Några av mina epitet, smickrande såna, har alltid varit snäll, omtänksam, osjälvisk och behaglig. Så länge jag kan minnas känner jag mig också väl till rätta i dem. Det är personlighetsdrag jag är född med, men inte riktigt förstått att just så är fallet förrän till för ett halvår sen när jag insåg att jag är född högkänslig empat. Många andra har givetvis dessa egenskaper också men hos mig verkar de vara djupare och mer närvarande än bara sånt jag kunnat lärt med åren. Vi har ju ett betydligt mer känsligt nervsystem och det ger genklang i nästan allt vi är. Jag har ju alltid undrat varför jag reagerar så annorlunda än andra. I det har alltid tankarna, känslan och minnet varit en lika stor del som egenskaperna i sig. En form av symbios där jag känner mig väl hemmastadd.
Det finns drag som inte är lika smickrande men som jag kan göra lika lite åt, som åt de andra. För konfliktundvikande, för lättsårad, för snäll (vilket jag anser vara struntprat), för långsint och att jag ofta blir ilsken för att nämna några. De försöker jag lära mig att parera effekterna av så jag och min omgivning inte drabbas så tydligt. Jag försöker egentligen mildra alla negativa effekter så jag får bättre balans på det som händer när jag inte reagerar som alla andra. Det är bland det svåraste jag tagit mig för.
Det känns som att jag måste lära mig att böja ett armeringsjärn med huvudet. Det krävs inte bara förståelse för hur järn fungerar utan jag måste lära mig både teknik och uthållighet samt hur man håller elden på lagom temperatur så det inte går hål i pannan och det brinner ända in till hjärnan. Lyckas jag med det hoppas jag på jag kan reagera lite…som alla andra? Inte så starkt och inte så länge. Mindre ilsken hade nog några sagt, förr om åren i alla fall.
Just ilsken är egentligen ingen egenskap utan en konsekvens och reaktion på andras handlingar och utvecklas efter hur jag blir bemött. Det kan ta lång tid, men inte alltid, att nå dit innan den knackar på men när den väl gör det, då är risken stor att jag blir kylig, kalkylerande och avstängd som för att skydda mitt snälla och osjälviska jag så inte själen blir för kall. När det händer kan jag bli oresonligt långsint. Det är inte alltid du märker detta utåt men i min själ är du och det jag en gång kände för dig borta för all tid.
Och så känner jag ilska. Inte heller det ett personlighetsdrag men nåt jag nog skulle behöva hantera. Under många år har jag känt en sån ilska på insidan men för sällan gett utlopp för den. Högkänsliga gör sällan det så nu förstår jag varför jag dragit mig så för det. Vi backar, tystnar och tar det som dyvlas på oss. Vi skulle behöva reagera långt innan vi hamnar där i ilskan men eftersom konflikter är nåt vi skyr in i det längsta så tränger vi in oss i det berömda hörnet istället. Men när jag blivit så trängd att ilska är enda alternativet då känns det ändå bra att få bli arg och reagera. Oftast så kommer den i mina drömmar. Ilskan. Så stark och verklig att jag förundras och förvånas, medan jag drömmer, hur fruktansvärt arg jag kan bli.
När jag vaknar upp finns minnet kvar där på näthinnan som en påminnelse om att jag borde gjort nåt för länge sen med allt det arga. Fram med det bara, fram i ljuset så det kan bli analyserat. Men det finns varken ork, mod eller möjlighet till det. Mest för att jag inte har nåt facit om vad som kommer ut av allt. Och utan nåt att förhålla mig till, famlar jag och katastroftänket aktiveras och ja, då är det ju uteslutet att ens våga våga, om det bara kanske blir bra på slutet.
Så jag får hålla till godo med att det pyser i drömmarnas värld, det gör väl lite nytta? Det ska ju vara så, att hjärnan fixar till lite av det som man inte mäktar med i vaket tillstånd. Och eftersom jag inte flippat ur och springer gatlopp naken med skärbrännare får jag väl ta det som ett litet bevis.
Men jag har faktiskt försökt gjort nåt åt det, vid två tillfällen och gått och pratat med proffs. Första gången fick jag en aha-upplevelse så jag höll på att ramla ur skorna. Andra omgången, många år senare, blev jag så illa berörd att jag fick avsluta samtalen för att inte må sämre än när jag började. Och jag har sällan pratat med någon jag känner som vet allt jag varit med om som gjort mig illa. Och i vilken grad. När jag har berättat, både för nära och kära, har det inte varit så mycket till stöd och öron så då har jag tänkt att det inte var så viktigt att berätta ändå. Så det har jag aldrig gjort om, varken om gammalt eller nyare. Istället har jag dragit åt knuten ett varv till om säcken. Men jag känner ilskan gror runt därinne i mörkret så jag hoppas på många drömmar istället.
Andra iakttagelser jag gjort som följt mig från tiden jag kan minnas är hur jag reagerade på olika händelser. Fortfarande samma känsla, nu som då.
