Lyxjobb och finstädning

En sak jag upptäckte tidigt när jag slutat jobba var att jag kände mig något lättare till mods, som att jag rätats ut lite. Jag har varit väldigt arg, stressad och lättprovocerad i många år. Rätt konstigt för jag har inte jobbat med det jag gör nu i lika många år och med tanke på att jag inte vantrivdes där jag jobbade sist trots att arbetsbördan var tokhög, är det lite märkligt att det ändå känns sån skillnad. Jag har dock haft jordens sämsta chefer där inte någon av dem är lämplig på sin post och deras beslut har varit allt annat än personalvänliga och arbetsrimliga. Man har i princip betett sig som regelrätta as mot oss som personalgrupp och flera har sagt upp sig bara därför. Men att det skulle vara det som orsakat hela mitt mående kan inte vara helt sant för vi har haft rätt lite att göra med dem. Vad är det då i så fall som gjort att jag så plötsligt landat i nåt slags lugn? Är det att jag omedvetet medvetet vet att jag är fri som människa för att jag tagit beslutet och gjort nåt? Vetskapen att jag gjort en total förändring? Det är ialla fall som om allt blivit klarare, lugnare och enklare.

Det är ju andra saker som borde kunna stressa mig nu. Ingen inkomst, ingen egen bostad och inga andra garantier heller för den delen och jag som alltid velat ha kontroll och koll på mitt liv och leverne. Vi har gjort det många drömmer om. Hållit för näsan och hoppat, hoppat av vardag och ekorrhjul, för inte ens det bestämde vi själva. Nu, ingen chef som talar om vad vi ska göra, var, när och hur länge. Och skulle oron börja skava så har vi räddningsplankor om vi vill och behöver för jobb finns alltid. Värre än så är det faktiskt inte.

Det jag kommer njuta allra mest av är den ostyckade tiden. Inte stressa med vilan för att ledigheten bara varar ett dygn eller varva upp för att semestern är slut om tre dagar och sen är det 300 dagar till nästa gång vi har semester. Vi behöver lång lång tid att göra absolut ingenting om vi inte vill, det måste vara det bästa jobb man kan ha, att få njuta på heltid samtidigt som man får betalt i att allt skräp man burit på, på insidan, städas ut. Fler borde planera för sånt.

Jag misstänker att det kommer ta ett tag att vänja systemet vid det för jag känner tydligt att kroppen inte fattar att den inte ska jobba mer och jag får aktivt tänka och påminna mig att jag faktiskt är fri varje gång den känslan och tanken dyker upp. Den varvar dagligen upp och hjärnan börjar tänka sovtid, schema och vilken dag det är. Och så tittar jag ofta på klockan med en klump i magen, som om jag glömt nåt.

Så det ska bli intressant och se hur min kropp och själ reagerar över tid, den galna takten på hjärtat, sömnen, humöret och tokstressen jag har haft i själen, för att inte glömma den lätta ångesten som hållit om mig hårt. När jag blundar och tänker inåt, så känns det som att jag är full med hål där energin rinner ut fortare än den hinner göra nytta. Jag hoppas att den ostyckade tiden ska vara det som tätar dem så jag kan känna mig hel. För det som är nu går det inte.

Och vi är färdiga med den här delen av livet. Vi kan det och vill inte tillbaka. Vi har aldrig velat leva samma liv två gånger. Inte nån av oss vill tillbaka till gamla arbetsplatser, tidigare ställen vi bott i eller på. Många väljer ju att flytta hem, som de säger, och köper hus i barndomssamhället för där hade man själv en lugn och trygg barndom. Hit gäller även livet med småbarn. Det är många i vår ålder och på jobbet som också är mor och farföräldrar som inte gör mycket annat än har sina barnbarn. Passar efter fritis, sover över på helgerna är barnvakt vid studiedagar och sjuktider. Det känns lite avigt för mig. Jag har levt det livet och längtat efter att få vara bara vuxen och att då börja om med den biten lockar inte och jag orkar inte. Jag är inte rustad för det livet längre, jag är barnvakt om man frågar men det är inte så att jag saknar barnbarnen så jag vill umgås med dem. Jag har kollegor som tittar snett och mer eller mindre ifrågasätter vårt beslut att flytta utomlands och menar att vi inte bryr oss om varken barnen eller barnbarnen. De menar att de är ju livets efterrätt, grädde på moset och alla andra liknelser. Har tänkt mycket på det och det slutar alltid med att jag bli vrång så jag får sluta tänka. Det är ju deras barn och inte våra. Vi borde inte ha några förpliktelser till någon längre. Det kommer inte de vilja ha när deras barn blir vuxna. Då är det deras tid.

Jag älskar mina barnbarn men jag älskar och behöver min tid.