Remi-patt eller win-win?

Alla dessa nätter som läggs till högen av osovna börjar bli lite för mycket av ett dilemma. Oavsett om det beror på värken i benet, stressen i systemet eller båda spelar mindre roll, en massa saker gör det med en. Jag försöker vara snäll och duktig mot mig, nu jobbar jag ju minimalt och kan varva ner genom att vila när jag vill. Men det vill sig inte alls.

Ni vet när man är väldigt sjuk i feber och det låter i huvudet, man kan höra ett ljud, som ett konstant vakuumsus. Högt hela tiden och så kommer det riktiga körare emellanåt, som vågor som böljar genom hjärnan så man blir yr. Och irrititationen i kroppen som vägrar släppa, den som håller cellerna i ett grepp som gör avslappning omöjlig, är nog den som gör att nätterna blir lika vakna som långa.

Jag längtar efter själslig stabilitet, den man vilar på när yttre faktorer inte samarbetar. Rustningen som tar emot och skyddar från skav. Som det ser ut nu är jag i ett uselt skick rakt över i alla avseenden.

En fysisk, psykiskt, mental och själslig tävling skulle hålla på i det oändliga innan man dömde att ingen del var värre, eller för den delen, bättre än någon av de andra.

Så för att behålla lite struktur så ligger jag kvar i sängen, i alla fall stundvis. Säkert femton gånger tittar jag på klockan, fem gånger går jag upp på toaletten, tre gånger dricker jag vatten och ett par gånger äter jag nåt.

Och så väver jag ihop alltsammans med – Det var då helvete, har det bara gått 40 minuter sen jag la mig. – Men va fan, nödig igen?! – What the..?! – Men för helvete, är klockan bara kvart över tolv?

Så håller jag på nätterna igenom. Påsarna under ögonen har fått barnbarn och jag undrar hur lång tid som ska till för att känna harmoni igen.

Jag är på riktigt orolig att jag ska ha tappat de få sociala skills jag haft. Så lång tid utan att praktisera sociala regler, i en hjärna som övat flitigt på att ladda krutet, skrika tänt var det här och så tutta på. Allt i ett svep. Och så repeat.

Alla övertändningar och ras i huvudet har gjort att jag tappat förmågan helt att vara som man borde. Eller vara som de flesta i alla fall. Det ser ju så enkelt ut när jag iakttar människor i min omgivning, som att alla redan kommit överens om spelreglerna och rättar sig därefter.

Finns det kanske regler som alla vet om och rättar sig efter utan att kommit överens innan? Är det det som är social intelligens? Kompetens? Eller självklarhet? Men inget är självklart för mig, så länge jag inte ensam, det är enklast men heller inte längre jätteroligt.

I dag är jag helt ledig och ska ta backen ner till stranden. Blek som en Albyl vill jag ha lite färg innan jag åker härifrån. Märkligt, jag har bott här i två år och väljer faktor 50 för att inte bränna mig.

Från den 25:e har jag tagit in på hotell. Lite semesterkänsla ska jag ha, ligga vid poolen, frukostbuffé och gå ut på kvällarna och äta, se mörkret sänka sig, sorlet och dofterna, människorna, värmen, känslan av att få leva min dröm. Om så bara för en vecka. Nya drömmar kommer.