Nästa gång du bränner dig vet du redan vad du ska göra och går till kallvattnet direkt för att få gasen att sakta ner. Smärtbromsen har gjort det den ska.

Jag har dock aldrig skadat mig ( i den mening förutom att min hypermobilitet är orsaken till min värk) och ryggen sa inget under alla dessa år jag bara var väldigt vig, så bromsen fattar ingenting, den har ju aldrig hittat lindring till min tidigare (icke upptäckta) skada och är därmed oaktiverad. Men gasen, den skriker fara för full hals och fortsätter varna så länge den blir ouppmärksammad. Det som då sker är att nerverna blir överretade och till sist kroniskt inflammerade när smärtbromsen inte fungerar, vilket i sin tur gör att oavsett var i kroppen och hur mycket eller lite ont jag har där så uppfattar hjärnan det med fullt smärtpådrag.

Så jag har alltså kronisk djävulsvärk för att hjärnan inte fattar bättre. Hur eller hur så gör det ont. Satans ont. Tänk att du har 39 grader feber och en sjuk och trötthetskänsla i skelett, leder och mjukdelar alla dygnets timmar. Den känslan sitter alltid i kroppen. Lägg sen till att du inte kan stå eller gå mer än några minuter förrän din kropp vill ge vika, efter det går allt på dum och envishet. Höfter och bäcken skriker av kramp och äckelvärk. När stelheten vägrar släppa när jag reser mig för att göra nåt, då känner jag mig handikappad. Och gammal. Stapplar som om jag vore 85 år. Efter att frestat på kroppen, låt säga efter en längre promenad vet jag att jag blir så smärtpåverkad att jag inte kan röra mig ledigt resten av den dagen och påverkad även dagen efter.

Det är gånger jag slås av hopplöshet och jag vill egentligen bara gråta. Nåt att sitta på eller luta mig emot är avgörande om jag ens ska kunna vara med. Annars får jag sätta mig på golvet, vilket är ok för mig men kanske inte i alla sammanhang. Avlasta, avlasta, avlasta. Små saker som gör andra saker möjliga, som bara jag vet om och ingen annan uppfattar. Tvätta håret, böjd som en märla, då alltid med en armbåge på låret så ryggen inte krampar.  Kort promenad, gå sakta med armen bakom länden, långa promenader helst med 8-kilos ryggsäck för att kunna gå lite längre. Avlasta, i alla moment. Helst inte heller gå mer ett några hundra meter, om jag inte har tyngd på ryggen, sen vill länd och bäcken byta adress och aldrig återvända. Till sist mår man illa, kallsvettas och så börjar man röra sig försiktigt, gå sakta och leta lindring. Ansiktsmimiken ändras från att vara pigg till plågad. När paniken kommer för att bäckenet håller på att krampa sönder av smärta vill man bara få krypa ihop varsomhelst och inte röra sig nånsin igen. Jag blir yr och känner flyktkänsla. Kroppen går i baklås och jag försöker hålla minen och inte visa nåt.

Jag säger nästan alltid att det är ok när jag måste eller behöver gå, ingen fara, det går bra eller helt ok, man vill vara som normal..inte alltid säga att man inte kan, har för ont att gå dit eller dit utan.. ta på sig dojjorna och gå dit, punkt. Tappade saker på golvet kan få mig att reagera som om jag sålt smöret och tappat varenda krona. Fan fan fan, måste jag böja mig? Når jag ändå om jag bara böjer höften lite? Når jag med tån? Kan jag ta det en annan gång eller när jag samlat ihop flera saker jag tappat på golvet så jag kan gå ner på alla fyra och ta upp alla samtidigt. Eller så böjer jag mig med rak rygg typ lägger överkroppen framåt i 90 grader och höjer benet samtidigt rakt bakåt för att slippa böja på ryggen för den känslan är både smärtsam och ångestframkallande. Kasta sen på en svidande öm stelhet som får dig att hellre missa födelsedagar bara du slipper allt som innebär att resa sig, ta fler än ett par steg eller böja sig ner och det är ungefär så som jag har det.

Det har i mångt och mycket blivit mitt signum att ha ont och vara hindrad och jag tokhatar det. Därför säger jag aldrig hur ont jag egentligen har, eller hur ofta. Problemet är att när man säger att det är bra och allt är ok så tar man det för att man kan göra saker och följa med på olika händelser. Sånt utsätter jag mig för själv helst, där jag kan kalkylera ungefär åtgång och möjlighet att utsätta mig för vad det är jag ska göra. Då kan jag avgöra om det finns nåt att sitta på, hur långt man måste gå, finns det nåt att luta mig emot eller annat som underlättar.

Sängen är hatkärlek. Lika skönt att få lägga ner kroppen till vila, lika vedervärdigt är det att några timmar senare få kravla sig ur sängen med kroppen i sån värk att man stönar varje gång man rör sig fel eller för fort för att försöka mjuka upp stelheten och få bort den värsta smärtan och sen sakta sakta ställa mig upp. Sömnen blir därefter såklart. Alltid medveten om kropp, läge och smärta. Den stjäl så fruktansvärt med energi, den här värken. Den tar precis all energi jag har kvar när jag jobbat och gjort det mest basala. Därför jobbar jag natt. Då slipper jag i alla fall Fentanylplåstren. Jag fick sluta antingen med dem eller jobbet. Hade man höjt dosen som man behövde för att försöka stävja smärtan som blivit värre hade jag inte kunna behålla skärpan som krävdes i jobbet. Medan vi pratade olika medicinalternativ så ramlade vi över medicinsk marijuana eftersom inget annat haft bra effekt.

Första gången vi pratade om det för många år sen var det bara vanligt i utlandet och sist vi tog upp det hade det precis blivit godkänt i Sverige och då bara för MS-patienter. Men det är på väg för andra grupper som kroniska smärttillstånd, cancer i slutskedet och andra svåra tillstånd. Men kvarnarna mal långsamt i detta landet, på gott och ont. Så det blev nattjobb i stället. Där kan jag sitta och röra mig på ett mer kontrollerat sätt. Det är inte så mycket gå och stå. Och jag har anpassat mina sysslor till att funka till min fördel.

Anpassning är min grej…jag anpassar mig så jag kan göra så mycket jag kan på ett ok sätt ialla fall, i skymundan och i det tysta och det funkar hyfsat. Sen går jag hem och blir oförmögen. Men det ser ju ingen. Man blir ju lite av en kameleont, ser till att man blir ett med omgivningen utan att man sticker ut allt för mycket. För det som gör det värre är om folk visste i vilken grad jag egentligen är handikappad och behöva bli tyckt synd om och känna mig svag.

Ett annat aber som blir är minnet eller mer brist på det. Hjärnan är rustad så att den prioterar bort de saker som inte är jätteviktiga när den har viktigare saker att jobba med och då får bl.a minnet stryka på foten. Det var så illa att jag inte kunde ha ljus tända för jag glömde blåsa ut dem. Vi hade inte ljus hemma heller i fall jag glömde att jag inte fick tända dem och då med risk att inte komma ihåg att blåsa ut dem. Jag brände kastrull efter kastrull när jag blev avbruten av nåt när jag bakade eller lagade mat. Ett par gånger brann det på spisen.

Åtskilliga gånger glömde jag bort avtalade tider och att hämta ungarna eller maken i tid gick bara om de ringde och sa att jag kunde komma nu. Alla de gånger jag i panik letat efter bilen då jag varit säker att den blivit stulen eller när allt blev svart och tomt i huvudet och det gick bara inte att få fram det man förstod att man skulle minnas. Skulle jag starta bilen och köra iväg eller skulle jag ta ur nyckeln och gå in? Alla dessa påsar med mat jag glömt i bakluckan. Jag kom inte ens ihåg att jag handlat. Och som jag skämdes över detta.

Minnestesterna jag gjorde på Vc var ju inte avancerade så de trodde jag att jag skulle klara utan större ansträngning. I stället var det så illa att man inte kunde utesluta Alzheimer. Läkarna pratade med min make i enrum några gånger under den här tiden, för jag skulle inte höra, han skulle få möjlighet att säga precis som han uppfattade mig och om jag sagt allt och inte förminskat min situation. Kände mig mer omyndigförklarad än glömsk.

Remiss till Kalmar och minnescentrum. Fyra timmar av olika tester. Många pauser för att inte bränna hjärnan. Skala 0-9 och med min ålder, kön och yrke skulle jag ligga på en 4 om jag bara var lägst normalminnad. Jag ville så gärna vara duktig och kunna visa dem. Men allt man skulle komma ihåg! Vet att jag tänkte smått panikslagen; Vem kan komma ihåg allt det här? Det är ju helt sjukt att tro att man ska kunna memorera allt detta.

Och nej, det kunde jag inte. Verkligen inte.

Minnesläkaren såg nästan lite medlidande på mig och sa; Du har väldigt dåligt minne. Du kammar faktiskt 0 (noll) ( andra gången i mitt liv men på annat prov) så det bekräftar ju det att du själv och din familj uppfattar att du minns illa. Jaha, sa jag, så jag ska ha minst en 4:a för att ha ok minne för min ålder? Och jag fick 0?

Betyder det att jag är hjärndöd?

Jag kände hur det blev trångt i halsen och tårarna var på väg. Läkaren var en kopia av Sten i dansbandet Sten och Stanley och jag tänkte att det var så konstigt att jag sitter här med Sten och tänker på det nu men kanske inte minns det imorgon. Jag vill göra om provet, sa jag och fick veta att man inte kunde det. Eller man fick inte det, som nån sa, som visste nåt om hur minnet fungerar. Risken är stor att det blir missvisande. Men jag väntar gärna ett tag, bara jag får göra om det, fortsatte jag. Och så grät jag, där framför Sten i Sten och Stanley. Han tyckte nog väldigt synd om mig..jag sätter 1 poäng för du mindes ju ditt namn på testet, sa han och log snällt. 1 poäng för namnet..sånt fick man ju på proven i skolan när man misslyckats med typ precis alla frågor, som en slags tröst.

Det kändes sådär om jag ska vara ärlig och inte alls mycket till tröst. Snarare en käftsmäll. Ett år senare hade de tröttnat på mitt tjat och jag fick komma tillbaka till Sten i Kalmar för ett nytt test. Samma prov men jag kunde svära på att jag aldrig gjort det förut. Nu stod det 3 i resultatkolumnen. Utan poäng för namnet. För mig var det seger.

Man skickade mig på ryggmärgsprov också då Alzheimer bl.a syns i ryggmärgsvätskan. Till 85 % har jag inte det fick jag veta. Och eftersom de inte sa nåt mer om de resterande 15% misstänker jag att de 85 räknas som att man inte har det till 100%.

