Hsp – när man vet men inte har en aning

Vilken känsla det är ändå när man hittar likasinnade. Så mycket ramlar på plats när man känner igen det andra beskriver. Läste en text där det stod att det är just svårt att skriva en manual man kan använda när man inte kan hantera eller förstå hur och varför.

Men så stod det:

* I sammanhang som känns “hårda och ytliga” så kan det vara en hjälp att tänka: precis lika mycket som jag känner nu, känner andra inte. Och inget av det är fel eller konstigt.

Försök finna en acceptans i att du hör till dem som känner in ett helt rum, inklusive samtliga människors känslor och sinnes-stämningar i det rummet och även har hunnit tänka vad tavlorna föreställer, hur konstnären kände när hen målade, dina egna erfarenheter som väcks genom att vara där… ja, du vet!

Många andra personer hör till dem som mest tänker på det som är. Typ jaha, här är ett bord, några stolar, tre tavlor och fyra människor. Återigen: påminn dig om att det inte är fel på dig. Inte heller andra. Men nu vet du kanske varför. //

Och jag log. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Varenda text om hsp, varenda blogg och faktaruta har jag känt i mellangärdet, med ett igenkännande leende. Och jag som trodde..eller..jag vet inte riktigt vad jag trodde men jag har ju känt i hela mitt liv att jag varit ensam om det jag känt och det som pågått på insidan, så får jag läsa allt det som jag trott bara var mina typ av känslor, så mycket starkare, så mycket djupare och i såå mycket större utsträckning än andras.

För det är skillnad att veta och det är viktigt att veta ( lika viktigt som jag anser att det är viktigt att man får (rätt) diagnos när man behöver det). Hur mycket har det inte trasslat i huvet när jag förträngt och bortförklarat det mesta som mitt eget fel, mitt eget val eller att jag varit för känslig som nu får sin förklaring först efter 50 år? Det har blivit en salig blandning av härdsmälta och fågelsång.

För det är verkligen så som texten ovan beskriver. Det är en evinnerlig fart på all verksamhet i huvet, allt är påkopplat, uppkopplat och ipluggat på samma gång. När jag är i ett sammanhang, låt säga ett möte, då tar jag in precis allt som finns både mellan väggarna och det som ramlar in i huvet.

De första två minuterna av ett timslångt möte kunde se ut så här:

Det som sägs blandas i allt sorl, pennor som raspar figurer på papper som prasslar, stolar som flyttas fram och tillbaka och sjalar och tjocka tröjor som tas av i värmen samtidigt som jag tänker att det finns folk här på jobbet som stickar men inte borde, och en undran om vem som ska sätta på kaffet så det hinns klart till pausen, om jag såg mjölk i kylen och så nån har planterat om blomman som slokade igår, det är en sån som renar luften i rökrum har man sagt och medan jag ser tröjan kollegan andra sidan bordet har på sig, det är fjärde dagen i rad hon har den, men idag är den på avigan, tycker hon ser lite lessen ut, hur mår hon egentligen, måste fråga senare, sånt känns i mellangärdet, så får jag inte glömma att köpa presenten till dottern, då kan jag köpa en påse saltlakrits till kollegan som är lessen, hon älskar saltlakrits, och medan pratet pågår svarar jag chefen att ja jo jag vet att jag blir ensam på jobbet i helgen, igen, men det visste jag redan när hon kom in och såg på mig. Ögonen pratade innan munnen liksom. Jag kan inte låta bli att reflektera över hennes fingrar, magra och knotiga och påminner om elaka häxan i Hans och Greta, hur kommer man på en saga om att äta barn egentligen, jo jag vet att jag blir ensam i kväll också chefen, det hade  jag redan känt.

Allt hanteras om än i stökigt format och över tid. Det ramlar in och bearbetas sådär, det hinns inte med men det känns överallt. Trött och både tom och full i huvet av alla tankar och känslor.

Det finns ju ingen stänga-av-knapp men finns det nån strategi att träna på, tänker jag? Nånting som gör det lättare att hantera allt? Eller hur lär man sig leva med det som en tillgång?

Men den viktigaste frågan, för mig, är hur jag ska kunna hantera alla dessa gånger jag känner för mycket, när jag övertolkar och inte kan släppa. När jag med förståndet  förstår att jag reagerar käpprätt åt helsike men känslan skaver likväl stora blödande hål i själen.

Jag förstår att det har med min historia att göra. Katastroftänk och allt det där men herregud när inte ens förståndet håller med, varför vinner alltid känslan? Den sätter ju igång en verksamhet som är både onyttig, onödig och dessutom oriktig.