Är det inte helt enkelt så med oss högkänsliga empater att vi faktiskt bara är överkänsliga? Att vi reagerar osunt, fel och för mycket? Jag har tänkt mig helt slut på den frågan en längre tid och jag måste försöka få nån fattbar balans på det jag läst om oss som personlighet och det som sägs om oss av människor som inte är som vi. Att vi är överkänsliga. Inte högkänsliga som i ett förnämligt nervsystem som pejlar in allt som kommer i dess väg och som har egenskaper som för många i vår närhet älskar att vi bär på utan överkänsliga, som i att vi tar åt oss för nåt som egentligen inte finns eller finns i den grad vi känner. En himmelsvid skillnad beroende vem du är. Jag vet inte vad jag är mest less på, att bli kallad överkänslig eller att ha ett nervsystem som inte fattar vad de flesta i min omgivning skulle fatta. Att det egentligen inte ska kännas som jag känner när det händer utan det är jag som övertolkar det och har fel. Jag är fel ute alltså, i min känsla när någon yttrar något som gör mig lessen. Jag blir försatt i en sits där det påtalas att jag gör en för stor grej av ingenting och helt plötsligt blir jag skuld till nåt som nån annan utsatt mig för.
Jag förstår inte logiken om man nu ska tro på vad vetenskapen i viss mån kommit fram till, att det är ett fysiologisk fenomen i hjärnan med ett nervsystem som är hyperkänsligt, men om man, som många anser, alltid känner alldeles för mycket för vad som egentligen menas så är ju felet mitt om jag blir arg och lessen på personen i fråga som kläckt ur sig grodan, för då har jag reagerat för mycket eller på helt fel sätt.
Kan det vara så, att jag känner fel vid alla gånger jag blir ledsen? Trots att jag blir sårad så jag tystnar i flera dagar och försöker nollställa systemet, tänka neutralt och logiskt för att övertyga mig om att jag haft fel. Men jag blir ju så ledsen som jag blir och det skaver precis så mycket som det känns.
Fast då kanske jag inte ska lasta personen för mer än hälften av hur sårad jag känner mig eller inget alls eftersom jag aldrig förstår hur mycket eller lite man menat med det man säger eller gör. Hur ska det gå till? Jag vet inte det men jag vet att det är jag som måste göra nåt, för problemet har jag med all önskvärd tydlighet förstått, är mitt att hantera. Det verkar som att jag lastas för nåt jag inte rår för genom att påtala att jag reagerar på tok för starkt eller förvrängt. Om jag så förklarar tusen gånger att jag inte alltid vill reagera som jag gör, förståndet säger många gånger åt känslan att dra nånstans dit solen inte skiner men det skiter den i för den, den öppnar dörrarna dit det gör som allra mest ont, oavsett det beror på tidigare minnen, tidigare erfarenheter eller ett illavarslande omen om nåt som kommer golva mig, där hamnar känslan varje gång. Och jag kan inte skydda mig från nåt av det.
Så..om det är jag som övertolkar allt då ska jag inte leva i tvåsamhet. Och skulle nog aldrig gjort i såfall, för det absolut sista jag vill är att såra någon. Det är ju en stark egenskap för just oss hsp/empater och det gnager hål i mig när jag tänker att jag bryter ned mina närmaste. Och såra lyckas jag med hela tiden med hur mitt system arbetar. Jag som älskar att vara snäll, känner mig allt annat än det.
När jag vänder på det och tittar från andra hållet, när jag får veta att jag överreagerar, så stolpar jag upp vad som hänt. Är det verkligen så att det är jag, med mitt sätt att vara, är anledningen till att det skaver? Är det den enes fel när två träter? Om inte, vilken del tar du på dig? Och vad gör du med den?
Alla har vi ju vår ryggsäck att bära. Den innehåller allt det som format oss och som vi upplevt. Gott som ont. Sånt påverkar reaktioner i framtiden. Inte alltid som vi vill eller orkar med men likväl påverkas vi.
Om jag har erfarenheter av sånt som sårat mig på djupet är det nog inte är just med förståndet jag reagerar med när jag blir påmind av en trigger. Om jag dessutom har berättat att jag känner stor olust vid såna tillfällen, kan det tänkas att man av snällhet och omtanke lägger sånt på minnet och undviker att utsätta mig för det?
Nej, det är det inte, jag överreagerar. Jag tar åt mig mer än vad som menades. Egentligen menades det ingenting heller. Och ändå skaver det stora hål i mellangärdet.
På mig. Jag som blir sårad får skulden att jag skyller den som sårat mig. Jag har fortfarande svårt att få det helt att gå ihop. Men det är kanske så om man överreagerar, jag vet inte. Jag vet ingenting längre faktiskt. Allt jag känt, trott och trott mig veta är grumligt. Jag förstår att jag känner mer än vad som förmodligen menades, jag har full förståelse för att man inte sårar så mycket som jag känner, där är jag inte orättvis, jag vet mycket väl att det är jag som känner så starkt. Det jag reagerar på är att det många gånger finns en medvetenhet att inte ta på sig någon del av skulden utan man säger att det är jag som övertolkat och känt fel, den delen av informationen har man tagit till sig utan några tvivel. På det viset ger man mig hela skulden och det är inte rättvist det heller.
Allt jag läst och allt jag känt varit jag. Så precis och exakt. Jag är solklar hsp/empat och det har skrivit om hur viktiga vi är som egenskap i den mänskliga flocken. Ca 15% av oss är det. Men vad hjälper det när de andra 85% antingen inte vet att det existerar eller tycker att vi är överkänsliga typer som tar åt oss för allt som inte finns.
Jag har vänt och vridit. Grunnat och grubblat och ändå är jag helt vilse. Jag vet vad jag borde men ändå famlar jag likt en blind.
Ska jag ge mig på en högst amatörmässig diagnos på min mentala status så har jag nog inte bearbetat en del skräp från förr och det kan vara anledning till att jag reagerar så kraftigt en del gånger. Och med mitt personlighetsdrag förstärks allt upphöjt med tio. För det mesta blir jag tyst och inåtvänd när jag blir sårad, som för att backa inåt, analysera, lindra och neutralisera nivån av den känslan som slår till. Men ibland, när jag blir för trängd och personligt illa bemött, så reagerar jag med sån ilska och uppgivenhet att jag nästan trasas sönder i själen. När det händer blir jag som förstenad, alla känslor blir min fiende och jag försöker återhämta mig utan att känna för mycket ilska mot den som utsatt mig. Jag vill fly. Försvinna från det som sårat. En gång fick jag höra att jag verkligen hade triggat situationen för att jag ville ha bråk. Och jag tänkte..då har man inte fattat ett dugg. Man har inte ens försökt fatta. Om man lyssnat på vad jag sagt i alla år om att konflikter är bland det värsta jag vet så hade man aldrig tänkt tanken att jag velat trigga en själv. Nej, du sänkte mitt självförtroende, den glädje och stolthet jag känt sekunden innan och där försvann en liten bit till av mig.
Vad är det som är så jävla svårt med att vara snäll?
Min egnaste lilla plätt på jorden 