Skolåldern. Den som hade lyckats snatta nåt i affären eller hade pengar att köpa godis för, oftast en pojke och kom tillbaka till skolgården, drog en hel drös med elever till sig som antingen tiggde, krävde eller sa sig helt plötsligt vara kompis med denne för att få en del av det goda. Det var hemskt att se och jag blev alltid lika illa berörd. Dels för att jag avskydde sättet att bete sig på, som gamar som bara försökte roffa åt sig så mycket det gick och dels så var det så fruktansvärt att se den som med pengar köpt godis försöka värja sig så han fick nåt kvar till sig själv. Helt ovanligt var det inte om fel kille hade godis, då blev han oftast helt utan själv. Och så skrattade de andra medan de gick därifrån, nöjda och ätandes på någon annans choklad. Det skavde i magen i flera veckor av blotta tanken när sånt hände. Det gnagde stora sår i själen på mig medan alla runt omkring verkade helt ok med det. Jag hade alltid pengar under min uppväxt men jag köpte aldrig nånting i skolan.
Och jag var nästan den enda som aldrig skrattade. Jag var också nästan den enda som aldrig frågade om jag fick smaka. Aldrig våga be om nåt för egen del.
Tänk om de sagt – inte du, glöm och dröm.
Det är också en iakttagelse jag gjort. Ångesten att fortfarande bli nekad, ratad eller bortvald.
Risken att bli det har varit och är fortfarande oerhört jobbig. Så jag utsätter mig inte för sånt där den risken finns helt enkelt. Allt från att fråga chans i skolan, fråga om nån ville gå på bio, eller be om att få något, till att någon ska göra något för min skull, om det inte är att jag vill att du ska vara rädd om dig, köra försiktigt eller såna saker för att jag oroar mig, det är inte såna saker utan..hm..knepigt att inte måla in sig här känner jag..har skrivit om det också förresten så jag lämnar det men jag tror mig inte om nånting. Jag tar liksom inget för givet för egen del. Har aldrig gjort, därför frågade jag aldrig chans eller om jag fick smaka godis när någon hade i skolan.
En gång när jag var tonåring hade jag satt på mig lite mascara och frågade pappa om han kunde se nån skillnad på mig, och så log jag för jag tyckte jag var fin.
– Du ser ut som du har kladdat i hela ansiktet, sa han och gick. Känslan han gav var tung att bära och jag skämdes för att han inte tyckte jag var lika fin som jag kände mig och jag har aldrig frågat igen efter det om någon tycker jag är fin. Samma sak med frågan om någon älskar mig. Jag hör ju hela tiden bekanta fråga sina partners om de älskar dem men jag har aldrig nånsin frågat nån av de mina samma sak.
Nu var det såklart inte incidenten med pappa som resulterade till det men jag skulle reagera på samma sätt, nu som då, och blotta tanken på att få höra nåt åt det hållet igen gör att jag aldrig utsätter mig för den risken.
För jag tar inget för givet. Har nog skrivit ett par inlägg om det redan så jag ska inte upprepa det men ränderna har aldrig gått ur och jag känner och tänker på samma sätt nu som när jag växte upp.
Samma sak är det att behöva ta emot presenter, blommor, tjänster och andra snällheter. Problemet är att inte veta vad som är rimligt att ge tillbaka i tack, födelsedagar eller gentjänster. Därför är det lättare att aldrig önska sig nåt. Då försvinner också risken att inte få nåt och dessutom dilemmat med tacksamhetsskulden.
Låt säga att du gör mig en tjänst och handlar en vara till mig på väg hem från ditt jobb, då vet inte jag riktigt hur mycket jag ska tacka, jag förväntar ju mig inte att någon ska göra nåt för mig..ett handslag, ett kort, en blomma kanske? Presentkort på 1000 kronor? Sen blir det härdsmälta och till sist vill jag erbjuda dig min ena njure.
Och behöver du båda kan vi nog fixa det. Inte mycket till proportioner alltså. Allt det här pågår bara i huvudet, men där brinner det för fullt medan jag letar febrilt efter ett lagom tack-så-mycket-för-hjälpen-tack och sen ändå, tvivlet om det räckte.
Och ändå, jag är både lugn och säker i själen. Stark och stabil i psyket. Jag är inte undfallande eller osynlig och jag har inga problem med att fungera i alla de sammanhang. Känner mig själv väldig väl och är min bästa vän så det är inte så att jag är en konstig en som driver omkring som en skugga även om det ser ut så när jag läser om det jag skriver om mig själv.
Skulle du träffa och lära känna mig skulle du nog inte tro att det är jag som skriver bloggen. Jag har inga vänner, det är bortvalt sen många år. Det är väl det enda som kanske är lite udda, jag vet inte.
De enda som känner mig på riktigt (naturligtvis inte allt allt) är mina barn. Dottern i synnerhet. Vi är samma. Hon är högkänslig och min spegelbild och vår resa som lika. Sonen känner mig utan och innan men på annat sätt och är en hjälte i min värld. Hans resa är fortfarande vår gemensamma. (ADHD-kapitlen om du är intresserad av den diagnosen). Båda jättevuxna med egna familjer och mina livlinor och syre. De bor i Sverige och jag i utlandet men ändå nära nära.
Det är inte lätt att lära en hjärna att reagera annorlunda. För jag behöver göra nåt för att jag ska få ett lite mer sansat tempo i huvet. Det är så mycket jag måste omdefiniera och analysera för att förstå mig. Eller för att förstå om mig. Det kommer bli många såna här inlägg där jag hasplar ur mig bokstäver som komna ur en torktumlare för att försöka få ner till sammanhang jag förstår.
Min egnaste lilla plätt på jorden 