A B C- du finns i mina tankar..

Jag vet inte hur många gånger jag suttit och stirrat på tangenterna sista månaden. Allt går så rasande fort när jag tänker, det är huller om buller men varenda känsla och nyans, jag har ord på, men bara i huvudet och aktiviteten går i en sån hastighet att jag blir trött redan innan jag börjat för jag vet hur mycket som behöver ut. Men så fort jag ska jag räta ut rufset på tangenterna så blir det ingenting. Ingenting utom irritation.

Det är som att jag behöver mer och längre isolerad tid utan yttre stimuli för att kunna fokusera. Behovet av tystnad och ensamhet är de viktigaste delarna för att kunna få ro när jag skriver. Då stannar farten av lite och jag får tillgång till mig själv. 

För en sån som mig är det viktigt att kunna synliggöra det jag har i hjärnan för jag har aldrig levt i ett naturligt sammanhang. Mitt liv är nyanser, känslor och bilder. Får jag då ner allt på pränt så jag kan klä dem med orden jag har i huvudet, så jag kan läsa, blir livet livet mer fattbart.

Bokstäver är ju också en källa till det omvända. Ord blir till känslor och bilder och då blir cirkeln liksom sluten. Om allt synkar vill säga och jag hinner med att ordsätta röran. Då, om allt stämmer på slutet, kan jag få en helhetsbild av det som känns så rörigt i hjärnan. 

Just sammanhang eller bristen på ett, återkommer i många delar av mitt mående och är hål jag behöver täppa till för att må bra. När barnen flyttat hemifrån tappade jag helt fokus. Det är visst väldigt laddat att säga att barnen varit den främsta om inte enda anledningen till meningen med livet och utan dem hemma blev det tomt och meningslöst.

Jag blev tagen ur ett sammanhang jag var skapt för. Men det ska ju vara så och jag hade förberett dem att när det blir dags att skapa egna liv skulle de vara flygfärdiga. Jag hade ju också vetat om det, att de skulle flytta en dag, inte sonen lika självklart som dottern, men han lämnade hemmet först. Och när de väl flyttade tog de det precis så naturligt som de skulle.

Jag däremot slog omkull fullständigt efter ett tag, själsligt, och hamnade i ett vakuum jag fortfarande har ena benet i. 

När vi flyttade ner hit var tanken att vi skulle vara lediga och bara njuta av all ostyckad tid i värmen. Det gick ett år sen började jag bli vilse och förmådde inte riktigt uppskatta all ledig tid på samma sätt. Och jag undrade varför. Grunnade och grunnade. Sen slog det mig en kväll.

Sammanhanget. Återigen denna brist i mitt liv. Medan jag jobbade hade jag i alla fall ett syfte, jag gjorde skillnad. Inte i närheten av att vara förälder men jag hade ett mening med livet jag levde. Hur trött och förbannad jag var på sketna arbetsgivare och pissigt schema som höll på att ta knäcken på mig, så fyllde det för mig ett syfte med mitt liv.   

Så jag jobbar igen. För min mentala hälsas skull ger det mig lite syfte. Jag gör skillnad och det är nåt att förhålla mig till. I samma yrke jag hade i Sverige och som jag kan på mina fem fingrar. Mitt yrke och att vara förälder är två av de viktigaste sammanhangen och meningarna med mitt liv. Yrket, inte att jobba som så utan det jobbet gjorde med min själ. 

Resan mot bättre mående har tagit en omväg på många sätt men jag ångrar ingenting. Lyckan att komma ut på altanen på morgonen, höra ljudet av fågelkvitter och den speciella doften av utland är lika stor nu som för ett år sen. På kvällen när jag åker till jobbet smeker varma vindar mig runt benen innan jag kliver in i bilen och längs strandvägen ligger vackert upplysta hotell som ett glittrigt fotografi, en magisk utsikt. Det är en sann ynnest att kunna bo här. 

Lite turbulens har det dock varit under året och några saker har stuckit ut lite extra. Som helhet ser jag inte riktigt åt vilket håll det lutar åt med nån av dem. Coronan är ju en av dem. Och vetskapen om mig som hsp/empat. Det har varit en starkbesk men nyttig medicin att tvingas acceptera. Eller inse mer. Många dagar går åt att försöka hitta rätt i hur jag ska hantera mig.

Även privat gungar det men där kan jag inte påverka mer än det jag gjort. Att jag bor kvar och jobbar här, så länge det finns jobb, är givet men det är det enda jag vet med säkerhet. Resten är vidöppet. 

Och när jag nu är en sån som jag är och det är så så svårt att veta vad som gäller eftersom mycket är öppet och jag vet inte vad jag har att förhålla mig till så behöver jag verkligen få ner det som brinner i huvudet på pränt så jag åtminstone kan se och läsa vad som pågår där. Och då kanske hitta nåt sätt att förhålla mig till det jag inte vet hur slutar. Jag brukar ju ta till katastroftänket och utmana det värsta av mina farhågor men det tar så mycket energi att jag måste testa nåt annat nu. 

Så nu väntar jag på lite samarbetsvilja från brandchefen.