Empat – hsp 2.0 När lagom är hårdvaluta

Tänk om jag vetat, bara lite hade räckt, att jag inte var överkänslig för att jag kände som jag gjorde när jag var yngre. Och att känslan följde med och inte försvann när jag växte upp tog jag för att jag blivit kroniskt svag och inte kunde sålla. Att jag fanns som ett fackbegrepp hade jag ingen aning om, högkänsligt personlighetsdrag eller hsp, draget jag gärna lärt mig om i yngre år. Kanske hade det blivit lättare att leva med det då, jag vet inte, men jag tror det. Jag hade i alla fall haft en chans att lära mig parera vågorna av oro av det jag inte kunde styra.

För på ett sätt är man utsatt hela tiden för sånt man inte kan förbereda sig på. När och varhelst kan du hamna i korseld av andras måenden och känslor och du har ingen möjlighet att värja dig. Inte för att du inte vill utan för att du inte kan eller vet hur. Jag skulle behöva hitta verktyg att ta till när jag hamnar i såna lägen. En mental skumsläckare eller en stor, stark grindvakt som motar den där Olle liksom. Jag älskar ordet lagom och det skulle vara perfekt här, lagom mottaglig, hur jädra vackert låter inte det?

Lagom skaver ingenstans.

Jag har ingen port som slår igen när det blir jobbigt, det är öppet ända in till min egen fredade zon, där jag mår som bäst när jag är stark. Min fristad, där slår det till, snabbt och med sån kraft att jag ofta knäar mentalt. Och det gör ont, det gör så ont att man bara måste laga. Laga det som du, och nu jag, känner. Ofta vet du inte ens om att jag känner ditt mående, det har jag inte sagt. Men du blir varse när jag stryker dig över armen och frågar hur du mår, jag ser att du ser ledsen ut.

Är det nån jag inte känner eller nån jag inte har relation med, låt säga en kollega, familjs vänner eller bekanta eller deras kollegor och man berättar om nåt som hänt någon i den sfären, sjukdom, misshandel, olycka, dålig ekonomi eller skilsmässa..så slår det till i min fredade zon. Inte nödvändigtvis lika kraftfullt som andra gånger men på samma ställe och med samma känsla av att leta lösning för att laga det onda.

Jag behöver det, för jag behöver min fristad för mig själv.

Och när jag läser om andra som är som jag så slår mig tanken ideligen hur otroligt lika vi är och känner. Inte bara känner fysiskt och psykiskt utan hur vi känner inför det vi känner. Det är ju långt från ofta jag tycker jag mått bra av min empat-sida.

Det kan bli för mycket av det goda.

Lägger ut en liten del av en text från Minervas, som finns att hitta under sökordet Empat. 

Hade jag blivit bedd att beskriva mig, hade jag skrivit exakt dessa ord jag också:

// Jag minns det så tydligt redan från jag var ett litet barn, känslan av att andra människors ord trängde in i min kropp, in i min själ. Det var som att det gjorde fysiskt ont och lämnade kvar en energi som var svår att få bort.

Jag riktigt kunde känna smärtan de talade om. Speciellt om någon mådde psykiskt dåligt eller om de berättar om något som hänt dem, en skada eller ett trauma. Då genast var det som om jag slungades in i deras känslor, att jag var mitt i upplevelsen och kände allting i min kropp. Hur mycket jag än försökte skydda mig så var det som om mitt försök till skydd var så skört att allt tog sig igenom. Upplevelsen gjorde att jag ofta kände mig väldigt annorlunda och som om ingen förstod mig.

De behövde inte heller klä sina upplevelser i ord, jag kände ändå. Kände deras mående i min kropp, kände deras känslor och hörde deras tankar även när de var i tystnad. Det var så jobbigt att bära så jag minns att jag ville hjälpa dom för att slippa känna alla dessa känslor i mig. Ville att de skulle må bra så känslan kunde släppa i mig. //