Sonen och Svärdottern Bröllopstal Den vackraste av lisor

Robin och Helene, ja…käre tid…om ni visste vad jag har försökt att läsa detta för er utan att böla hjärtat ur kroppen,snoren rinner och rösten sviker…jag har kanske aldrig helt trott att jag skulle lösa det men jag har försökt, fast utan framgång. Talet har varit färdigt länge men det är fortfarande så nära till känslorna att jag får se mig besegrad.

Men i rättvisans namn ska ni ju i alla fall få det, även om ni får läsa det själva…det är skrivet som om jag stod på scenen och pratade inför er och gäster, för det var ju det som var meningen.

 

 

Bröllopstal:

* ser ut över gästerna*  Många kända ansikten, en del okända ansikten och några ökända, men hur eller hur, som man säger här i stan är ni alla precis lika välkomna.

För er som inte redan vet vem jag är så brukar jag presentera mig som Robins mamma. Förr..när han var liten så brukade jag inte göra det lika ofta..ja, säga att jag var hans mamma, utan det hände att den biten föll bort ibland, framför allt när det hänt saker. För det gjorde det när han var liten.

Och för er som inte var med när Robin växte upp kan jag säga..Grattis. Ni har fått behålla betydligt fler hårstrån med er rätta färg, mycket längre. Förståndet är med stor sannolikhet också mer intakt.

Vi som var med kommer ju ihåg den tiden med en hel del blandade känslor. Lite som en Gott och Blandat-påse liksom fast inte alltid lika mycket Gott som Blandat. Vi börjar väl med Blandat-delen..det är ju alltid roligare att avsluta med nåt gott. *ler*

*ser ut över gästerna*   För det var ju inte alltid roligt att komma till dagis med olika skor, kammen kvar i håret och med soppåsen i stället för ryggan tio minuter för sent till samlingen. När han klev över tröskeln på dagis, med assistent insydd i byxorna, så blev det rent hus ,där som hemma, på samtliga hyllor och lådor redan innan jag upptäckt att jag åkt hemifrån i olika skor. Inte heller himla festligt att räkna till 18  pangade  fönsterrutor i ladugår´n eller veteranbilen som blev ett minne blott. Det låg en påk på helt fel ställe, ja ni fattar… På den ägarens huvud blev det snabbt mindre färg på stråna. 

Tålamod är en fiskares bäste vän, sägs det i Lotta på Bråkmakargatan. Mm stämmer säkert..under långa perioder önskade jag att Valium hade varit min.   *ler lite för han såg till att alla i hans närhet fick en tydlig aning om var deras yttre gräns för tålamod låg nånstans..förresten  *ser på Robin* så ska jag passa på att hälsa från Ingmar. Han är lessen att han inte kunde komma idag men det var för tidigt med permission, tyckte läkarna på psykfemman.  *ser ut över gästerna* Ingmar, för er som inte vet vem det är, det är han med veteranbilen och fönsterrutorna.

Ditt humör skiftade lika många gånger under ett dygn som väderprognosen och jag vacklade i min tro att allt skulle lösa sig till ditt bästa. *ser på Robin* -Det som du tyckte var ditt bästa. Det skulle räcka gott för mig.

För samtidigt som du växte på längden så växte mina farhågor lika fort.       *till gästerna* Vad ska det bli av honom? Hur kommer det bli?  Kommer han klara sig?  -Ni vet…blir vi nånsin av med dem-känslan? *himlar med ögonen*  eller kommer vi få hem den där omtalade tvättsäcken en gång i veckan eller gud bevare oss kommer de ens flytta hemifrån?  

Men som jag fick äta upp de hågorna.

*till Robin*  – Nu öppnar vi Gotte-delen,va ? *ler*  

*ser på Robin*   För hur det än var, älskade pojken min, så var du en vänlig liten gosse. Hjärtlig,omtänksam, klok och fruktansvärt rolig. Humorn var och är ett av dina starkaste signum tillsammans med din makalöst vackra insida. Din lillasyster och jag skrattade så vi tappade andan när du satte igång. Din imitationsförmåga är bländande.  *ser på gästerna*  För så var han också, redan som liten. Fruktansvärt rolig. Och snäll.

