Får jag lov eller ska du snava först?

Det känns som om jag väntar. Ni vet känslan som sitter i maggropen och gör sig påmind om nåt. Vad nåt är, vet jag inte men att det finns nåt där, det är tydligt både i huvudets och magens eget signalsystem.

Försöker lotsa mina känslor till nåtet men utan resultat, jag navigerar lika bra mentalt som utan gps i trafiken.
Så kör rannsakningsvisan igång, allt samvete, alla samtal, alla beslut, framtiden. De får en vers var. Vi dansar förståss medan det sjungs och vi dansar inte vals inte, takten är snoa. Det gäller att hålla i sig om man inte ska tappa fotfästet. Hänger inte riktigt med i verserna, men refrängen är klar och tydlig:

– Du har ingen aning, du bara låtsas att du vet, men du inte har en aning, önskedrömmare där, trallallaalaa.

Nej, jag har nog faktiskt ingen aning. Jag trodde det, att jag visste precis vad jag ville men det är annorlunda nu. Hur och vad vet jag tyvärr inte. Nåt har tappats bort nånstans på vägen mellan då och nu.
Är det ovisshet? Osäkerhet? Sen jag blev särbo kastades en relativt säker utstakad väg rakt ner i diket. Jag blev ensam om allt trots min förhoppning om annorlunda insikter hos maken.
Jag har inte blivit mer än marginellt viktigare och det består egentligen inte av nåt annat än ord. Han beter sig inte som om jag kunde gå förlorad längre. Han sitter säker i sadeln som gift. Han har inte sagt det men inte motsatsen heller.

Framtiden då, livet i allmänhet och mitt liv i synnerhet?
Jag vet inte, jag vet faktiskt inte.
Jag har kanske ingen stabil riktning?
Vad vill jag med mitt liv?

Nåt saknas men jag vet inte vad.

Det är lättare och ställa frågan om jag nu lever det liv jag vill. Då blir svaret tveklöst nej.
Är det det som är nåt? Den vetskapen?

Jag har ju gjort precis det jag önskat i många år.
Jag lever där jag vill, jag jobbar och trivs med det jag gör. Men jag hade en annan bild av hur livet härnere skulle bli än vad som blev och jag trodde att lyckligkänslan skulle hålla i sig lite längre än två år. Är det drömmen om ett äktenskap i harmoni, glädje och samhörighet som gick i kras som gör sig påmind, kanske hade jag känt annorlunda om äktenskapet varit lyckligt?

Då kommer nästa dilemma. Hur kommer jag åt att få vetskap om vad jag vill? Det är ju lätt att veta vad man inte vill, så det håller inte med uteslutningsmetoden heller. Då hinner ju bandet spela både sistan, packa ihop och åka hem till Tranås.

Nä, nåt annat måste till och jag letar febrilt i hjärnan efter nåt som bränns. Lite lustigt i en hjärna med konstant övertändning men ni fattar.

Men nu är det varken fågel, fisk eller mittemellan. Iskallt med andra ord.

Ska jag plocka fram lite högst amatörmässiga teorier så tänker jag att jag nog kanske ifall om att ändå har en liten aning om varför jag har så svårt att hänga med i verserna, inte bara för att snoan drar upp takten, utan för konsekvenserna som kan bli om man kommer fram till nåt som gör ont, den tanken får mig att backa direkt, än så länge. Jag klarar inte av att vara obekväm, elak, skuld eller egoist. För det måste man veta att man har rätt och gör rätt. Det vet sällan jag och då blir följderna ännu värre än att snava i snoan.
Men jag vet inte.

Det är det här med mitt sammanhang också, det är en slags kompass och utan det vet jag ännu mindre. Jag behöver det för att kunna förhålla mig till vad som är. Det jag kan, det som är hemtamt. Och där jag känner mig levande.
Det är också borta, sammanhanget, det som mitt jobb varit tills för ett tag sen. Är man mindre rustad för motgångar när man tappat sitt sammanhang? Fungerar det som nån slags skyddsmur så man dansar stadigt trots att det går undan?
Nu är jag liksom helt utan kompass och riktning. Är det det jag väntar på? Är det det som är nåt? Sammanhanget.

Är det ens rimligt? Att vänta på att nåt ska komma till dig istället för att du tar dig i kragen och bjuder upp själv? Letar, hissar eller dissar men håller den takt du själv vill. Vals, foxtrot eller polka. Ta kommandot liksom, över ditt liv och din vilja.
Så enkelt det låter. Jag har dansat sen jag var en liten plutt men nu trampar jag alla på tårna och sen jag förstod att jag var högkänslig har jag inte blivit ett skvatt mer dansant.

Det blir rörigare och rörigare i huvudet så det är ingen idé att läsa igenom det jag skrivit.

Det får bli uncut och unplugged ikväll.

/ Och som vanligt lägger jag inte ut kommentarer på mina inlägg. Får frågan ibland men det är mitt val. Jag ser det ni skriver men det stannar hos mig. /