Medicinen och tiden efter del 5

När jag satt och lyssnade på all information man sammanställt under veckan var jag inte på nåt sätt där mer än fysiskt. I huvet däremot, där var det fullständigt kaos. Huller om buller, tankarna for omkring i alla vädersträck medan jag försökte få kontakt med mitt förstånd och lyssna till läkaren och hans medarbetare.

Han såg det, Dr. Janols och hejdade sig, la handen på min och log. Sådär medkännande och vänligt att jag höll på att bryta ihop. Här sitter han, tänkte jag, framför mig, han som kan laga min son och min själ. Räddaren i nöden. Han hade sagt det. Flera gånger också. Att de behövde få balans på vätskorna i hjärnan. Och det måste väl betyda att han har en lösning. Medicin. Bot. Hjälpmedel. Nåt i alla fall.

Då säger han: – Du är trött och förväntansfull, det är mycket att ta in så jag ska fatta mig kort och säga att det din son behöver är medicin. Men den är kontroversiell.

Jaha,tänkte jag,jag ger blanka fan i hur kontroversiell den är så länge den funkar. Och så rusade tankarna snabbt genom sånt jag kom på i hastigheten. Valium. Stesolid. Hasch.

Jag vill söka licens för Amfetamin hos Socialstyrelsen. Det är det enda jag är säker på som kommer kunna ha nån effekt.

Hjärnan höll på att explodera. Va fan? Sa han Amfetamin? UPPÅTTJACK? Driver han med mig? Det blev helt nollställt. Amfetamin. Jag såg sonens hastighet eskalera till x2000. Tyckte han inte det räckte med den farten som var? Är då uppåttjack rätt väg att gå? Men innan jag ramlade av stolen så berättade han om dess egentliga effekt som egentligen är en bieffekt, den ser till att väcka bara hjärnan så han slipper rusa omkring fysiskt för att väcka den. På så vis lugnar han ner sig, när hjärnan är vaken och klar.

Fattade men ändå inte. Vad var det här nu då? Ett test? Skulle han bli frisk eller bättre? Hur mycket bättre då? Tar det lång tid?

Han berättade och förklarade. Ritade och visade. Och han nämnde en sak han ville jag skulle ta med mig. Det är en klok ung man du har, sa han. När psykologen frågat hur han ser på framtiden så svarade han…

– Jag vet inte, jag har aldrig varit där.

Då kom tårarna. De rinner ner för kinderna. Jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Det kändes som jag blivit överkörd av tåget. Jag frös så jag hackade tänder och jag var säker på att jag fått akut feber. Tanken på att sonen kanske, eventuellt, i fall allt gick som jag knappt vågat drömma om, kunde bli lite mindre av allt han är. Men jag vågade inte hoppas mer än så. Jag skulle aldrig orka med bakslaget.

Då hör jag Dr. Janols tillägga:

– Den här behandlingen tror jag verkligen på. Det finns fler alternativ men Amfetamin i ren form är det jag är säker på kommer fungera bäst på honom. Det är nytt och bara några få i Sverige i hans ålder äter det men med goda resultat.

Så blev det. Ren Amfetamin. Han blev godkänd av Socialstyrelsen och började behandling tre månader efter veckan i Uppsala.

I flera år var jag livrädd att han skulle bli immun mot medicinen. För så bra kan inget fungera. Inte så länge i alla fall. Så jag väntade. Och väntade, på den dan han skulle börja bli som förut. Allt annat var för bra för att vara sant. Jag försökte intala mig att glädjas för den tiden vi ändå fått. Att tro att det skulle vara för alltid var befängt och det var det som höll mig tacksam trots allt.

Han svarade bra på medicinen. Mycket bra till och med. Efter några månader när allt var inställt och klart var han en ny unge. Samma samma men helt annorlunda.

Det elektriska fält han jämt haft runt sig tidigare var borta. Nu var det en lugn, sansad och harmonisk pojke jag fick hem efter skolan. Det var som att alla de sidor som kostat så mycket sorg och sår under så många år aldrig funnits. Och som jag njöt å sonens vägnar. Jag grät i ett par års tid så fort jag nuddade vid tanken på vilken förvandling han fått vara med om.

Däremot gick det inte lika snabbt för mig att anpassa mig till sonens nya sätt som han verkade göra. För honom var det som naturligt på ett lite märkligt sätt. Han bara var som han var efter alla inställningar av medicinen. Men jag, jag var som en stålbalk i flera år för att jag inte klarade av tanken att bli golvad av en tillbakagång. När jag till sist vågade slappna av och njuta av hans tonår upptäckte jag att jag hade ingen aning om vem jag var. Alla år av levnad vid sidan av mig själv i vårt kaos hade satt både sår och spår.

Men för att citera Dr. Janols:

Vem fan har sagt att livet är rättvist?

