Hsp – inget förslår när hjärtat blöder

Pratade med dottern idag. Vi pratar ofta. Jag vet inte vem av oss som behöver det mest faktiskt, hon eller jag. Det är nästan alltid hon som hör av sig pratledes medan det nästan alltid är jag som skickar meddelande, gif-filer och emojies. Hon har familj med småbarn, jobb och annan vardag som tar tid så det är bättre att hon får bestämma när hon har möjlighet att skypa eller bara prata.

Jag har ju tidigare skrivit att jag behöver mina barn, och det där med navelsträngen den är klippt och jätteav men behovet att få vara i deras liv på det här sättet behöver jag. Vi har alltid haft en väldigt nära relation, vi tre, och det är bara då jag är helt i fas. Det måste inte vara samtal varje dag, det kan gå flera dagar och mer mellan kontakten men det är vetskapen att de finns som är viktig.

Dottern har ärvt min hsp och hon har inte heller fattat riktigt vad det betyder. Det hon däremot fått känna på är dess baksidor. Jag märker att hon resonerar exakt likadant som jag när det hänt nåt som gjort henne nedslagen och där hon kämpar att förstå.

Hon är dock klokare än vad jag är, dottern. Hon har sidor jag skulle ge årslöner för att besitta. Men hon kan inte ta dem till sig för sin hsp:s skull. Tvivel och tvekan, misstro och missförståelse i en enda villervalla.

Eller som hon säger:

-Mamma, hur kan jag tala om för dem att det här gjorde mig så så lessen, det de inte gjorde, det blir ju att jag tycker att jag är nåt speciellt liksom. Och tänk om de blir helt knäckta av det jag säger, då skulle jag gå under av dåligt samvete.

Säger hon. Hon som är det vackraste jag vet. Hon med hjärta av guld som alltid ligger steget före alla andra så att de känner sig ihågkomna och välkomna. Hon knäcks av dåligt samvete när andra fallerat.

Jag går fullkomligt sönder när hon säger det och vill bara kasta mig på planet, skita i corona, militärer och böter och bara ställa till rätta men allt är över redan och går inte att göra ogjort. Möjligheten har varit där för de inblandade i flera år och så även hennes förhoppning och glädje inför.

Och så..ingenting.

Hon var så oförberedd för det totala ingentinget. Hon hade väntat sig nånting ialla fall. Det var ju ändå en ones-in-a-lifetime-händelse.

Det är, sa hon, att hon faktiskt trott mer om sig själv än vad andra gör och betyder mindre än vad till och med hon trott.

Jag lappar och lagar bäst jag kan, säger att hon är den vackraste av själar och det är de som borde gå åt av samvetet men vad jag än säger så förslår det inte..det vet hon lika väl som jag för det finns ingen lindring, när det redan är för sent.