Hsp – när det mesta är tistel, törst och tårar

Lessen. Arg. Frustrerad. Dränerad. Är det inte alltid bra med kunskap? Jag som anser att det är förutsättningen för det mesta men nu är jag helt i olag med den uppfattningen. Den kunskap och aha-känsla jag fått av vetskapen om att jag är högkänslig empat skulle ju inte bara hjälpa mig förstå mig utan även skapa balans och lugn i systemet.

Men det har blivit precis tvärtom. Var hittar jag verktygen? Hur hittar jag dem? När jag läser om vikten att lära sig begränsning mot det som väller in och skaver eller lära sig säga nej till det som tar energi, hur löser jag det utan att få dubbelt med skav för att man inte finns för den som behöver? Finns det en vinst i att flytta skavet? Det känns som allt jag tar i och försöker rätta till skapar mer skav och det sticks överallt.

Jag skulle behöva riktlinjer om hur man går till väga för få balans för jag är mer vilse än innan jag fick kunskapen.

Yoga, meditation, kost och annat många skriver om som är fantastiskt bra har jag aldrig klarat. Är nog lite för krass för det. Hatten av för de som får det att fungera men jag är inte en av dem. Har aldrig varit så stressad som när jag skulle stressa av och känna in. Det måste till nåt mer..manualliknande, typ. Gör så här när det här inträffar, tänk så här när..gör det här innan det känns så här. Lite såna saker för jag har verkligen inte en aning om nånting längre.

Det kanske är för att jag så lösningsinriktad som jag behöver en Gör-så-här-lista att bocka av. Synligt och verkligt för att lära och lägga i minnesbanken.

Jag är i ett läge nu där jag trampar luft på riktigt. Vad jag än gör skaver det nånstans. Jag kan inte längre ställa till rätta och laga alla rivna hjärtan. Famlar och försöker medan hjärnan frenetiskt letar lösning som läker alla rivsår. Har jag tappat förmågan? Är det en färskvara att kunna?

Nu spelar det inte längre så stor roll heller för den delen. Skadan var egentligen redan skedd innan jag kunde göra nåt. Men resten hade jag gett en årslön för att kunna lösa. Det som skaver på grund av det.

Det känns bokstavligen som att jag får hjärtat utslitet när jag inte kan lösa problem som får andra att må dåligt. Smärtan är fysisk och lämnar inte förrän jag kunnat ställt till rätta, annars fortsätter den, smärtan, till tiden gör att det dämpas men glömmer gör jag aldrig och när som helst kan just det minnet göra sig påmint och jag ramlar rakt ner i minnesbanken och smärtan blir verklig igen. Det är ju min starkaste och viktigaste uppgift, att hjälpa och ställa till rätta.

Jag behöver det för det när min själ.

Jag vet inte hur många gånger jag kraschat sen jag läste om hsp, empat och förstod att det är det jag är, och med handen på hjärtat, hittills har den inte gjort nåt för att underlätta.