Öppet sinne eller öppet ända in?

I bland ramlar det över mig lite väl mörka moln. De är blandade med all möjlig sörja som inte gör en enda människa glad, en besk smak sprider sig om jag inte stänger alla spjäll. Och just det, att stänga alla spjäll, är ju speciellt vi högkänsliga så fantastiskt bra på. Not.

Sörjan, den har sitt ursprung i det som är. Det som hänt och det som både förmodligen och absolut kommer hända. Känslor att hantera, huggen i hjärtat, sorgen i själen. Avsked. Jag hatar avsked. Ett sting av aldrig mer gör sig påmind och jag går i kvav av det. Aldrig mer det som är. Att det nya blir bra ja, det är möjligt och kanske till och med troligt men det här..det här är aldrig mer. Uff. Vill inte.

I morgon, magnetresonans, och nu är inte svaret lika viktigt längre, jag har tagit beslut i den frågan oavsett. Men smärtan är lika jobbig och i går hade jag återbesök ang den nya medicinen. Ny medicin, codein denna gång, färre biverkningar och lättare utsättningssymtom, och så mer muskelavslappnande. Jag passade på och visa honom min svullna, hårda och väldigt ömma överarm som har en stor röd fläck som känns väldigt fel. När han fick veta att det var där jag fick vaccinet för 14 dagar sen blev han helt till sig. Fram med mobilen och fotade, tog mått och skrev ner, kände och tog allmänvärden. Och så prednisolon och lite kräm. Det skulle skickas in biverkningar av det här slaget till..nånstans, för att dokumentera sånt som är utöver normalt förekommande biverkningar. Inte så konstigt då att jag känner mig sjuk och helt ur slag i leder och annat skräp fortfarande. Det blev lite extra grädde på moset, tack så mycket livet.

Jag har beslutat att säga upp min fasta tjänst i mitten av oktober och lägenheten i slutet. Jag åker tillbaka till Sverige i slutet av november. Bittert känns det. Fruktansvärt bittert. Men jag känner en viss lättnad. Att stanna på de här grunderna som nu är aktuella var dömt att misslyckas, drömmen var ju inte det som blev även om jag inte i sig har problem att leva här ensam, absolut inte. Jag har ett litet, extremt litet nät här som vill ha mig tillbaka, och tillbaka kommer jag men på bara mina villkor nästa gång. Och så går det upp för mig vetskapen varför jag egentligen stannat så länge som jag har. Ett samtal med dottern, denna kvinna som förgyller jorden med sin fullständigt förvirrade, ocd-proppade helt och klart medvetna kontrollbehov till bredden av glädje för mig som mamma.

Hon sa bara, Ja alltså jag fattar inte att du inte flyttat tillbaka för länge sen. Hon har ju varit med från början av min dröm och alla gupp och avkrokar den tagit. Lyssnat, pratat, rått, undrat, hållit med. Jag har skrattat med henne så tårarna har runnit. Hon är så klok att jag baxnar. Så insiktsfull och medveten. Och hon tror att hon inte har nåt att komma med. Jösses.

Men det fick mig att tänka. Varför har jag inte flyttat tidigare? Och naturligtvis, naturligtvis vet jag ju det, egentligen. Det är detta evinnerligt för mig viktiga sammanhang. Det som tar så lång tid att känna sig hemma i. Det som gör att jag vet vad jag har att förhålla mig till. Min trygga identitet. Min bas och i mångt och mycket min viktiga levnadsmanual.

Nu rycks den bort här och jag måste börja det mödosamma och faktiskt rätt motsträviga jobbet i Sverige, att försöka skapa mig ett nytt sammanhang där jag kan vila. Det är med viss bävan, det erkänner jag. Jag hatar att skapa nya kontakter på ett sätt. Allt som man inte vet ska man klämma och känna på, jag är för trevlig för att vara konstig i överkant så det håller inte, nä jag måste vara så trevlig som jag är fast utan att skrämmas. Balansgång det där faktiskt. En gång var jag så trevlig som jag är och då kom den kvinnan och knackade på hemma hos mig. Om man säger så här, jag fick inte applåder när jag stängt dörren. Men jag hade inte sagt att det inte var ok att dimpa in oanmäld men hon hade tyckt att jag var så trevlig och hon var ju ändå i hoodsen, som hon sa. Stackars kvinna, det var ju inte fel på henne men det trodde hon inte på, för hon blev ju inte inbjuden. Ja, ni fattar dilemmat.

Jag ska bo hos dottern och hennes familj till en början. Stockholm. Blir så bra det går tror jag. Mycket jobbtillfällen, bra kommunikationer och ok strategiskt. Sen måste jag ha nåt eget. Min ensamma sida går under om jag inte får bo själv. Jag måste fundera ut hur och var jag vill bo lite mer permanent. Jag har några få men väldigt noga utvalda människor jag ska odla väldigt mycket trevligt med. Det vet jag.

Dottern sa också, med viss längtan,att mamma du har ju världens bästa läge nu. Just nu har du inget som binder dig till nåt du inte vill. Inga lån, krediter, äktenskap, fast jobb eller bostad som måste värnas. Du kan göra precis vad du vill. Jag är rätt avundsjuk på det faktiskt, sa hon fast jag vet vad hon menar.

Och så det ju. Det är frihet men också ett visst mått av rädsla och undran om det kan vara så bra, verkligen. Under lång tid alltså. Förmodligen kommer det inte vara lika lätt som det låter men jag ska i alla fall göra ett redigt försök att det ska funka. Hsp-sidan gör ju inget i livet på det viset lättare. Det kommer dubier, katastroftankar och fattighus lika ofta som reklamen på tv4. Och så reaktionsfarten, farten där ljusets hastighet har en del träning kvar att göra.

Men som jag redan bestämt så ska jag göra det jag vill och tycker om. Utan att be om ursäkt och ingen far illa.