This too shall pass, it might pass like a kidneystone, but it will pass

På torsdag går vi in i – nya normalfasen- här på ön. Den som kommer att vara ända tills viruset är besegrat som det heter. Men det kan ändras på nån dag om villkoren ändras i hantering av restriktionerna och om det blir ökad smitta när vi hit turister från länder som inte har sin smitta under kontroll. Jag ska inte gå in på vad jag tycker om det men om jag säger så här..vi har just nu 2 (två) aktuella smittade i hemmet i hela den kommun jag bor i som är väldigt stor. Det krävs ingen raketvetenskap för att räkna ut vad som händer om vi får in ny smitta på ön. Gällivare borde vara en signal om att dra öronen åt sig. Som nån däruppe i norr beskrev det; Kan inte vi i denna obygd med avstånd på mil emellan människor hålla avståndet på två meter från varann?

Blir jag drabbad i höst? Jag ska jobba härnere. Jag är vårdpersonal och får med all säkerhet in patienter i höst när alla vill komma hit, de har ju blivit drabbade av inställda resor och för tidig hemgång. Då reser man utan vett och sans.

Det nya normala tillståndet är inte så stor skillnad mot de tidigare faserna vi haft sen mitten av mars, mest gäller att uteserveringar får ta in 75% av sin normala kapacitet och att man får vara lite fler vid tillställningar både ute som inne. Vi får resa inrikes obehindrat. Dock är det fortfarande tvång på avstånd, nu bara 1,5 meter, men munskydd. Alla har det. Men det är vi så vana vid att det kommer bli konstigt att gå in i slutna utrymmen utan. Jag hade munskydd varje dag på jobbet förut så jag tycker mest det är skit att behöva använda jobbmaterial igen.

Det har ju varit en lång tid av dygnetrunt-umgänge med maken när vi inte fått gå utanför grinden på altanen och det sätter spår i en som behöver många timmar av egen och ensamtid. För att det inte ska helt slå runt har vi hittat en strategi som blivit den enda tiden där man är i sitt eget i alla fall. Altanen, i varsin solstol och med egen musik i lurarna. Jag behöver det mer än maken men jag behöver det desto mer. Vi lyssnar lite annorlunda på musik. Jag har mina listor som täpper till det själsliga sållet medan jag lyssnar. Musik som inte skaver på nåt sätt och lugnar ner farten i huvudet. Det går ju så fort däruppe och om jag lyssnar på musik som jag egentligen inte tycker är så bra vill jag hela tiden att den ska slut eller så byter jag till nästa, nästa och nästa. Och så blir jag skitstressad och irriterad. Nu har jag mina listor där varenda låt gör att jag vill lyssna till slutet och det lugnar stressen. Maken har sin Lyssna-på-lista där han lägger in album efter album som han går igenom låt för låt när vi sitter med lurarna. Oavsett hur dåliga låtarna är så lyssnar han till slutet. Ibland har han sagt att han plöjt igenom typ tre fyra album där det mesta var skräp. Det kanske bara blir två-tre låtar han lägger in på sina ordinarie listor av de album han plöjt den dagen. Jag skulle aldrig kunna det. Kan omöjligt att plåga öronen med skav i onödan.

Nu har även gymmet öppnat och maken köpte ett årskort på en gång. Då lättar det lite gratis med egentiden, jag går milen tidigt tidigt, redan vid halvsju är jag nere vid havet. Då sover han. När jag kommer hem så pratar vi lite, sen går han iväg till gymmet ett par timmar.

Då njuter jag. Kaffe, altanen och fågelkvitter. Bara jag. Inte ifred utan själv. Ensam. Bara då är det öppet in till själen på riktigt.

Annars har det varit rätt lugnt en tid, mentalt sett. Det har inte brunnit så himla mycket och jag har känt mig något stabilare på insidan med allt som ramlar in och stökar till redan i oredan. Möjligt kan vara att man inte utsatts för så mycket p.g.a. karantänen och så men det känns ändå som att en del har satt sig i medvetande, så där bara utan att jag förstått när det hände. Tacksam för det. En klok kvinna i en hsp-grupp sa, när jag var knäckt över att jag mådde sämre och var så arg när jag förstod att jag var hsp-empat och förstod inte varför jag fortfarande mådde skräp.

– Var arg, var lessen och frustrerad om du är det, sa hon. Vila i det du är, när du är där. Det går över. Hjärnan jobbar i bakgrunden med en massa saker du inte känner av än. Det är en lång process att hantera allt och det kommer ta lång lång tid att lära dig navigera och hitta balans men du kommer fortfarande vara samma samma men ändå inte men vila i din ilska och sorg så länge.