Förhastade beslut ger inga stilpoäng

Jag har hamnat i ett vacuum. Jag är inte bra på att hitta rätt där. Inget att hålla mig i och inget att förhålla mig till. Det har hopat sig med sånt jag behöver ta ställning till mer än jag klarar av för processen går eländigt långsamt. Allt annat går snabb däremot, så snabbt att jag inte på nåt vis hinner hantera alla saker då de inget nånsin väntar på sin tur. Jag skulle verkligen behöva kika lite i facit. Bara lite lite grann så jag har en aning om åt vilket håll det bär.

Ett halvt år med insikten jag inte kan förneka hur gärna jag än skulle vilja och behöva mot ett halvt liv jag försökt förstå mig på.

Högkänslig empat.

Det som ändå utkristalliserats är:

* Min hsp/empat-personlighet har betydligt mer inverkan än jag nånsin kunnat tro. På nåt eller många sätt men ändå i allt. Det är så frustrerande eftersom jag inte har hittat ett sätt att leva med mig som det än. Men där det råder inga tvivel tyvärr.

* Jag är så ledsen och nästintill förnärmad över att inte bli tagen på allvar i det jag går igenom. Det ligger honom i fatet.

* Hans minskade alkoholkonsumtion gjorde ingen skillnad på hans interaktion med mig. Det ligger mig i fatet. Och honom.

* Jag har tappat gnista, glädje och lycka på grund av ovanstående punkter. Vem det ligger i fatet återstår att se.

I så många år det funnits möjlighet och tid att lyssna och försöka förstå. I lika många år har jag trott att det vid varje givet tillfälle ska bli den gången jag når fram. Varje gång har jag trott på det sagda ordet. Och varje gång blivit utan.

Så nu, när jag blev heligt uppgiven att jag inte brydde mig om nåt, då det faktiskt fick räcka med tomma ord om förståelse och egenändring, då verkar det lyssnas för då reagerar man. Inte så mycket att det känns att det gick upp ett ljus eller att man tog det på allvar utan mer praktiskt, mekaniskt liksom. Lite som en effekt för att jag inte skulle lämna hem och hus per omgående. Men på ett sätt förväntas jag samtidigt att jag ska bli som jag alltid varit. Bara koppla av ilskan, frustrationen och känslan att bli tagen för given och på med leendet, samarbetet och glädjen att få vara snäll. Att det inte fungerar så finns det ingen tanke på.

Efter den här gången hände nåt som inte hänt de tidigare, inte så här länge. Min ork att vara jag har sjunkit så lågt att jag nästan känner mig likgiltig och missunnsam. Trovärdigt bevis på ärlig förändring har ju inte visat sig med mer än lite grand. Så jag behåller mig för mig själv.

Jag har inget mellanting i mitt register. Mitt spektra är öppet och allt. Det är sån jag alltid varit. Jag kan inte spara och pytsa ut vartefter. Jag är alltid fullt ut mitt jag som jag är född och det är vad man blir van vid och förväntar sig sen nog inget annat?

Alltid lyhörd, alltid snäll, alltid där, och alltid hjälpsam och mår då som bäst.

Men även jag kan bli huggorm, det tar väldigt lång tid innan jag blir sårad så djupt eller så många gånger att jag reagerar med ignorans och just missunnsamhet. Ska jag ge allt av mig och dräneras måste det vara värt det. Och oftast är det först då man förstår att även jag har behov att bli sedd och inte bli tagen för givet.

Och är det då därför man blir irriterad och oengagerad när jag till sist inte orkar vända om och tro att denna gång, den här gången är det annorlunda, för nu har man förstått och då ska jag fortsätta vara som jag alltid varit? Är det så att man, alla gånger innan, valt att inte anstränga sig? Man får ju hela mig oavsett hur lite man själv ger.

Hur kan det vara att så många människor har den inställningen? Benägenheten? Även om vi högkänsliga bara utgör ca 20% av befolkningen är ju inte resten per automatik ignoranta, missunnsamma och icke-lyhörda. Men ändå har jag alldeles för ofta så blivit varse.

Jag vet hur det ser ut är jag läser mina egna rader. Jag vet vad jag skulle ha för åsikt, vilket råd jag skulle ge skribenten, om det inte var jag. Lämna för bådas skull. Mest för din. Du är allt annat är lycklig nu.

Jag har så svårt att vara den skyldiga. Det är lättare att vara tvungen att inte ha några alternativ. Som de två andra gånger jag nämnt. Vägs ände. Handgripligen men på två helt olika vis. Men nu, nu är det jag som inte mår bra. Jaget. Inte för att nån egentligen har gjort nåt, som dragit mig till vägs ände, utan som bara inte när en önskan att gå vid min sida för det jag är utan för att livet jag ger är behagligt. Inte för att det sägs det rakt ut, men det behövs inte.

Det är den oundvikliga insikten om hur jag är funtad som är och har varit min akilleshäl hela livet.

Skillnaden nu är att jag har förstått att jag inte behöver nöja med det lilla för att jag inte ska ha mer utan för att jag själv, de facto, inte förmår att kräva mer än så.