När själen läxar upp kroppen

Jag hade på känn att det var på väg men ändå denna lilla tro att jag kunde med vilja hålla det tillbaka.

Häromdagen slog han till, Herr TN, och bökade sig in djup upp i örat med sin glödande högaffel. Denna gång är bara den nerven inblandad och för det är jag naturligtvis tacksam, även om jag inte har mycket till övers för honom som hälsar på. Det hugger så kraftigt i örat att jag hukar med huvudet och tar mig för högersidan och väntar. Väntar att det ska sluta för stunden. Svälja är plågsamt smärtsamt, det gör jag bara när jag måste. Öm i högersidan av ansiktet där min TN sitter. Medicinen är inte lika effektiv som på den riktiga tn-nerven så jag har ökat dosen och med det lite märkliga effekter till följd.

Schemat, de nya patienternas tider har ställt det ordentligt med sömnen också och för det tackas jag med migrän.

Men jag känner ändå att den egentliga anledningen till att jag är mentalt väldigt sliten är makens alkoholvanor. Jag mår mycket bättre här, trots nuvarande besvär, än jag skulle gjort i Sverige i mitt yrke.

Som exempel; endast två nyktra dagar av de sista 30 där 25 har varit nästintill redlösa, har satt betydligt mer spår i min mentala ork än nåt annat. Och han har ingen tanke på att det påverkar framtiden för hans interaktion med mig när vi väl blir särbos.

Jag orkar inte ens analysera den tanken. Uppgiven, iskall och kalkylerande, så har det format mig, en individ jag inte ens tycker om.

Jag måste få tillbaka till mig och mitt annars blir jag konstig.

Resten löser sig. Hur ger jag faktiskt fan i just nu.