Älskar,älskar inte,älskar..inna/Ältandets ädla konst del 2

Min metafor till maken om alkohol som älskarinna.

Hur är det egentligen, frågar jag mig. Hur mår jag? Hur länge och hur många gånger måste jag stå tillbaka för att med säkerhet kunna fatta beslut som inte hamnar på ett ställe i magen där det inte skaver?

Jag har gjort mer än det som kan önskas av mig, det vet jag och det känner jag. Varför är det då så svårt att fatta beslut jag egentligen tror att jag vet är bäst.

För att jag klarar inte av att tvivla. Hur jag än försöker kan jag inte fatta beslut för egen del, jag måste bli tvungen att göra det. Då det inte finns några som helst alternativ. Vägs ände om man så vill. Två gånger tidigare, båda gånger handgripligen men på vitt skilda vis.

Men nu, varför är det svårare nu, ältar jag. För det gör jag mest hela tiden, ältar, mest för mig själv numera. Det är dealen. Att jag ska hålla mig vid sidan och inte störa din plan. I planen ingick säkert också att inte lägga skuld på börda medan du utformar din strategi för framtiden men där misslyckas jag mer än du tycker jag lovat.

Vi har haft en diskussion om din älskarinna igen. Nu är det snart två månader sen. Jag sa att jag inte tänker acceptera att du umgås med henne mer än med mig. Så om hon inte lämnar detta hus till den sista augusti kommer jag bo själv efter det. Då gjorde du klart för mig att hon inte kommer att lämna ditt liv helt och hållet utan jag måste acceptera att ni, åtminstone, kommer vara vänner. De är ju ofarliga och inget man lämnar ett äktenskap för, dessutom är vänner viktigt för det sociala umgänget. Du har ju många som har såna så det måste du också få ha. Allt annat vore orättvist tycker du.

Så du ska alltså på egen hand lyckas lära dig att hantera henne så jag inte störs av ert umgänge som tidigare. Du gav dig själv det ultimatum jag aldrig skulle få ge dig alltså. Du har varit väldigt klar på den punkten att du aldrig accepterar några ultimatum. Men helt plötsligt när jag då talar om vad jag tänker göra, ändrar du åsikt utan att blinka.

Ett år sa du, ge mig det och vårt förhållande ska bara vara platoniskt. Men du krävde att få utforma strategin utan min inblandning för att kunna känna att du gjort nåt du lyckats med. Denna gång ska alltså bli den gången. För vilken gång i ordningen är jag dock väldigt osäker på. Älskarinnan ska bli kompis.

Så igår.

När jag på jobbet får ett pling från en gemensam sida online och jag plockar upp mobilen lite hastigt för att kika om nån ville mig nåt.

Om det var det vet jag inte men budskapet kunde jag inte ta fel på.

En bild på älskarinnan och på en millisekund var stresspåslaget ett faktum.

Varenda katastroftanke var där. Hon i hans armar. Största kärleken. Den sanna.

Jag fick med mycket möda och stort besvär knuffa in mig på förnuftets väg. Det var långt och snårigt dit men till sist hamnade jag där men bara i diket liksom. Och så rabblade jag tyst för mig själv;

Tänk om han bara tar en fika med henne och pratar om vardagliga saker?

Tänk om hon bara varit där som vän, som han lovat?

Tänk om hon har kanske gått när jag kommer hem?

Tänk om han bara är glad över samtalet med henne och har maten klar?

Tänk om det faktiskt bara är så?

Tänk om?

Oavsett så ska jag ju hålla mina fingrar och reaktioner borta så du kan lära dig att knyta din egen rosett på vägen till vänskapens starka band för att kunna triumfera i höst.

Att kunna äta kakan och ändå ha den kvar.

Den eviga bullen.

Jag såg det direkt jag klev innanför dörren. Det behövs inte mer än en snabb titt för att få hela bilden klar. Det osade kärlek och det osade åtrå. Du gjorde ett försök att se ut som om hon inte haft nån sån effekt på dig alls men såna försök var skrattretande. Du skulle inte bara misslyckas i ett lögndetektortest, du skulle inte klara av att svara på frågorna.

Efter två timmar i ett rus av ångorna från henne gick du och la dig. Att kalla det vi hade under middagen och timmen efter var väl mer parodi än umgänge. Jag som är kass på att låtsas mina känslor tror inte ens att du fattade att jag i alla fall lyckades göra mig nollställd. Bättre skådespelarprestation än så kunde jag inte frambringa.

Vad gör jag med det här tänker jag. Är det här en del av hans väg mot att lära sig? Vad gränsen går? Just denna gräns alltså, igår? Analyserar han den? Och vad kommer han fram till? Att det var så trevligt att få hålla om henne igen efter so long time, no see, det måste vi göra om?

Tio månader kvar av året till normaldrickande men än känns det allt annat än just normalt.

KAGO WA KIMANI

Tears Of The Pen

NPF bloggen

En blogg om mig och mitt liv med NPF.

sūdrakarma

Just a personal blog. I'm not trying to sell you anything.

Yolanda - "Det här är mitt privata krig"

Kreativ text, annorlundaskap, poesi, bipolaritet, Aspergers syndrom, fotografi

vendelazandenhome.wordpress.com/

ATT VARA MAMMA TILL ETT BARN SOM HAR ADHD

Mitt liv

Psykiskohälsa , livet, familj , ms

Fiskar klättrar inte i träd

En NPF-familjs betraktelser om problematisk skolfrånvaro, ADHD/ADD och livet i allmänhet

Marie - skriver om livet

om kärleken till livet och språket

Kunga Mamman

Mammalivet till barn med NPF. Om det som varit, blev och är

Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser

Mal placé. Vuxendiagnostiserad - med en alfabetstös.