Tyst min mun så får du socker..tunghäfta och en julklapp

Så kom frågan jag gruvat mig för. Den kom plötsligt och ställdes i år på ett sätt som inte kunde misstolkas:

”- Kan du tänka ut nåt du vill ha julklapp, så jag slipper stå med Pinocchios långnäsa i år med? Eller så får du skriva en lista.

Skavet kom redan innan han var klar med frågan och jag vred obekvämt på mig i soffan. Pinocchios näsa? Var kom den ifrån? Var det ett litet tjuvnyp? Varför ska jag ha ett sånt?
Jag skrev i brevet att jag nästan aldrig fått nåt när jag fyller eller julklapp om jag inte specifikt skrivit lista men jag har aldrig fått en sån kommentar förut, bara förklaringen att han får ångest inför ansvar att köpa gåvor. Känns som att nånting blivit mitt fel.

”-Asså, börjar jag, jag behöver inget, jag har allt. Tänker febrilt om jag inte ändå behöver en bunke till eller ett par läsglasögon. Kanske nån plastbytta, de får man aldrig för många av, bara för att slippa sitta här längre. Du avbryter tanken och påpekar: Ja, du önskar ju aldrig nåt så jag får inga uppslag alls, som du får. Jag är ju lättare att köpa till då. Undrar snabbt om det är nåt jag missat med den här frågestunden. Vill du bara slippa att näsan växer eller göra nåt för mig jag inte förväntat? Du har i alla fall misslyckats med båda nu. Jag får inga uppslag tänkte jag säga, jag bryr mig, men lät det bero.

Men så säger du: -Jag tänkte att du skulle få en ny mobil, en sån jag har fast ny eller om du vill ha den nyaste modellen, du behöver ju en ny, men trilskas med att säga att du inte vill ha eller behöver nån ny, trots att den är både fossilgammal och skärmspräckt. Det har jag hört rätt länge men alltid slingrat mig undan vidare konversation.
Varenda hjärncell får stroke. Hur ska jag klara mig ur det här utan att verka underbegåvad, undrar jag mitt i kaoset. Jag kan ju säga tack men nej tack men då måste jag hitta på nåt annat eller en lista. Läsglasögon och plastbyttor kan jag köra med igen. Då tar han det som står på listan, plättlätt.
Allt för att han ska slippa fira jul i långnäsa.

Kom igen nu, tänker jag till cellerna, reagera som man ska, men jag vet inte hur det är. Hur ska jag vara då?
Herregud en mobil..en sån går ju på tusentals kronor. Hur ska man reagera på en sån gåva? Det är tomt i huvudet trots all aktivitet och jag märker att jag sitter blickstilla och inte ett ljud har kommit ur mig än.
”- Du får gärna säga nåt nu, kommer det och jag stammar lite tyst att det är inte tvunget att ha en ny mobil men blir påmind om näsan som du inte vill fira jul med så det är bäst att jag presterar nåt nu. Ja eller nej?

Varför har jag så svårt med sånt här? Vad är det för fel egentligen? Varför känns det som det gör i själen? Vad har hänt för att det ska bli så här?
Visst, jag är långt från van vid att få nåt i samma utsträckning jag ger, men det här ju löjligt. Vill jag ha en mobil, le stort och säg JAA TACK, ÅH SÅ TREVLIGT. Men varför gör jag inte det då?
Säg det, men alla möjliga förklaringar kraschlandar i den eviga röran av tankar. Är det kanske så att årets julklapp ska mynna ut i en glädjeyttring för alla tidigare inte fådda presenter och klappar? Och hur skulle det gå till? Hur glad ska jag vara då? Nya tankar störtdyker. Måste försöka få lugn i huvudet.
Sånt här tar kål på mig.
Ibland tänker jag att det är tur att jag inte får oftare, jag hade inte överlevt det alltså. Det är inte ofta jag uppfattas som varken tafatt eller tystlåten. Tvärtom, jag brukar hålla låda men det känns desto mer. Osäker, men det vet ingen. Scannar omgivning efter ledtrådar hur man beter sig i situationer jag inte kan nåt om. Copycating. Blir aldrig riktigt bra och det dränerar all energi. Alternativet kan jag inte heller så mycket om, att utöva verkliga livet som jag är, för det förstår inte andra.

Det skaver i mellangärdet och ilska har drabbat samman med tårar sen jag ändå gav med mig på ett litet neutralt sätt sa att jag accepterar valet av min julklapp.
Men jag hade som förslag att vänta till mellandagsrean för man behöver ju inte betala mer bara för att och det gick hem. Liten lättnad. Tror jag. Jag vet inte om de har sånt i Spanien.

Jag har fortfarande ingen aning om hur mycket jag ska tacka eller på vilket vis som är förenat med tacksamhet för en julklapp i fem-sextusenkronorsklassen. Om den ska väga upp för alla uteblivna tidigare år och år framöver skulle jag behöva veta det, då blir det lättare att hantera på ett sätt, men att fråga är ju lite väl magstarkt.

Tänk så mycket lättare det var när barnen bodde hemma. Allt fokus på dem och deras liv. Som att styra ett stort lastfartyg, men man var både kapten, styrman, jungman och kock. Huvudansvar och samtidigt i bakgrunden, allt för deras väl och ve samtidigt som jag älskade sammanhanget jag hade med allt som var. Viktigast var att få den dyrbara lasten i hamn. Det var ofta så stora vågor att jag nästan drunknade men när det mojnat visste jag att det skulle lösa sig. Den känslan skulle jag ge nästan allt för att få känna igen.