Rannsakan, tvivel och visshet Del 6

När jag tänker tillbaka på livet före Amfetaminet och försöker göra mig en helhetsbild av hur det var då blurrar skärpan. Har inte så jättemånga klara hela minnen utan mer fragment med känslostämningar. Ungefär som ett foto av en händelse, man ser hela fotot och man minns hela bilden med allt vad det innehåller. Riv nu av en liten bit av fotot så man bara ser en liten del av bilden, så mycket minns jag men känslan hur jag mådde eller hur det var är tydlig.

Mycket känslor. Total kaos i känslospektrat. Sonen sprängde varenda skyddsvall jag hade. Nerver satt utanför kroppen. Jag var så novis. Blev så överrumplad av det som blev. Han var ju inte alls som man lärt sig och hört hur spädbarn skulle vara. Inte för att jag inte förstod att inget barn är det andra likt..men nåt gemensamt borde jag väl kunna märka. Så här i efterhand, när man rannsakar sig…tänker jag på hur mycket jag kunde gjort annorlunda. Om jag hade förstått. Och vetat. Om nån vetat lite tidigare. Kunde jag förhindrat att allt blev så kaotiskt i hans liv? Alla dessa om-frågor. Om jag gjort si eller så. Om jag inte gjort si utan så. Hade allt varit bättre? Hade han upplevt mindre trauma då? När det nu gått många år har människor flera gånger gett sina synpunkter på hur jag som mamma betedde mig. Man tycker väl att det är så länge sen nu att det inte gör nåt när deras sanning slår mig i ansiktet. Det gör det. Det gör ont. Det gör ont att få orden levererade och av dem jag inte var beredd på.

Jag är så väl medveten att jag var allt annat än en bra mamma alla gånger. Jag är medveten att jag förmodligen inte ens var en så bra mamma många gånger. Jag har nog gjort varenda fel som finns att göra. Men jag gjorde vad jag orkade med just då. Och jag gjorde vad jag kunde med det jag visste och hade. Det var ju inte så att sonens beteende var enligt barnböckerna.

Mina nattmanglingar har varit både många och kritiska. Jag minns de andras sanningar och rannsakar mig i dem. Skrek jag verkligen åt min son på det viset jag fått klart för mig? Så ofta, nästan som hela tiden? Var jag alltid arg, upprörd och bitter? Skällde jag verkligen alltid? Pratade jag så illa om sonens pappa att det inte var konstigt att sonen blev skadad av det? Struntade jag i barnen så fort nåt annat var intressantare? Var jag sån? Jag har pratat med mina barn om det här väldigt många gånger och de säger att jag aldrig skrikit åt dem på det sättet som sägs. Att jag alltid fanns där både när de var små och under tonåren. Och jag vet ju att det var så. Jag hade ju inget eget liv förrän barnen flyttat hemifrån. Men olyckskorparna har sagt sitt och det tar hårt att höra att man har det omdömet.

De sakerna har fått mig att tvivla på det mesta jag gör. Jag har aldrig och kommer nog aldrig att tro mig igen. Det uttrycket, att man tror sig, använde vi alltid i högstadiet och det skulle man inte göra, tro sig. Då var man både stöddig och märkvärdig. Tänker ofta på det. Samvetskvalet tar ett struptag på mig och jag vill bara springa hem till sonen och krama honom hårt medan jag ber om förlåtelse för allt skrikande och skällande.

För visst är det konstigt hur olika man upplever saker? I min värld slogs jag, som jag uppfattade, i motvind för att sonen skulle få upprättelse för sitt sätt att vara. När jag förstod att nåt faktiskt inte stod helt rätt till så tyckte jag att löpte både amok och gatlopp för att få träffa någon som förstod sig på. Men så uppfattade inte alla mig. Skrik och skäll.

Men det är så lätt att vara kategorisk. När man inte har alla parametrar eller hela bilden klar för sig är det lätt att bli just det. Och vissas sanningar är tydligen mer sanna. Jag kan inte och har inte för avsikt att försöka ändra det heller. Men det blir aldrig mer som innan.

Det är inte meningen att framstå som märkvärdig. Jag gjorde vad jag kände jag var tvungen till. Jag visste i ärlighetens namn inte att det fanns alternativ. Jag såg och kände ju hela hans mående och hur det bara blev så fel hela tiden när han inte kunde koda sin omgivning. Nu i efterhand har jag naturligtvis tänkt ,vad om? jag inte… Hur hade det blivit? Bättre, sämre, annorlunda? Kanske bara någorlunda.

Men ändå. När jag ser honom idag, den resan han gjort, då vill jag bara slänga mig på marken och böla hjärtat ur kroppen, så ödmjukt tacksam är jag. För som det var när han växte upp..så fruktansvärt många tvivel och tårar som tärt på mitt hopp att det måste bli bra. Och varenda gång har jag bara vågat viskande be om att låta det bli bara lite bra i alla fall. Jag nöjer mig det. Bara det blir lite bra. För som det är nu, är det katastrof.

