Dum, dummare, människan

Jag verkar vara av dem få som inte fått panik av restriktionerna där jag bor utan anser att de är ytterst nödvändiga och helt avgörande för framtiden, vi har extrem karantän här på Gran Canaria och får inte gå ut överhuvudtaget såvida du inte måste handla mat, gå till läkare, apotek eller rasta vovve. Sen är det stop och belägg. Polis och militär jagar med helikopter och drönare och bötfäller och t.o.m. fängslar den (mandat finns) som bryter mot förbudet. Vi är inne på sjätte veckan nu. Efter att förlängningen godkändes utökades isoleringen till den 9 maj. Sen gör man en ny bedömning. Vägen till beslut är härnere mycket kort. På en timme kan man förändra åtgärder både till det bättre och det strängare.

Vi som bor här hanterar det på lite olika sätt. Grannar man tidigare inte märkt av lär man känna genom väggarna och ute på altanerna. Det pratas konstant i mobiler och genom datorerna, det är flygbolag, UD, barn, släkt och vänner från Sverige och andra länder i andra änden. Det pratas snällt, skrattas, skälls ibland och tjålas på språk som gör att man för första gången förstår var de är ifrån. Eftersom vi bor i ett spansktalande land har de flesta den goda tonen att alltid heja och slänga sig med fraser på det spanska språket, oavsett ögon eller hårfärg så man har aldrig vetat om man hälsar på en landsman, italienare eller tysk. Det gör detsamma i och för sig, man umgås inte på det sättet här mellan nationaliteterna, utan man håller sig lite på sin kant.

Det brukar vara rätt tomt på boende här vid den här tiden på året men nu är det öde på riktigt. Alla de som äger ett boende här har flugit hem till sina hemländer och lär inte få återvända på överskådlig framtid. Det finns dock de som fortfarande bokar om sina, av flygbolaget, avbokade biljetter till andra bolag och flerdubblade priser på de biljetter som ändå går att boka. För hem vill man. Och vi som är kvar, vi lär känna varandra genom väggarna.

Nån panik över instängdheten har jag inte. Inga problem alls faktiskt. Visst är det tråkigt att inte kunna röra sig fritt och få nyttja allt här men att vara isolerad stör mig inte. Jag har alltid varit extremt hemmakär och inte som de flesta andra som vill ut i naturen och hämta kraft och frihet. Jag saknar att kunna få panoramablicken över atlanten, sorlet av människorna, dofterna, caféerna, ljuden av levnad. Men nu finns inget av det så då njuter jag av det jag har, altan, sol och all ledig tid i världen. Vi har också förmånen att kunna köpa nybakat bröd, direkt vid grinden, varje dag och vattenleverans två dagar i veckan, de har fått tillstånd att fortsätta med den servicen, det är väldigt tacksamt.

Uppfinningsrikedomen för att stå ut med isoleringen verkar inte heller ha några gränser och jag blir lite förvånad över hur dåligt folk ändå mår när de får restriktioner. Man söker genast möjligheter att tänja och komma runt kravet att måsta hålla sig i skinnet. Allt från tumstock, armlängd och munskydd som är värdelöst i sig då man inte rår över de som går förbi, för nära. Alla andra ska hålla avstånd verkar vara åsikten när man sätter sig på utecafé, man var ju där före den som kommer efter och ute får man ju vara och vips har man tagit sitt ansvar och då är man i hamn lyder inställningen. Dumheterna vet inga gränser.

Värst är ju alla som basunerar ut att man inte är ett dugg rädd för det där lilla viruset som de kallar det och där sparar jag min energi för dem vill jag döda, eller ja, önskar att de får viruset i alla fall, och nästan trillar ur livet.

Fåglarna kvittrar, kaffedoften sprider sig i köket och den varma brisen från den öppna altandörren får livet att kännas enkelt.

Jag vilar i det så länge.