Särbo eller sär bo?

Överens är att ta i.

Jag är klar i mitt beslut. Så långt är jag på det klara med det som ska ske. Det är mitt sista hopp om att kunna rädda oss och vår relation. Huruvida du tycker det är onödigt eller inte, är jag inte helt hundra på men du har inte protesterat eller ifrågasatt det nämnvärt. Kanske tycker du inte att det spelar nån roll, jag har ju ändå bestämt mig eller så kan du se vinsten men inte säger det till mig.

Särbos. Olika adresser. Skilda liv i hemmamiljö men träffas som samma par man alltid varit. Bara slippa skavet. Är det för bra för att vara sant? Kan det vara så enkelt? Två bostäder man rår var för sig och ses när man är som mest tillfreds. Om inte annat är det det jag har kvar att erbjuda om jag inte vill förlora det jag älskar med vårt äktenskap. Kommer du att vilja bo i utlandet som särbo? Jag kommer aldrig flytta tillbaka men jag vet inte riktigt hur du tänker på lång sikt. Men det tar jag då, ny information, nya beslut.

Funderingarna har kommit och gått i vågor om det inte, i alla fall lite, har att göra med att jag fick kunskapen om att jag är högkänslig empat. Det har varit en minst sagt dränerande tid och jag har nästan kollapsat under dåligt samvete, förvirring och ilska över allt som är så självklart samtidigt så överjävligt att försöka implementera i mig och mitt. Det har ju alltid funnits där, det vet jag nu men det ska ramla på rätt plats och bli ett med allt jag är. Alla dessa hål som gapat tomma har fått en stor påse med insikt, kunskap och redskap att lägga där de ska få mig att känna mig trygg i allt det nya. Nu ska jag bara hitta en bra instruktionsmanual. Den följde inte med. Två böcker i ämnet hoppas jag på.

Och så detta på det. Särbo. Rannsakar mig och kommer fram till att det har nog rätt mycket med det att göra ändå. I och med att jag fick veta att jag finns som personlighetsdrag har det klarnat en aning om vad som är vad i det jag behöver acceptera. Jag vet att jag inte kan vissa saker, förmågan fattas helt enkelt än, jag behöver hitta och lära mig använda de verktyg som finns. De som ligger i den stora påsen. Och så länge jag är den enda av oss två som tar det på allvar så får jag göra jobbet själv utan din hjälp. Och då vill jag göra det helt själv, i egen bostad. Du ska inte bo med en högkänslig empat. Vi har inga gemensamma beröringspunkter alls på så vis. Du förstår inte att och när du gör mig illa och jag tar det som att du inte bryr dig fast jag förklarar hur jag känner. Din sanning och min sanning och allt det där. Vi är varandras totala ytterligheter och egentligen skulle vi inte matcha varann alls.

Men vi gör det. Och det är inte för att olikheter dras till varann utan för att du har sidor som är så vackra att jag baxnar. Mycket, det mesta faktiskt, kan du tacka min personlighet för men det är ju din förlust, att du inte förstår det, när du väljer att inte bry dig på riktigt. Men jag är oerhört svag för dig och det vi har som är så bra, det vill jag kunna bibehålla. Men som särbos, annars får det vara. Där är jag klar.

Det slog mig häromdagen att jag alltid undrat över hur jag funkar, känner och reagerar så olika än alla andra men nu kom tanken, hur fungerar de som inte är hsp-empater? Vad är det som gör att de bara kan skaka av sig sånt som knäcker mig? Hur känns det när det inte känns? Hur ser annorlundat ut? Hur länge ligger saker kvar och gnager hos dem? Gör det ens det? Och hur går återhämtandet? Har de alls sånt behov eller borstar de av sig och bara orkar igen? Hur snabbt går farten i deras hjärnor? Hur många ord hinner igenom varje sekund och hur mycket känslor tvingas de hantera på en dag?

Jag har nästan grunnat mig vilsen bara av det. Om man bara fick en liten titt eller känsla hur det är att vara som normen. Normen. Majoriteten. Som de flesta andra. Kärt barn har flera namn. De flesta andra kallar oss ofta kort och gott:

Överkänsliga.