Han gifte sig i somras. Jag hade förberett ett tal jag aldrig kommer kunna läsa upp. Jag skulle vilja. Men varje gång jag försöker för mig själv har jag gråtit så snoren rinner, ögonen svullnar och jag kan inte prata. Hans resa är fortfarande så laddad. Denna i dag så vackra man. Sorgebarn och hjälte.

Slutkörd och sonen får remiss Del 3

När sonen var 8 år var jag så slutkörd av att strida för hans, dotterns och samhällets väl och ve att jag bröt samman.

Jag hade slagits med Djävulen och förlorat. Det hade nog inte gått en dag de senaste fyra åren då jag inte önskat…ja, det lämpar sig egentligen inte i skrift, men så var det.

Ångesten över att ha haft mage att känna så drev mig nästan till vansinne. Vad var jag för en mamma egentligen? Inte får man önska sånt? Ostraffat?

Jag tror det. Jag gjorde det i alla fall. Det var den enda lilla ventil jag hade där ingen kom till skada.

Jag kunde önska utan konsekvens.

Jag hade hans farmor och min närmsta familj. Och den enda väninna som var kvar efter att sonen kom till världen. Alla andra hade mer eller mindre vänt oss ryggen. Hade jag inte haft dessa så skulle detta inte blivit skrivet.

Så jag ringde upp BUP. Det var det enda jag kunde komma på.

Klockan var en bit över fyra och de hade egentligen slutat för dagen men jag hade hunnit få ta tag på personal precis innan de gått hem.

Jag grät, bönade, skrek och förbannade. Det var tyst i luren på andra sidan.

Överläkaren ringde senare på kvällen. Klart medtagen av mitt samtal, det märktes. Jag var fortfarande i panikslaget upplösningstillstånd när hon lovade att fixa tid på sjukhuset per omgående.

Knappt en vecka efter vårt samtal hade vi tid hos överläkaren. Hon bad att få observera sonen utan min inblandning, jag fick bara sitta i fåtölj och titta på. Efter 20 minuter frågar hon om han alltid är så här.

– Ja, svarar jag.

– Har han gjort EEG? Det hade han. Inga döda fält i hjärnan syntes, säger jag.

– Ja, då kan jag säga så här, sa hon, det klarar inte vi av här. Jag måste remittera honom till Neuropsykiatriska i Uppsala.

Oj, hann jag tänka när hon frågade vad jag trodde om det. Jag vågade inte tro nånting. Det skulle jag aldrig våga göra. När man går så på gränsen har man inte råd med ens ett litet bakslag. Och verkligen inte ett stort. Men ändå..hon sa ju att de inte klarar det här..då måste ju hon tro nåt. Vad? Vad trodde hon? Jag behövde så innerligt få nånting att hänga upp min förtvivlan på. Även det minsta lilla behövde och accepterade jag.

Vad trodde hon? För jag hade ingen aning. Trodde hon att det verkligen var nåt fel på honom? Att det inte var jag som var en usel mamma och han en jävla unge? Hade det hänt nåt? Vid förlossningen kanske? Eller redan i magen? Kanske nåt jag ätit?

Frågorna så många. Kunde han kanske lida av nåt alltså?

– Ja, sa läkaren, det lutar åt DAMP men det måste vara nåt annat också. Så här har jag aldrig sett ett barn bete sig förut. Inte så här.

Remissen skrevs medan vi var kvar.

Stångar mig blodig Del 2

Alla dessa möten jag haft. Med skolan, fritids, taxi , grannar, föräldrar och alla andra som kom i kontakt med sonen gjorde att jag fick en mer eller mindre outtalad stämpel att vara en förfärlig mamma. Här kommer jag och pratar om att jag tror att det är nåt fel på mitt barn. Och inga belägg hade jag för det heller. Och bland alla dessa människor fanns det de som inte ville ha med honom att göra för han var ju inte klok. Elak var han också. Nä, det var snarare så att det var min uppfostran det var fel på. Han hade helt enkelt blivit oregerlig av noll och ingen uppfostran.

Och när drevet går, då hakar man på.

Men sonen var inte elak. Han var en glad, rolig och artig pojke. Också. Jag och dottern skrattade hejdlöst åt hans humor. Vi hade ändå det bra, vi tre. Lite skyddat så, i vår egen lilla värld. Jag ser tillbaka med lika mycket värme som med fasa. Och jag behövde det. Gudarna ska veta att jag sög i mig i varenda liten ljusglimt.

Jag blev sonens alter ego. Där han fanns, fanns jag. Som en skugga. För att se till att han inte ställde till det för sig eller andra. Han kröp innanför skinnet på mig och så levde och andades vi i åtta år.

Jag försökte hitta nån slags vardag med sonen och dottern så gott det gick men det var alltid sonen som var mitt huvudbry.