Nån starkare smärtlindring har jag inte och därav den tokiga smärtan men jag vill verkligen inte börja med morfin igen. Hoppas på Kanarieöarna som lindring. Att bara få tillåta sig att göra det man mår bra av och känner att man mäktar med och kunna vila och avlasta närhelst kroppen behöver.

Den andra diagnosen är Trigeminusneuralgi , TN, eller nervsmärta i ansiktets trillingnerv, diagnos -09 . Vid svåra skov är det som en härdsmälta med explosion och krigsföring i örat och vid lättare så brinner det bara i ansiktets högra del och huden blir extra känslig. För det här äter jag epilepsimedicin. Gabapentin och Trimonil retard. Det håller det på bra avstånd även om jag får smärtgenombrott i bland.

Jag har haft nio stora skov och många mindre. Vid de stora sitter jag i soffan och vaggar sakta fram och tillbaka och önskar att jag inte levde. Neurologerna tvistar lite om jag har TN eller NIN eller både ock, och alltså..jag skiter i vilket faktiskt, skillnaden gör ingen skillnad.

Den här smärtan tog mig så totalt på sängen första gången. Jag var säker att jag fått problem med tänderna på höger sida och gick till tandläkaren. Tre gånger. Sista gången var jag skitförbannad när de sa att det ser bra ut vad du än säger. Sök akuten. Sagt och gjort. Jag sa att jag måste ha stora sår långt in på höger sida i kinden. Svullnad och oförmåga att stänga käkarna och omöjligt att röra munnen utan att flytta på svullnaden. Men inga öppna sår fast en liten svullnad fanns fast inget rött eller skadad slemhinna.

Sista gången kröp jag nästan in till läkaren medan jag höll mig för huvet och lämnade en skriven lapp. Då hade jag inte kunnat äta eller dricka på flera dagar, än mindre borsta tänderna eller håret, ta i ansiktet och jag kunde bara andas ytligt. På lappen stod det att jag inte kunde prata och han såg hur plågad jag var och skickade mig direkt upp på neurologen. Så jag hade oförskämd tur. Diagnos inom några veckor. Det är väldigt ovanligt, om jag läser om de andra i gruppen med TN. Flera och många år är tydligen inte alls ovanligt.

Tänk dig blixten man ser på himlen, komprimera den och snärta den likt en piska över höger sida en gång var femte sekund, uppe på huvet och glödga sen en högaffel och kör upp den högt snett upp genom höger öra och hugg lika ofta. Att sen huden på höger sida ansiktet är hyperkänsligt för beröring och inte ta-bart på nåt sätt är bara sur grädde på det skämda moset. Att sitta i soffan och vagga fram och tillbaka och bara försöka uthärda utan att vare sig andas, svälja eller prata är så knäckande. Då är livet allt annat än roligt.

Tack och lov är det sällan nu som den gör sig påmind med större skov. Jag premedicinerar ju hela tiden. Gabapentin och Trimonil retard och när skov ger sig till känna höjer jag Trimonilen till jag får den effekt som funkar. Det första jag märker när ett skov är på ingång är att det stramar i ytterkant på högerögats nedre del och molande värk i örat. Det sprider sig vidare ner till näsvingens nederdel och huden i ansiktets högra del blir hyperkänsligt.

Långt inne i högerkinden svullnar slemhinnan och jag kommer ofta åt den och det gör att jag har svårt att prata, äta, dricka och svälja. Höjer jag inte medicinen nu så brakar det lös med blixtarna som piskar över högersidan skulten och eldgaffeln som gröper ur örat och det är jag livrädd för så jag höjer så fort jag får nån känning alls. Jag har inga tydliga triggers och det är jag väldigt tacksam för. Det jag kan se är att jag blir känsligare vid negativ mental press för vid flera tillfällen har det brutit ut då. Så jag hoppas kunna minska eller kanske sluta med medicinen vad det lider, när vi flyttat.

Vad beror det på? Att man får det man får? Båda diagnoserna har ju kommit av sig själv. Eller? Har jag en biologisk fallenhet att lättare drabbas eller är jag fysiskt skapt på ett sätt som gör det möjligt? Är det nåt i kroppen som hänt? Nåt kemiskt? Det är ju inte första gången i så fall. Jag menar, ADHD är ju typiskt kemiskt. Där är det vätskorna i hjärnan som är i obalans.

Jag vet ju att smärtan i kroppen orsakas av, i mitt fall, min hypermobilitet men jag menar,det är ju inte jag den enda som har. Men alla drabbas inte på mitt sätt. Varför?

Så mycket vet jag i alla fall att jag skulle ge bra mycket och ge upp bra mycket för att få bot eller lindring. Hjärnan vänjer sig aldrig vid smärta men jag har blivit van att alltid ha ont men priset är högt. Personligheten förändras och sinnet likaså. Från att vara en glad en med tokiga upptåg och att vara lite valpigt ostyrig med lätthet i sinnet så har jag blivit tystare och tråkigare.

Jag försöker ta vara på det jag tycker är viktigt och framför allt så försöker jag ta vara på det jag tycker är roligt. Men jag lyckas nog rätt dåligt är jag rädd. Det känns så i alla fall. Jag väljer bort mer och mer bara jag slipper fresta på kroppen. Och då kommer ju samvetet som en redig spark på njuren och undrar om jag inte vet om att jag har en familj med fyra barn och nio barnbarn? Så det har blivit att jag prioriterar de som håller på att duka under eller på nåt annat sätt behöver mig mer än vad min smärta kan lindras. Det är det som håller mig vid mina sinnen trots att jag får så ont av att göra det. Att vara behövd slår smärtan lite på käften och jag känner viss seger om än bitterljuv.

Jag vet, idiot, men jag funkar så.

Dotter och Svärsonen Bröllopstal

Det här talet hade ju inte gått att läsa på ert bröllop då jag inte vet hur Google skulle översatt mina rader så jag får helt enkelt skriva ner det och ge er i stället. Men jag skriver det som om jag stod på scenen där vi ska vara och så låtsas jag att alla förstår vad jag säger.

Älskade flickan, dotter och ljuvligaste hjärtevän. Tänk,va ..Tänk så det blev..Du fick prinsen och halva kungariket. Ja..kanske inte halva kungariket men halva huset är ialla fall ditt *ler*

För er som inte vet vem jag är, så är jag Jennies mamma och tidigare omsorgsgivare. Nu är min omsorgstid över och jag lämnar med varm hand över den biten till dig Peter. *ser på Peter* Du har ingen aning om vad du gett dig in på men jag finns här om..eller när du behöver prata. *ler*

Inte för att det spelar så stor roll kanske..det är ju redan klart med Ja från er båda och välsignelse av präst för långt och lyckligt liv men jag kan ju berätta lite om hur den vackra kvinna du har bredvid dig var som liten tös, så du vet vad som kommer med i hennes ryggsäck.

Hon var redan som barn en av de sötaste flickor man nånsin sett. Det mildaste humör och raraste sätt man kan tänka sig. Snäll, glad, rolig som sjutton och lättuppfostrad var hon. En riktigt mönsterbarn. Kröp gärna upp i knät,strök en över kinden eller bara kom för att ge en kram. Ett leende som gjorde dig varm hela vägen ut ur vintern. Du kom att bli solen på min himmel och som jag älskade din barndom.

Nästan jämt. *vänder mig mot Jennie*

– För du trodde väl inte att jag skulle stanna där? Nää, för som man säger…även solen har sina fläckar.

Nåå..att vara din mamma var ju inte alltid en dans på rosor. Det var ju inte smärtfritt bara för att du var så sagolikt söt…

…som när vi stannar upp och pratar med en kollega utanför affären. Hon böjer sig ner mot dig och säger nåt snällt, tar dig under hakan och ler. Och du svarar:

-Du har en grisnäsa. Och din mamma önskade sig ett hål i marken där och då.

En gång frågade din moster dig vad du hade gjort på kinden och du svarade att du blivit biten av räven.

En annan gång sträckte din dagisfröken fram en halv banan till fruktstunden. Du tittade på bananen och sa: Åhh, persika. Nää,sa fröken vad är det för frukt ? Och du sa persika igen. Fröken frågade tre gånger. Den första gången för att hon trodde du sett fel. Den andra gången för att se om det faktiskt kunde se ut som en persika och den tredje för att befästa att du egentligen var nån helt annanstans den dan.

Eller när du inte fick nåt inne på affären och du resolut la dig ner, mitt i gången, och vägrade röra dig. Kunder klev över dig, körde halva butiken runt för att komma fram och nån försökte gulla med dig för att du skulle flytta dig. Men inte en chans. Du var envis, tjurig och dessutom helt omutbar. Det var ju inte nån hemlighet att du var galen i sötsaker..det var ju anledningen till att du låg på golvet. Ibland tog jag dig bara i stöveln och drog dig på mage ut till bilen. Inga ord,varken från dig eller mig. Andra gånger så sa jag bara att jag går till kassan nu och betalar. Ska du följa med hem så får du passa när bilen går. Det var alltid på det berömda att du hann..då kom du ut från Vivo, med svarta moln i hela ansiktet och tummen i mun. Tyst blängde du på mig, gick in i bilen och stängde dörren. Inte heller denna gång sa vi nåt till varann. Men jag log lite för mig själv och tyckte du var rätt häftig ändå. Det fick du dock aldrig veta *ler*
*ser ut gästerna* Så gick åren och en dag ringer hon och säger att hon har träffat en man. En syrian. Hon är upp över öronen förälskad. Och jag önskade mig det där hålet i marken igen. Hur jag reagerade? Förskräckt är bara förnamnet. På mindre än en sekund hade jag förlorat min dotter till en ökenby nånstans i Afghanistans bergområde. – Jag förbjuder dig det i den mån jag kan, säger jag och så babblar jag på om burka, 18 barn, halalslakt och filmen Inte utan min dotter. Och dottern sa: Mamma, jag sa syrian och inte syrier. Gud, vad du är obildad. – Du kommer älska honom.
*vänd mot Peter* Så kom du in i vår familj. Lugn, trevlig, och väluppfostrad. Det blev ju det obligatoriska förhöret. Om burkan, alla barnen och om hon ens skulle få gå ut om ni gifte er. *ler åt minnet* Jennie skakade på huvudet och nu önskade hon sig det där hålet i marken. Men du svarade snällt på alla frågor och så fick vi en välbehövlig lektion i historia och geografi..tack för det, förresten *slängpuss mot Peter* Att hon hittat rätt man och rätt i livet råder det inga tvivel om. Du är den som fick henne att förstå innebörden av kärlek och längtan. När hon ser på och pratar om dig ler hon med hela ansiktet. Hon behöver din personlighet. Ni kompletterar varann. Ni har roligt ihop och det är en av de effektivaste sätten att bibehålla ett lyckligt äktenskap. Och så tokälskar hon din familj, ni ger så så mycket kärlek och trygghet till henne och för mig som mamma är det den största gåva man kan få. Och för det älskar jag er allesammans. * slängpuss åt Josef och Suzanne*

Och Peter, om Jennie nån gång skulle falla tillbaka i gamla spår, du vet om hon skulle kasta sig på golvet på NK när hon vill ha en Luis Vuitton-väska för 7000 kronor, så ta henne bara i stöveln och dra ut henne på magen. Det borde funka. För säkerhets skull så kan du ha choklad i skåpet och sova de första nätterna med ena ögat öppet. Hon är annars väldigt enkelt att ha med att göra. Gör bara som hon säger *ler stort*
*mot Jennie och Peter*

Varje dag har ni möjligheten att forma nuet till en framtid att minnas med glädje och värme.