*ser på Robin*  Men det som ändå varit min lisa för själen, sonen, och det som gjort att jag kunnat hålla mig från både Valium och femmans avdelning är just din vackra själ. Hur dåligt du än mått, hur dåligt jag och din syster än mått genom åren som faktiskt varit allt annat än en piece of cake..är att du alltid funnits där. Lyhörd och exakt. Du visste precis när och hur mycket vi tre behövde varann.

Och för det kommer jag alltid älska dig.

När du blev lite äldre, typ tonåren så tyckte jag du behövde komma ut lite utanför min vård.  – I ärlighetens namn var du i en rätt tråkig dipp och jag var lessen att jag inte förmådde dig att våga leva livet mer- Vi hade pratat om det här med att vara glad kontra lycklig och jag var så smärtsamt medveten att du var bara glad men inte så lycklig.

-En danskurs, sa jag. Jag har anmält dig till en danskurs. Den börjar om några dar. Den är betald och klar, sa jag snabbt för jag visste att du inte skulle ha samvete att låta den brinna inne då. Inte helt road att gå dit ensam, du ville ha med mig, men när D-dagen kom så puttade jag i väg dig samtidigt som jag nöp lite i dina kinder så färgen kom tillbaka. – Och glöm inte att man måste andas också, påminde jag och så masade du dig iväg.

Du hade inte kommit hem när det ringde och jag bävade lite för att svara. Tänk om det är han..då är det nog kört med fler gånger, tänkte jag. En flopp. *svarar i mobilen*  – Ja det är C..längre än så hinner jag inte.

–   FAN MORSAN VAD UNDERBART DET HÄR VAR! JAG HAR HITTAT MIN DRÖMKVINNA, är det första jag hör. – JAG ÄR KÄR. -Hon har redan en kille men det skiter jag i just nu, för henne ska jag ha. Och innan jag fattat att det faktiskt var han som ringt stod han i hallen och var precis omöjlig att få nåt vettigt ur. *ser allvarlig ut*   Jag har aldrig sett honom le så vackert..eller ja förresten..det var ett smajl lika stort som hela Småland, med hela infrastrukturen fullt synlig.

Och det som följde är smått surrealistiskt:

*vänder mig mot Helene*

Du den vackraste av själar. Min granna granna unge och balsam för oroligt modershjärta. Om du visste vad din kärlek till Robin gör för mig. För mig är du nästan inte riktigt på riktigt. Så här efteråt är det så självklart att det var du som skulle bli hans andra halva och jag vet inga som förtjänar varann så väl som ni gör och att få vara med när ni ser på varann är för mig de vackraste av ögonblick.

Det du ger Robin är nånting jag aldrig kunnat ge. Lycka. Lycka i dess renaste form ger du min son. Det finns inget i hela världen han byter ut mot den. Och för det ska jag älska dig så länge jag lever.

*tittar på gästerna*  Mina tidigare farhågor, ni minns min fasa om tvättsäck och hemmavarande vuxenbarn?  Om man säger så här..han sa aldrig att han flyttat hemifrån..han kom som bara aldrig hem igen.

*till Robin* Kommer du ihåg att du fick frågan av din läkare hur du ser på framtiden?

Du svarade: Jag vet inte, jag har aldrig varit där.

*ler* Klokaste klokaste ungen min, Du är framtiden.

Ni är framtiden. Den är er att forma. Ta vara på ynnesten att få skapa möjlighet för drömmar och mål.

*till de båda* Jag önskar er en fantastik vacker resa genom livet och då och då kommer jag för att kolla läget. För du vet ju Helene, ångerveckan och reklamationrätten gäller inte längre. He is all yours now, Darling.

 

                                  Jag älskar er hela tiden

    / Mamma och svärmor