Amatöranalys eller självkännedom..

Jag tänker väldigt mycket. Vänder och vrider, grunnar och analyserar. Det ställer ofta till det om man är som jag, för det är långt från ofta som jag får nån ordning på mig. Känner redan när jag bestämt mig för vilket snöre jag ska försöka räta ut så har det blivit fnurra på tråden. Det jag vill med det skrivna ordet är förhoppningsvis få lite:
a) insikt b) lite insikt kanske c) nån liten jävla insikt i alla fall.

Risken finns att ord som offerkofta dyker upp men det är inte meningen, meningen är att jag ska försöka förstå mig lite bättre och varför det blivit som det blivit. Jag ska försöka göra det på ett sätt utan för mycket känslor och värderingar så jag inte uppfattar mig som martyr, i onödan, för det vore hemskt att bli sedd som. För antingen har jag fattat helt fel vad de orden innebär eller så har andra det.

Som jag ser det så spelar man ut sitt snyftregister för andra i sin offerkofta, i rollen som martyr. Tydligt visar man att det är himla synd om en, varför och helst ska man ha medhåll. Jag har sett rätt många såna och alltid har jag tänkt fula saker. Och i det beteendet känner inte jag igen mig. Men som sagt, jag kan ju ha fattat helt fel eller så har jag ingen självinsikt om hur och vad jag själv förmedlar. Men om jag går en bit på insidan och försöker mig på en liten analys för hur jag själv tycker att jag hanterar orättvisor och sånt som jag blir lessen över, så gör jag inte som min typiska offerkofta gör. Tycker jag.

För som jag skrivit innan så tror jag mig inte om nåt. Om jag inte frågar mig själv vill säga. Om människor jag känner, nära eller bara lite nära, anser att jag inte håller måttet av vilket slag det än gäller så gör det mig inte arg eller överraskad. Lessen och lite sorgsen ja, men inte överraskad. Jag har ju uppenbarligen inte hållit måttet, annars skulle inte omdömet eller åsikten kommit till liv. Utan jag accepterar det för jag tror på det. Däremot vet jag att för mig själv duger jag gott. Det är lite som -jag har ju i alla fall varann-. Mig som jag själv, vill säga. Lyssnar man på vad kollegor och chefer säger och tycker om mig så blir det annat, mig som personal. Där har jag omdöme, rykte och anseende att vara en människa med gott självförtroende och säker känsla. Men så är det inte alltså, egentligen. Men mitt till synes goda självförtroende ger mig utrymme att låta det se ut så. Anfall är bästa försvar? Nej, jag vet vad jag är bra på. Att kunna bäst, att göra det bäst, att vara den som andra lutar sig mot. Därför blir det så viktigt att aldrig göra nåt som kan rasera det, utåt sett. Ta jobbet, jag är bra på det jag gör. Det vet jag. Och det vet jag att andra också vet och tycker. Men..jag ser till att jag gör det jag gör jäkligt bra, bättre än all annan personal. Att kunna mer om maskinerna än vad man behöver, kunna rädda livet på patienter snabbare, att kunna mer om allt det vi håller på med än någon annan, sånt ger utrymme. Jag ser alltid till att ha torrt på fötterna och utsätter mig inte för sånt jag inte är bergsäker på. Och när jag gör något utanför boxen så har jag redan påtalat att jag, antingen är kass på eller aldrig gjort det innan, men gärna försöker. Underdog. Överlevnadsstrategi för en sån som jag.

Det som däremot händer när jag känner mig orättvist behandlad, oviktig, osynlig och oälskad är att jag tystnar. Det kan uppfattas som att jag blir sur och trulig men det är precis tvärtom, jag blir nollställd och tar mental timeout. Klättrar ner från det trappsteget jag inte borde klivit upp på. Tyst tar jag ett par steg ner. Dels för att jag då förstår att jag inte håller måttet och dels för att jag inte kan slåss för mig. För att göra det måste man ju veta, förstå eller i alla fall känna att man är viktig för fler än sig själv. Jag blir sorgsen, att jag inte framkallar de rätta känslorna hos de runtomkring men inte förvånad eller överraskad.

Jag har många exempel men jag ska skumma fram ett par stycken. Alltså, ingen martyr utan en beskrivning av vad jag vill försöka förstå.