All lycka, älskade ungar, och som jag alltid sagt..det spelar ingen roll hur lösningen ser ut…så länge den funkar.

Jag älskar er. Hela tiden.

/ Mamma och svärmor

Sonen och Svärdottern Bröllopstal Den vackraste av lisor

Robin och Helene, ja…käre tid…om ni visste vad jag har försökt att läsa detta för er utan att böla hjärtat ur kroppen,snoren rinner och rösten sviker…jag har kanske aldrig helt trott att jag skulle lösa det men jag har försökt, fast utan framgång. Talet har varit färdigt länge men det är fortfarande så nära till känslorna att jag får se mig besegrad.

Men i rättvisans namn ska ni ju i alla fall få det, även om ni får läsa det själva…det är skrivet som om jag stod på scenen och pratade inför er och gäster, för det var ju det som var meningen.

 

 

Bröllopstal:

* ser ut över gästerna*  Många kända ansikten, en del okända ansikten och några ökända, men hur eller hur, som man säger här i stan är ni alla precis lika välkomna.

För er som inte redan vet vem jag är så brukar jag presentera mig som Robins mamma. Förr..när han var liten så brukade jag inte göra det lika ofta..ja, säga att jag var hans mamma, utan det hände att den biten föll bort ibland, framför allt när det hänt saker. För det gjorde det när han var liten.

Och för er som inte var med när Robin växte upp kan jag säga..Grattis. Ni har fått behålla betydligt fler hårstrån med er rätta färg, mycket längre. Förståndet är med stor sannolikhet också mer intakt.

Vi som var med kommer ju ihåg den tiden med en hel del blandade känslor. Lite som en Gott och Blandat-påse liksom fast inte alltid lika mycket Gott som Blandat. Vi börjar väl med Blandat-delen..det är ju alltid roligare att avsluta med nåt gott. *ler*

*ser ut över gästerna*   För det var ju inte alltid roligt att komma till dagis med olika skor, kammen kvar i håret och med soppåsen i stället för ryggan tio minuter för sent till samlingen. När han klev över tröskeln på dagis, med assistent insydd i byxorna, så blev det rent hus ,där som hemma, på samtliga hyllor och lådor redan innan jag upptäckt att jag åkt hemifrån i olika skor. Inte heller himla festligt att räkna till 18  pangade  fönsterrutor i ladugår´n eller veteranbilen som blev ett minne blott. Det låg en påk på helt fel ställe, ja ni fattar… På den ägarens huvud blev det snabbt mindre färg på stråna. 

Tålamod är en fiskares bäste vän, sägs det i Lotta på Bråkmakargatan. Mm stämmer säkert..under långa perioder önskade jag att Valium hade varit min.   *ler lite för han såg till att alla i hans närhet fick en tydlig aning om var deras yttre gräns för tålamod låg nånstans..förresten  *ser på Robin* så ska jag passa på att hälsa från Ingmar. Han är lessen att han inte kunde komma idag men det var för tidigt med permission, tyckte läkarna på psykfemman.  *ser ut över gästerna* Ingmar, för er som inte vet vem det är, det är han med veteranbilen och fönsterrutorna.

Ditt humör skiftade lika många gånger under ett dygn som väderprognosen och jag vacklade i min tro att allt skulle lösa sig till ditt bästa. *ser på Robin* -Det som du tyckte var ditt bästa. Det skulle räcka gott för mig.

För samtidigt som du växte på längden så växte mina farhågor lika fort.       *till gästerna* Vad ska det bli av honom? Hur kommer det bli?  Kommer han klara sig?  -Ni vet…blir vi nånsin av med dem-känslan? *himlar med ögonen*  eller kommer vi få hem den där omtalade tvättsäcken en gång i veckan eller gud bevare oss kommer de ens flytta hemifrån?  

Men som jag fick äta upp de hågorna.

*till Robin*  – Nu öppnar vi Gotte-delen,va ? *ler*  

*ser på Robin*   För hur det än var, älskade pojken min, så var du en vänlig liten gosse. Hjärtlig,omtänksam, klok och fruktansvärt rolig. Humorn var och är ett av dina starkaste signum tillsammans med din makalöst vackra insida. Din lillasyster och jag skrattade så vi tappade andan när du satte igång. Din imitationsförmåga är bländande.  *ser på gästerna*  För så var han också, redan som liten. Fruktansvärt rolig. Och snäll.

*ser på Robin*  Men det som ändå varit min lisa för själen, sonen, och det som gjort att jag kunnat hålla mig från både Valium och femmans avdelning är just din vackra själ. Hur dåligt du än mått, hur dåligt jag och din syster än mått genom åren som faktiskt varit allt annat än en piece of cake..är att du alltid funnits där. Lyhörd och exakt. Du visste precis när och hur mycket vi tre behövde varann.

Och för det kommer jag alltid älska dig.

När du blev lite äldre, typ tonåren så tyckte jag du behövde komma ut lite utanför min vård.  – I ärlighetens namn var du i en rätt tråkig dipp och jag var lessen att jag inte förmådde dig att våga leva livet mer- Vi hade pratat om det här med att vara glad kontra lycklig och jag var så smärtsamt medveten att du var bara glad men inte så lycklig.

-En danskurs, sa jag. Jag har anmält dig till en danskurs. Den börjar om några dar. Den är betald och klar, sa jag snabbt för jag visste att du inte skulle ha samvete att låta den brinna inne då. Inte helt road att gå dit ensam, du ville ha med mig, men när D-dagen kom så puttade jag i väg dig samtidigt som jag nöp lite i dina kinder så färgen kom tillbaka. – Och glöm inte att man måste andas också, påminde jag och så masade du dig iväg.

Du hade inte kommit hem när det ringde och jag bävade lite för att svara. Tänk om det är han..då är det nog kört med fler gånger, tänkte jag. En flopp. *svarar i mobilen*  – Ja det är C..längre än så hinner jag inte.

–   FAN MORSAN VAD UNDERBART DET HÄR VAR! JAG HAR HITTAT MIN DRÖMKVINNA, är det första jag hör. – JAG ÄR KÄR. -Hon har redan en kille men det skiter jag i just nu, för henne ska jag ha. Och innan jag fattat att det faktiskt var han som ringt stod han i hallen och var precis omöjlig att få nåt vettigt ur. *ser allvarlig ut*   Jag har aldrig sett honom le så vackert..eller ja förresten..det var ett smajl lika stort som hela Småland, med hela infrastrukturen fullt synlig.

Och det som följde är smått surrealistiskt:

*vänder mig mot Helene*

Du den vackraste av själar. Min granna granna unge och balsam för oroligt modershjärta. Om du visste vad din kärlek till Robin gör för mig. För mig är du nästan inte riktigt på riktigt. Så här efteråt är det så självklart att det var du som skulle bli hans andra halva och jag vet inga som förtjänar varann så väl som ni gör och att få vara med när ni ser på varann är för mig de vackraste av ögonblick.

Det du ger Robin är nånting jag aldrig kunnat ge. Lycka. Lycka i dess renaste form ger du min son. Det finns inget i hela världen han byter ut mot den. Och för det ska jag älska dig så länge jag lever.

*tittar på gästerna*  Mina tidigare farhågor, ni minns min fasa om tvättsäck och hemmavarande vuxenbarn?  Om man säger så här..han sa aldrig att han flyttat hemifrån..han kom som bara aldrig hem igen.

*till Robin* Kommer du ihåg att du fick frågan av din läkare hur du ser på framtiden?

Du svarade: Jag vet inte, jag har aldrig varit där.

*ler* Klokaste klokaste ungen min, Du är framtiden.

Ni är framtiden. Den är er att forma. Ta vara på ynnesten att få skapa möjlighet för drömmar och mål.

*till de båda* Jag önskar er en fantastik vacker resa genom livet och då och då kommer jag för att kolla läget. För du vet ju Helene, ångerveckan och reklamationrätten gäller inte längre. He is all yours now, Darling.

 

                                  Jag älskar er hela tiden

    / Mamma och svärmor

 

 

 

 

 

Medicinen och tiden efter del 5

När jag satt och lyssnade på all information man sammanställt under veckan var jag inte på nåt sätt där mer än fysiskt. I huvet däremot, där var det fullständigt kaos. Huller om buller, tankarna for omkring i alla vädersträck medan jag försökte få kontakt med mitt förstånd och lyssna till läkaren och hans medarbetare.

Han såg det, Dr. Janols och hejdade sig, la handen på min och log. Sådär medkännande och vänligt att jag höll på att bryta ihop. Här sitter han, tänkte jag, framför mig, han som kan laga min son och min själ. Räddaren i nöden. Han hade sagt det. Flera gånger också. Att de behövde få balans på vätskorna i hjärnan. Och det måste väl betyda att han har en lösning. Medicin. Bot. Hjälpmedel. Nåt i alla fall.

Då säger han: – Du är trött och förväntansfull, det är mycket att ta in så jag ska fatta mig kort och säga att det din son behöver är medicin. Men den är kontroversiell.

Jaha,tänkte jag,jag ger blanka fan i hur kontroversiell den är så länge den funkar. Och så rusade tankarna snabbt genom sånt jag kom på i hastigheten. Valium. Stesolid. Hasch.

Jag vill söka licens för Amfetamin hos Socialstyrelsen. Det är det enda jag är säker på som kommer kunna ha nån effekt.

