ADHD och några konsekvenser Del 7

När man går på gränsen till vad som är rimligt, händer en massa saker med en.

Man kliver ur sitt eget liv och lever det vid sidan om, liksom. Man bara fungerar.

Så här i efterhand har en del frågat mig hur jag klarade det. Egentligen.

Sanningen är den att det gjorde jag inte alltid. Men jag överlevde. Det är mycket jag inte minns från den här tiden. Allt går i varann och bildar stora svarta maskor. Har också svårt att urskilja saker från då. Sonen låg som en skugga i mitt medvetande och liksom skymde sikten.

När han väl landat i sin medicin upptäckte jag att jag inte visste vem jag var längre. De tre fyra första åren var jag som en fiolsträng mentalt. Ömsom hyperventilerade jag invärtes ömsom letade jag efter tecken. För min absolut största fasa var övertygelsen att han skulle bli immun mot medicinen och bli som innan den. Jag letade hela tiden tecken som för att förbereda mig på det. Det var knäckande och tänka att jag bara skulle få smaka lite på friheten av hans nya mående. Så som han blivit med medicinen. Lugn, harmonisk och som alla andra. För bra för att vara sant nästan intalade jag mig, som nån slags förberedelse. Men åren gick och han förblev lugn, harmonisk och som alla andra. Men när jag också vågade tro på och sakta börja njuta av livet märkte jag att jag tappat en massa kunskap om mig. De mest banala sakerna man vet om sig själv var som ett tomt blad nu. Favoritfärg? Favoritsmak? Favoritlåtar? Vad tyckte jag om än det ena än det andra? Och jag hade ingen som helst aning.

Jaha, hur gör jag nu, tänkte jag. Jag måste ju ha åsikter. Jag måste väl ha en massa åsikter? Och jag försökte att göra mig en uppfattning om saker och ting. Men nej..det var mest tomt och intet.

Med tiden kom dock en del saker helt naturligt, som om de länge legat latent, favoritsiffran var faktiskt det första som slog mig att jag hade haft ända sen barnsben. Ett igenkännande leende och ett Javisstja, nummer 4! Sen kom en del andra minnen också tillbaka vartefter men väldigt mycket blev nya åsikter om man så säger. Jag fick smaka på olika sidor av ett ämne, en fråga eller kommentar och så fick känslan eller förståndet avgöra. Nu var det ju inte så att jag var helt tom men det kändes verkligen så i början.

Och mycket av det som hände under hans uppväxt har präglat mig en hel del. Saker som aldrig försvunnit ur känsloregistret. När det gått så många år kan man tycka att man borde kommit över allt och det vore tacknämligt om det vore så. Men känslor, minnen och andra saker du inte riktigt styr över kommer oanmält och när de gör sig påminda reagerar jag. Olika mycket och olika kraftigt.

Sömnen är ett exempel. Den utgör fortfarande en del mental press i mitt liv. Om jag vet att jag kommer få lite eller störd sömn, då slås stressfaktorn igång. När man inte fick sova mer än högst två timmar i sträck under någon tid på dygnet i flera år så blir man smått jagad av stressen att få lägga sig i tid.

Skrikiga, utåtagerande barn är ett annat. Kroppen reagerar blixtsnabbt och jag känner mig galen på en millisekund. Jag kan tvärvända på affären och nära nog döda ungen med blicken. Och mamma och pappa får också sig en ögonsnyting. Det händer oavsett var jag är. Sånt får mig snabbt ur balans.

Vardag. Detta underbara ord som många tycker lite illa om. I alla fall att ha en vardag ses lite tråkigt, enligt många. Händelselösa dagar. Samma Samma. Ekorrhjul. Men jag tokälskar vardagen. När det händer absolut ingenting. Att kunna vakna flera dagar i rad och känna ett lugn i magen. Att ha en vardag fanns inte i vår värld. Samma trad varje dag, vecka ut och vecka in hade jag väldigt få på den tiden, och verkligen inte nån sån vecka. Mina dagar och veckor bestod ofta i att försöka lindra alla galenskaper och förmildra alla tokigheter han gjorde. Allt från att riva huset till att riva skolan, sitta i samtal med upprörda föräldrar till hans skolkamrater eller ha otaliga möten med kommunmänniskor eller skolpersonal. Allt för att försöka få hans liv att bli lite strukturerat och accepterat eller åtminstone lite förståelse. I åtta år. Vardagen har blivit ett signum för den förändring som skedde med hans medicin. Lugn var dag. Vardag.

Men på nåt sätt hade vi det bra också, vi tre, vi var som i en liten bubbla där vi förstod varann. Vi gjorde saker bara vi tre, nästan hela tiden. Picknick i hallen på filt, skojade om allt, tittade på film, badade ofta ute, bakade, fikade i sängen och pratade pratade pratade. Listan är jättemycket längre. Men vi behövde det. Göra sånt. Kompensera. Annars hade vi dukat under alla tre långt innan han fått hjälp. Så länge det bara var vi tre så var det ok liksom.

Men den tiden har satt sina spår och ärren får jag leva med. Men..som han sa, Dr Janols, vem fan har sagt att livet är rättvist.