Vi åkte bort två gånger. En gång till Ikea och en gång till Naturhistoriska museet. Två av de största misstagen jag gjorde under hans barndom och jag lärde mig läxan väldigt snabbt. Aldrig mer på det viset. Att vi åker nånstans där man måste samsas med så många människor hela tiden. Massor av intryck och sonen blev helt vild och galen av alla intryck,så vi planerade noga noga när vi behövde åka nånstans.

På BVC hade man nu fått lite dubier om att han skulle vara helt som andra barn. Efter alla dessa besök märkte till och med de att nåt inte stod rätt till.

Ett litet hopp tändes och jag fick aningens ny ork. Man skulle göra lite tester som de sa.

Proverna visade ” inom normen men på gränsen” , han är vänsterhänt, sa läkaren. Och så skriver han baklänges och upp och ner. Himla kul att se, sa han. Men det är svårt att få nåt att luta sig emot när han bara är fyra år, det kan lika gärna vara en blandning av trots och vanligt humör. Ja, du vet, dna..

– Jag vägrar ta det, sa jag ilsket och uppgivet. Nu ska det fanimej göras nåt. Jag klarar inte mer snart.

BUP fick en remiss. De sågade jag efter några möten. Helt värdelösa. Där sa man att man förstod hur jag kände och att jag skulle prova än det ena än det andra som var helgalet. Prata med honom, lugnt så blir han lugn. Visa honom när han gör bra så blir han glad och gör mer bra. Men vi förstår hur du känner. Jädra idioter, ni är tokigare än sonen.

En annan remiss till en specialpsykiater. De ville filma mig och sonen för att jag skulle kunna fokusera på hans kvalitéer och inte på de negativa delarna.

– JAG VET VÄL FÖR HELVETE VILKA KVALITÉER MIN SON HAR, vrålar jag. Det är inte de som tar livet av oss.

Åt fanders med er också. Ni fattar lika lite som BUP.

En remiss glömmer jag aldrig. Neuropsykiater. Hon ville som alla de andra låta sig göra en uppfattning utan min inblandning. Inne på hennes rum fanns ett bord med en stor låda med lampor som hon kunde trycka på och visade utanför hennes dörr om det var ledigt, upptaget och några andra funktioner. När sonen varit där i tio minuter hade han klättrat upp högst på garderoben och kastat ner allt som låg där. Plockat ner allt på hennes skrivbord, hällt ut alla leksaker och börjat knappa på hennes låda. Hon fick upp lådan från bordet, med sladdar och allt, öppnade dörren med ena armbågen och bad att få återkomma med ny tid. Det gjorde hon inte.

En annan remiss till en annan specialpsykiater. Han bad mig komma tillbaka en annan gång. Utan sonen. Bort med dig också.

En läkare sa rent ut att det var såna som jag som gav barn med frisk energi och lekfullhet lite dåligt rykte. Vi skulle promt sätta etikett och gjorde så att andra föräldrar med barn som var rörliga inte kunde låta bli att dras med.

Rörlig. Rörlig. Ja, precis, för rörlig är just det han är…

Så höll det på. Man fick stånga sig blodig för det man var tvungen att göra.

Men när han slagit sönder en dyr veteranbil med hammare, pangat alla 18 rutor på en lada, fått otaliga hjärnskakningar, bränt händerna, slagit tänderna lösa, stuckit sax i lillasyster och fått vansinnesutbrott 10 gånger om dan i flera år hade jag en del ork kvar.

Det som tog knäcken på mig var denna misstro mot mig som förälder. Vad hade hänt om jag inte slagits för min son? Var eller vad hade han varit idag?

– Kumlabunkern eller död, sa hans läkare i Uppsala, grymt men förmodligen sant.

Samhället gör inte ett skit. I onödan. Skolan gör inte heller ett skit. Inte heller sjukvården. I onödan.

Vad beror det på? Okunskap. Rädsla. Ointresse. Har jag förhoppning om förändring? Tror jag på det? Ja. Nej.

Vi är skyldiga våra barn detta. Därmed inte sagt att det blir tufft. Det blir det. Rent överjävligt om man otur.

Jag hade otur.

Men vem har sagt att livet är rättvist?

Uppsala och Dr Janols Del 4

Ett papper med bokstäver på. Detta papper som kom att bli början på nästan-slutet.

En remiss till Uppsala. Till människor som visste. Som förstod. Och till människor som..kunde. Till och med var bäst på det de gjorde.

En remiss som bokstavligen ändrade våra liv från att tassa på gränsen till fullkomligt sammanbrott till att bli en familj ,nästan, som alla andra.

När vi kommit in på Neuropsyk på Akademiska Uppsala fick vi träffa Dr. Janols. Lugn, sansad och med glasögon långt ner på näsan tog han oss i hand med ett leende. Hälsade först på sonen och sa att han hade snyggt skärp.