Hjärnan höll på att explodera. Va fan? Sa han Amfetamin? UPPÅTTJACK? Driver han med mig? Det blev helt nollställt. Amfetamin. Jag såg sonens hastighet eskalera till x2000. Tyckte han inte det räckte med den farten som var? Är då uppåttjack rätt väg att gå? Men innan jag ramlade av stolen så berättade han om dess egentliga effekt som egentligen är en bieffekt, den ser till att väcka bara hjärnan så han slipper rusa omkring fysiskt för att väcka den. På så vis lugnar han ner sig, när hjärnan är vaken och klar.

Fattade men ändå inte. Vad var det här nu då? Ett test? Skulle han bli frisk eller bättre? Hur mycket bättre då? Tar det lång tid?

Han berättade och förklarade. Ritade och visade. Och han nämnde en sak han ville jag skulle ta med mig. Det är en klok ung man du har, sa han. När psykologen frågat hur han ser på framtiden så svarade han…

– Jag vet inte, jag har aldrig varit där.

Då kom tårarna. De rinner ner för kinderna. Jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Det kändes som jag blivit överkörd av tåget. Jag frös så jag hackade tänder och jag var säker på att jag fått akut feber. Tanken på att sonen kanske, eventuellt, i fall allt gick som jag knappt vågat drömma om, kunde bli lite mindre av allt han är. Men jag vågade inte hoppas mer än så. Jag skulle aldrig orka med bakslaget.

Då hör jag Dr. Janols tillägga:

– Den här behandlingen tror jag verkligen på. Det finns fler alternativ men Amfetamin i ren form är det jag är säker på kommer fungera bäst på honom. Det är nytt och bara några få i Sverige i hans ålder äter det men med goda resultat.

Så blev det. Ren Amfetamin. Han blev godkänd av Socialstyrelsen och började behandling tre månader efter veckan i Uppsala.

I flera år var jag livrädd att han skulle bli immun mot medicinen. För så bra kan inget fungera. Inte så länge i alla fall. Så jag väntade. Och väntade, på den dan han skulle börja bli som förut. Allt annat var för bra för att vara sant. Jag försökte intala mig att glädjas för den tiden vi ändå fått. Att tro att det skulle vara för alltid var befängt och det var det som höll mig tacksam trots allt.

Han svarade bra på medicinen. Mycket bra till och med. Efter några månader när allt var inställt och klart var han en ny unge. Samma samma men helt annorlunda.

Det elektriska fält han jämt haft runt sig tidigare var borta. Nu var det en lugn, sansad och harmonisk pojke jag fick hem efter skolan. Det var som att alla de sidor som kostat så mycket sorg och sår under så många år aldrig funnits. Och som jag njöt å sonens vägnar. Jag grät i ett par års tid så fort jag nuddade vid tanken på vilken förvandling han fått vara med om.

Däremot gick det inte lika snabbt för mig att anpassa mig till sonens nya sätt som han verkade göra. För honom var det som naturligt på ett lite märkligt sätt. Han bara var som han var efter alla inställningar av medicinen. Men jag, jag var som en stålbalk i flera år för att jag inte klarade av tanken att bli golvad av en tillbakagång. När jag till sist vågade slappna av och njuta av hans tonår upptäckte jag att jag hade ingen aning om vem jag var. Alla år av levnad vid sidan av mig själv i vårt kaos hade satt både sår och spår.

Men för att citera Dr. Janols:

Vem fan har sagt att livet är rättvist?

Rannsakan, tvivel och visshet Del 6

När jag tänker tillbaka på livet före Amfetaminet och försöker göra mig en helhetsbild av hur det var då blurrar skärpan. Har inte så jättemånga klara hela minnen utan mer fragment med känslostämningar. Ungefär som ett foto av en händelse, man ser hela fotot och man minns hela bilden med allt vad det innehåller. Riv nu av en liten bit av fotot så man bara ser en liten del av bilden, så mycket minns jag men känslan hur jag mådde eller hur det var är tydlig.

Mycket känslor. Total kaos i känslospektrat. Sonen sprängde varenda skyddsvall jag hade. Nerver satt utanför kroppen. Jag var så novis. Blev så överrumplad av det som blev. Han var ju inte alls som man lärt sig och hört hur spädbarn skulle vara. Inte för att jag inte förstod att inget barn är det andra likt..men nåt gemensamt borde jag väl kunna märka. Så här i efterhand, när man rannsakar sig…tänker jag på hur mycket jag kunde gjort annorlunda. Om jag hade förstått. Och vetat. Om nån vetat lite tidigare. Kunde jag förhindrat att allt blev så kaotiskt i hans liv? Alla dessa om-frågor. Om jag gjort si eller så. Om jag inte gjort si utan så. Hade allt varit bättre? Hade han upplevt mindre trauma då? När det nu gått många år har människor flera gånger gett sina synpunkter på hur jag som mamma betedde mig. Man tycker väl att det är så länge sen nu att det inte gör nåt när deras sanning slår mig i ansiktet. Det gör det. Det gör ont. Det gör ont att få orden levererade och av dem jag inte var beredd på.

Jag är så väl medveten att jag var allt annat än en bra mamma alla gånger. Jag är medveten att jag förmodligen inte ens var en så bra mamma många gånger. Jag har nog gjort varenda fel som finns att göra. Men jag gjorde vad jag orkade med just då. Och jag gjorde vad jag kunde med det jag visste och hade. Det var ju inte så att sonens beteende var enligt barnböckerna.

Mina nattmanglingar har varit både många och kritiska. Jag minns de andras sanningar och rannsakar mig i dem. Skrek jag verkligen åt min son på det viset jag fått klart för mig? Så ofta, nästan som hela tiden? Var jag alltid arg, upprörd och bitter? Skällde jag verkligen alltid? Pratade jag så illa om sonens pappa att det inte var konstigt att sonen blev skadad av det? Struntade jag i barnen så fort nåt annat var intressantare? Var jag sån? Jag har pratat med mina barn om det här väldigt många gånger och de säger att jag aldrig skrikit åt dem på det sättet som sägs. Att jag alltid fanns där både när de var små och under tonåren. Och jag vet ju att det var så. Jag hade ju inget eget liv förrän barnen flyttat hemifrån. Men olyckskorparna har sagt sitt och det tar hårt att höra att man har det omdömet.

De sakerna har fått mig att tvivla på det mesta jag gör. Jag har aldrig och kommer nog aldrig att tro mig igen. Det uttrycket, att man tror sig, använde vi alltid i högstadiet och det skulle man inte göra, tro sig. Då var man både stöddig och märkvärdig. Tänker ofta på det. Samvetskvalet tar ett struptag på mig och jag vill bara springa hem till sonen och krama honom hårt medan jag ber om förlåtelse för allt skrikande och skällande.

För visst är det konstigt hur olika man upplever saker? I min värld slogs jag, som jag uppfattade, i motvind för att sonen skulle få upprättelse för sitt sätt att vara. När jag förstod att nåt faktiskt inte stod helt rätt till så tyckte jag att löpte både amok och gatlopp för att få träffa någon som förstod sig på. Men så uppfattade inte alla mig. Skrik och skäll.

Men det är så lätt att vara kategorisk. När man inte har alla parametrar eller hela bilden klar för sig är det lätt att bli just det. Och vissas sanningar är tydligen mer sanna. Jag kan inte och har inte för avsikt att försöka ändra det heller. Men det blir aldrig mer som innan.

Det är inte meningen att framstå som märkvärdig. Jag gjorde vad jag kände jag var tvungen till. Jag visste i ärlighetens namn inte att det fanns alternativ. Jag såg och kände ju hela hans mående och hur det bara blev så fel hela tiden när han inte kunde koda sin omgivning. Nu i efterhand har jag naturligtvis tänkt ,vad om? jag inte… Hur hade det blivit? Bättre, sämre, annorlunda? Kanske bara någorlunda.

Men ändå. När jag ser honom idag, den resan han gjort, då vill jag bara slänga mig på marken och böla hjärtat ur kroppen, så ödmjukt tacksam är jag. För som det var när han växte upp..så fruktansvärt många tvivel och tårar som tärt på mitt hopp att det måste bli bra. Och varenda gång har jag bara vågat viskande be om att låta det bli bara lite bra i alla fall. Jag nöjer mig det. Bara det blir lite bra. För som det är nu, är det katastrof.

Han gifte sig i somras. Jag hade förberett ett tal jag aldrig kommer kunna läsa upp. Jag skulle vilja. Men varje gång jag försöker för mig själv har jag gråtit så snoren rinner, ögonen svullnar och jag kan inte prata. Hans resa är fortfarande så laddad. Denna i dag så vackra man. Sorgebarn och hjälte.

Slutkörd och sonen får remiss Del 3

När sonen var 8 år var jag så slutkörd av att strida för hans, dotterns och samhällets väl och ve att jag bröt samman.

Jag hade slagits med Djävulen och förlorat. Det hade nog inte gått en dag de senaste fyra åren då jag inte önskat…ja, det lämpar sig egentligen inte i skrift, men så var det.

Ångesten över att ha haft mage att känna så drev mig nästan till vansinne. Vad var jag för en mamma egentligen? Inte får man önska sånt? Ostraffat?

Jag tror det. Jag gjorde det i alla fall. Det var den enda lilla ventil jag hade där ingen kom till skada.

Jag kunde önska utan konsekvens.

Jag hade hans farmor och min närmsta familj. Och den enda väninna som var kvar efter att sonen kom till världen. Alla andra hade mer eller mindre vänt oss ryggen. Hade jag inte haft dessa så skulle detta inte blivit skrivet.

Så jag ringde upp BUP. Det var det enda jag kunde komma på.

Klockan var en bit över fyra och de hade egentligen slutat för dagen men jag hade hunnit få ta tag på personal precis innan de gått hem.

Jag grät, bönade, skrek och förbannade. Det var tyst i luren på andra sidan.

Överläkaren ringde senare på kvällen. Klart medtagen av mitt samtal, det märktes. Jag var fortfarande i panikslaget upplösningstillstånd när hon lovade att fixa tid på sjukhuset per omgående.

Knappt en vecka efter vårt samtal hade vi tid hos överläkaren. Hon bad att få observera sonen utan min inblandning, jag fick bara sitta i fåtölj och titta på. Efter 20 minuter frågar hon om han alltid är så här.

– Ja, svarar jag.

– Har han gjort EEG? Det hade han. Inga döda fält i hjärnan syntes, säger jag.

– Ja, då kan jag säga så här, sa hon, det klarar inte vi av här. Jag måste remittera honom till Neuropsykiatriska i Uppsala.

