Jag vill, jag vill, jag vill så det värker

Att veta vad man har att rätta sig efter kan vara både en belastning och en fördel . Vissa säger att det känns som att leva i begränsning med för lite rörelsefrihet. Andra tycker det är skönt att nån annan bestämt hur det ska vara så man slipper göra det arbetet själv.

Jag behöver det för att överleva. Mentalt. Att inte veta vad som gäller är som att röka över jetbränsle. Hjärnan famlar och vet inte hur den ska ställa in sig, då gör den det som skyddar den från överraskning och aktiverar katastrofplanen. Med den påslagen hanterar den allt som katastrof och lämnar inget åt slumpen. 

 Låt säga att du och jag för en viktig diskussion där svaret är avgörande för hur hela fortsättningen kommer bli, och du svarar.. både ja och nej..du drar lite på orden och säger sen; – Både ja och nej, jag får återkomma, jag behöver tänka på det. 

Härdsmälta är bara förnamnet.

Hur blir det nu? Hur ska jag vara nu? Hur ska jag bete mig till dess? Som vanligt, medan jag väntar på krasch? För det är så det känns. Jag har ingen aning om det blir ja eller nej. Eller båda? Du sa både ja och nej innan du bestämde dig för att ändå fundera på saken. Så hjärnan gör mitt system redo för touchdown, ingen landning i Hudsonfloden utan rakt ner i backen utan lyckligt slut. Jag rycker till mig både flytväst och syrgas medan jag försöker läsa räddningsmanualen. 

Tänka logiskt i såna här stunder går inte utan jag hänvisar hjärnan till det gamla förut använda sunda förnuftet och tänka tidigare erfarenheter för att inte bränna all energi på det den inte vet. Scenario efter scenario byter plats och jag står i mitten och försöker tala förstånd med alla. Det är det konstanta pratandet med mig själv som gör att jag kan gå upp på morgonen och fungera fysiskt medan jag väntar. Men den energi det tar att trycka undan tankarna och se ut som att jag fungerar som jag ska är minst sagt dränerande.  

Jag måste få ärliga svar. Jag behöver veta att så som man pratat och bestämt är det som blir och då vet vad jag vad jag har att rätta mig efter. Det är vetskapen om de beslut som blir som underlättar för branden i huvet. Gräsbränderna får jag stå ut med, det har jag förstått men övertändningen som kommer när ovissheten får härja fritt, det klarar jag inte. 

Jag- Hur vill du att det ska bli?

Du- Gärna så här och så här och sen tycker jag detta.

Jag-Bra, kanon då vet jag. Säg till om det blir nån ändring så fixar vi ändring.

jag- Vad behöver du och var står du i den här frågan som rör min delaktighet ? 

Du-Jo, detta blir bra och det här vill jag av dig och att du ska göra si och så för det här ska funka.

-Bra, kanon, då vet jag. Händer nåt vi behöver ändra, slå en signal så fixar vi det. 

Föredrar du starkt eller svagt kaffe?

Du- Det spelar ingen roll.

Jag, tänkande: Hm..då hoppas jag att jag kan lita på det..för då får du det kaffe som finns i kannan. I min hjärna vet man nämligen vad man föredrar. Säg att du föredrar svagt kaffe men finns det bara starkt tar jag en kopp ändå, jag behöver koffeinet. Bra, kanon, då vet jag. Brygger jag kaffet nästa gång blir det svagt, för din skull. 

Viljan att göra rätt och att göra snällt för alla är inte jobbigt på nåt sätt utan ett behov jag har för att må bra.

Det är när jag inte vet vad jag har att rätta mig efter som det börjar osa brandrök.