– Kom,sa han till sonen, följ med mig en stund. På bråkdelen av en sekund var jag på fötter. Alltid där han var, var jag.

Dr. Janols skakade på huvudet och sa att det var bara han och sonen som skulle greja lite.

– Men..men , började jag viskande som för att försöka dölja paniken, han kommer aldrig göra som du säger.

– Låt gå för det,sa han. Jag är inte rädd av mig, blinkade lite, tog sonen resolut i handen och började gå. Och sonen följde med.

Själv gick det runt i huvudet. Tänk om de inser att han inte är en kandidat för utredning nu när de väl träffat honom? Om de säger att jag är just en sån som bara vill sätta etikett för att han är rörlig och lekfull. Att det bara är hans dna.

Men vi fick vara kvar. En vecka. Tester avlöpte varandra. Olika utredare. Psykologer, lärare, ortopeder, läkare, och pedagoger för att nämna några.

Sonen härdade ut. Och som han gjorde det. Jag däremot var som en fiolsträng. Vettskrämd att de inte skulle hitta nånting. Säga att han var fullt frisk. Det var det värsta scenariot. Det här var Högsta Domstolen. Det som bestämdes här kunde inte ifrågasättas eller överklagas. Så kändes det.

När veckan var slut hade vi en ny tid för uppföljning och sammanställning av alla tester. Den veckan klättrade jag på väggarna hemma och när vi väl klev in genom dörren och såg Dr. Janols försökte jag febrilt kolla in om jag kunde se nåt i hans uttryck eller kanske i ögonen om hur utslaget skulle bli, men jag såg bara samma snälla leende och lugna framtoning som vid inskrivningen.

– Jaaa, började han och så berättade han om testresultaten, siffror, statistik, vakenhet , reaktion, skalor, wasctest och en massa jag glömt namnen på.

Jag försökte hänga med och göra mig en ungefärlig utgång på det hela men förstod inte riktigt om det var bra att ha de siffrorna på det testet eller den stapeln på skalan, så jag frågade, nästan viskade..

– vad betyder det? Egentligen? Hjärtat höll på att stanna när han tog sats och började prata.

– Jaaa…vi har kommit fram till att han bl.a.har mycket svår DAMP. Och så förklarade han lite snabbt var det var..och..

– och..tänkte jag? Har han mer?

– Han har också en mycket mycket svår ADHD och den är värre än DAMP:en . Det som skiljer är egentligen bara H:et förklarade han lite stort, det som står för hyperaktiviteten.

– dessutom kan vi inte utesluta en dragning åt Tourettes syndrom. Hans svårigheter att stänga av eller avbryta tyder mycket på det men det visar sig mer när han blir något äldre.

– och till sist har han dyslexi. Han skriver dessutom med vänster hand och är mycket vanligt bland barn med denna diagnos. Och så skriver han ju även upp och ner och baklänges. Det ser ju lite lustigt ut men är inte helt ovanligt hos dessa barn, säger han och jag minns barnläkaren för några år sen som tyckte det var himla kul att han var sån. Jag vågar mig på att le lite jag fast jag var helt tagen, både tom och full av all information.

– Ärrhumm alltså,stammar jag fram..men vad betyder allt det här? Jag får ingen ordning på nåt. Allt gick så fruktansvärt fort nu. Vad har han? Eller vad var han? Egentligen?

– En brist på viktiga ämnen i hjärnan,typ kemiska vätskor,sa han. Såna som vi andra föds med, i balans. Och det jag har sett på din son, läst om och hört om honom så ser framtiden tyvärr inte så ljus ut om han inte får ersättning som gör att det blir det, balans.

–  Ok, säger jag och skakar lite på huvudet..och det betyder? Vi hade ju redan gjort allt som gick och det som sas skulle ha effekt och inverkan.

* en konstig typ av lugnande massage. Det som hände var att jag  fick jaga sonen för att försöka få ner honom till liggande, fasthållen så han inte rymde och sen försöka få till lugnet i massagen. Bra tips? Nae.

*Gurkörtsolja skulle få honom lugn. Gjorde det det?  Nope.

* Bra mat. Inget socker eller kolhydrater. Massor recept som gick raka vägen i soporna och inte i mun. Ingen hjälp alltså?  No.

*Skrämseltaktik ( tips från BVC) Gick ut på att ertappa och således skrämma sonen då han gjorde nåt galet så han tyckte det var obehagligt. Funkade? Inte ett smack.

*Uttröttningsmetoden. En metod som tog kål på mig. Inte på sonen.

*Belöningsstrategin. Han skulle få nåt roligt att se fram emot när han gjort nåt bra. Men när han inte fick det på momangen rev han huset istället. Funkade alltså…inget vidare.

Listan kan göras längre. Under tiden så mådde han, jag och hans syster allt sämre i vår vardag. Värst var det för sonen.