Oj, hann jag tänka när hon frågade vad jag trodde om det. Jag vågade inte tro nånting. Det skulle jag aldrig våga göra. När man går så på gränsen har man inte råd med ens ett litet bakslag. Och verkligen inte ett stort. Men ändå..hon sa ju att de inte klarar det här..då måste ju hon tro nåt. Vad? Vad trodde hon? Jag behövde så innerligt få nånting att hänga upp min förtvivlan på. Även det minsta lilla behövde och accepterade jag.

Vad trodde hon? För jag hade ingen aning. Trodde hon att det verkligen var nåt fel på honom? Att det inte var jag som var en usel mamma och han en jävla unge? Hade det hänt nåt? Vid förlossningen kanske? Eller redan i magen? Kanske nåt jag ätit?

Frågorna så många. Kunde han kanske lida av nåt alltså?

– Ja, sa läkaren, det lutar åt DAMP men det måste vara nåt annat också. Så här har jag aldrig sett ett barn bete sig förut. Inte så här.

Remissen skrevs medan vi var kvar.

Stångar mig blodig Del 2

Alla dessa möten jag haft. Med skolan, fritids, taxi , grannar, föräldrar och alla andra som kom i kontakt med sonen gjorde att jag fick en mer eller mindre outtalad stämpel att vara en förfärlig mamma. Här kommer jag och pratar om att jag tror att det är nåt fel på mitt barn. Och inga belägg hade jag för det heller. Och bland alla dessa människor fanns det de som inte ville ha med honom att göra för han var ju inte klok. Elak var han också. Nä, det var snarare så att det var min uppfostran det var fel på. Han hade helt enkelt blivit oregerlig av noll och ingen uppfostran.

Och när drevet går, då hakar man på.

Men sonen var inte elak. Han var en glad, rolig och artig pojke. Också. Jag och dottern skrattade hejdlöst åt hans humor. Vi hade ändå det bra, vi tre. Lite skyddat så, i vår egen lilla värld. Jag ser tillbaka med lika mycket värme som med fasa. Och jag behövde det. Gudarna ska veta att jag sög i mig i varenda liten ljusglimt.

Jag blev sonens alter ego. Där han fanns, fanns jag. Som en skugga. För att se till att han inte ställde till det för sig eller andra. Han kröp innanför skinnet på mig och så levde och andades vi i åtta år.

Jag försökte hitta nån slags vardag med sonen och dottern så gott det gick men det var alltid sonen som var mitt huvudbry.

Vi åkte bort två gånger. En gång till Ikea och en gång till Naturhistoriska museet. Två av de största misstagen jag gjorde under hans barndom och jag lärde mig läxan väldigt snabbt. Aldrig mer på det viset. Att vi åker nånstans där man måste samsas med så många människor hela tiden. Massor av intryck och sonen blev helt vild och galen av alla intryck,så vi planerade noga noga när vi behövde åka nånstans.

På BVC hade man nu fått lite dubier om att han skulle vara helt som andra barn. Efter alla dessa besök märkte till och med de att nåt inte stod rätt till.

Ett litet hopp tändes och jag fick aningens ny ork. Man skulle göra lite tester som de sa.

Proverna visade ” inom normen men på gränsen” , han är vänsterhänt, sa läkaren. Och så skriver han baklänges och upp och ner. Himla kul att se, sa han. Men det är svårt att få nåt att luta sig emot när han bara är fyra år, det kan lika gärna vara en blandning av trots och vanligt humör. Ja, du vet, dna..

– Jag vägrar ta det, sa jag ilsket och uppgivet. Nu ska det fanimej göras nåt. Jag klarar inte mer snart.

BUP fick en remiss. De sågade jag efter några möten. Helt värdelösa. Där sa man att man förstod hur jag kände och att jag skulle prova än det ena än det andra som var helgalet. Prata med honom, lugnt så blir han lugn. Visa honom när han gör bra så blir han glad och gör mer bra. Men vi förstår hur du känner. Jädra idioter, ni är tokigare än sonen.

En annan remiss till en specialpsykiater. De ville filma mig och sonen för att jag skulle kunna fokusera på hans kvalitéer och inte på de negativa delarna.

– JAG VET VÄL FÖR HELVETE VILKA KVALITÉER MIN SON HAR, vrålar jag. Det är inte de som tar livet av oss.

Åt fanders med er också. Ni fattar lika lite som BUP.

En remiss glömmer jag aldrig. Neuropsykiater. Hon ville som alla de andra låta sig göra en uppfattning utan min inblandning. Inne på hennes rum fanns ett bord med en stor låda med lampor som hon kunde trycka på och visade utanför hennes dörr om det var ledigt, upptaget och några andra funktioner. När sonen varit där i tio minuter hade han klättrat upp högst på garderoben och kastat ner allt som låg där. Plockat ner allt på hennes skrivbord, hällt ut alla leksaker och börjat knappa på hennes låda. Hon fick upp lådan från bordet, med sladdar och allt, öppnade dörren med ena armbågen och bad att få återkomma med ny tid. Det gjorde hon inte.

En annan remiss till en annan specialpsykiater. Han bad mig komma tillbaka en annan gång. Utan sonen. Bort med dig också.

En läkare sa rent ut att det var såna som jag som gav barn med frisk energi och lekfullhet lite dåligt rykte. Vi skulle promt sätta etikett och gjorde så att andra föräldrar med barn som var rörliga inte kunde låta bli att dras med.

Rörlig. Rörlig. Ja, precis, för rörlig är just det han är…

Så höll det på. Man fick stånga sig blodig för det man var tvungen att göra.

Men när han slagit sönder en dyr veteranbil med hammare, pangat alla 18 rutor på en lada, fått otaliga hjärnskakningar, bränt händerna, slagit tänderna lösa, stuckit sax i lillasyster och fått vansinnesutbrott 10 gånger om dan i flera år hade jag en del ork kvar.

Det som tog knäcken på mig var denna misstro mot mig som förälder. Vad hade hänt om jag inte slagits för min son? Var eller vad hade han varit idag?

– Kumlabunkern eller död, sa hans läkare i Uppsala, grymt men förmodligen sant.

Samhället gör inte ett skit. I onödan. Skolan gör inte heller ett skit. Inte heller sjukvården. I onödan.

Vad beror det på? Okunskap. Rädsla. Ointresse. Har jag förhoppning om förändring? Tror jag på det? Ja. Nej.

Vi är skyldiga våra barn detta. Därmed inte sagt att det blir tufft. Det blir det. Rent överjävligt om man otur.

Jag hade otur.

Men vem har sagt att livet är rättvist?

Uppsala och Dr Janols Del 4

Ett papper med bokstäver på. Detta papper som kom att bli början på nästan-slutet.

En remiss till Uppsala. Till människor som visste. Som förstod. Och till människor som..kunde. Till och med var bäst på det de gjorde.

En remiss som bokstavligen ändrade våra liv från att tassa på gränsen till fullkomligt sammanbrott till att bli en familj ,nästan, som alla andra.

När vi kommit in på Neuropsyk på Akademiska Uppsala fick vi träffa Dr. Janols. Lugn, sansad och med glasögon långt ner på näsan tog han oss i hand med ett leende. Hälsade först på sonen och sa att han hade snyggt skärp.

– Kom,sa han till sonen, följ med mig en stund. På bråkdelen av en sekund var jag på fötter. Alltid där han var, var jag.

Dr. Janols skakade på huvudet och sa att det var bara han och sonen som skulle greja lite.

– Men..men , började jag viskande som för att försöka dölja paniken, han kommer aldrig göra som du säger.

– Låt gå för det,sa han. Jag är inte rädd av mig, blinkade lite, tog sonen resolut i handen och började gå. Och sonen följde med.

Själv gick det runt i huvudet. Tänk om de inser att han inte är en kandidat för utredning nu när de väl träffat honom? Om de säger att jag är just en sån som bara vill sätta etikett för att han är rörlig och lekfull. Att det bara är hans dna.

Men vi fick vara kvar. En vecka. Tester avlöpte varandra. Olika utredare. Psykologer, lärare, ortopeder, läkare, och pedagoger för att nämna några.

Sonen härdade ut. Och som han gjorde det. Jag däremot var som en fiolsträng. Vettskrämd att de inte skulle hitta nånting. Säga att han var fullt frisk. Det var det värsta scenariot. Det här var Högsta Domstolen. Det som bestämdes här kunde inte ifrågasättas eller överklagas. Så kändes det.

När veckan var slut hade vi en ny tid för uppföljning och sammanställning av alla tester. Den veckan klättrade jag på väggarna hemma och när vi väl klev in genom dörren och såg Dr. Janols försökte jag febrilt kolla in om jag kunde se nåt i hans uttryck eller kanske i ögonen om hur utslaget skulle bli, men jag såg bara samma snälla leende och lugna framtoning som vid inskrivningen.

– Jaaa, började han och så berättade han om testresultaten, siffror, statistik, vakenhet , reaktion, skalor, wasctest och en massa jag glömt namnen på.

Jag försökte hänga med och göra mig en ungefärlig utgång på det hela men förstod inte riktigt om det var bra att ha de siffrorna på det testet eller den stapeln på skalan, så jag frågade, nästan viskade..

– vad betyder det? Egentligen? Hjärtat höll på att stanna när han tog sats och började prata.

– Jaaa…vi har kommit fram till att han bl.a.har mycket svår DAMP. Och så förklarade han lite snabbt var det var..och..

– och..tänkte jag? Har han mer?

– Han har också en mycket mycket svår ADHD och den är värre än DAMP:en . Det som skiljer är egentligen bara H:et förklarade han lite stort, det som står för hyperaktiviteten.

– dessutom kan vi inte utesluta en dragning åt Tourettes syndrom. Hans svårigheter att stänga av eller avbryta tyder mycket på det men det visar sig mer när han blir något äldre.

– och till sist har han dyslexi. Han skriver dessutom med vänster hand och är mycket vanligt bland barn med denna diagnos. Och så skriver han ju även upp och ner och baklänges. Det ser ju lite lustigt ut men är inte helt ovanligt hos dessa barn, säger han och jag minns barnläkaren för några år sen som tyckte det var himla kul att han var sån. Jag vågar mig på att le lite jag fast jag var helt tagen, både tom och full av all information.

– Ärrhumm alltså,stammar jag fram..men vad betyder allt det här? Jag får ingen ordning på nåt. Allt gick så fruktansvärt fort nu. Vad har han? Eller vad var han? Egentligen?

