Stångar mig blodig Del 2

Alla dessa möten jag haft. Med skolan, fritids, taxi , grannar, föräldrar och alla andra som kom i kontakt med sonen gjorde att jag fick en mer eller mindre outtalad stämpel att vara en förfärlig mamma. Här kommer jag och pratar om att jag tror att det är nåt fel på mitt barn. Och inga belägg hade jag för det heller. Och bland alla dessa människor fanns det de som inte ville ha med honom att göra för han var ju inte klok. Elak var han också. Nä, det var snarare så att det var min uppfostran det var fel på. Han hade helt enkelt blivit oregerlig av noll och ingen uppfostran.

Och när drevet går, då hakar man på.

Men sonen var inte elak. Han var en glad, rolig och artig pojke. Också. Jag och dottern skrattade hejdlöst åt hans humor. Vi hade ändå det bra, vi tre. Lite skyddat så, i vår egen lilla värld. Jag ser tillbaka med lika mycket värme som med fasa. Och jag behövde det. Gudarna ska veta att jag sög i mig i varenda liten ljusglimt.

Jag blev sonens alter ego. Där han fanns, fanns jag. Som en skugga. För att se till att han inte ställde till det för sig eller andra. Han kröp innanför skinnet på mig och så levde och andades vi i åtta år.

Jag försökte hitta nån slags vardag med sonen och dottern så gott det gick men det var alltid sonen som var mitt huvudbry.

Vi åkte bort två gånger. En gång till Ikea och en gång till Naturhistoriska museet. Två av de största misstagen jag gjorde under hans barndom och jag lärde mig läxan väldigt snabbt. Aldrig mer på det viset. Att vi åker nånstans där man måste samsas med så många människor hela tiden. Massor av intryck och sonen blev helt vild och galen av alla intryck,så vi planerade noga noga när vi behövde åka nånstans.

På BVC hade man nu fått lite dubier om att han skulle vara helt som andra barn. Efter alla dessa besök märkte till och med de att nåt inte stod rätt till.

Ett litet hopp tändes och jag fick aningens ny ork. Man skulle göra lite tester som de sa.

Proverna visade ” inom normen men på gränsen” , han är vänsterhänt, sa läkaren. Och så skriver han baklänges och upp och ner. Himla kul att se, sa han. Men det är svårt att få nåt att luta sig emot när han bara är fyra år, det kan lika gärna vara en blandning av trots och vanligt humör. Ja, du vet, dna..

– Jag vägrar ta det, sa jag ilsket och uppgivet. Nu ska det fanimej göras nåt. Jag klarar inte mer snart.

BUP fick en remiss. De sågade jag efter några möten. Helt värdelösa. Där sa man att man förstod hur jag kände och att jag skulle prova än det ena än det andra som var helgalet. Prata med honom, lugnt så blir han lugn. Visa honom när han gör bra så blir han glad och gör mer bra. Men vi förstår hur du känner. Jädra idioter, ni är tokigare än sonen.

En annan remiss till en specialpsykiater. De ville filma mig och sonen för att jag skulle kunna fokusera på hans kvalitéer och inte på de negativa delarna.

– JAG VET VÄL FÖR HELVETE VILKA KVALITÉER MIN SON HAR, vrålar jag. Det är inte de som tar livet av oss.

Åt fanders med er också. Ni fattar lika lite som BUP.

En remiss glömmer jag aldrig. Neuropsykiater. Hon ville som alla de andra låta sig göra en uppfattning utan min inblandning. Inne på hennes rum fanns ett bord med en stor låda med lampor som hon kunde trycka på och visade utanför hennes dörr om det var ledigt, upptaget och några andra funktioner. När sonen varit där i tio minuter hade han klättrat upp högst på garderoben och kastat ner allt som låg där. Plockat ner allt på hennes skrivbord, hällt ut alla leksaker och börjat knappa på hennes låda. Hon fick upp lådan från bordet, med sladdar och allt, öppnade dörren med ena armbågen och bad att få återkomma med ny tid. Det gjorde hon inte.

En annan remiss till en annan specialpsykiater. Han bad mig komma tillbaka en annan gång. Utan sonen. Bort med dig också.

En läkare sa rent ut att det var såna som jag som gav barn med frisk energi och lekfullhet lite dåligt rykte. Vi skulle promt sätta etikett och gjorde så att andra föräldrar med barn som var rörliga inte kunde låta bli att dras med.

Rörlig. Rörlig. Ja, precis, för rörlig är just det han är…

Så höll det på. Man fick stånga sig blodig för det man var tvungen att göra.

Men när han slagit sönder en dyr veteranbil med hammare, pangat alla 18 rutor på en lada, fått otaliga hjärnskakningar, bränt händerna, slagit tänderna lösa, stuckit sax i lillasyster och fått vansinnesutbrott 10 gånger om dan i flera år hade jag en del ork kvar.

Det som tog knäcken på mig var denna misstro mot mig som förälder. Vad hade hänt om jag inte slagits för min son? Var eller vad hade han varit idag?

– Kumlabunkern eller död, sa hans läkare i Uppsala, grymt men förmodligen sant.

Samhället gör inte ett skit. I onödan. Skolan gör inte heller ett skit. Inte heller sjukvården. I onödan.

Vad beror det på? Okunskap. Rädsla. Ointresse. Har jag förhoppning om förändring? Tror jag på det? Ja. Nej.

Vi är skyldiga våra barn detta. Därmed inte sagt att det blir tufft. Det blir det. Rent överjävligt om man otur.

Jag hade otur.

Men vem har sagt att livet är rättvist?