Medicinen och tiden efter del 5

När jag satt och lyssnade på all information man sammanställt under veckan var jag inte på nåt sätt där mer än fysiskt. I huvet däremot, där var det fullständigt kaos. Huller om buller, tankarna for omkring i alla vädersträck medan jag försökte få kontakt med mitt förstånd och lyssna till läkaren och hans medarbetare.

Han såg det, Dr. Janols och hejdade sig, la handen på min och log. Sådär medkännande och vänligt att jag höll på att bryta ihop. Här sitter han, tänkte jag, framför mig, han som kan laga min son och min själ. Räddaren i nöden. Han hade sagt det. Flera gånger också. Att de behövde få balans på vätskorna i hjärnan. Och det måste väl betyda att han har en lösning. Medicin. Bot. Hjälpmedel. Nåt i alla fall.

Då säger han: – Du är trött och förväntansfull, det är mycket att ta in så jag ska fatta mig kort och säga att det din son behöver är medicin. Men den är kontroversiell.

Jaha,tänkte jag,jag ger blanka fan i hur kontroversiell den är så länge den funkar. Och så rusade tankarna snabbt genom sånt jag kom på i hastigheten. Valium. Stesolid. Hasch.

Jag vill söka licens för Amfetamin hos Socialstyrelsen. Det är det enda jag är säker på som kommer kunna ha nån effekt.

Hjärnan höll på att explodera. Va fan? Sa han Amfetamin? UPPÅTTJACK? Driver han med mig? Det blev helt nollställt. Amfetamin. Jag såg sonens hastighet eskalera till x2000. Tyckte han inte det räckte med den farten som var? Är då uppåttjack rätt väg att gå? Men innan jag ramlade av stolen så berättade han om dess egentliga effekt som egentligen är en bieffekt, den ser till att väcka bara hjärnan så han slipper rusa omkring fysiskt för att väcka den. På så vis lugnar han ner sig, när hjärnan är vaken och klar.

Fattade men ändå inte. Vad var det här nu då? Ett test? Skulle han bli frisk eller bättre? Hur mycket bättre då? Tar det lång tid?

Han berättade och förklarade. Ritade och visade. Och han nämnde en sak han ville jag skulle ta med mig. Det är en klok ung man du har, sa han. När psykologen frågat hur han ser på framtiden så svarade han…

– Jag vet inte, jag har aldrig varit där.

Då kom tårarna. De rinner ner för kinderna. Jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Det kändes som jag blivit överkörd av tåget. Jag frös så jag hackade tänder och jag var säker på att jag fått akut feber. Tanken på att sonen kanske, eventuellt, i fall allt gick som jag knappt vågat drömma om, kunde bli lite mindre av allt han är. Men jag vågade inte hoppas mer än så. Jag skulle aldrig orka med bakslaget.

Då hör jag Dr. Janols tillägga:

– Den här behandlingen tror jag verkligen på. Det finns fler alternativ men Amfetamin i ren form är det jag är säker på kommer fungera bäst på honom. Det är nytt och bara några få i Sverige i hans ålder äter det men med goda resultat.

Så blev det. Ren Amfetamin. Han blev godkänd av Socialstyrelsen och började behandling tre månader efter veckan i Uppsala.

I flera år var jag livrädd att han skulle bli immun mot medicinen. För så bra kan inget fungera. Inte så länge i alla fall. Så jag väntade. Och väntade, på den dan han skulle börja bli som förut. Allt annat var för bra för att vara sant. Jag försökte intala mig att glädjas för den tiden vi ändå fått. Att tro att det skulle vara för alltid var befängt och det var det som höll mig tacksam trots allt.

Han svarade bra på medicinen. Mycket bra till och med. Efter några månader när allt var inställt och klart var han en ny unge. Samma samma men helt annorlunda.

Det elektriska fält han jämt haft runt sig tidigare var borta. Nu var det en lugn, sansad och harmonisk pojke jag fick hem efter skolan. Det var som att alla de sidor som kostat så mycket sorg och sår under så många år aldrig funnits. Och som jag njöt å sonens vägnar. Jag grät i ett par års tid så fort jag nuddade vid tanken på vilken förvandling han fått vara med om.

Däremot gick det inte lika snabbt för mig att anpassa mig till sonens nya sätt som han verkade göra. För honom var det som naturligt på ett lite märkligt sätt. Han bara var som han var efter alla inställningar av medicinen. Men jag, jag var som en stålbalk i flera år för att jag inte klarade av tanken att bli golvad av en tillbakagång. När jag till sist vågade slappna av och njuta av hans tonår upptäckte jag att jag hade ingen aning om vem jag var. Alla år av levnad vid sidan av mig själv i vårt kaos hade satt både sår och spår.

Men för att citera Dr. Janols:

Vem fan har sagt att livet är rättvist?