Slutkörd och sonen får remiss Del 3

När sonen var 8 år var jag så slutkörd av att strida för hans, dotterns och samhällets väl och ve att jag bröt samman.

Jag hade slagits med Djävulen och förlorat. Det hade nog inte gått en dag de senaste fyra åren då jag inte önskat…ja, det lämpar sig egentligen inte i skrift, men så var det.

Ångesten över att ha haft mage att känna så drev mig nästan till vansinne. Vad var jag för en mamma egentligen? Inte får man önska sånt? Ostraffat?

Jag tror det. Jag gjorde det i alla fall. Det var den enda lilla ventil jag hade där ingen kom till skada.

Jag kunde önska utan konsekvens.

Jag hade hans farmor och min närmsta familj. Och den enda väninna som var kvar efter att sonen kom till världen. Alla andra hade mer eller mindre vänt oss ryggen. Hade jag inte haft dessa så skulle detta inte blivit skrivet.

Så jag ringde upp BUP. Det var det enda jag kunde komma på.

Klockan var en bit över fyra och de hade egentligen slutat för dagen men jag hade hunnit få ta tag på personal precis innan de gått hem.

Jag grät, bönade, skrek och förbannade. Det var tyst i luren på andra sidan.

Överläkaren ringde senare på kvällen. Klart medtagen av mitt samtal, det märktes. Jag var fortfarande i panikslaget upplösningstillstånd när hon lovade att fixa tid på sjukhuset per omgående.

Knappt en vecka efter vårt samtal hade vi tid hos överläkaren. Hon bad att få observera sonen utan min inblandning, jag fick bara sitta i fåtölj och titta på. Efter 20 minuter frågar hon om han alltid är så här.

– Ja, svarar jag.

– Har han gjort EEG? Det hade han. Inga döda fält i hjärnan syntes, säger jag.

– Ja, då kan jag säga så här, sa hon, det klarar inte vi av här. Jag måste remittera honom till Neuropsykiatriska i Uppsala.

Oj, hann jag tänka när hon frågade vad jag trodde om det. Jag vågade inte tro nånting. Det skulle jag aldrig våga göra. När man går så på gränsen har man inte råd med ens ett litet bakslag. Och verkligen inte ett stort. Men ändå..hon sa ju att de inte klarar det här..då måste ju hon tro nåt. Vad? Vad trodde hon? Jag behövde så innerligt få nånting att hänga upp min förtvivlan på. Även det minsta lilla behövde och accepterade jag.

Vad trodde hon? För jag hade ingen aning. Trodde hon att det verkligen var nåt fel på honom? Att det inte var jag som var en usel mamma och han en jävla unge? Hade det hänt nåt? Vid förlossningen kanske? Eller redan i magen? Kanske nåt jag ätit?

Frågorna så många. Kunde han kanske lida av nåt alltså?

– Ja, sa läkaren, det lutar åt DAMP men det måste vara nåt annat också. Så här har jag aldrig sett ett barn bete sig förut. Inte så här.

Remissen skrevs medan vi var kvar.