Nån gång på 80-talet Del 1

1988 föddes han. Sonen. Alldeles för stor och en bit över halvmetern lång. Han var fastkilad när krystvärkarna började och trots att förlossningsläkaren klippte så mycket han vågade så gick jag sönder hela vägen. Han kom ut med öppen pann/hjässbjudning (när ansiktet är vänt uppåt istället för ner mot golvet när huvudet ska ut) toppig som en kon och barnmorskan fick sy i gott och väl en timme. Vi hamnade på en avdelning för mammor som haft det extra tufft. En vecka, som nog var ganska vanligt på den tiden om jag minns rätt, behövdes verkligen.

Efter 5 veckor kände jag att nåt inte stod rätt till. Han var så arg hela tiden. Otillfredsställd liksom. Sov aldrig med någon reda utan bara korta stunder på mitt bröst. Det fungerade inte att amma då han inte kom ner i varv nog att känna hur han skulle göra. Så det blev ersättning. Och ändå var han inte nöjd och som det kändes, inte tillfreds.

Jag sökte till VC och vi fick komma till barnavd. på observation. Ett par dygn senare var diagnosen; Illbatting. Nu skojade man säkert lite men det var ordet han använde, läkaren. Proverna var fina och inget annat fel hade man hittat men personalen fick roa sig med stafett och lämna över honom till ledig personal för han slutade aldrig skrika och så sov han ju inte heller som man borde i den åldern, meddelade man.

Men på BVC försäkrade man mig att allt var normalt och att jag som blott dryga 20 och förstföderska inte ska läsa så mycket eller jämföra med andras barn för alla är de olika.

– Jamen, försökte jag, ska det inte finnas någon likhet med andra barn? Nånting väl? Men inte alls, det var en myt, det där med jämförelse, och bara till elände för nyblivna föräldrar.

Vid tre månaders ålder satt han och 9 månader gammal sprang han in till läkaren vid besöken. Jag påtalade min oro och trötthet vid samtliga besök och fick alltid höra samma sak. Om jag bara väntade till han var ett år då skulle han vara stadigare och utforska omgivningen och lugnar ner sig automatiskt.

– Men det är väl bättre att han har lite spring i benen än att han sitter i ett hörn och är mesig? sa barnläkaren och svaret redan givet.

När han blir runt två, då börjar han prata och allt blir annorlunda. Och vid tre, ja då förstår han mer i sin omgivning. Sa man.

Men vad inte såg eller behövde vara med om var alla utbrott, skräcken i lillasysters ögon, tröttheten hos mig, den galna takt han for omkring med och inte heller min frustration gentemot omgivningen.

Vad var det som hänt? Kunde verkligen barn vara så här? För det fanns ju inget fel på pojken,sa barnläkaren på BVC och tittade lite snett på mig och utan ett ord hade han dömt mig.

Men hela mitt inre skrek.

Det är inte mitt fel. Det kan inte vara mitt fel. Jag har inte gjort nåt. Tror ni det hjälpte? Föga.

Hur ska jag beskriva?

Han var aktiv. Fruktansvärt aktiv. Han var alltid blöt av svett och flackade med blicken när man försökte prata med honom. Alltid med hans huvud fast mellan händerna för att få honom att fokusera på vad man ville och för att förvissa sig att han hört vad man sagt. Men han slet sig oavsett. När han var sju år hade han nog aldrig suttit i någons knä längre än den tid det tog att sätta honom där. Det fanns det inte tid till. Och inte ro. Att med våld hålla honom ner i sängen till han somnade var enda möjligheten att få honom i säng överhuvudtaget. Han var svettig, arg och stark, jag var svettig, arg och uppgiven. Hans explosioner vid ett nej gjorde att man konstant rådfrågade sig hur mycket ork man hade kvar. För vid explosionerna var jag tvungen att tvångshålla honom annars rev han hemmet och allt som var nära. Oftast hans syster men som allt som oftast lärde hon sig att hålla avstånd. I 20 -30 minuter slet han sig oavbrutet i min famn, där på golvet, med svetten rinnande längs ryggen på både honom och mig medan ilskan fräste ur honom. Efter en halvtimme tog kraften slut i hans lilla kropp och han segnade ner i mitt knä, med pannan mot mitt bröst. Då kommer tårarna. Han gråter och frågar – Vad var det som hände? – Vad gjorde jag för fel?

Vid det här laget hade jag så mycket adrenalin och frustration att jag helst föredragit att kasta honom rakt genom köksfönstret. I stället strök jag honom över kinden och sa:

– Det är ok, vi fixar det här. Det är ok nu, du har inte gjort nåt fel. Det är bra nu.

Men det var inte bra nånstans. Och jag gick sönder lite mer för varje gång.

Det här hände mellan 10-15 gånger dagligen. I åtta år.

Han blev ett s.k Paragraf 15-barn. Barn med speciella behov. På dagis.

Tre timmar om dagen. Med assistent insydd i byxorna. Det hjäpte inte att hon var som en skugga efter honom, han gjorde rent hus redan innan frukost.

Man utgick ifrån att det var fel på hemförhållandena. En gång tog assistenten in mig i ett mötesrum och frågade om jag sett alla blåmärken. Och de sitter på så konstiga ställen. Ja, ursäktade hon sig med i samma mening, vi har anmälningsskyldighet. Jag är tvungen att fråga.

Oj, herregud, tänkte jag lite paff, de tror att jag slår honom. Jag vet inte alltid hur jag lyckas få stopp på hans galenskaper men nej…jag slår inte min son. Och det är bra att ni har ögonen öppna sa jag, då kanske ni kan hjälpa mig och förklara att ni också ser nåt avvikande hos honom. De visste så väl mina min oro och mina misstankar om att nåt måste vara fel.

Men jag stångades med alla. Alla som kunde ha hjälpt mig i min oro. Men ingen tycktes ta det på allvar. Alla tyckte han var skitjobbig och drog sig undan men ingen ville hålla med om att nåt var fel. Några sa till och med att han var mer normal än någon annan unge han träffat. Nu hade de bara träffat honom två gånger i hela hans liv så jag tycker inte deras åsikt ens behöver tas på allvar. Men så var det. Alla hade åsikter. Men det kändes inte som nån stod på min sida. Var man rädd för att vara hemsk om man öppet trodde att det var nåt fel? Fast om jag som mamma kunde och vågade…

Vi blev portade på kyrkans barntimme.

– Det är så många som slutat sen ni började och det finns risk att vi får stänga om det blir färre. Så vi ser gärna att ni inte kommer tillbaka, sa personalen. Vad trodde de? Att det var mitt fel?

– Det gör inget att ni inte kommer på min födelsedag, det blir så jobbigt när han är med. Vad tänkte man där? Mitt fel?

Så gick det på. Man var inte ens finkänslig längre utan sa det rätt ut. Hur jobbig han var. Han fick skyllen för allt elände som hände i skola och på fritiden, han var ju som han så det måste vara han, det vet ju alla.

Ett par av många kommentarer jag fick till mig under min tid som jävlig mamma.

För så måste det ju vara. Att han blir en jävla unge för att han inte får nån uppfostran.

Och vid det här laget hade han inte fyllt fyra.