Rannsakan, tvivel och visshet Del 6

När jag tänker tillbaka på livet före Amfetaminet och försöker göra mig en helhetsbild av hur det var då blurrar skärpan. Har inte så jättemånga klara hela minnen utan mer fragment med känslostämningar. Ungefär som ett foto av en händelse, man ser hela fotot och man minns hela bilden med allt vad det innehåller. Riv nu av en liten bit av fotot så man bara ser en liten del av bilden, så mycket minns jag men känslan hur jag mådde eller hur det var är tydlig.

Mycket känslor. Total kaos i känslospektrat. Sonen sprängde varenda skyddsvall jag hade. Nerver satt utanför kroppen. Jag var så novis. Blev så överrumplad av det som blev. Han var ju inte alls som man lärt sig och hört hur spädbarn skulle vara. Inte för att jag inte förstod att inget barn är det andra likt..men nåt gemensamt borde jag väl kunna märka. Så här i efterhand, när man rannsakar sig…tänker jag på hur mycket jag kunde gjort annorlunda. Om jag hade förstått. Och vetat. Om nån vetat lite tidigare. Kunde jag förhindrat att allt blev så kaotiskt i hans liv? Alla dessa om-frågor. Om jag gjort si eller så. Om jag inte gjort si utan så. Hade allt varit bättre? Hade han upplevt mindre trauma då? När det nu gått många år har människor flera gånger gett sina synpunkter på hur jag som mamma betedde mig. Man tycker väl att det är så länge sen nu att det inte gör nåt när deras sanning slår mig i ansiktet. Det gör det. Det gör ont. Det gör ont att få orden levererade och av dem jag inte var beredd på.

Jag är så väl medveten att jag var allt annat än en bra mamma alla gånger. Jag är medveten att jag förmodligen inte ens var en så bra mamma många gånger. Jag har nog gjort varenda fel som finns att göra. Men jag gjorde vad jag orkade med just då. Och jag gjorde vad jag kunde med det jag visste och hade. Det var ju inte så att sonens beteende var enligt barnböckerna.

Mina nattmanglingar har varit både många och kritiska. Jag minns de andras sanningar och rannsakar mig i dem. Skrek jag verkligen åt min son på det viset jag fått klart för mig? Så ofta, nästan som hela tiden? Var jag alltid arg, upprörd och bitter? Skällde jag verkligen alltid? Pratade jag så illa om sonens pappa att det inte var konstigt att sonen blev skadad av det? Struntade jag i barnen så fort nåt annat var intressantare? Var jag sån? Jag har pratat med mina barn om det här väldigt många gånger och de säger att jag aldrig skrikit åt dem på det sättet som sägs. Att jag alltid fanns där både när de var små och under tonåren. Och jag vet ju att det var så. Jag hade ju inget eget liv förrän barnen flyttat hemifrån. Men olyckskorparna har sagt sitt och det tar hårt att höra att man har det omdömet.

De sakerna har fått mig att tvivla på det mesta jag gör. Jag har aldrig och kommer nog aldrig att tro mig igen. Det uttrycket, att man tror sig, använde vi alltid i högstadiet och det skulle man inte göra, tro sig. Då var man både stöddig och märkvärdig. Tänker ofta på det. Samvetskvalet tar ett struptag på mig och jag vill bara springa hem till sonen och krama honom hårt medan jag ber om förlåtelse för allt skrikande och skällande.

För visst är det konstigt hur olika man upplever saker? I min värld slogs jag, som jag uppfattade, i motvind för att sonen skulle få upprättelse för sitt sätt att vara. När jag förstod att nåt faktiskt inte stod helt rätt till så tyckte jag att löpte både amok och gatlopp för att få träffa någon som förstod sig på. Men så uppfattade inte alla mig. Skrik och skäll.

Men det är så lätt att vara kategorisk. När man inte har alla parametrar eller hela bilden klar för sig är det lätt att bli just det. Och vissas sanningar är tydligen mer sanna. Jag kan inte och har inte för avsikt att försöka ändra det heller. Men det blir aldrig mer som innan.

Det är inte meningen att framstå som märkvärdig. Jag gjorde vad jag kände jag var tvungen till. Jag visste i ärlighetens namn inte att det fanns alternativ. Jag såg och kände ju hela hans mående och hur det bara blev så fel hela tiden när han inte kunde koda sin omgivning. Nu i efterhand har jag naturligtvis tänkt ,vad om? jag inte… Hur hade det blivit? Bättre, sämre, annorlunda? Kanske bara någorlunda.

Men ändå. När jag ser honom idag, den resan han gjort, då vill jag bara slänga mig på marken och böla hjärtat ur kroppen, så ödmjukt tacksam är jag. För som det var när han växte upp..så fruktansvärt många tvivel och tårar som tärt på mitt hopp att det måste bli bra. Och varenda gång har jag bara vågat viskande be om att låta det bli bara lite bra i alla fall. Jag nöjer mig det. Bara det blir lite bra. För som det är nu, är det katastrof.

Han gifte sig i somras. Jag hade förberett ett tal jag aldrig kommer kunna läsa upp. Jag skulle vilja. Men varje gång jag försöker för mig själv har jag gråtit så snoren rinner, ögonen svullnar och jag kan inte prata. Hans resa är fortfarande så laddad. Denna i dag så vackra man. Sorgebarn och hjälte.