Det här med på ålderns höst

Många jag känner tycker att det ska bli skönt att gå i pension. Att det här med att bli äldre inte är nån nackdel. Så rabblar de upp allt som de kommer att göra med all den tid de kommer få.

Med trädgården, resorna, sovmornarna och så barnbarnen såklart. Dessa individer som man aldrig hinner riktigt med som man vill när man jobbar. Man har planerat och filat på dessa tankar och drömmar sen man var unga, att när man blir pensionär då…då..ska man allt njuta av det man planerat och drömt om.

Härliga underbara tid.

Och så sitter jag där mitt i. Mitt i konversationen och mår dåligt och känner att nu är det min tur att delta med vad jag ser fram emot. Jag får frågan om vad jag har mest lust att sätta tänderna i när jag blir pensionär.

Lust, tänker jag..lust.?.jag har bara lust att klappa till alla mitt i plytet och skrika att jag vill fan inte på nåt sätt bli äldre. Att jag ser ingenting bra med att bli gammal. Absolut ingenting.

Men orden fastnar som tur är som klister på tungan. Klumpen i magen gör sig påmind. Jag måste ju bidra med nånting nu. Kom igen..säg nåt klatschigt om ålderdomen..säger jag till mig själv. Säg nåt om att odla tomater eller få tid att lära mig spanska.

Och så säger jag; Jag vill gå i pension nu. Och så brakar det ut ett surr av skratt om att vem vill inte det och om man kunde välja så gick man helst igår. Så håller det på en stund och man glömmer att jag inte sagt nåt bra om ålderdomen.

Faktum är att jag har dödsångest. Egentligen har jag nog mer gammelångest nu. Men dödsångesten flåsar i bakhuvudet så jag aldrig får riktigt ro.

När jag var ung tänkte jag aldrig på sånt. Den var ju så avlägsen att man knappt tänkte att den fanns.

Men nu..när jag är över 50..då blir det mer än tydligt. Överallt blir man påmind.

I pensionskuvertet som dimper ner och säger att jag behöver jobba till minst 67 om jag inte ska bli fattigpensionär.

Och att jag förmodligen inte lever lika länge till som jag har gjort. Och gör jag det så är jag troligtvis inte lika alert hela vägen.

Eller som en expert på pensionen lade fram det; Man får ut mest pension om man jobbar till 65 alt.67 år. Man räknar då att man betalar ut pensionen till 85 som är den estimerade åldern man lever ( enl. statistik tydligen)

Jag höll på att kräkas. Allvarligt. Det var som att få vinterkräksjukan medan jag läste.

Ska jag jobba i 15 år till för att få en pension så jag har råd att leva till jag är 85 utan att vara fattig?

Det är ju de sämsta åren i mitt liv av alla år jag levt. Är det rimligt?

Är det på riktigt rimligt, flämtar jag för mig själv. Då kan jag ju ha fått grön starr, artros i varenda led, vara semi-dement och behöva ta mig fram med rollator.

Och då är inte det i värsta fall.

I värsta fall kan jag vara änka.

Då spelar det inte så stor roll att jag inte förvärvsarbetar utan har tid till tomaterna, resorna och spanskan.

Och så känslan att vara fångad. I denna eviga krets av måsten man inte slipper.

Man måste jobba. Annars har man inte råd. Man måste spara. Annars har man verkligen inte råd.

Man måste vänta. Pensionen är låst till 63. Och ännu senare när jag blir 67.

Man måste ha is i magen. Inte skynda. När det är dags är det dags. Och det är inte nu.

Jag kan leva i nuet. Carpe diem och allt det där. Alla småsaker man förgyller vardagen med. Missförstå mig inte. Jag gör det. Det ligger i mitt DNA att njuta av både litet och stort. Jag har lätt till både skratt och positiva tankar. Jag älskar doften av sol, ler när tussilagon kikar fram och det behövs inte mycket för att jag ska känna lycka. Det är inte där det ligger.

Det är det andra. Det ofrånkomliga. Att tiden rinner fortare än jag hinner njuta av den.

Är det meningen att vi ska ha de sämsta åren som fria?

När risken att man blir sjuk, mister sin partner eller på annat sätt inte kan behålla hälsan är större än när man är yngre. Jag har sett det på nära håll. Människor som mitt i livet mister sin älskade och med det krossade drömmar och ett liv tillsammans på ålderns höst. Som blir sjuka och oförmögna att leva det liv de längtade efter som pensionär. Alla planer man smitt under tidigare år försvinner lika fort som pensionen.

Den som säger nåt annat ljuger, säger jag. Det finns inte en enda människa som inte skulle byta mot att ha pension när man är yngre i stället.

Livskvalitet är inte hur mycket pengar du har utan hur mycket tid du har att göra det du älskar.

Stressen gör sig påmind så fort jag slår upp ögonen. Den gnager och skaver. Jag vet att jag inte kan stoppa den, ändå försöker jag hitta vägar att åtminstone få den att sakta in. Jag lyckas bedrövligt dåligt.

Är jag den enda som har såna här tankar, tänker jag.

Eller erkänner man det inte bara?