Sonens bröllop. Det ska hållas tal. Först ut är sonens bästa vän tillika dotterns pojkvän för många år sen. Denna pojke, vars liv jag vände runt och fick att tro på mänsklighet och godhet. Han flyttade in hos oss under ett par år för alternativet hade tagit livet av honom eller så hade han tagit livet av sina föräldrar. I tre år var jag hans direkta livlina och hos oss fick han lära sig att vara villkorslöst älskad. I talet han höll till sonen och svärdottern lovordade han sonen och det han gjort för honom. Han pratade om minnet av livet i vårt hus och att han inte hade varit där han var idag, en högt uppsatt hotellchef i Norge, om det inte varit för just sonen och dottern. Alla gästerna ser på sonen, klappar händerna av hjärtnyp och en och annan tår stiger i någons öga, ser jag. Ett långt, vackert och uppriktigt tal av en pojke jag älskat mer än de flesta människor jag haft med att göra. Han tackar sonen och dottern för allt. Jag fanns inte. Inte med en stavelse nämns jag. Och jag känner ett litet sting av sorgsenhet. Gick mitt engagemang så osynligt förbi och var det så självklart det jag gjorde att det inte märktes? Eller är det bara jag som tyckte att jag var en väsentlig skillnad i hans liv och framtid? Men så tänker jag samtidigt att han självklart vet vad jag gjort för honom, det har han sagt många gånger,han var säkert bara nervös och så var det hans bäste vän som gifte sig och han var dessutom toastmaster. Men det hade känts gott att få nån liten offentlig uppskattning nu när han så vackert lovordade de andra.

Nu var det dags för sonens pappa att ta till orda. Han om nån vet vad jag gjort och vad han aldrig kom i närheten av att uträtta. Det har han sagt många gånger. Att utan mig hade sonen aldrig blivit den han blivit. Att utan mitt engagemang hade han varit utom räddning. Flera gånger, när han pratat med sonen i vuxen ålder, har han sagt att han var säker på att sonen skulle hata mig när han blev vuxen för att jag alltid var honom i kläderna när han var liten. Att jag alltid fanns där som en skugga och stred. Lovord. Vackra ord. Starka och sanna ord. Och han var alltid rörd nästintill tårar när han pratade om det.

Och så börjar han berätta hur sonen var som barn och hur alldeles omöjligt det var att råda lugn på honom men hur stolt han är över den resa han gjort och hur otroligt imponerad han är över vad han åstadkommit. Han river ner skratt och applåder när han berättar anekdoter, blandar tokigt med allvar. Det tippar över en och annan tår hos ett par gäster nu och det klappas, förundras och tindras i kapp med sonens ändå solskenshistoria. Jag fanns inte nu heller. Inte med en bokstav nämns jag. Jag måste framstått som totalt frånvarande under hela hans uppväxt. Jag skulle väldigt gärna hålla tal till både sonen och svärdottern. Har ett skrivet och klart. Försökt säkert femtio gånger att läsa det högt för mig själv men det slutar alltid med att jag bölar ögonen ur huvudet. Det är omskrivet, reviderat och omformulerat men det hjälper inte. Det är fortfarande så nära till känslorna att jag inte förmår att läsa det. Jag är och kommer alltid vara hans största beundrare av hur han använt det han haft och gjort det till det han blivit. En bedrift jag är mycket ödmjuk inför.

Men då är det så, förstår jag, att det jag bidragit med faktiskt inte är nåt att orda om inför andra och då får jag leta efter ett sätt att förhålla mig till det.

Nu är det kanske risk att bli tagen med offerkoftan på. Men så känns det inte för mig. Jag tycker inte synd om själv, jag gör verkligen inte det. För det viktigaste är att sonen har klarat sig och hittat sin själsfrände. Och att den andre pojken klarat sig lika bra. Inget är viktigare än det. Men det blir en påminnelse att det jag tror och känner om det jag gjort duger för mig och jag skulle aldrig i livet komma mig för att ställa någon mot väggen med det jag känner som lite orättvist. Dels är jag rädd för att få höra att det jag gjort faktiskt inte är nåt att orda om dels är jag rädd att jag ska lägga dåligt samvete på den jag konfronterar, och det är inte meningen det heller. Känner jag inget då? Jo, men det är min egen självkänsla som får ta det jobbet. Att jag trodde om mig mer än andra gjorde.