– En brist på viktiga ämnen i hjärnan,typ kemiska vätskor,sa han. Såna som vi andra föds med, i balans. Och det jag har sett på din son, läst om och hört om honom så ser framtiden tyvärr inte så ljus ut om han inte får ersättning som gör att det blir det, balans.

–  Ok, säger jag och skakar lite på huvudet..och det betyder? Vi hade ju redan gjort allt som gick och det som sas skulle ha effekt och inverkan.

* en konstig typ av lugnande massage. Det som hände var att jag  fick jaga sonen för att försöka få ner honom till liggande, fasthållen så han inte rymde och sen försöka få till lugnet i massagen. Bra tips? Nae.

*Gurkörtsolja skulle få honom lugn. Gjorde det det?  Nope.

* Bra mat. Inget socker eller kolhydrater. Massor recept som gick raka vägen i soporna och inte i mun. Ingen hjälp alltså?  No.

*Skrämseltaktik ( tips från BVC) Gick ut på att ertappa och således skrämma sonen då han gjorde nåt galet så han tyckte det var obehagligt. Funkade? Inte ett smack.

*Uttröttningsmetoden. En metod som tog kål på mig. Inte på sonen.

*Belöningsstrategin. Han skulle få nåt roligt att se fram emot när han gjort nåt bra. Men när han inte fick det på momangen rev han huset istället. Funkade alltså…inget vidare.

Listan kan göras längre. Under tiden så mådde han, jag och hans syster allt sämre i vår vardag. Värst var det för sonen.

När ångesten och paniken kom så kunde han slå huvudet i väggen, gråta och skrika att han inte ville leva längre. Han var så medveten om att han var annorlunda och smärtsamt medveten om att han inte kunde göra nåt åt det.

Sju år och ångest. Sju år och redan luttrad. Sju år.

Det finns inte många saker som får en duka under så kapitalt som när ens barn far illa. Vi är ju till för att vårda, vägleda, värna och ställa till rätta. Men istället fick jag jaga, skydda, strida och slåss.

Vi pratar ju inte om lite spring i benen som vissa tror att ADHD innebär. Vi pratar inte heller om att det är intressant att ha barn som är lite avvikande. Inte heller om att skolan och samhälle borde vara utformat så att de här barnen får och kan vara med på sina villkor.

Vi pratar barn som måste få hjälp för sin egen skull. Så de inte gör sig själva illa. Så de inte gör andra illa. Så man lindrar ångesten de får av inte kunna läsa av omgivningen. Så de kan KÄNNA sig som alla andra. För med samhörighet kommer trygghet. Med trygghet kommer självkänsla. Och med självkänsla kommer glädje. Inte som ofta nu..utanförskap. Ångest. Mobbing. Mer utanförskap. Mer ångest. Hopplöshet. Ensamhet som ger mer ångest.

De här barnen har en brist. Såsom diabetiker. Varför är det så laddat när vi pratar om adhd? Ingen tycker väl att diabetes är ett laddat ämne? Men adhd är en vattendelare. Människor tar sig rätten att kalla både dessa barn och deras föräldrar för all sköns okvädesnamn. Jag har hört alldeles för många blivit sagda till mig, om mig och framförallt bakom ryggen på mig.

Det finns ju de som säger att man kommer ut starkare ur svårigheter.

Möjligt. Men jag blev skadad och känner mig inte ett dugg starkare av min erfarenhet. Vissa saker har jag sviter av än idag. Sömn är en sån sak, utåtagerande barn en annan. Det har däremot varit lärorikt på många sätt. Man lär sig mycket om sig själv och inte minst lär man sig om andra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

_._

Det som inte går att laga med silvertejp är trasigt

Då är jag nog utom all hjälp. Så mycket silvertejp finns inte i min stad.

Min svärdotter tycker att jag har det mesta som får andra att må bra. Flickan som älskar min son över allt annat. Hon som helade den del av min själ som var utom sig av oro för hur livet skulle hantera honom. Den delen helade den vackra flickan när hon träffade honom. Hon har den vackraste och snällaste av själar jag känner. Och nu öser hon ur sin källa av kärlek och jag känner mig som en bov. Snyltare. För jag känner mig inte så som hon formar sina ord. Det var länge sen hennes ord och min insida synkade. Och man lever inte på gamla meriter.

Själv har jag inte känt mig så ute ur min kropp och själ på jag vet inte hur många år.

Det är som att jag låtit högen med skräp växa sig högre och högre och nu ser jag varken när solen går upp eller glassbilen kommer. Hur mycket som är självförvållat och hur mycket jag inte kan styra över är jag osäker på. Säkert är jag egenskyldig till en hel del.

Men det hjälper inte att det är så, för det som är nu gör mig förstenad.

Samtidigt vill jag absolut inte vara svag. Ännu värre känna mig svag. Och värst av allt är att andra ser att jag är svag.

Inte mycket är mer ångestladdat än att känna mig svag. Det är en så påtagligt…jag hittar inte ordet…hm…förödande är inte riktigt vad jag söker men nåt åt det hållet.

Om jag verkligen skulle tala om hur jag mår för mina nära och kära skulle nog en och annan tänka psykvård , nån annan läkarvård och säkert nån skulle bara skaka på huvudet men jag klarar inte det just av anledningen att visa mig svag. Jag tokhatar den sidan. Den svaga. Och på det följer att man ska bli tyckt synd om. Det är mer än vad jag kan ta. Säkert ett tecken på svaghet det också.

Just det faktum att jag inte vill bli tyckt synd om ska man inte blanda ihop med att jag inte gärna blir tänkt på och tycker om att få känna mig omhändertagen.

Men ju längre tiden går desto värre blir det. Och jag verkar inte hitta nyckeln till egengjord lindring längre. Fattar inte hur det gick till. Jag som alltid varit lösningarnas moder.

Det kan ju ha att göra med min situation. Oförmågan till återhämtning i det aktuella måendet. Låst läge typ. För det kostar att återhämta sig också. Du får betala i ork. Har du ingen ork..ingen återhämtning.

Nu är läget så här: _______________________________flat line.

Återhämtningen kommer på skam för att orken har åkt hemifrån och orken kommer inte tillbaka förrän återhämtningen visar sig.

Och som jag grubblar. Det enda som det är riktig aktivitet i är hjärnan. Där är det däremot sån fart att jag omöjligt hänger med mina egna tankar.

Blottad. Precis det ord jag sökte däruppe. Blottad. Den känslan är värre än de flesta känslor. Naken och transparant där svagheten smetar sig runt självkänslan och man måste erkänna att man är liten och allt annat än stark och duglig.

När jag träffade min make pratade vi om hur vi var och jag berättade hur jag fungerar och hur jag känner mig själv. Och just självkänslan blev det lite frågor om.

Jag förklarade för honom att jag hade gott självförtroende men väldigt dålig självkänsla om man bortser från vad jag tycker om mig . Han såg lite undrande ut och jag fortsatte..

..- jo, asså, om jag frågar mig själv om jag duger så svarar jag att det gör jag. För mig duger jag. Väldigt bra också. Jag tycker om mig och umgås mer än gärna med mig själv. Jag tycker till och med att jag väldigt trevlig i mitt.

Jag fortsatte: Men om du kommer om ett halvår och säger till mig att du vill att vi går skilda vägar för att jag inte var vad jag utgav mig för eller att jag inte håller måttet..

..ja, då blir jag varken förvånad eller knäckt, det är lite vad jag räknar med. För jag är ändå säker att jag håller måttet bara för mig.

Jag räknar aldrig med nåt men är beredd på allt. Men det är ju minst sagt en sorglig sida, sa maken och skakade på huvudet.

Kanske. Förmodligen. Men vad är alternativet? Att jag tror en massa om mig och sen blir kastad i backen med sanningen rungande i öronen?

Svärdottern frågade om jag är trött på mig själv.

Trött? Ja nåt så okristligt.

ADHD och några konsekvenser Del 7

När man går på gränsen till vad som är rimligt, händer en massa saker med en.

Man kliver ur sitt eget liv och lever det vid sidan om, liksom. Man bara fungerar.

Så här i efterhand har en del frågat mig hur jag klarade det. Egentligen.

Sanningen är den att det gjorde jag inte alltid. Men jag överlevde. Det är mycket jag inte minns från den här tiden. Allt går i varann och bildar stora svarta maskor. Har också svårt att urskilja saker från då. Sonen låg som en skugga i mitt medvetande och liksom skymde sikten.

När han väl landat i sin medicin upptäckte jag att jag inte visste vem jag var längre. De tre fyra första åren var jag som en fiolsträng mentalt. Ömsom hyperventilerade jag invärtes ömsom letade jag efter tecken. För min absolut största fasa var övertygelsen att han skulle bli immun mot medicinen och bli som innan den. Jag letade hela tiden tecken som för att förbereda mig på det. Det var knäckande och tänka att jag bara skulle få smaka lite på friheten av hans nya mående. Så som han blivit med medicinen. Lugn, harmonisk och som alla andra. För bra för att vara sant nästan intalade jag mig, som nån slags förberedelse. Men åren gick och han förblev lugn, harmonisk och som alla andra. Men när jag också vågade tro på och sakta börja njuta av livet märkte jag att jag tappat en massa kunskap om mig. De mest banala sakerna man vet om sig själv var som ett tomt blad nu. Favoritfärg? Favoritsmak? Favoritlåtar? Vad tyckte jag om än det ena än det andra? Och jag hade ingen som helst aning.

Jaha, hur gör jag nu, tänkte jag. Jag måste ju ha åsikter. Jag måste väl ha en massa åsikter? Och jag försökte att göra mig en uppfattning om saker och ting. Men nej..det var mest tomt och intet.

Med tiden kom dock en del saker helt naturligt, som om de länge legat latent, favoritsiffran var faktiskt det första som slog mig att jag hade haft ända sen barnsben. Ett igenkännande leende och ett Javisstja, nummer 4! Sen kom en del andra minnen också tillbaka vartefter men väldigt mycket blev nya åsikter om man så säger. Jag fick smaka på olika sidor av ett ämne, en fråga eller kommentar och så fick känslan eller förståndet avgöra. Nu var det ju inte så att jag var helt tom men det kändes verkligen så i början.

Och mycket av det som hände under hans uppväxt har präglat mig en hel del. Saker som aldrig försvunnit ur känsloregistret. När det gått så många år kan man tycka att man borde kommit över allt och det vore tacknämligt om det vore så. Men känslor, minnen och andra saker du inte riktigt styr över kommer oanmält och när de gör sig påminda reagerar jag. Olika mycket och olika kraftigt.