När ångesten och paniken kom så kunde han slå huvudet i väggen, gråta och skrika att han inte ville leva längre. Han var så medveten om att han var annorlunda och smärtsamt medveten om att han inte kunde göra nåt åt det.

Sju år och ångest. Sju år och redan luttrad. Sju år.

Det finns inte många saker som får en duka under så kapitalt som när ens barn far illa. Vi är ju till för att vårda, vägleda, värna och ställa till rätta. Men istället fick jag jaga, skydda, strida och slåss.

Vi pratar ju inte om lite spring i benen som vissa tror att ADHD innebär. Vi pratar inte heller om att det är intressant att ha barn som är lite avvikande. Inte heller om att skolan och samhälle borde vara utformat så att de här barnen får och kan vara med på sina villkor.

Vi pratar barn som måste få hjälp för sin egen skull. Så de inte gör sig själva illa. Så de inte gör andra illa. Så man lindrar ångesten de får av inte kunna läsa av omgivningen. Så de kan KÄNNA sig som alla andra. För med samhörighet kommer trygghet. Med trygghet kommer självkänsla. Och med självkänsla kommer glädje. Inte som ofta nu..utanförskap. Ångest. Mobbing. Mer utanförskap. Mer ångest. Hopplöshet. Ensamhet som ger mer ångest.

De här barnen har en brist. Såsom diabetiker. Varför är det så laddat när vi pratar om adhd? Ingen tycker väl att diabetes är ett laddat ämne? Men adhd är en vattendelare. Människor tar sig rätten att kalla både dessa barn och deras föräldrar för all sköns okvädesnamn. Jag har hört alldeles för många blivit sagda till mig, om mig och framförallt bakom ryggen på mig.

Det finns ju de som säger att man kommer ut starkare ur svårigheter.

Möjligt. Men jag blev skadad och känner mig inte ett dugg starkare av min erfarenhet. Vissa saker har jag sviter av än idag. Sömn är en sån sak, utåtagerande barn en annan. Det har däremot varit lärorikt på många sätt. Man lär sig mycket om sig själv och inte minst lär man sig om andra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

_._

ADHD och några konsekvenser Del 7

När man går på gränsen till vad som är rimligt, händer en massa saker med en.

Man kliver ur sitt eget liv och lever det vid sidan om, liksom. Man bara fungerar.

Så här i efterhand har en del frågat mig hur jag klarade det. Egentligen.

Sanningen är den att det gjorde jag inte alltid. Men jag överlevde. Det är mycket jag inte minns från den här tiden. Allt går i varann och bildar stora svarta maskor. Har också svårt att urskilja saker från då. Sonen låg som en skugga i mitt medvetande och liksom skymde sikten.

När han väl landat i sin medicin upptäckte jag att jag inte visste vem jag var längre. De tre fyra första åren var jag som en fiolsträng mentalt. Ömsom hyperventilerade jag invärtes ömsom letade jag efter tecken. För min absolut största fasa var övertygelsen att han skulle bli immun mot medicinen och bli som innan den. Jag letade hela tiden tecken som för att förbereda mig på det. Det var knäckande och tänka att jag bara skulle få smaka lite på friheten av hans nya mående. Så som han blivit med medicinen. Lugn, harmonisk och som alla andra. För bra för att vara sant nästan intalade jag mig, som nån slags förberedelse. Men åren gick och han förblev lugn, harmonisk och som alla andra. Men när jag också vågade tro på och sakta börja njuta av livet märkte jag att jag tappat en massa kunskap om mig. De mest banala sakerna man vet om sig själv var som ett tomt blad nu. Favoritfärg? Favoritsmak? Favoritlåtar? Vad tyckte jag om än det ena än det andra? Och jag hade ingen som helst aning.

Jaha, hur gör jag nu, tänkte jag. Jag måste ju ha åsikter. Jag måste väl ha en massa åsikter? Och jag försökte att göra mig en uppfattning om saker och ting. Men nej..det var mest tomt och intet.

Med tiden kom dock en del saker helt naturligt, som om de länge legat latent, favoritsiffran var faktiskt det första som slog mig att jag hade haft ända sen barnsben. Ett igenkännande leende och ett Javisstja, nummer 4! Sen kom en del andra minnen också tillbaka vartefter men väldigt mycket blev nya åsikter om man så säger. Jag fick smaka på olika sidor av ett ämne, en fråga eller kommentar och så fick känslan eller förståndet avgöra. Nu var det ju inte så att jag var helt tom men det kändes verkligen så i början.

Och mycket av det som hände under hans uppväxt har präglat mig en hel del. Saker som aldrig försvunnit ur känsloregistret. När det gått så många år kan man tycka att man borde kommit över allt och det vore tacknämligt om det vore så. Men känslor, minnen och andra saker du inte riktigt styr över kommer oanmält och när de gör sig påminda reagerar jag. Olika mycket och olika kraftigt.

