Jag har i alla fall varann.

Rörigt i huvudet nu. Motsatta känslor bråkar om att komma först till behandling. Det knuffas, buffas och armbågas. Jag känner dem alla, känslorna, och hur stark den inbördes jakten på att komma först i kön är. Men just nu går det inte att lätta på trycket, då exploderar jag och det vore väldigt olyckligt.

För det är nära nu att äntligen få bo ensam.  Men inte så nära som det borde vara. Meningen var 1 januari och jag var så lättad i själen att jag till och med log inombords, men så blir det nu inte utan förmodligen 1 februari. Och det är verkligen inte optimalt för nånting. Min skådespelartalang är undermålig och jag har varken lust eller ork att spela mer. Även om jag haft lust så tryter orken och hade jag haft ork skulle inte lusten vara prioterad.

Jag behöver mig själv för mig själv. För mitt och andras bästa måste jag få utrymme.

Aldrig har Löfvens uppmaning varit så viktig för mig personligen som nu.

Håll i, håll ut, håll avstånd.

Avstånd, distans, svängrum både fysiskt och mentalt. Nu måste jag bara hålla i så jag kan hålla ut.

Egentligen har jag gjort generalfelet och hoppats och trott på nåt som inte alls var säkert utan bara nåt jag tog lite för givet.

Jag menar, hur lång tid tar det att plugga in ett wifi? Allt är ju redan klart, det ska bara in en kontakt i väggen och sen vridas på antennen så bilden blir ok. En personal, en kontakt och max en kvart.

I Sverige vill säga. Här är det annat och det borde jag tänkt på men inte ens här trodde jag att det kunde ta veckor, som man nu varskott om.

Det är egentligen inte nåt större problem. Vi är inte ovänner. Vi vet vad som gäller och vad som kommer bli. Vinsten av att leva som särbo är så mycket större än bådas våra bästa intentioner.

Och om det ska bli så som jag hoppas är det bästa att hålla tand för tunga. Det är jag som är trängd. Det är jag som tycker det skaver. Det är jag som säger att jag saknar. Det är jag som känner mig oviktig.

Jag. Jag. Jag.

Ofta tänker jag på om det jag känner är alldeles åt helvete. Jag vet ju att jag är född med ett nervsystem som känner mycket starkare, mycket djupare och mycket längre. Spegelneuroner. Mycket större antal spegelneuroner.

Mycket. Mycket. Mycket.

Det är mycket jag. Och så tänker jag..om det är så, vilket det faktum är, så är det ju mig det skevar hos även om jag inte kan rå för det. Hade jag fötts som de andra 80% skulle det kanske inte ens krusa hjärnan med det som blir övertändning nu. Och då får jag ta på mig att lösa det så det inte stjälper den jag lever med. Han kan ju inte rå för att jag är högkänslig.

Och det är det jag gjort. Särboskapet är mitt, i och för sig sista, försök att rädda oss. Inget annat jag prövat har fungerat och blir det här inte bra så har jag i alla fall gjort vad jag kunnat. Det är mer än vad han gjort. Han har inte gjort ett jota. Verkligen inte ett enda men om han tycker att det är mitt att lösa så går jag fri om det inte fungerar.

Han är det vackraste jag vet. När jag blundar känner jag hans långa armar om mig. Trygga. De ljusa ögonfransarna, isblå ögonen kan jag se på i evigheter. Han har alltid ett sorgset uttryck i blicken när han är tyst. Sårbart och mycket vackert. När han skrattar älskar jag honom nästan mer än nåt annat.

Jag skulle så gärna vilja behålla honom så men de demoner han slåss mot bryr sig inte om vad jag tycker. De slår klorna i honom och han lyder deras minsta vink och då ser han helt annorlunda ut. Då blir han helt annorlunda och den kärlek och respekt jag känt sipprar ut ur revorna klorna orsakar.

Jag hatar alkohol. I mitt hem, när jag bor ensam, kommer det inte finnas, serveras eller få medtagas nåt som innebär promillehöjning.

Att förstå att man är nåt man varit hela livet stökar till det rejält med hur man sett på sig själv också. På många sätt är det jobbigare att veta. Innan hade jag på nåt sätt sällat mig till den skara som accepterar sitt öde men ändå inte förstår varför det blivit så, som skyller sig och tar på sig för mycket skuld, fast man vet att man inte borde, men samtidigt vet att man inte har en chans till att stå upp för sig.

Där är jag körd nämligen. När man säger till mig att jag måste lära mig stå upp för mig själv kan man lika gärna be mig förklara hur hieroglyfer låter. Ojämn match om man säger så.

Jag får svimningskänsla och flyktbeteendet bereds i hjärnan. Det tar sån tid för mig att behandla det som händer och tid får man ju sällan när man blir kritiserad, påhoppad eller attackerad, oavsett vad det handlar om.

Efteråt går jag däremot ofta i affekt men då är det för sent. Mina känslor hamnar utanpå men reaktionen skaver sår inuti. Väldigt sällan har det varit annorlunda.

Allt jag behöver behandla för att fasa in nya mig i gamla mig kommer ta tid. Jag måste ge oss det oavsett utgång för värre än så här vägrar vi må.