Sömnen är ett exempel. Den utgör fortfarande en del mental press i mitt liv. Om jag vet att jag kommer få lite eller störd sömn, då slås stressfaktorn igång. När man inte fick sova mer än högst två timmar i sträck under någon tid på dygnet i flera år så blir man smått jagad av stressen att få lägga sig i tid.

Skrikiga, utåtagerande barn är ett annat. Kroppen reagerar blixtsnabbt och jag känner mig galen på en millisekund. Jag kan tvärvända på affären och nära nog döda ungen med blicken. Och mamma och pappa får också sig en ögonsnyting. Det händer oavsett var jag är. Sånt får mig snabbt ur balans.

Vardag. Detta underbara ord som många tycker lite illa om. I alla fall att ha en vardag ses lite tråkigt, enligt många. Händelselösa dagar. Samma Samma. Ekorrhjul. Men jag tokälskar vardagen. När det händer absolut ingenting. Att kunna vakna flera dagar i rad och känna ett lugn i magen. Att ha en vardag fanns inte i vår värld. Samma trad varje dag, vecka ut och vecka in hade jag väldigt få på den tiden, och verkligen inte nån sån vecka. Mina dagar och veckor bestod ofta i att försöka lindra alla galenskaper och förmildra alla tokigheter han gjorde. Allt från att riva huset till att riva skolan, sitta i samtal med upprörda föräldrar till hans skolkamrater eller ha otaliga möten med kommunmänniskor eller skolpersonal. Allt för att försöka få hans liv att bli lite strukturerat och accepterat eller åtminstone lite förståelse. I åtta år. Vardagen har blivit ett signum för den förändring som skedde med hans medicin. Lugn var dag. Vardag.

Men på nåt sätt hade vi det bra också, vi tre, vi var som i en liten bubbla där vi förstod varann. Vi gjorde saker bara vi tre, nästan hela tiden. Picknick i hallen på filt, skojade om allt, tittade på film, badade ofta ute, bakade, fikade i sängen och pratade pratade pratade. Listan är jättemycket längre. Men vi behövde det. Göra sånt. Kompensera. Annars hade vi dukat under alla tre långt innan han fått hjälp. Så länge det bara var vi tre så var det ok liksom.

Men den tiden har satt sina spår och ärren får jag leva med. Men..som han sa, Dr Janols, vem fan har sagt att livet är rättvist.

Nån gång på 80-talet Del 1

1988 föddes han. Sonen. Alldeles för stor och en bit över halvmetern lång. Han var fastkilad när krystvärkarna började och trots att förlossningsläkaren klippte så mycket han vågade så gick jag sönder hela vägen. Han kom ut med öppen pann/hjässbjudning (när ansiktet är vänt uppåt istället för ner mot golvet när huvudet ska ut) toppig som en kon och barnmorskan fick sy i gott och väl en timme. Vi hamnade på en avdelning för mammor som haft det extra tufft. En vecka, som nog var ganska vanligt på den tiden om jag minns rätt, behövdes verkligen.

Efter 5 veckor kände jag att nåt inte stod rätt till. Han var så arg hela tiden. Otillfredsställd liksom. Sov aldrig med någon reda utan bara korta stunder på mitt bröst. Det fungerade inte att amma då han inte kom ner i varv nog att känna hur han skulle göra. Så det blev ersättning. Och ändå var han inte nöjd och som det kändes, inte tillfreds.

Jag sökte till VC och vi fick komma till barnavd. på observation. Ett par dygn senare var diagnosen; Illbatting. Nu skojade man säkert lite men det var ordet han använde, läkaren. Proverna var fina och inget annat fel hade man hittat men personalen fick roa sig med stafett och lämna över honom till ledig personal för han slutade aldrig skrika och så sov han ju inte heller som man borde i den åldern, meddelade man.

Men på BVC försäkrade man mig att allt var normalt och att jag som blott dryga 20 och förstföderska inte ska läsa så mycket eller jämföra med andras barn för alla är de olika.

– Jamen, försökte jag, ska det inte finnas någon likhet med andra barn? Nånting väl? Men inte alls, det var en myt, det där med jämförelse, och bara till elände för nyblivna föräldrar.

Vid tre månaders ålder satt han och 9 månader gammal sprang han in till läkaren vid besöken. Jag påtalade min oro och trötthet vid samtliga besök och fick alltid höra samma sak. Om jag bara väntade till han var ett år då skulle han vara stadigare och utforska omgivningen och lugnar ner sig automatiskt.

– Men det är väl bättre att han har lite spring i benen än att han sitter i ett hörn och är mesig? sa barnläkaren och svaret redan givet.

När han blir runt två, då börjar han prata och allt blir annorlunda. Och vid tre, ja då förstår han mer i sin omgivning. Sa man.

Men vad inte såg eller behövde vara med om var alla utbrott, skräcken i lillasysters ögon, tröttheten hos mig, den galna takt han for omkring med och inte heller min frustration gentemot omgivningen.

Vad var det som hänt? Kunde verkligen barn vara så här? För det fanns ju inget fel på pojken,sa barnläkaren på BVC och tittade lite snett på mig och utan ett ord hade han dömt mig.

Men hela mitt inre skrek.

Det är inte mitt fel. Det kan inte vara mitt fel. Jag har inte gjort nåt. Tror ni det hjälpte? Föga.

Hur ska jag beskriva?

Han var aktiv. Fruktansvärt aktiv. Han var alltid blöt av svett och flackade med blicken när man försökte prata med honom. Alltid med hans huvud fast mellan händerna för att få honom att fokusera på vad man ville och för att förvissa sig att han hört vad man sagt. Men han slet sig oavsett. När han var sju år hade han nog aldrig suttit i någons knä längre än den tid det tog att sätta honom där. Det fanns det inte tid till. Och inte ro. Att med våld hålla honom ner i sängen till han somnade var enda möjligheten att få honom i säng överhuvudtaget. Han var svettig, arg och stark, jag var svettig, arg och uppgiven. Hans explosioner vid ett nej gjorde att man konstant rådfrågade sig hur mycket ork man hade kvar. För vid explosionerna var jag tvungen att tvångshålla honom annars rev han hemmet och allt som var nära. Oftast hans syster men som allt som oftast lärde hon sig att hålla avstånd. I 20 -30 minuter slet han sig oavbrutet i min famn, där på golvet, med svetten rinnande längs ryggen på både honom och mig medan ilskan fräste ur honom. Efter en halvtimme tog kraften slut i hans lilla kropp och han segnade ner i mitt knä, med pannan mot mitt bröst. Då kommer tårarna. Han gråter och frågar – Vad var det som hände? – Vad gjorde jag för fel?

Vid det här laget hade jag så mycket adrenalin och frustration att jag helst föredragit att kasta honom rakt genom köksfönstret. I stället strök jag honom över kinden och sa:

– Det är ok, vi fixar det här. Det är ok nu, du har inte gjort nåt fel. Det är bra nu.

Men det var inte bra nånstans. Och jag gick sönder lite mer för varje gång.

Det här hände mellan 10-15 gånger dagligen. I åtta år.

Han blev ett s.k Paragraf 15-barn. Barn med speciella behov. På dagis.

Tre timmar om dagen. Med assistent insydd i byxorna. Det hjäpte inte att hon var som en skugga efter honom, han gjorde rent hus redan innan frukost.

Man utgick ifrån att det var fel på hemförhållandena. En gång tog assistenten in mig i ett mötesrum och frågade om jag sett alla blåmärken. Och de sitter på så konstiga ställen. Ja, ursäktade hon sig med i samma mening, vi har anmälningsskyldighet. Jag är tvungen att fråga.

Oj, herregud, tänkte jag lite paff, de tror att jag slår honom. Jag vet inte alltid hur jag lyckas få stopp på hans galenskaper men nej…jag slår inte min son. Och det är bra att ni har ögonen öppna sa jag, då kanske ni kan hjälpa mig och förklara att ni också ser nåt avvikande hos honom. De visste så väl mina min oro och mina misstankar om att nåt måste vara fel.

Men jag stångades med alla. Alla som kunde ha hjälpt mig i min oro. Men ingen tycktes ta det på allvar. Alla tyckte han var skitjobbig och drog sig undan men ingen ville hålla med om att nåt var fel. Några sa till och med att han var mer normal än någon annan unge han träffat. Nu hade de bara träffat honom två gånger i hela hans liv så jag tycker inte deras åsikt ens behöver tas på allvar. Men så var det. Alla hade åsikter. Men det kändes inte som nån stod på min sida. Var man rädd för att vara hemsk om man öppet trodde att det var nåt fel? Fast om jag som mamma kunde och vågade…

Vi blev portade på kyrkans barntimme.

– Det är så många som slutat sen ni började och det finns risk att vi får stänga om det blir färre. Så vi ser gärna att ni inte kommer tillbaka, sa personalen. Vad trodde de? Att det var mitt fel?

– Det gör inget att ni inte kommer på min födelsedag, det blir så jobbigt när han är med. Vad tänkte man där? Mitt fel?

Så gick det på. Man var inte ens finkänslig längre utan sa det rätt ut. Hur jobbig han var. Han fick skyllen för allt elände som hände i skola och på fritiden, han var ju som han så det måste vara han, det vet ju alla.

Ett par av många kommentarer jag fick till mig under min tid som jävlig mamma.

För så måste det ju vara. Att han blir en jävla unge för att han inte får nån uppfostran.

Och vid det här laget hade han inte fyllt fyra.

I den bästa av världar

Det häver man ju ur sig lite då och då. När jag smakar på orden och försöker tänka mig att just leva i den bästa av världar inser jag att jag är rätt långt från att göra det.

Världen som själva jorden är ju utom räddning, men min egen lilla värld jag finns i, den borde jag väl kunna forma. Att vara min egen kapten och allt det där.

Och så gör jag som alltid, skriver gör och gör inte-listor. Det är lättare att se det på pränt än att försöka reda ut alla saker i hjärnan, när hjärnan inte riktigt samarbetar.

Det jag vet är att mina barn är mitt syre. Det är ungefär det.

Skitbra början, tänker jag när jag ser listan. Rätt sorglig läsning, tänker jag sen. Jag borde kommit längre. Mycket längre. Men jag har inte det.

Sen har jag en massa saker jag skulle vilja göra. Och ingen hamnar på samma sida som make och barn-vetskapen. För de är fortfarande ogjorda. Drömmar som egentligen inte är drömmar utan mål. Drömmar förblir ju ogjorda medan mål är ju nåt man jobbar för, för att uppnå.

