Hsp/empat -Hjälp till självhjälp

Böckerna jag läste häromdagen, de som skulle bli min manual till verktygspåsen jag fått, var inte lika mycket manual som tankeställare men såna är ju ofta både nyttiga och lärorika.

Men när jag får mig en tankeställare ställer inte den sig nånstans.

Tänk dig att jag ska lära mig spela biljard. Kulorna, tankarna, ligger på mitten av bordet inpackad i en lagom stor ram och håller ihop allt men jag ser dem rätt bra.

Ta bort ramen och kulorna ligger ändå kvar, samma form som i ramen men nu med bättre överblick av deras ytor och även emellan dem från utsidan. Samlade tankar, stilla men tydliga.

Då kommer min hjärna, grabbar tag i en kö och sopar till kulorna så hårt och snabbt att jag varken hinner se färger eller siffror. Ingen välriktad, genomtänkt och distinkt sprängning utan med en sån smäll att hjärnhinnorna lossnar. Farten svindlar, de flyger överallt på bordet, krockar med varann och byter riktning hela tiden. Svart, brunt, grönt och blått blandas med 2, 5, 10 och 7.

Så ser det ut i huvudet på mig när jag

Det är bra och viktigt men framförallt är det oundvikligt. I alla fall om jag vill leva resten av mitt så lätt som det bara går. Mentalt sett. Och medan jag läste hände det saker, jag log ibland, grät ofta men sög in det mesta trots att känslan av modfälldhet hälsade på. Det stod också att det kunde göra det och att en liten varning var på plats. Ta det lite varligt, typ så stod det. Varligt? Det var redan övertänt innan jag hunnit så långt.

Jag skulle bl.a. välja några händelser som legat kvar sen de hände och se om jag kunde analysera vad som var vad i det jag kände då. Och så stod det lite hur jag skulle jämföra, definiera och till sist om jag kunde omdefiniera min känslor för händelsen när jag fått lite kunskap om hur jag fungerar.

Händelser finns det gott om men några har alltid utkristalliserat sig och jag har undrat så varför. Jag är ju inte nära på klar med nåt och jag har inte riktigt den styrkan i huvudet mer än att skriva ner dem, varför det blev som det blev kanske jag får återkomma till men nån djup analys får vänta.

// 14 år ungefär. Bor tillfälligt hos pappa. Mamma var där vid ett tillfälle och jag frågar henne om jag skulle kunna få köpa ett par benvärmare till mina danslektioner. Jag skulle aldrig få för mig att fråga pappa och jag har en aning om varför. Så jag frågade mamma, lite försiktigt och trevande. Det har alltid tagit svårt emot att fråga om nåt till mig själv. Oron i magen har varit en konstant följeslagare i hela mitt liv när det är nåt jag behövt eller velat ha. (Om det inte varit för önskelista till födelsedag eller jul).

Efter en stund hör jag pappa säga högt från köket mot mitt håll att det klart att jag ska ha ett par benvärmare. Jag blir som förstenad. Det både isar och bränner längs ryggraden och jag vill springa ut genom dörren utan att passera gå. Kom, ropar han nu och jag försöker gå till köket men blir kvar i hallen och känner att jag vill nog svimma en aning när benen inte lyder. Han tittar ut och säger att det klart att jag ska benvärmare om jag behöver, vad kostar de? Jag tittar på mamma och vill bara att hon ska gå emellan och ta över.

Ärhum, stammar jag, det finns för 35 kronor på Åhlens. Fast jag hade hittat ett par på dansstudion för 50 kronor som var de finaste jag sett men det vågade jag inte säga. Mamma hade inte blinkat, hon visste att vissa saker var viktiga i viss ålder och hon stod alltid upp för sånt.

Jag kände pulsen i huvet och tårarna började rinna över. Jag gick därifrån och in i vardagsrummet. Mamma kom in och strök mig över kinden, då brast det helt. Jag grät så jag inte kunde stå upp och jag undrade varför pappa sagt så och hon berättar att hon tyckt att han kunde betala dem, han betalade inte mycket annars och så bodde jag ju där nu, om än tillfälligt. När han gav mig pengarna var jag helt blockerad och minns inte vad jag gjorde, sa eller betedde mig.

Jag har funderat så så mycket på att jag reagerade så starkt på den händelsen och den har följt mig i 40 år.

// 15 år ungefär. Bor nu med mamma. Jag tillhörde inte det översta men inte heller det understa skiktet av popularitet i klassen men respekterad av alla. Kände mig alltid som en självklar del. En gång frågade klassens populäraste kille (en väldigt ödmjuk och så trevlig trots sin popularitet) om jag vill gå på bio med honom på kvällen. En officer och gentleman. Jag fick omedelbart ett sånt stresspåslag att jag ville fly. Jag ville verkligen inte gå på bio med honom. Hur skulle jag vara? Vad förväntade han sig om han nu gjorde nåt sånt? Vad innebar det i morgon? I klassen. Vad skulle hända nu? Frågorna haglade men jag hade inte modet att säga nej. Mycket för att jag frågat om han inte frågat den och den, ett par självklara kandidater före mig. De hade inte kunnat och det lättade min oro lite för då var jag inte egentligen den han helst gick med och då släppte ju kraven på att jag skulle vara nåt jag inte hade en susning om utan att bara ville ha nån att gå med.

