Ovärdighetens skeva värde

Arbetet med att bli normaldrickare verkar inte slita ut honom lika mycket som det verkar slita på honom. Han jobbar hårt för att göra sin lever en rejäl björntjänst. Sen jag sa att jag vi skulle bli särbos har det skenat med intaget på ett sätt som förbryllar till och med mig. Han vet och förstår att vårt relation överlever bara om vi inte bor under samma tak. Hade han propsat på att vi skulle förbli i samma hushåll hade jag lagt fram skilsmässopappret. Så det här en enda utvägen. Men att därifrån ta det sjumilakliv bakåt, till där han var innan jag sa ifrån på riktigt, den har jag inte förstått mig på. Det dricks mängder nästan alla dagar i veckan. Minnesluckorna avlöser varann i samma takt som timmarna på uteserveringen för att fortsätta hemma, ofta tills han somnar alldeles för tidigt. När det blivit så mycket för mycket får jag oftast leda honom upp i säng för att jag ska veta att han landar på rätt ställe, för att sen få lyssna till snarkandet som då alltid når ett par nivåer till i decibel.

Han säger att det är bara då han mår som bäst, när han dricker, och bara det är ju tragiskt. Men jag ser det hela som så ovärdigt honom. Hur ska det bli när jag inte är här och håller ett litet om än vakande öga på honom? Som det är nu är han ändå lite restriktiv med intagen men som särbo finns det inget som står i vägen.

Nu ska jag inte bry mig för det var överenskommelsen men det har fastnat en liten kardborre i mig som motvilligt släpper sina hullingar.

För det går inte att säga så till mig, känn inget. Bry dig inte, känn inte efter. Det är inte ditt val att han förstör sig.

Nej det är det inte men det spelar ingen roll. Skavet i magen har börjat sprida sig. Tänk-om-orosmolnen ligger tunga i sinnet. Hur många gånger har jag inte fått se till att han inte skadar sig när han är som mest berusad. Snubbla, snava och tappa balansen. Somna på rygg, gå i fyllan och göra nåt han inte är medveten om. Men rädslan att han ska gå upp till sovrummet och inte motoriken hänger med, att han snubblar ner för stentrappan och slår sig sönder och samman, i värsta fall slår ihjäl sig, den är värst och högst tänkbara scenarier båda två.

Inte dina val. Du kan ändå inte göra nåt.
Nä, jag vet det. Jag fasar likväl.

Varför?

För jag går sönder.
Jag går så fullkomligt sönder mentalt. Skulle det hända nåt när jag inte fanns på plats kollapsar jag både psykiskt och fysiskt.

Jag klarar inte av smärtan i själen som river ut min fredade zon och slår den i spillror. Den kommer förfölja mig genom all tid och jag är inte rustad för det.
Så för att klara min själsliga livhanke måste jag vara egoist.

Jag vet exakt hur den känns. Den där känslan i mellangärdet som sprider sig med elektriskt hårda stötar och det dåliga samvetet som jagar med harpun. Förtvivlat ont tills man knäar mentalt inför smärtan och frustrationen. Den mentalt fysiska smärtan är så påtaglig att den gör ondare än att slå sig på riktigt. Så gröper den dygnets alla timmar och lämnar inga områden fria från sin närvaro tills jag hittar en lösning eller att tiden går så länge att den hamnar bakom nya händelser, men när som helst kommer den hälsa på och då med samma spark i magen som när den var ny.

Det är så det alltid varit men jag har ändå aldrig vant mig. Jag vet nu att det beror på min högkänslighet, i kombination med att jag är empat, att jag reagerar så oerhört starkt. Att jag inte kan stänga ute känslan med, låt säga, sunt förnuft och realistiska tankar. Fysiologiskt är det omöjligt då jag ser annorlunda ut i hjärnans nervsystem. Vi känner betydligt djupare och starkare. Det är så vi är födda. Men det finns strategier jag behöver lära mig. Jag har dem inte än men en del har jag förberett för inlärning så snart jag får lugn och ro.

Så det jag kan göra så länge för att förekomma den känslan på nåt sätt är att försöka mota Olle i grind. Tänka fem steg i förväg och låta saker och ting få ta tid. Ha tålamod. Bida min tid har blivit ett motto. Om jag inte tar några, för honom, jobbiga beslut på en gång, om jag lindar in det jag egentligen vill säga, om jag curlar min väg till min egen fristad..då kanske jag får behålla den lilla delen av själen intakt.

Hjärnan jobbar för högtryck sen länge och jakten på lindring och lösning är i full gång.

Om han bor nånstans där det är lite säkrare? I alla fall utan övervåning med stentrappa, då skulle den oron försvinna, att jag skulle hitta honom sönderslagen eller död. Att han skulle dricka mindre eller bli den här normalnyttjaren han skulle lära sig vara, det hoppet är borta.

Jag ramlar över orden vi sa när vi gifte oss, – I nöd och lust. Var det menat att man skulle dela innebörden på två eller meningen på två?

Min nöd och hans lust?

Det sorgliga är att han inte har några bekymmer med mängden, han verkar inte ens märka hur illa det är, men när man kommer upp i fyra, fem, sex liter starköl varje gång och alltid få minnesluckor, det kan ju bara gå åt ett håll.

Mitt hopp är att det lugnar ner sig när han upptäcker att världen inte rasade trots förändringen i våra liv utan blev till det bättre och med det en lugnare takt med alkoholen för nu är det alltjämt i tid och otid.