Problemet är att all min kraft är slut. Jag är så totalt dränerad av energi att jag inte ens förmår att kamma ihop den mängd kraft som krävs att åka och hälsa på barn och barnbarn. Jag gör det när jag måste. Födelsedagar, dop, bröllop och såna saker. Jobbet är det enda jag sköter oklanderligt.

Jobbet som i sin tur tar sin beskärda del av energin som inte finns. Att jobba natt är inte min kopp av te men som det ser ut just nu är det enda möjligheten.

Och så lever jag med känslan att inte finnas i mitt eget sammanhang. Att livet levs utan att jag är med. Jag får inte ens ett ord med i laget. Och det gnager och gnager i mig.

Ta kommandot. Bestäm dig. Gör bara. Lev ditt liv. Livet går inte i repris. Allt har jag läst på nätet när jag googlat olika funderingar och livsfrågor. Det både ökar pressen och minskar den. Den ökar när jag tänker på hur fånigt lite jag gjort för att leva som jag vill och minskar när jag ser att människor faktiskt tagit kommandot och blivit lyckliga.

Nåå..vaad vill jag då?

Förutom att få balans, känna lycka att vara jag och att få tillbaka livsglädjen så har ett par saker utkristalliserat sig:

Leva en tillvaro där jag mer styr min tid.

Lång ostyckad tid.

Leva i värmen under långa tider.

Det underliga i allt är att det kommer att bli så om inget allvarligt händer. Åtminstone att leva i värmen sen får man se hur mycket av det andra som blir möjligt och i vilken grad. Men i den status mitt jag befinner sig i så känns det som en utopi. Och om alldeles för lång tid i framtiden.

I den bästa av världar ser således ut som följer:

Jag är en kraftfull, lycklig, kvinna med energi och livsglädje, är en skitbra farmor och mormor som äger mitt boende i Spanien och jobbar när hon tycker att hon behöver lite mer fickpengar att röra sig med. Hon har dessutom inte ont nånstans utan tränar och går med lätthet varsomhelst i vadsomhelst på fötterna.

Nuvarande status:

____________________________________________________

Jag försöker att samla tankarna, lägga allt i rätt fack och få nån fattbar bild där bakom pannan. Men hur jag än försöker så får jag inte fatt i en enda som jag kan göra nåt vettigt med och det stör mig för innan jag blev så här var jag fena på att hitta lösningar och allt var solklart som självklart. Och jag saknar mig. Jag saknar mig fruktansvärt mycket. Jag har alltid tyck om mig och varit min bästa vän. Nu..nu har jag ingen aning om var hon tagit vägen och nån adressändring har jag inte fått heller.

Och så denna väntan. Väntan på att nåt ska hända, nåt som ändrar kurs på allt och ger mig triggern som gör att allt vänder. Idiot, säger jag till mig ofta. Vad tror du? Den som väntar på nåt gott väntar oftast förgäves. Den devisen lever en nära anhörig efter och det verkar smitta.

Medan livet far fram med mig i hasorna så ska jag i alla fall försöka tänka positivt på att vänta inte alltid är av ondo.

Men som dottern säger..- vänta..det är sjukt överskattat.


Det här med på ålderns höst

Många jag känner tycker att det ska bli skönt att gå i pension. Att det här med att bli äldre inte är nån nackdel. Så rabblar de upp allt som de kommer att göra med all den tid de kommer få.

Med trädgården, resorna, sovmornarna och så barnbarnen såklart. Dessa individer som man aldrig hinner riktigt med som man vill när man jobbar. Man har planerat och filat på dessa tankar och drömmar sen man var unga, att när man blir pensionär då…då..ska man allt njuta av det man planerat och drömt om.

Härliga underbara tid.

Och så sitter jag där mitt i. Mitt i konversationen och mår dåligt och känner att nu är det min tur att delta med vad jag ser fram emot. Jag får frågan om vad jag har mest lust att sätta tänderna i när jag blir pensionär.

Lust, tänker jag..lust.?.jag har bara lust att klappa till alla mitt i plytet och skrika att jag vill fan inte på nåt sätt bli äldre. Att jag ser ingenting bra med att bli gammal. Absolut ingenting.

Men orden fastnar som tur är som klister på tungan. Klumpen i magen gör sig påmind. Jag måste ju bidra med nånting nu. Kom igen..säg nåt klatschigt om ålderdomen..säger jag till mig själv. Säg nåt om att odla tomater eller få tid att lära mig spanska.

Och så säger jag; Jag vill gå i pension nu. Och så brakar det ut ett surr av skratt om att vem vill inte det och om man kunde välja så gick man helst igår. Så håller det på en stund och man glömmer att jag inte sagt nåt bra om ålderdomen.

Faktum är att jag har dödsångest. Egentligen har jag nog mer gammelångest nu. Men dödsångesten flåsar i bakhuvudet så jag aldrig får riktigt ro.

När jag var ung tänkte jag aldrig på sånt. Den var ju så avlägsen att man knappt tänkte att den fanns.

Men nu..när jag är över 50..då blir det mer än tydligt. Överallt blir man påmind.

I pensionskuvertet som dimper ner och säger att jag behöver jobba till minst 67 om jag inte ska bli fattigpensionär.

Och att jag förmodligen inte lever lika länge till som jag har gjort. Och gör jag det så är jag troligtvis inte lika alert hela vägen.

Eller som en expert på pensionen lade fram det; Man får ut mest pension om man jobbar till 65 alt.67 år. Man räknar då att man betalar ut pensionen till 85 som är den estimerade åldern man lever ( enl. statistik tydligen)

Jag höll på att kräkas. Allvarligt. Det var som att få vinterkräksjukan medan jag läste.

Ska jag jobba i 15 år till för att få en pension så jag har råd att leva till jag är 85 utan att vara fattig?

Det är ju de sämsta åren i mitt liv av alla år jag levt. Är det rimligt?

Är det på riktigt rimligt, flämtar jag för mig själv. Då kan jag ju ha fått grön starr, artros i varenda led, vara semi-dement och behöva ta mig fram med rollator.

Och då är inte det i värsta fall.

I värsta fall kan jag vara änka.

Då spelar det inte så stor roll att jag inte förvärvsarbetar utan har tid till tomaterna, resorna och spanskan.

Och så känslan att vara fångad. I denna eviga krets av måsten man inte slipper.

Man måste jobba. Annars har man inte råd. Man måste spara. Annars har man verkligen inte råd.

Man måste vänta. Pensionen är låst till 63. Och ännu senare när jag blir 67.

Man måste ha is i magen. Inte skynda. När det är dags är det dags. Och det är inte nu.

Jag kan leva i nuet. Carpe diem och allt det där. Alla småsaker man förgyller vardagen med. Missförstå mig inte. Jag gör det. Det ligger i mitt DNA att njuta av både litet och stort. Jag har lätt till både skratt och positiva tankar. Jag älskar doften av sol, ler när tussilagon kikar fram och det behövs inte mycket för att jag ska känna lycka. Det är inte där det ligger.

Det är det andra. Det ofrånkomliga. Att tiden rinner fortare än jag hinner njuta av den.

Är det meningen att vi ska ha de sämsta åren som fria?

När risken att man blir sjuk, mister sin partner eller på annat sätt inte kan behålla hälsan är större än när man är yngre. Jag har sett det på nära håll. Människor som mitt i livet mister sin älskade och med det krossade drömmar och ett liv tillsammans på ålderns höst. Som blir sjuka och oförmögna att leva det liv de längtade efter som pensionär. Alla planer man smitt under tidigare år försvinner lika fort som pensionen.

Den som säger nåt annat ljuger, säger jag. Det finns inte en enda människa som inte skulle byta mot att ha pension när man är yngre i stället.

Livskvalitet är inte hur mycket pengar du har utan hur mycket tid du har att göra det du älskar.

Stressen gör sig påmind så fort jag slår upp ögonen. Den gnager och skaver. Jag vet att jag inte kan stoppa den, ändå försöker jag hitta vägar att åtminstone få den att sakta in. Jag lyckas bedrövligt dåligt.

Är jag den enda som har såna här tankar, tänker jag.

Eller erkänner man det inte bara?

När livet liksom hickar till

De senaste fyra månaderna har 8 av mina patienter gått bort. Till åren komna och inte helt oväntat. Cancer hos alla. Borde vara mer härdad vid det här laget. Men det blir värre för varje år. Annat var det  för 30 år sen när min bana som personal tog sin början. Då reflekterade jag inte på döden på samma sätt som idag. Samma död. Samma sorg. Men så olika. Det som tar hårt är att jag börjar komma upp i den ålder där en del av mina patienter också är. Och med den kommer tankarna och frågorna.

De lite existentiella frågorna.

Lever jag fullt ut? Har jag gjort det jag velat i mitt liv? Kommer jag bli bitter när jag blir äldre? Kommer jag ångra?

Och framför allt.. är jag där jag vill vara idag?

Livet är för kort, det ska inte slarvas bort, säger många lite så där hurtigt utan att tänka på om de själva slarvar lite för mycket.

Men det är kort. Så fruktansvärt kort egentligen.

Om jag går tillbaka 30 år när jag var i 20-årsåldern,då fanns inte ålderdomen på min radar överhuvudtaget. Livet var fullt av ungar, hus, familj, släkt och vänner. Vardag och fest blandades med köttfärslimpa och kvartssamtal. Och det är gott så. Man hade så det räckte av bekymmer och problemlösning ändå.

Men nu då? Ja..nu är det annorlunda. Alla är jättevuxna, utflugna med egna familjer. Barnbarn och hela fadderrallan. Men de sätter lite perspektiv på ens förgänglighet på nåt sätt..den stora rollen som överhuvud och allena beskyddare är över. Nu väntar tiden med långa sovmornar och fri tid efter jobbet där man åker på stan och fikar eller lägger sig på sängen och bara läser en god bok. Inget som stör, inga som ska till träning eller ha hjälp med läxor.

Och det är skönt. Det är till och med fruktansvärt skönt. I början var det ren och skär lyx.

Det är nu..tio år senare som tankarna kommer. Och känslan av att slutet fasiken inte är så långt borta. Jag menar..jag har levt i 50 år. Jag kommer med största säkerhet inte leva lika länge till. I bästa fall lever jag 30 år till. Med bibehållen kvalité där huvud och kropp synkar väl.

30 år. Sonen fyller 30 nästa år. Dottern fyller 30 om dryga två.

Var tog den tiden vägen? Så fort det gått. Så oerhört fort, i efterhand.

Vill jag göra med mina resterande år? Hur vill jag forma dem?

Vad vill jag minnas?