Uppsala och Dr Janols Del 4

Ett papper med bokstäver på. Detta papper som kom att bli början på nästan-slutet.

En remiss till Uppsala. Till människor som visste. Som förstod. Och till människor som..kunde. Till och med var bäst på det de gjorde.

En remiss som bokstavligen ändrade våra liv från att tassa på gränsen till fullkomligt sammanbrott till att bli en familj ,nästan, som alla andra.

När vi kommit in på Neuropsyk på Akademiska Uppsala fick vi träffa Dr. Janols. Lugn, sansad och med glasögon långt ner på näsan tog han oss i hand med ett leende. Hälsade först på sonen och sa att han hade snyggt skärp.

– Kom,sa han till sonen, följ med mig en stund. På bråkdelen av en sekund var jag på fötter. Alltid där han var, var jag.

Dr. Janols skakade på huvudet och sa att det var bara han och sonen som skulle greja lite.

– Men..men , började jag viskande som för att försöka dölja paniken, han kommer aldrig göra som du säger.

– Låt gå för det,sa han. Jag är inte rädd av mig, blinkade lite, tog sonen resolut i handen och började gå. Och sonen följde med.

Själv gick det runt i huvudet. Tänk om de inser att han inte är en kandidat för utredning nu när de väl träffat honom? Om de säger att jag är just en sån som bara vill sätta etikett för att han är rörlig och lekfull. Att det bara är hans dna.

Men vi fick vara kvar. En vecka. Tester avlöpte varandra. Olika utredare. Psykologer, lärare, ortopeder, läkare, och pedagoger för att nämna några.

Sonen härdade ut. Och som han gjorde det. Jag däremot var som en fiolsträng. Vettskrämd att de inte skulle hitta nånting. Säga att han var fullt frisk. Det var det värsta scenariot. Det här var Högsta Domstolen. Det som bestämdes här kunde inte ifrågasättas eller överklagas. Så kändes det.

När veckan var slut hade vi en ny tid för uppföljning och sammanställning av alla tester. Den veckan klättrade jag på väggarna hemma och när vi väl klev in genom dörren och såg Dr. Janols försökte jag febrilt kolla in om jag kunde se nåt i hans uttryck eller kanske i ögonen om hur utslaget skulle bli, men jag såg bara samma snälla leende och lugna framtoning som vid inskrivningen.

– Jaaa, började han och så berättade han om testresultaten, siffror, statistik, vakenhet , reaktion, skalor, wasctest och en massa jag glömt namnen på.

Jag försökte hänga med och göra mig en ungefärlig utgång på det hela men förstod inte riktigt om det var bra att ha de siffrorna på det testet eller den stapeln på skalan, så jag frågade, nästan viskade..

– vad betyder det? Egentligen? Hjärtat höll på att stanna när han tog sats och började prata.

– Jaaa…vi har kommit fram till att han bl.a.har mycket svår DAMP. Och så förklarade han lite snabbt var det var..och..

– och..tänkte jag? Har han mer?

– Han har också en mycket mycket svår ADHD och den är värre än DAMP:en . Det som skiljer är egentligen bara H:et förklarade han lite stort, det som står för hyperaktiviteten.

– dessutom kan vi inte utesluta en dragning åt Tourettes syndrom. Hans svårigheter att stänga av eller avbryta tyder mycket på det men det visar sig mer när han blir något äldre.

– och till sist har han dyslexi. Han skriver dessutom med vänster hand och är mycket vanligt bland barn med denna diagnos. Och så skriver han ju även upp och ner och baklänges. Det ser ju lite lustigt ut men är inte helt ovanligt hos dessa barn, säger han och jag minns barnläkaren för några år sen som tyckte det var himla kul att han var sån. Jag vågar mig på att le lite jag fast jag var helt tagen, både tom och full av all information.

– Ärrhumm alltså,stammar jag fram..men vad betyder allt det här? Jag får ingen ordning på nåt. Allt gick så fruktansvärt fort nu. Vad har han? Eller vad var han? Egentligen?

– En brist på viktiga ämnen i hjärnan,typ kemiska vätskor,sa han. Såna som vi andra föds med, i balans. Och det jag har sett på din son, läst om och hört om honom så ser framtiden tyvärr inte så ljus ut om han inte får ersättning som gör att det blir det, balans.

–  Ok, säger jag och skakar lite på huvudet..och det betyder? Vi hade ju redan gjort allt som gick och det som sas skulle ha effekt och inverkan.

* en konstig typ av lugnande massage. Det som hände var att jag  fick jaga sonen för att försöka få ner honom till liggande, fasthållen så han inte rymde och sen försöka få till lugnet i massagen. Bra tips? Nae.

*Gurkörtsolja skulle få honom lugn. Gjorde det det?  Nope.

* Bra mat. Inget socker eller kolhydrater. Massor recept som gick raka vägen i soporna och inte i mun. Ingen hjälp alltså?  No.

*Skrämseltaktik ( tips från BVC) Gick ut på att ertappa och således skrämma sonen då han gjorde nåt galet så han tyckte det var obehagligt. Funkade? Inte ett smack.

*Uttröttningsmetoden. En metod som tog kål på mig. Inte på sonen.

*Belöningsstrategin. Han skulle få nåt roligt att se fram emot när han gjort nåt bra. Men när han inte fick det på momangen rev han huset istället. Funkade alltså…inget vidare.

Listan kan göras längre. Under tiden så mådde han, jag och hans syster allt sämre i vår vardag. Värst var det för sonen.

När ångesten och paniken kom så kunde han slå huvudet i väggen, gråta och skrika att han inte ville leva längre. Han var så medveten om att han var annorlunda och smärtsamt medveten om att han inte kunde göra nåt åt det.

Sju år och ångest. Sju år och redan luttrad. Sju år.

Det finns inte många saker som får en duka under så kapitalt som när ens barn far illa. Vi är ju till för att vårda, vägleda, värna och ställa till rätta. Men istället fick jag jaga, skydda, strida och slåss.

Vi pratar ju inte om lite spring i benen som vissa tror att ADHD innebär. Vi pratar inte heller om att det är intressant att ha barn som är lite avvikande. Inte heller om att skolan och samhälle borde vara utformat så att de här barnen får och kan vara med på sina villkor.

Vi pratar barn som måste få hjälp för sin egen skull. Så de inte gör sig själva illa. Så de inte gör andra illa. Så man lindrar ångesten de får av inte kunna läsa av omgivningen. Så de kan KÄNNA sig som alla andra. För med samhörighet kommer trygghet. Med trygghet kommer självkänsla. Och med självkänsla kommer glädje. Inte som ofta nu..utanförskap. Ångest. Mobbing. Mer utanförskap. Mer ångest. Hopplöshet. Ensamhet som ger mer ångest.

De här barnen har en brist. Såsom diabetiker. Varför är det så laddat när vi pratar om adhd? Ingen tycker väl att diabetes är ett laddat ämne? Men adhd är en vattendelare. Människor tar sig rätten att kalla både dessa barn och deras föräldrar för all sköns okvädesnamn. Jag har hört alldeles för många blivit sagda till mig, om mig och framförallt bakom ryggen på mig.

Det finns ju de som säger att man kommer ut starkare ur svårigheter.

Möjligt. Men jag blev skadad och känner mig inte ett dugg starkare av min erfarenhet. Vissa saker har jag sviter av än idag. Sömn är en sån sak, utåtagerande barn en annan. Det har däremot varit lärorikt på många sätt. Man lär sig mycket om sig själv och inte minst lär man sig om andra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

_._