Ränder som aldrig gått ur

Sen jag förstod att jag var hsp/empat har jag då och då träffats av aha-känslor. Såna som skingrar molnen lite eller åtminstone som jag i min högst amatörmässiga psykologanalys knyter ihop delar av mig som person. När det känns som att jag förstår varför jag är som jag är och kan gå tillbaka hur långt som helst och se att jag var samma även då.

Vissa drag hos mig är lika tydliga idag som för över 45 år sen. Jag känner exakt likadant, jag reagerar exakt likadant och jag agerar ofta likadant, kanske inte i alla situationer med tanke på vad erfarenhet och kunskap gör med en.

Konflikter är en sån situation. Jag skyr både egna och andras. Jag får stresspåslag, hjärnan brinner och jag vill fly. Jag har liksom aldrig förstått mig på varför man måste hamna i konflikter. Eller ännu mer onaturligt i min värld, skapa dem. 

Olikheter och meningsskiljaktigheter är annat och man kan ha diskussioner både högt och lågt men måste det leda till konflikter? Kan man inte annars bara vara överens att man inte är överens i så fall ?

Jag kände ett par för en massa år sen som var oerhört fel för varandra. När de bråkade förnedrade de varann alltid verbalt.

Jag kunde inte för mitt liv förstå hur de kunde sitta vid samma bord dagen efter och dricka kaffe och äta smörgås som om inget hänt. Skulle någon kalla mig det som frun i paret blev kallad för skulle jag bli så kränkt att jag måste skilja mig. När jag nämner just det för kvinnan säger hon med ett leende att det bästa med grälen är ju försoningssexet.

Först trodde jag hon skämtade, att hon egentligen menade att hon ville plocka fram isdubbarna under kudden och köra dem i ögat på mannen, men hon var allvarlig. Det fanns inget bättre sex än försoningssexet. Jag blev tyst en lång stund och tänkte, hur kan det bli nåt annat än en katastrof när man bara en stund tidigare blivit kallad för jävla idiot och att livet hade varit bättre utan en. Jag förstår inte hur man alls kan se den personen i ögonen utan att bli så sårad igen att man vill fly stan och aldrig återvända.

Jag minns min uppväxt genom såna händelser också. Jag blev så obekväm och ville fly när det drog ihop sig till konflikt av någon sort. På skolgården sprang alla skolkamrater mot slagsmålet medan jag vände och gick åt andra hållet. Jag fick ont i hela kroppen av vetskapen att det låg någon underst som fick stryk. Det var mer än jag orkade med att hantera. Jag minns fortfarande stresspåslaget jag fick och skavet i magen. Helst skulle jag velat krypa underst och skydda den som fick ta emot slagen. Jag förstod aldrig varför jag inte reagerade som de andra, varför de inte var som jag och varför de verkade ta så lätt på saker som gjorde så fysisk ont i mig. Det konstigaste var ju samtidigt att rasten efter kunde allt vara som vanligt och de lekte med den man tidigare slagit på. Hur är sånt överhuvudtaget möjligt, tänkte jag då och så jag tänker fortfarande.

Hörde jag höga röster och upprörda människor backade jag både fysiskt och mentalt. Jag tystnade och stängde av så gott det gick för det körde rakt in i magen, hjärnan sög in varenda nyans av stämningen och så slog den rot och började skava.

Jag har alltid aktat mig för att hamna i konflikter för jag far så illa av dem. Dels för att jag inte riktigt vet vad man gör i en dylik men också för att jag vet att det kan sägas saker jag aldrig kommer glömma och som, i värsta fall, blir för alltid. Nu har jag hamnat i min beskärda del av storm och varit tvungen att hantera det men det har blivit sår som är både djupa och för alltid öppna.

Gör mig eller mina barn personligt illa och jag kommer sky dig resten av både ditt och mitt liv, du kanske inte får veta det men jag gör det. I annat fall får du aldrig mer ta del av mig som person. Jag kan vara oresonligt långsint.

Barnens mobbare, dessa människor som valde att göra barnens liv till ett smärre helvete under skoltiden, jag hatar dem ännu för det de utsatte mina för. Ungarna har förlåtit de flesta men jag har inte glömt en enda känsla av det som var.

Då förstod jag ju inte. Jag hade ingen aning om varför jag kände så djupt och varför jag tog så fruktansvärt illa vid mig. Nu gör jag det men det tog sina år. Jag famlar fortfarande och har inte hittat fred i min personlighet än men aha-känslorna som dyker upp som gubben i lådan gör att jag knyter lite band och sikten blir en aning klarare för varje gång.