Sömnen är ett exempel. Den utgör fortfarande en del mental press i mitt liv. Om jag vet att jag kommer få lite eller störd sömn, då slås stressfaktorn igång. När man inte fick sova mer än högst två timmar i sträck under någon tid på dygnet i flera år så blir man smått jagad av stressen att få lägga sig i tid.

Skrikiga, utåtagerande barn är ett annat. Kroppen reagerar blixtsnabbt och jag känner mig galen på en millisekund. Jag kan tvärvända på affären och nära nog döda ungen med blicken. Och mamma och pappa får också sig en ögonsnyting. Det händer oavsett var jag är. Sånt får mig snabbt ur balans.

Vardag. Detta underbara ord som många tycker lite illa om. I alla fall att ha en vardag ses lite tråkigt, enligt många. Händelselösa dagar. Samma Samma. Ekorrhjul. Men jag tokälskar vardagen. När det händer absolut ingenting. Att kunna vakna flera dagar i rad och känna ett lugn i magen. Att ha en vardag fanns inte i vår värld. Samma trad varje dag, vecka ut och vecka in hade jag väldigt få på den tiden, och verkligen inte nån sån vecka. Mina dagar och veckor bestod ofta i att försöka lindra alla galenskaper och förmildra alla tokigheter han gjorde. Allt från att riva huset till att riva skolan, sitta i samtal med upprörda föräldrar till hans skolkamrater eller ha otaliga möten med kommunmänniskor eller skolpersonal. Allt för att försöka få hans liv att bli lite strukturerat och accepterat eller åtminstone lite förståelse. I åtta år. Vardagen har blivit ett signum för den förändring som skedde med hans medicin. Lugn var dag. Vardag.

Men på nåt sätt hade vi det bra också, vi tre, vi var som i en liten bubbla där vi förstod varann. Vi gjorde saker bara vi tre, nästan hela tiden. Picknick i hallen på filt, skojade om allt, tittade på film, badade ofta ute, bakade, fikade i sängen och pratade pratade pratade. Listan är jättemycket längre. Men vi behövde det. Göra sånt. Kompensera. Annars hade vi dukat under alla tre långt innan han fått hjälp. Så länge det bara var vi tre så var det ok liksom.

Men den tiden har satt sina spår och ärren får jag leva med. Men..som han sa, Dr Janols, vem fan har sagt att livet är rättvist.

Nån gång på 80-talet Del 1

1988 föddes han. Sonen. Alldeles för stor och en bit över halvmetern lång. Han var fastkilad när krystvärkarna började och trots att förlossningsläkaren klippte så mycket han vågade så gick jag sönder hela vägen. Han kom ut med öppen pann/hjässbjudning (när ansiktet är vänt uppåt istället för ner mot golvet när huvudet ska ut) toppig som en kon och barnmorskan fick sy i gott och väl en timme. Vi hamnade på en avdelning för mammor som haft det extra tufft. En vecka, som nog var ganska vanligt på den tiden om jag minns rätt, behövdes verkligen.

Efter 5 veckor kände jag att nåt inte stod rätt till. Han var så arg hela tiden. Otillfredsställd liksom. Sov aldrig med någon reda utan bara korta stunder på mitt bröst. Det fungerade inte att amma då han inte kom ner i varv nog att känna hur han skulle göra. Så det blev ersättning. Och ändå var han inte nöjd och som det kändes, inte tillfreds.

Jag sökte till VC och vi fick komma till barnavd. på observation. Ett par dygn senare var diagnosen; Illbatting. Nu skojade man säkert lite men det var ordet han använde, läkaren. Proverna var fina och inget annat fel hade man hittat men personalen fick roa sig med stafett och lämna över honom till ledig personal för han slutade aldrig skrika och så sov han ju inte heller som man borde i den åldern, meddelade man.

Men på BVC försäkrade man mig att allt var normalt och att jag som blott dryga 20 och förstföderska inte ska läsa så mycket eller jämföra med andras barn för alla är de olika.

– Jamen, försökte jag, ska det inte finnas någon likhet med andra barn? Nånting väl? Men inte alls, det var en myt, det där med jämförelse, och bara till elände för nyblivna föräldrar.

Vid tre månaders ålder satt han och 9 månader gammal sprang han in till läkaren vid besöken. Jag påtalade min oro och trötthet vid samtliga besök och fick alltid höra samma sak. Om jag bara väntade till han var ett år då skulle han vara stadigare och utforska omgivningen och lugnar ner sig automatiskt.

– Men det är väl bättre att han har lite spring i benen än att han sitter i ett hörn och är mesig? sa barnläkaren och svaret redan givet.

När han blir runt två, då börjar han prata och allt blir annorlunda. Och vid tre, ja då förstår han mer i sin omgivning. Sa man.

