Hur skulle det vara om du bjöd till lite nu, livet?

Vaknade mitt i en dröm i går natt, kvart över två, aningens förvirrad men ändå med en varm känsla i mellangärdet som snabbt, efter att jag vaknat till lite, bytts ut till vemod. Har haft liknade, både drömmar och känsla flera nätter och med samma vemod. Och när jag vaknade i natt efter en lite annorlunda och tydligare dröm var jag uppgiven och en skavande sten rullade runt i magen.

Har jag gjort nåt jag kommer ångra, började huvet mala? Var det rätt beslut att ta? Skulle jag gjort annorlunda? Och hur skulle jag det, egentligen, med min hsp?

Jag har ju väntat på att de här tankarna och frågorna skulle knacka på, det är ju min hjärnas eget lilla modus operandi och nu kom de alltså. Mitt i natten, mitt i den varma, djupa känslan av att vara innerligt älskad av någon.

Precis så som min svåger älskar min syster. Jag har skrivit om den förr men den är så sällsynt att den tål att skrivas om igen.

Kärlek i dess renaste, enklaste och mest självklara form. Och det inte bara syns när han ser och pratar med och om henne, det känns lika tydligt i hur han gör det och hanterar det. Inget är mer självklart i allt han gör som rör henne, dottern, arbete och fördelning av livet i allmänhet och vardag i synnerhet.

Inget klibb, inget fjomp och inget gulligull som många förväntar sig att det är när en man visar och pratar med kärlek. Bara självklart.

Mer manlighet än så blir det inte. Hon säger alltid att han är en på miljonen och på riktigt så är han nog faktiskt det.

Nå..alla mina frågor och tankegångar?
Mja, de består inte i om beslutet att bli särbo var rätt eller fel utan om jag skulle gått ett steg längre och tagit ut skilsmässa för att ha möjlighet att välja strategi i hur jag hanterar makens eventuella framsteg. Var jag för snabb med att tro att han skulle sakna mig och vara rädd att mista mig helt?
Hade jag för stor tilltro att om jag inte fanns under samma tak, skulle han då komma till insikt? Det är ju inte riktigt jag heller, att tro mig om nåt sånt, men ändå höll jag nog hoppet uppe att skillnaden skulle vara mer märkbar.

Problemet jag tampas med är att jag är misstänksam. Misstänksam mot intentionen han har när han tar kontakt.

Vill han verkligen träffa mig eller vill han bara träffa någon? Då är det ju alltid lättast med mig liksom, nära och bra och så var det ju det jag hela tiden önskat. Vara något för någon. Så där maler tankarna. Oavbrutet. Denna misstro om huruvida hans intentioner är på riktigt eller bara för att bryta hans tristess och infria mina önskemål och slår två flugor i en smäll.

Och så funderar jag, om det nu bara blir så här mycket, att jag inte får känslan av att vara den han inte kan eller vill leva utan, utan bara vara den som han fyller ut tiden mellan öl och sport på tv, kan jag tänka mig att vara den som tillhandahåller det och vara utan precis allt jag önskar med en relation?

Jag menar, han är ju inte dum, otrevlig eller ovillig att hjälpa om jag ber om hjälp. Han är inte dryg eller pushig och inte nån som tror sig om mer än han kan stå för. Han är lågmäld och har en hjärna jag älskar. Men.

Men han är oförmögen. Oförmögen att visa och ge det jag behöver för att känna mig hel och på allvar älskad i vår relation. Men när han är berusad, då kommer den där sanningen, som jag tror på, till skillnad från när han är nykter, om att jag är den han älskar mest av allt. Och lustigt nog tror jag mer på det än dagen efter. Det är hans sätt att säga det på som gör att jag inte tvekar en sekund på halten av sanning.
Det är bara det att det inte räcker. Det räcker inte att veta det om jag aldrig får känna det. Eller gör det det? Borde det göra det? Känner jag fel i vanlig ordning nu eller för lite? Är jag orättvis? Om jag nu tror på det han säger, även om det under rus, ska jag då krångla och mena att jag har rätt i att han har fel? Fast jag hatar ju alkohol, och ändå är det då jag tror på det han säger.

Är det man kan kallar hatkärlek?
Och nu när jag vägrar befatta mig med honom och alkohol i samma rum och tillfälle så får jag inte höra sanningen heller fler gånger.

Men så kommer det nålstick som nästan bekräftar mina tankar.
I går sa han nåt om att -när vi bor ihop igen…och jag avbröt honom och frågade..- bor ihop igen? Har du glömt varför vi är särbos?
Njae..mumade han lite och jag frågade om han hade tänkt sluta dricka alkohol?

Det hade han ju inte och när jag sa att då blir vi aldrig mer sambos, inte av den anledningen heller, såg han lite störd och frågande ut och det gjorde mig näst intill förbannad. Känslan att bli tagen för given igen kom fortare än jag hann blinka.
Vad trodde du? Vad tror du om mig? Och framför allt, vad tror du om dig själv?

Jag försökte prata med mig själv på vägen hem, prata mig tillrätta och sa till mig:- Vänta lite nu, jag vet hur jag reagerar, hur nära jag är till känslorna, sansa mig en aning, håll huvet kallt, men det hjälpte inte, jag hade hunnit bli så där heligt förbannad och kände en så lust att skicka efter skilsmässoblanketter.

Och så sa jag..* nu ler jag för mig själv* jag sa :- Vänta lite nu, jag vet hur jag reagerar, hur nära jag är till känslorna, sansa mig en aning, håll huvet kallt, men det hjälpte inte ett skit nu heller, hahaha, ja men asså man måste ju skratta till sist.
Det är som om allt bara går runt med samma frågor men får inte klarhet i nåt.

Och detta att bida sin tid. Alltid denna väntan. Vänta in, vänta ut, vänta till då och vänta till sen. Men när händer det då? Hur vet man att tiden är..klar?

Eller vad den nu ska vara när man väntat länge.