Förnuft och känsla

Det har gått några veckor sen jag lärde mig att jag finns som personlighetsdrag. Ett högst verkligt begrepp och medfött i de flesta fall. Vad har den kunskapen fört med sig? Joo..

1: Att jag faktiskt inte är som alla andra.

2: Att jag har haft både tur otur att jag fått veta det först nu.

3: En större förvirring i en redan totalhavererad hjärna.

För oavsett hur jobbigt jag tyckte det var innan jag visste, så hade jag ändå på nåt sätt kommit till en plattform där jag accepterat att jag tydligen var skadad för livet av det jag varit med om och att jag är överkänslig, svag, martyr och tar åt mig av allt i stället för att bara släppa och gå vidare. Och de insatser jag har gjort, har antingen inte varit tillräckliga eller så har de kommit för sent.

Jag hade nog accepterat mitt öde om man vill vara lite dramatisk, men det kan ligga en sanning i det. Jag är överkänslig, jag har varit med om skit och blivit skadad och jag tar allt personligt. Ok, jaja, men jag bor i värmen och jag behöver inte jobba mer om jag inte vill.

Det får ta ut varann. Så har jag tänkt. Och varit övertygad ska räcka.

Men som det är nu har en aktivitet i hjärnan startat som på ett trollslag och nu ska den göra nåt jag aldrig kunnat. Lära mig leva med mig själv i ett sammanhang. Jag reagerar inte i sammanhang, jag reagerar i nyanser, mitt reaktionsspektra är inte normalt så jag måste skaffa verktyg för att lära mig hantera mig. För verktyg behöver jag och vill ha, nu när jag vet att man kan jobba med personlighetsdraget så man inte brinner inne i huvet när hjärnan blir övertänd.

Jag hatar hur jag ofta reagerar för jag inser lika ofta med förståndet hur irrationellt jag agerar utifrån det men det hjälper inte. Problemet är att jag inte riktigt orkar att ta itu med det. Jag blir så fruktansvärt trött bara jag tänker på det. Helt tom och nästan förlamat trött. Systemet blir dränerat på nolltid men i huvet är det full gång för där blir aldrig lugn och ro.

Och där ligger sorgen i nya vetskapen, att jag förmodligen kommer att förbli så här då jag är född med skräpet och kan inte vila mig i form fast vi gjort allt det vi gjort, bara för att få obegränsad vila och tid. Surt, sa räven även om det är varmt och gott där jag bor. Jag skulle ju blomma upp och få tillbaka min gamla personlighet, kraften och lustan skulle fullkomligt ösa ur mig när jag vilat klart. Här i värmen. Livet skulle ju bara vara enkelt.

Nu ska jag inte vara orättvis på nåt sätt och säga att det är synd om mig, för det är det inte. Jag har det oförskämt bra egentligen men jag har ju många gånger mått skräp under nästan hela mitt liv bara för att jag är som jag är liksom. Hela den resan ligger ju kvar oavsett var jag bor och hur bra jag har det.

Och så tänker jag på sonen och hans resa. Hur jag slogs för hans rätt att få nån förklaring till varför han var som han var. När vi fick en diagnos tragglade jag med honom att det var viktigt att han accepterade att han har det han har trots att han inte valt det själv. Han måste ändå tackla problemen och ta medicin för att må bra. Det måste väl han också tycka och vilja, tänkte jag.

Varför kan inte jag tänka så nu, och få lust och kraft att fixa verktyg till min diagnos, även om hsp inte är en diagnos, säger jag till mig när jag och jag diskuterar? Jag menar, jag är ju lösningarnas moder, för tusan. Men nae..nu sviktar det mesta helt plötsligt. Orken är borta, vilja är borta och det känns som betydelsen inte skulle spela nån roll, om jag ändå inte blir bättre.

Dottern har alltid sagt att hon anser det här med att vänta är klart överskattat men jag har inte orken just nu…

…så väntar jag på nån trigger som, utan min ansträngning, ska kicka in så jag får den där gnistan att kasta mig ut för att börja slipa på allt som skaver.

Men jag vet samtidigt att det kan kännas helt annorlunda i morgon eller om en vecka. Lika snabbt som jag reagerar, lika snabbt ändras ork och inställning.

Och egentligen vet jag nog när jag tappade min personlighet på riktigt men det är inte helt rumsrent att säga rakt ut, så jag gör det.

När barnen flyttat ut. Då flyttade min uppgift nån annanstans. Och då hör man ju många som skrockar om navelsträngar, egennytta och brist på eget liv men det skiter jag i, för när barnen flugit ut försvann det mest tillfredsställande jag gjort i hela mitt liv. Förmånen att ha fått finnas i deras närhet. Få ta del, ge del, lyssna, prata, prata, prata.

Käre tid så vi har pratat, jag och mina barn. Om allt, ont och gott. Fel och rätt. Djupt och ytligt. Skrattat så tårarna runnit. De har lärt mig oändligt mycket mer än de anar. Deras klokskap är avundsvärd. Och utan allt det så försvann det jag var ämnad för, helt naturligt såklart, men det var då jag tappade riktning och sen dess har jag haltat och försökt att hitta annan uppgift som ger mig lika mycket eller åtminstone så det känns. Men det har inte lossnat. De har hittat sina kärlekar och jag älskar deras val. Trygghet, lycka och lugn känner hjärtat nu.

Men själen söker.

Scannar omgivningen efter mening som slipar av skavet. Jag kan ju bara det här, tänker jag. Att vårda, värna och finnas till hands. Men jag trodde att jag skulle hitta tillbaka bara jag fick nog med vila och ostyckad tid men det hjälper inte mot sånt här. Jag behöver få göra skillnad, läka sår, finnas till i smått som stort. Jag behöver få vara behövd.

Så jag rotar runt i själen och försöker mig på en storstädning. – Skärp dig, ditt tragiska stycke – Klipp dig och skaffa ett jobb, hör jag plötsligt.

Va fan, tänker jag, vem sa det? Letar, lyssnar.

Mhm..bara en till av alla miljoner andra tankar som hasplar ur sig snällheter och bara ska säga sitt, blixtrar in och håller låda när jag försöker städa.

Ja..men kanske det, tänker jag, ett jobb, kanske det lindrar lite. Det kanske skingrar de mest trasslade tankarna en aning och ger näring åt själen igen.

KAGO WA KIMANI

Tears Of The Pen

NPF bloggen

En blogg om mig och mitt liv med NPF.

sūdrakarma

Just a personal blog. I'm not trying to sell you anything.

Yolanda - "Det här är mitt privata krig"

Kreativ text, annorlundaskap, poesi, bipolaritet, Aspergers syndrom, fotografi

vendelazandenhome.wordpress.com/

ATT VARA MAMMA TILL ETT BARN SOM HAR ADHD

Mitt liv

Psykiskohälsa , livet, familj , ms

Fiskar klättrar inte i träd

En NPF-familjs betraktelser om problematisk skolfrånvaro, ADHD/ADD och livet i allmänhet

Marie - skriver om livet

om kärleken till livet och språket

Kunga Mamman

Mammalivet till barn med NPF. Om det som varit, blev och är

Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser

Mal placé. Vuxendiagnostiserad - med en alfabetstös.