Men vad inte såg eller behövde vara med om var alla utbrott, skräcken i lillasysters ögon, tröttheten hos mig, den galna takt han for omkring med och inte heller min frustration gentemot omgivningen.

Vad var det som hänt? Kunde verkligen barn vara så här? För det fanns ju inget fel på pojken,sa barnläkaren på BVC och tittade lite snett på mig och utan ett ord hade han dömt mig.

Men hela mitt inre skrek.

Det är inte mitt fel. Det kan inte vara mitt fel. Jag har inte gjort nåt. Tror ni det hjälpte? Föga.

Hur ska jag beskriva?

Han var aktiv. Fruktansvärt aktiv. Han var alltid blöt av svett och flackade med blicken när man försökte prata med honom. Alltid med hans huvud fast mellan händerna för att få honom att fokusera på vad man ville och för att förvissa sig att han hört vad man sagt. Men han slet sig oavsett. När han var sju år hade han nog aldrig suttit i någons knä längre än den tid det tog att sätta honom där. Det fanns det inte tid till. Och inte ro. Att med våld hålla honom ner i sängen till han somnade var enda möjligheten att få honom i säng överhuvudtaget. Han var svettig, arg och stark, jag var svettig, arg och uppgiven. Hans explosioner vid ett nej gjorde att man konstant rådfrågade sig hur mycket ork man hade kvar. För vid explosionerna var jag tvungen att tvångshålla honom annars rev han hemmet och allt som var nära. Oftast hans syster men som allt som oftast lärde hon sig att hålla avstånd. I 20 -30 minuter slet han sig oavbrutet i min famn, där på golvet, med svetten rinnande längs ryggen på både honom och mig medan ilskan fräste ur honom. Efter en halvtimme tog kraften slut i hans lilla kropp och han segnade ner i mitt knä, med pannan mot mitt bröst. Då kommer tårarna. Han gråter och frågar – Vad var det som hände? – Vad gjorde jag för fel?

Vid det här laget hade jag så mycket adrenalin och frustration att jag helst föredragit att kasta honom rakt genom köksfönstret. I stället strök jag honom över kinden och sa:

– Det är ok, vi fixar det här. Det är ok nu, du har inte gjort nåt fel. Det är bra nu.

Men det var inte bra nånstans. Och jag gick sönder lite mer för varje gång.

Det här hände mellan 10-15 gånger dagligen. I åtta år.

Han blev ett s.k Paragraf 15-barn. Barn med speciella behov. På dagis.

Tre timmar om dagen. Med assistent insydd i byxorna. Det hjäpte inte att hon var som en skugga efter honom, han gjorde rent hus redan innan frukost.

Man utgick ifrån att det var fel på hemförhållandena. En gång tog assistenten in mig i ett mötesrum och frågade om jag sett alla blåmärken. Och de sitter på så konstiga ställen. Ja, ursäktade hon sig med i samma mening, vi har anmälningsskyldighet. Jag är tvungen att fråga.

Oj, herregud, tänkte jag lite paff, de tror att jag slår honom. Jag vet inte alltid hur jag lyckas få stopp på hans galenskaper men nej…jag slår inte min son. Och det är bra att ni har ögonen öppna sa jag, då kanske ni kan hjälpa mig och förklara att ni också ser nåt avvikande hos honom. De visste så väl mina min oro och mina misstankar om att nåt måste vara fel.

Men jag stångades med alla. Alla som kunde ha hjälpt mig i min oro. Men ingen tycktes ta det på allvar. Alla tyckte han var skitjobbig och drog sig undan men ingen ville hålla med om att nåt var fel. Några sa till och med att han var mer normal än någon annan unge han träffat. Nu hade de bara träffat honom två gånger i hela hans liv så jag tycker inte deras åsikt ens behöver tas på allvar. Men så var det. Alla hade åsikter. Men det kändes inte som nån stod på min sida. Var man rädd för att vara hemsk om man öppet trodde att det var nåt fel? Fast om jag som mamma kunde och vågade…

Vi blev portade på kyrkans barntimme.

– Det är så många som slutat sen ni började och det finns risk att vi får stänga om det blir färre. Så vi ser gärna att ni inte kommer tillbaka, sa personalen. Vad trodde de? Att det var mitt fel?

– Det gör inget att ni inte kommer på min födelsedag, det blir så jobbigt när han är med. Vad tänkte man där? Mitt fel?

Så gick det på. Man var inte ens finkänslig längre utan sa det rätt ut. Hur jobbig han var. Han fick skyllen för allt elände som hände i skola och på fritiden, han var ju som han så det måste vara han, det vet ju alla.

Ett par av många kommentarer jag fick till mig under min tid som jävlig mamma.

För så måste det ju vara. Att han blir en jävla unge för att han inte får nån uppfostran.

Och vid det här laget hade han inte fyllt fyra.