Jag blev till sist rätt smickrad ändå för han hade ju kunna strunta i att gå den kvällen och väntat till de självklara kunde följa med. Smickret växte lite mer på vägen hem från skolan och när mamma kom hem frågade jag om jag kunde få gå bio, jag hade fått en inbjudan att gå med en kille i klassen. Kvällen gick bra även om jag inte minns nåt av den mer än att jag var orolig för hur vi skulle säga hej då. Men han var en väldigt bra människa.

Så..en tid efter bion så är mamma väldigt upprörd. Jag vet inte varför och jag vet inte vad som triggat men så säger hon med hög röst- Jag får alltid betala, jag jobbar och jobbar jämt och ständigt och försöker att få det gå runt för alla som ska ha och så tycker du att det är viktigt att få gå på bio!

Där och då blev jag medveten. Inte ta för givet att nåt är vad det det verkar vara. Sen den gången har jag, mig veterligt, aldrig på eget bevåg bett om nåt för egen del igen ( om man inte bett mig önska nåt till givna tillfällen). Egentligen är det ju utan rimlighet och jag förstår ju att jag reagerade alldeles skevt men även det minnet har följt mig i 40 år.

// Drömmarna. Tre stycken, tre nätter i följd, varje natts dröm en fortsättning på den föregående.

Natt ett. Jag åker buss. Nån slags turistresa på små vägar uppåt i ett kargt landskap, ingen marginal på sidorna. Jag är rädd, det stupar nedanför. Jag hatar att åka så. Tappar känseln i benen och jag andas bara vartannat andetag. Lutar mig instinktivt försiktigt åt hållet som vetter bort mot stupet. Jag reser själv. Varför vet jag inte men jag är på väg till nåt. Där vaknar jag.

Natt två. Samma buss, samma väg och samma rädsla fast den växer sig starkare för varje sväng. Stenar och grus försvårar hjulens grepp och jag vet att nåt kommer hända. Så ett felskär och bussen far ut över kanten. Jag håller ett krampaktigt tag om stödet på sätet framför men slungas ur. Jag hamnar under en stor sten en bit från olyckplatsen. Det är bara jag som gör det, de andra ligger mer samlade. Jag börjar ropa på hjälp men inget händer och det är alldeles tyst där jag ligger. Jag vet att det är människor längre ner som sett olyckan, de såg jag på väg upp, och de måste ju skaffat hjälp. När den till sist kommer börjar man febrilt att söka efter oss. Men inte mig. De är rätt nära och jag ropar. Nån måste ju höra mig, tänker jag i drömmen och tycker det är lite konstigt att ingen saknar mig. Så hör jag jag en röst en bit ifrån som säger att de måste leta efter mig, jag måste vara i närheten.

Det är min svåger. Men han letar ensam så jag vet inte vem han pratar med. Han lyfter på stenar och ropar mitt namn flera gånger. Han är så nära att jag nästan kan ta på honom. Och ändå hör och ser han inte mig.

Det tar ett tag innan det går upp för mig att jag är död. Jag dog i kraschen och hamnade under stenen. Trots att han letar och ropar hittar han mig inte men jag uppfattar fortfarande allt. Där vaknar jag.

Natt tre. Man har hittat mig, men den biten minns jag inte för nu har ni begravning för mig. Jag ser inte vilka som är i kyrkan och jag vet inte hur min kista ser ut. Men organisten spelar en melodi som får mig att undra i drömmen varför jag valt just den. Brahms vaggvisa. Jag tänker så, varför har jag valt den? Inte vem som valt utan varför jag gjort det. Jag hör den som om jag var vaken. Klart och tydligt och när sista tonen spelats vaknar jag. En tung känsla av sorg och en ödesmättad stämning i mellangärdet höll i sig i flera dar.

Det är första och hittills enda gången jag seriedrömt och den enda gången jag sett mig död. Det har förföljt mig i ett par år. Och jag vet att man inte styr sina drömmar och att det är hjärnans kaotiska virrvarr som spelar en spratt men den här var annorlunda. Varför min svåger? Den man jag älskar för det han är för min syster och som jag önskat få känna det hon känner, om så bara en bråkdel, i mitt eget äktenskap. Och nu var jag död och hann aldrig få känna det nån gång. Men jag vaknade, jag lever och jag gör vad jag kan för att lära mig leva med mig själv. Ett förhållande så gott som något om det fungerar.

Jag har inte en tanke att mina föräldrar är skuld till hur jag reagerar eller gjorde då. Jag har nog haft en särdeles lugn och trygg uppväxt så det måste sitta i generna, och de gånger det hände nåt skulle inte många av dem jag känner reagera på samma sätt om samma sak. Vid tillfällena ovan reagerade jag som mitt personlighetsdrag är talande för. Tror jag. Jag vet inte men det jag läst så verkar det onekligen så.

Böckerna öppnade en ny väg, sidogata eller huvudled?