Persona non grata

Personan jag antagit under årens lopp, som fått agera sköld mot det jag inte vet, har sitt pris och att kopiera det jag inte kan och förstår kostar. Jag måste hela tiden lära mig hur man ska föra sig i de icke-högkänsliga empaternas vardagsrum. Lyhördhet, inlärning och gott komihåg är en fördel. Sinnena scannar in hur man ska vara för att passa in så man syns. Jag vill ju det, synas, annars finns man inte. Och det måste jag för mitt välbefinnande, finnas till för andra. Reaktioner, hur man agerar, hur man interagerar blandas med rörig hjärna, egentolkade slutsatser och övertändning. Men det visar man inte en skymt av.

Det har varit ett genomgående tema, anpassa, snegla och kopiera och det ställer ju till det eftersom jag samtidigt har behov av att veta vad jag ger mig in på. En konflikt jag alltid bär med mig för jag vet oftast på förhand att jag inte kommer lyckas särskilt bra. Det struntas det som sagt i, så länge det inte syns. Allt för konsten men det känns och det kostar mer än det smakar.

Så egentligen tycker jag inte alls om den, personan. Den gör mig osäker och ängslig för jag förstår inte så mycket av andras reaktioner och det är rätt ofta som det inte fungerar att se, lyssna och lära men att visa mitt riktiga jag, det har inte heller riktigt funkat. Det ger ifrågasättande och kommentarer så den använder jag bara när jag är ensam. Sorgligt, för det är då mår jag som bäst.

Det svåra med anpassningen är att jag tolkar det med mitt riktiga jag, nåt annat kan jag inte, men det förutsätts att jag ska tolka enligt min persona. Och att låtsas är svårt, även om man lyckats härma bra, när man inte har det naturligt. Rädslan att bli påkommen är ständigt där och jag undrar ofta, är det så viktigt att låta andra tro att man är som dem, så man vänder sig själv ryggen?