Samtidigt och så märkligt så skiter jag högaktningsfullt i vad de flesta tycker om mig. Vilket rykte jag har om mig är för mig helt egalt. Mitt anseende däremot vill jag ha fläckfritt. Om folk tycker att jag är snobbig, fine, who gives a rats as? Men jag är noga med att man vet att jag är en bra människa. Sen får folk tycka vad de vill. Det har nog med åldern att göra. Rykte får man ju om sig så fort man är lite obekväm och om sånt bryr jag mig föga.

När jag drar mig till minnes till barndomen har mitt signum alltid varit argbigga. Argsint och snabbantänd. Det är vad man sagt mig i alla fall. Och att det visst var lite charmigt också. Nu minns jag oerhört lite från den tiden men det stämmer säkert. I mångt och mycket lever det kvar. Som lättilsken. Är det ett exempel på en självuppfyllande profetia? Om man säger att det är så, då kan det lika gärna få vara så? Jag vet inte. Fast jag uppfattas nog som argsint vissa gånger och det är nog mest för att jag påtalar när jag vet att nåt är fel. Nån behandlas orättvist, chefer som är dumma i huvudet och andra saker som faktiskt är fel och inte vad jag tycker eller känner och inte om det handlar om mig.

Jag scrollar flera gånger över texten och läser, ändrar, justerar och inser hur förvirrad jag verkar. Tänker lite torrt att fan det är illa med hon denna där. Freud skulle sagt upp sig om jag sökte hans hjälp. Fast jag tänker att om jag kan fortsätta vara den lilla kugge i människors levnadsshjul så deras livsklocka går lite jämnare är jag nöjd med det. Då har jag i alla fall åstadkommit det.

Men ändå så gnager frågan lite. Är det en orättvis känsla jag har? Går det hand i hand kanske? Tanke ger känsla? Ältar jag? Nä, jag tycker inte det. Jag försöker förstå sambandet mellan det jag känner och vad som är. Få gapet mellan de två att bli lite mindre.

Kanske är det därför jag tänker så mycket? Men vad gör man åt sånt? Det som kommer till en i form av en tanke är ju där redan när man tänker att man inte vill ha den. Och då är det ju så dags. Och när den väl slagit sig ner så börjar ju huvudet jobba med den.

Hur blir man som man blir? Hur mycket styrs av miljö, din egen ryggsäck och medfödd benägenhet att utveckla svagheter och egenskaper? Några egenskaper har jag kunnat hugga i sten.

1)Jag har otroligt snabbt till alla känslor. De är lika nära som snabba och starka. Och de syns. Verkligen inte av godo alla gånger.

2) Jag är lösningsinriktad. Född med två frågor; Hur blev det så här och Hur kan jag lösa det?

3) Jag är genuint intresserad av människor men vill oftast inte ha med dem att göra. Undantaget en handfull personer.

Mina barn, de behöver jag för att överhuvudtaget fungera. De har alltid varit mitt syre och utan dem vacklar jag. Har jag bara dem löser resten sig.

4) Jag hatar konflikter och tar dem bara om jag blir riktigt trängd. Backar oftast mycket hellre.

Har förresten rekordkort väg till katastroftänk också. Ofta värsta scenario. Fast det beror nog kanske på att om jag förutsätter att det kommer gå åt skogen så blir jag gladare om det inte helt och hållet gör det. Gör det det, är det bara vad jag räknat med. Lite mer som en realist faktiskt, baserat på tidigare händelser och erfarenheter. Andra kallar mig pessimist men jag håller på realist.

Det är intressant att tänka..om man inte håller med mig om detta, vem har rätt då? Eller är det så att det bara är olika uppfattningar och ingen eller alla har rätt? Vara överens om att man inte är överens och allt det där. Eller som man brukar säga att sanningen ligger nånstans mitt emellan, men det tycker jag låter lite konstigt för då skulle ju alla redan från början lägga sig där i mitten och vara överens om sanningen.

Lite som, frid och fröjd, ingen jättenöjd.