Undantagsregel?

Jag har ju alltid sagt att jag inte räknar med något men är beredd på allt i termer om att aldrig tro att bra händer mig men beredd på att dåligt gör det. I går var ett av undantagen.

Jag blir avbytt av chefen som hade pratat med den läkare vi konsulterar för våra patienter och den som skrev remissen till MRT:n till mig. Han hade läst vad akutröntgen visade. Han frågade hur den nya medicinen fungerade och chefen svarade att den inte gjorde det så bra alls utan att jag var så smärtpåverkad att hon är orolig. Då säger läkaren:

– Ja det är föga förvånande, hon har två kotförskjutningar ovanpå varann, kota L4-L5 och L5-S1 och artros i ryggraden och det diskbråck jag är säker att de hittar kommer med största säkerhet behöva opereras akut här på ön, efter MRT:n. Den svåra smärtan och känselbortfallet tyder starkt på det.

Och det får jag till mig vid skiftbyte. När jag ska åka hem och smärtan i benet är så överjävlig att jag vill hoppa i Atlanten.

Den såg jag aldrig komma och var allt annat än beredd på. Operation härnere. Jag har aldrig föreställt mig att det skulle vara så illa. Illa i den mening att utan opioiter, morfin och gaba fungerar jag inte men min erfarenhet av svåra diskbråck är inte som jag har det. Smärtan, absolut, men jag har ju hört om folk som inte kan nånting, de ligger platt på golvet och kan inte andas utan att gå åt. Och de har varit akuta. Jag jobbar ju, även om jag är dum i huvet och gör det, så kan jag i alla fall göra det om än med måttlig framgång men dock.

Men att bli opererad här på ön hade aldrig slagit mig. Jag har ju haft patienter som opererat diskbråck och det har tagit tre månader att bli återställd och de första 3-4 veckorna är man skapligt handikappad, om man uttrycker sig milt. I Sverige är det microkirurgi med 5 cm snitt och hemgång dagen efter. Här är det 20 cm snitt med agraffer stora som örhängen och helt andra direktiv.  Men de är skickliga här,  jag vet det, och det lugnar.

Men mitt hopp står till att det visar sig nåt helt annat på torsdag i magnettunneln. Bara klämd nerv som med lite sjukgymnastik försvinner om man är idog, typ Meralgia Parestetica som min svenske sjukgymnast trodde. För operation vill jag verkligen inte göra.

Så på väg hem igår fick jag ett litet bryt i bilen, när jag var ensam och kunde släppa på bromsen om det chefen sagt. I dag känns det lite bättre även om smärtan varit den jävligaste dagen i dag och trots min desperation att till sist ta tre kapslar opoioder för att inte tappa det helt, har en liten effekt nu till natten i alla fall.

Så jag får nog omdefiniera ‘är beredd på allt’ om det ska fortsätta så här.